Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 30 mars 2008: Hur länge luktar pengar? - om Sasakawastiftelsen i Sverige

Publicerat tisdag 11 mars 2008 kl 09.51
1 av 19
Jarrings dagböcker. Foto: Kristina Hedberg
2 av 19
UB i Lund. Foto: Kristina Hedberg
3 av 19
Lonaues brev till Jarring. Foto: Kristina Hedberg
4 av 19
Gunnar Hambraeus, Ryoichi Sasakawa, Gunnar Jarring. 16 oktober 1985. Bilder ur Jarrings samlingar. Foto: Kristina Hedberg
5 av 19
Ryoichi Sasakawa med Benito Mussolini.
6 av 19
Gunnar Hambraeus. Foto: Kristina Hedberg
7 av 19
Christina Magnuson. Foto: Kristina Hedberg
8 av 19
IVAs kontorshus. Foto: Kristina Hedberg
9 av 19
Magnus Vahlquist. Foto: Kristina Hedberg
10 av 19
Foto: Jukka Tuominen
11 av 19
12 av 19
Foto: Dokument Utifrån 1974
13 av 19
14 av 19
Hans Dahlgren. Foto: Pawel Flato
15 av 19
Collage: Kristina Hedberg
16 av 19
Prinsessan Christina. Foto: Kristina Hedberg
17 av 19
Olof Palme. Foto: Bengt O Nordin/SVT Bild
18 av 19
Ur det amerikanska riksarkivet
19 av 19
Lars Vargö. Foto: SAAB

En stor svensk stipendiestiftelse bär namn av en känd japansk fascist och misstänkt krigsförbrytare - Ryoichi Sasakawa.

Stiftelsens företrädare har tidigare alltid hävdat att Sasakawa hade övergivit sina gamla ideal när fonden bildades, men Kaliber kan avslöja att det inte stämmer.

Vi visar också att en lång radda makthavare, kända för sin integritet och moral - Olof Palme, Prinsessan Christina, FN-medlaren Gunnar Jarring - alla valt bekvämligheten och pengarna framför en knivig och självständig etisk prövning av donatorn och hans historia.

Vill du börja med att ta reda på hur programmet kommit till och vilka svårigheter och glädjeämnen vi stött på under arbetets gång?

Fascistens fond

Skulle du kunna tänka dig att åka på studieresa med ett stipendium från Hermann Görings minnesfond? 

Troligen inte, men faktum är att det finns en massa människor i Sverige som varje år gör såna här studier och resor med hjälp av pengar från en känd fascist, klassad som värsta sortens krigsförbytare, klass A, efter andra världskriget.

Kaliber granskar idag den här stiftelsen, som funnits i Sverige i över 20 år nu, och varje år delat ut miljonbelopp för studier i Japan.

Besök på huvudkontoret

På Grev Turegatan på Östermalm i Stockholm ligger Ingengörsvetenskapsakademien. I det smyckade, anrika kontorshuset finns också Sasakawastiftelsens kontor.

Magnus Vahlquist är stiftelsens ordförande numera. Nu i vår ska han dela ut ännu en miljon kronor till förväntansfulla svenska stipendiater. Det handlar om forskare och konstnärer, gymnasister och doktorander, kulturpersonligheter och vetenskapsmän. The Scandinavia-Japan Sasakawa Foundation är den största stipendiekällan för den som är intresserad av Japan. Stiftelsen har sitt säte i Sverige, men verkar i hela Norden, och varje land bidrar till styrelsen med varsin vice ordförande. För Sveriges del är det Prinsessan Christina, Fru Magnuson.

Hon säger att hennes engagemang bottnar i att hon sedan drygt 30 år varit intresserad av svensk-japanska relationer i största allmänhet. Vad gäller det specifika uppdraget i Sasakawastiftelsen har hon inte gjort några särskilda personliga överväganden mot bakgrund av donatorns historia.

- Nu kan inte jag alla turer kring, eh, de japanska förehavandena. Men det var nåt han hade lagt bakom sig och han ville använda den förmögenhet som han senare hade samlat på sig till att göra gott i största allmänhet.

Kungens syster förekommer alltså i  spetsen för en stiftelse som bär donatorns namn. Och hon säger att hon inte kan alla ”turer”, men att hennes uppfattning är att mannen som skänkte pengarna ville lägga det han gjort bakom sig och göra gott istället.

Det här påståendet ska vi pröva. Stämmer det?

Och vi kommer att komma tillbaka till Christina Magnuson. Den information vi ger henne då, säger hon att den hade gjort henne nervös, om hon hade fått den tidigare.

Men egentligen hade hon kunnat skaffa sig den när som helst. För den är inte svårfunnen. Den är bara obekväm. Därför sprids den inte till alla.

Okunniga stipendiater

”Oj! Nä det visste jag ingenting om kan jag säga. Tyvärr vet jag ingenting om honom”

Så säger en av de svenskar som fått Sasakawastipendium när Kaliber ringer upp för att fråga vad de vet om personen Ryoichi Sasakawa. Och reaktionen upprepar sig i de kommande telefonsamtalen. Stipendiaterna vet inte vem han var. 

”Det var min omedelbara reaktion att det gör jag inte! Är det nåt som är problem där, tydligen?”

Så undrar en, medan en annan drar sig till minnes att det fanns tveksamheter kring donatorn.

”Eh... alltså... jag kommer inte ihåg riktigt men det var lite så där, nåt skumt. Jag har hört att det är nåt.”

Ja, nåt är det. Nåt som egentligen inte är särskilt svårfunnet eller ens omtvistat, men det är nåt som det talats tyst om i decennier nu. Nåt som det skrivits flitigt om i privata brev, men som slätats över i offentligheten. Nåt som alla inblandade brottats med, men som ytterst få gett luft åt – tills idag, i Kaliber. För det var verkligen nåt med Ryoichi Sasakawa.

Nej till facket, ja till maffian

- Om man jämför Japan med en blomma, så är det som en blomma i en vas, sa Sasakawa i en TV-intervju i Dokument Utifrån 1974.

- Precis som blomman saknar rot, saknar japanerna tacksamhet, trohet, och respekt för äldre. Blomman – och Japan – kommer att vissna, säger Sasakawa.

Alla som träffat Sasakawa säger att han var en tvättäkta patriot. Men i den här intervjun är han tydligt besviken på utvecklingen i sitt älskade hemland. Sasakawa skyller en del av detta på fackföreningarna, medans den japanska maffian, Yakuzan, är värd all respekt, säger han i intervjun.

Han intervjuas i egenskap av den enormt inflytelserika person han blivit. Sen flera år tillbaka kontrollerar han ett av Japans stora spelmonopol och därmed en gigantisk förmögenhet. Sasakawa måste, enligt monopolets regler, donera pengarna till olika ändamål, men vilka är det han, och bara han, som avgör. 

Öppen famn - oftast

Med hjälp av spelpengarna kommer Ryoichi Sasakawa att etablera sig som den största enskilda bidragsgivaren till FN, han skänker pengar till Unesco och Världshälsoorganisationen och han skänker pengar till Olof Palmes kommission för nedrustning och säkerhet.

Det tas bilder på Sasakawa joggandes med USAs expresident Jimmy Carter. Och Sasakawa kramandes Påven i Rom. Över hela världen öppnar människor famnen för japanen – och hans pengar. Men inte alla.

- Här på Universitetet i Chicago tyckte vi att hans pengar var smutsiga och att vi skulle befläckas om vi accepterade dem, säger Bruce Cummings, professor i Historia. Han och hans kollegor sa alltså nej till Sasakawas pengar.

- Det handlade helt enkelt om att vi inte ville förknippas med namnet Sasakawa, säger han.

- Jorden runt har ju respekterade organisationer och prominenta personer tagit emot pengarna, varför tror du att så få tackar nej?

- Det vanligaste svaret man får från dem som gör det är att de får ju ta pengarna och springa iväg, utan motkrav. Och de flesta vet ju inte ens vem Sasakawa var.

Förbrytare ”Klass A”

Så vem var han då? Det snabba svaret är: Ryoichi Sasakawa var fascist.

Han betraktades av amerikanerna som värsta sortens krigsförbrytare, ”Klass A”, efter andra världskriget och det beror på att han var en central figur när det gällde att finansiera och organisera Japans krigföring i Stilla Havsområdet – ett krig som få människor i Sverige, idag, har nån omedelbar känslomässig koppling till.

En kort historielektion

Redan före krigsutbrottet i Europa påbörjades den japanska invasionen av Kina. När Japan besegrades av de allierade hade mellan 13 och 20 miljoner kineser dödats. 20 miljoner. I så fall var vart tredje dödsoffer i andra världskriget kines.

Massakern i Nianjing 1937 ger exempel på militär brutalitet som strider mot alla internationella lagar. Fotografier på uppradade halshuggna manshuvuden och skändade kvinnokroppar har bevarats åt eftervärlden. Flera hundratusen civila dödades bara där.

Den kejserliga japanska armén utförde också ohyggliga experiment på fångar. Friska låstes in med dödligt smittade, för att undersöka epidemiers framfart. Nakna fångar togs ut i kölden och spolades med vatten för att framkalla frostskador, man utförde obduktioner på levande, ej sövda människor.

1940 ingick Japan i en försvarspakt med nazisterna i Tyskland och fascisterna i Italien.

Sasakawas roll

Den här krigföringen underblåstes och underlättades av Ryoichi Sasakawa.

1931 hade han bildat det fascistiska Nationella Massornas Parti. Några år senare skänkte han sina svartklädda soldater till kejsarens armé. 1939 var det Sasakawa som flög till Rom för ett paktbyggande möte med Benito Mussolini – en man han senare beskrev som ”den perfekta fascisten och diktatorn”. När Sasakawa fängslades av amerikanerna efter Japans nederlag gjordes bedömningen att Sasakawa var en ”potentiell fara för Japans politiska framtid”. Han hade stått bakom ”japansk aggressionspolitik och främlingsfientlighet” i mer än 20 år. Han var ”rik och opportunistisk”, enligt segermaktens rapport.

Ändå släpptes han, tre år senare, utan rättegång. Hans antikommunism blev viktigare än de andra karaktärsdragen, när det gällde att forma efterkrigstidens Japan, tyckte de allierade. Och Ryoichi Sasakawa var fri att bygga upp sin nya maktbas.

Toppdiplomatens privata brev

På Universitetsbiblioteket i Lund, nere i källaren, finns ett handskriftsarkiv. Hit skänkte den svenske toppdiplomaten och FN-medlaren Gunnar Jarring alla sina handlingar efter sin död 2002. Här kan man läsa privata anteckningar och korrespondens.

I början av 80-talet dyker namnet Sasakawa upp i Jarrings dokument. Japanen vill nämligen etablera en stipendiefond på hundra miljoner kronor – i Sverige. Och Jarring, var den som först kontaktades för att lotsa den kontroversielle givarens pengar förbi eventuella hinder. Jarring var verkligen en ovanligt diplomatisk diplomat. Inte ett okontrollerat ord kom över hans läppar, och han kallades också för ”Musslan” så länge han levde, men nu berättar arkiven och vännerna.

- Jodå, Jarring var ganska bekymrad över detta med Sasakawa, och han sa att vi måste förankra det här så att vi inte får pressen emot oss, säger Gunnar Hambraeus. Han var under många år chef för IVA, Ingengörsvetenskapsakademien, och fick tidigt frågan från Gunnar Jarring om han ville ingå i styrelsen för den svenska Sasakawastiftelsen. Hambraeus tackade ja och drogs in i förberedelserna.

- Och vi måste förankra det på högsta politiska nivå, så därför fick Sasakawa komma över och träffa Olof Palme. Och då sa Palme att det är klart vi ska ta emot pengarna, så han förutsåg inga stora politiska förvecklingar.

Tystades ner och blåste över

Trots detta blev det en del ståhej kring lanseringen av fonden. Journalister, särskilt de som verkat i Japan, ifrågasatte donationen. 

- Det fanns kritik vi fick bemöta de första åren, säger Hambraeus, men faktum är att det blåste över fortare än jag hade väntat mig.  

Gunnar Hambraeus och Gunnar Jarring alltså. En tredje Gunnar kom också att spela roll för händelseutvecklingen – Lonaues – han var ambassadör i Tokyo vid den här tiden.

Utåt sa ”the Three Gunnars”, som de faktiskt omnämns i breven, att Sasakawas pengar var oproblematiska. Hans historia var just historia, han hade tänkt om och ville gottgöra, fonderna var till för att främja kontakter mellan världens folk, och skapa förutsättningar för fred. Sasakawa var ren igen, sa man.

Många år senare, när jag kommer till Jarringarkivet, avslöjar brev och dagböcker, att resonemangen internt var av ett helt annat slag. Så här skriver till exempel Gunnar Lonaues till Gunnar Jarring, 25:e september 1985, med anledning av att den då 86-årige Sasakawa är på väg till Sverige och en audiens hos Kungen.

”Broder,

Du får problemet att hantera den gamle vid mottagningen, men det är kanske lika bra att han släpps lös en gång för alla. En diskret tolk kanske kan slipa av eventuella kantigheter.”

Och längre ner i samma brev:

”Bifogar en artikel ur Asia Wall Street Journal om fredspriset, varav framgår att Sasakawa finns med bland föreslagna kandidater – fan vet vem som föreslagit honom! Av artikeln framgår också att man inte tar kandidaturen på allvar i Oslo, vilket vi väl också visste, men det är väl möjligt att gubben fortfarande gör sig vissa förhoppningar.

Tillgivne Gunnar L.”

Brevet är typiskt för den ton som råder i kontakterna mellan de svenska grundarna av Sasakawastiftelsen. Den rike japanen är ett problem, men ett problem som de måste hantera – och tona ner.

Tusentals har fått pengar

Det lyckades de ju med. Stiftelsen blev av. Den bär Sasakawas namn och har sen starten delat ut över 200 miljoner kronor, till nästan 5 000 stipendiater i Norden och i Japan. I tjugo års tid var Gunnar Hambraeus stiftelsens ordförande. Han blev en flitig Japanresenär och träffade Ryoichi Sasakawa många gånger, Hambraeus var självskriven gäst på Sasakawas begravning 1995.

Nu har åren gått, Hambraeus har lämnat stiftelsen, och när vi träffas, hemma hos honom och hustrun Elsa, pratar han, för första gången offentligt, klarspråk om den problematiske donatorn – Sasakawa.

- Han var ju utomordentligt arrogant och kollosalt uppfylld av sin egen storhet och sin egen förmåga. Arrogant och självisk, säger Hambraeus.

- Men denna person med sitt förflutna och sin arrogans, lierade ju du dig med genom att sitta så länge i den svenska stiftelsen. Hur var din egen tankegång kring att förknippas med honom?

- Mitt övervägande, i den mån jag gjorde nåt logiskt övervägande, det var att det här med Sasakawas dåliga rykte kommer att blåsa över, men pengarna finns kvar. Så på lång sikt måste det vara klokt att ta emot pengarna.

- Men som du själv ser det, var det illasinnat dåligt rykte eller fanns det fog för det?

- Jag kan bara gissa om detta. Jag tror att karln bar sig säkert väldigt illa åt. Det är troligt, men det vet jag ingenting om. Jag har inte forskat i det och jag har inte tagit del av några skriverier...

- Varför inte?

- Jag har inte varit intresserad.

- Varför inte?

- Jag tyckte... För mig har det verkliga resultatet och verksamheten varit helt övervägande. Det var intressant och roligt och det var ett väldigt bra tillfälle att stärka förbindelserna med Japan. Jag såg nästan enbart fördelar med detta.

”Karl’n var fascist”

Elsa Hambraeus, som lyssnat på det vi sagt, bryter in i samtalet och säger att även om folk gjort dumheter så heter det ju att man ska förlåta.

- När han sedan ändrat sig och gör bra grejer så får man väl, glömma det gamla, så småningom, säger hon.

- Har ni känslan av att han var omvänd?

- Jag tror... Karl’n ändrade sig säkert inte i sin allmänna inställning. Han var en klar fascist. Genom uppfostran och bakgrund och ideologi och allting, säger Gunnar Hambraeus.

Andra källor bekräftar

Det här påståendet får stöd på flera andra håll. Det stämmer till exempel med hur Sasakawa själv citerades av TIME Magazine, 1974 – alltså många, många år efter kriget. I artikeln kallar han sig: ”världens rikaste fascist.”

Och ännu några år senare, 1981 – alltså samtidigt som Sasakawa skänker pengar till Olof Palmes nedrustningskommission, och samtidigt som han tar de första kontakterna med Gunnar Jarring kring den här stipendiestiftelsen – så intervjuas han av den svenske journalisten Bo Gunnarsson, i tidningen ETC. Där hyllar Sasakawa än en gång Mussolini, med orden ”en första klassens man”. Och han försvarar Stilla Havskriget, och säger: ”Det var oundvikligt, Japan måste värja sig.” Sasakawa ångrar ingenting.

Så Gunnar Hambraeus medger egentligen bara det uppenbara: Saskawa var fascist, inte bara under andra världskriget, utan också när han och Gunnar Hambraeus träffades i samband med stiftelsearbetet.

- Det låg klart alltså, säger Hambraeus. Det var kejsardömet och det var den överlägsna rasen och allting, ingredienserna, som man förknippar med fascism, det fanns hos honom.

- Hur går det ihop... varför var han så intresserad av att sprida fredsbudskapet?

- Ja, det var för att framstå som en mänsklighetens välgörare. Det var ju hans stora mål att liksom bli helgonförklarad mer eller mindre genom sina mycket goda gärningar.

- Få fredspris, flikar hustrun in.  

- Ja, det var ett av hans stora mål, och det framgår ju av korrespondensen som du har läst, att fredspriset det var hans dröm.

- Men du väljer ordet ”framstå”, var det viktigare att framstå som en välgörare, än att vara en?

- Säkert. Han ville skapa en gloria kring sig själv. Och det lilla som jag har haft att göra med honom - han hade ingen empati. Ingen särskilt stor förståelse för andra, utan vad han gjorde det gjorde han för att framhäva sig själv och skapa ett stort och fint rykte omkring sig. 

En annan svensk med personlig erfarenhet av Ryoichi Sasakawa är Lars Vargö. Han är Sveriges ambassadör i Sydkorea nu, men har i flera omgångar arbetat på ambassaden i Tokyo. Lars Vargö håller med Gunnar Hambraeus om att Sasakawa aldrig förändrades i grunden.

- Jag tror att han hade svårt att förstå det nya demokratiska samhället. Men han insåg att han inte hade möjligheter att införa någonn slags fascism, det hade han i så fall gett upp, säger Lars Vargö.

- Tror du att han hade ångrat sig, att han var ideologiskt omvänd?

- Nej, det tror jag inte. Jag tror att han accepterade att han måste hålla sig inom det demokratiska samhällets lagar. Men jag tror inte att han var en omvänd, hängiven demokrat.

- Hur kommer det sig tror du att det går att ha hans namn på en mängd stiftelser över världen som har helt andra syften?

- Ja, det funkar ju därför att ingen vet bakgrunden, säger ambassadör Lars Vargö.

Prinsessan litade på de andra

Åter till Sasakawastiftelsens kansli, på Grev Turegatan, där delar av dagens styrelse sitter samlad. Åter till Prinsessan Christina. Med allt jag vet nu känns det rimligt att fråga hur det går ihop, att hon sitter som frontfigur för Sasakawa. Hur resonerade hon när hon en gång sa ja till det?

- Jag tog en försäkran av ett antal personer i styrelsen, som redan hade diskuterat det här ganska genomgående, att det skulle vara en bra sak för Sverige, säger Christina Magnuson. Så jag kände att det var en ganska välgenomdiskuterad fråga. Jag behövde inte personligen ta ställning för eller emot, och jag behövde inte känna några tveksamheter att gå in i det.

- Skulle det ha kunnat heta vad som helst för namn, stiftelsen, och du hade kunnat vara med? Gör tankeexperimentet att det var en tysk krigsförbrytare till exempel, som är mer välbekant för oss i Sverige...

- Ja, det är en så hypotetisk fråga, så jag tror inte jag kan ge ett vettigt svar på det ärligt sagt.

- Men för mig är det så att jag har ett tydligt förhållande till krigsförbrytelserna i Tyskland, och kanske också i Sovjet. Det är därför jag undrar att om det hade varit någon som hade spelat samma roll i ett krig närmare oss, hade det funkat lika bra då? Om stiftelsen hette Hermann Görings Minnesfond, eller... Jag drar till lite, men ett bekantare namn.

- Om du ställer frågan på det sättet så tror jag inte att det hade funkat i Sverige. Nej. Men du säger själv att vi har och hade ganska stor okunskap om den japanska inblandningen. Framförallt människor idag har väl ganska diffusa begrepp, och det är väl möjligt att det har spelat in.

- Är det en ursäkt då, är det okej att vi helt enkelt inte vet?

- Nej, det är ingen ursäkt, det är en förklaring. Jag tycker faktiskt inte att vi behöver ursäkta oss. Här är en person som, eh... Ja, han kanske har gjort saker. Men han har försökt att gottgöra det genom att ägna resten av sitt liv åt stor humanitär verksamhet på många områden, säger Prinsessan Christina.

Sanningarna spelas upp

Den nya styrelsen låter alltså precis som den gamla gjorde: Pengarna är viktiga, saken är god, den problematiska bakgrunden är historia.

Jag spelar upp intervjun med den förre ordföranden, Gunnar Hambraeus, för styrelsemedlemmarna runt bordet och när de får höra vad han säger om Sasakawa nu - att mannen var fascist och aldrig ändrade sig, att allt han gjorde var för att förhärliga sig själv, att han var arrogant och utan empati - då blir det blir det ett annat tonläge i rummet.

- Det här har han aldrig vågat säga till oss, i varje fall inte till mig, utbrister Christina Magnusson. Jag blir lite förvånad, att han uttrycker sig så starkt, säger hon.

”Inte viktigt för mig”

Ändå ändrar nyheten ingenting för Prinsessans eget ställningstagande och engagemang.

- Nej, det kan jag inte säga att det gör. Jag ser att det arbete vi gör idag, här, det är ju för framtiden, och inte för det som hände för... 60 år sedan. Det har inte varit viktigt för mig, ärligt sagt, det har det inte.

- Varför har det inte varit viktigt? Den person som har träffat mannen mycket är övertygad om att han inte tog avstånd och inte ändrade sin inställning... Varför är det inte viktigt?

- Nä, men om... om han hade talat om det här för mig då, hade jag kanske blivit lite nervös för att engagera mig, men det gjorde han absolut inte, kan jag säga. 

Alla lutar sig mot alla

Hade folk talat klarspråk, hade historien kanske blivit en annan. Som det nu är har alla lutat sig mot dem som gått före. Prinsessan Christina mot Gunnar Hambraeus, Gunnar Hambraeus mot Gunnar Jarring, Gunnar Jarring mot Olof Palme. Och Palme - hur tog han sitt beslut?

När han rådde den svenska stiftelsen att tacka ja till pengarna, hade han ju redan själv tagit emot bidrag från samma källa, till sin nedrustningskommission. Varför gjorde han det?

Hans Dahlgren, var en av Olof Palmes närmaste medarbetare, och numera är han Sveriges ambassadör i Genève. Han vill inte intervjuas på band om detta, men han lämnar en skriftlig kommentar som vi får citera:

”Som jag minns det uppgavs det i sammanhanget att något eller några av FN:s fackorgan också hade erhållit och tagit emot bidrag från samma stiftelse, vilket jag tror hade betydelse för beslutet.”

”Det fanns en moralisk fråga”

FN alltså, Palme lutade sig mot FN. Och rättar därmed in sig i ledet. Istället för att ta egen ställning i en svår fråga, har alla hoppats att de andra tänkte rätt.

Och prinsessan Christina säger att den information hon fått nu, i och med det här programmet, förändrar ingenting för hennes del. Hon sitter kvar.

Hon ger kunglig glans åt en stiftelse som bär namn av en man som inte bara var fascist, en gång för länge sen, utan fortsatte vara det, och skryta om det fram till våra dagar. Hon förstår den moraliska frågan, men anser inte att den rör henne idag. Hon vill inte kännas vid att den finns, den bara fanns.

- Ja, det fanns. Eller det borde ha funnits, när man accepterade den här donationen, säger Christina Magnuson.

- Och det var man medveten om, flikar Magnus Vahlquist in.

- Ja, det måste ju ha diskuterats, fortsätter Prinsessan Christina. Det här är inga klantskallar, ärligt sagt, de här herrarna. De var väl medvetna om problem och möjligheter, och ska jag då sitta här och tycka att de gjorde fel? Jag är inte riktigt säker på att jag är den personen som borde göra det. Det är möjligt att andra kan göra det, men jag tycker inte det.

Hambraeus vill ändra

Efter det här mötet med Prinsessan Christina går det en helg, sen blir jag uppringd av Gunnar Hambraeus. I flera veckor har allt varit lugnt, men nu vill han plötsligt ta tillbaka ordet fascist. Det är fel, säger han. Han uttalade sig förhastat och vill ha det ändrat.

Kalibers redaktion anser tvärtom att intervjun med Hambraeus var lugn och resonerande. Vi återkom till ämnet med Sasakawas hållning flera gånger och Hambraeus utvecklar och upprepar påståendet.

Vill du som lyssnar ta egen ställning i frågan? Här kan du höra hela intervjun (33 min 23 sek):

Reporter: Kristina Hedberg 

---

Uppföljningar och konsekvenser av programmet:


 


 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".