Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.

Så gjorde vi programmet om Sasakawastiftelsen

Publicerat tisdag 11 mars 2008 kl 14.41
1 av 2
Gunnar och Inger Lonaeus. Foto: Kristina Hedberg
Ur Jarringarkivet. Foto och effekt: Kristina Hedberg
2 av 2
Ur Jarringarkivet. Foto och effekt: Kristina Hedberg

Här berättar reportern Kristina Hedberg om bakgrunden till programmet, med- och motgångar, vägval och stickspår under arbetets gång.

Det började med ett mail till redaktionens gemensamma e-postlåda, för flera år sen. Ett mail som verkade spännande, men som av flera anledningar blev liggande, vi hade annat för händer. Mailet innehöll i stora drag berättelsen om fonden, donatorn och dennes bakgrund.

I november 2007 kom tipset upp till ytan igen. Vi gjorde en första slagning på nätet och fann att konturerna höll. Vi bestämde oss för att försöka göra ett program.

Vem bryr sig?!

I januari 2008 började jag läsa in mig på Sasakawa, på kriget och på Japan. Jag talade med flera Japankännare, i Sverige, i USA och i Japan. En tidig insikt var att jag, liksom flertalet svenskar idag, kunde pinsamt lite om Stilla Havskriget. Japan är långt borta – inte bara geografiskt. Eller som en av akademikerna så drastiskt uttryckte sig: ”Det spelar ingen roll hur hemska saker du kan visa att han gjort, lyssnarna kommer inte att bry sig, det handlar ju om asiater!”

The three Gunnars

Den historia jag trots detta började nysta i visade sig innehålla många givna poänger. Till synes ytliga saker väckte berättarlusten i mig - som att Sasakawa gick i fängelse ackompanjerad av ett brassband, eller som att alla de tre svenska huvudpersonerna hette Gunnar… eller, så klart, att det satt en prinsessa i styrelsen idag. Snabbt dök också flera betydelsefulla frågor upp som kändes obesvarade:

  1. Att mannen varit fascistledare var det ingen tvekan om, att många stora ansedda institutioner - däribland den svenska stiftelsen - trots detta accepterat hans gåvor var också oomtvistligt. Hur tog de sina beslut?
  2. Vanligt googlande visade att många stipendiater använde Sasakawas namn på sina CVs. Hade de gjort det om han varit en tysk krigsförbrytare?
  3. De artiklar som skrivits i svensk press, vid tiden för stiftelsens bildande, handlade om den moraliska konflikten, men bemöttes hela tiden av stiftelsens företrädare med argumentet att Sasakawas fascism var avlägsen i både tid och rum. Var det sant?
  4. En tanke som så klart också måste utredas var om stiftelsens verksamhet på något sätt präglades av donatorns ideal. Var pengarna styrda? Och hade grundarna något syfte med att ta just Sasakawas pengar till Sverige. Delade de hans tankar?

Brev till hovet

Innan jag jobbade vidare med någonting annat skrev jag ett brev till hovet och bad om en intervju med Prinsessan Christina Fru Magnuson. Jag misstänkte att den kunde ta tid att få till stånd.

Frågorna om stipendiaterna, fråga 2, och delvis också fråga 4, var lätta att besvara. Jag ringde helt enkelt runt till ett tjugotal och det visade sig att de flesta inte hade någon som helst aning om vem Sasakawa var. Några få hade förstått att det ”var nåt”, men inte riktigt vad. Majoriteten trodde inte att de skulle ha sökt pengar från stiftelsen om de hade vetat vad Sasakawa stod för. Att de inte på något sätt var påverkade eller styrda av donatorns ideal framgick också med all önskad tydlighet, något som också bekräftas av stiftelsens stadgar och den generösa information jag fått från medlemmar i styrelsen.

Äntligen arkiv!

De andra tre frågorna krävde grävande i arkiv. Jubel! Jag har i flera år längtat efter ett sånt uppdrag. Att få sitta med handskar i lampans sken och hantera flagande dokument och vittrande anteckningar… Det visade sig vara nästan precis så. Toppdiplomaten Gunnar Jarring hade vid sin död 2002 skänkt alla sina handlingar till Universitetsbiblioteket i Lund. Arkivet var öppet för vem som helst att komma och titta i – och jag begav mig dit. Brev och dagböcker blev mina viktigaste källor. I två dagar satt jag i arkivet från de öppnade till dess att de stängde. Jag hade med mig lunchmackor för att spara tid, och hade för egen del kunnat stanna mycket, mycket längre. Men historien fick vad den behövde på dessa dagar.

Jarrings nationalism

Fråga 4 fick en intressant utveckling i arkivet. Gunnar Jarring var, på 30-talet, aktiv medlem i Sveriges Nationella Förbund.
Han ställde upp som partiets kandidat i riksdagsvalet 1936. Partiet hade i sitt program ett krav på ”en effektiv invandringskontroll till den svenska folkstammens skydd mot främmande element”. Gunnar Jarring lämnade partiet i samband med andra världskrigets utbrott, och jag har inte hittat några belägg för att hans egen nationalistiska historia skulle ha något som helst att göra med hans acceptans, senare i livet, av Sasakawa som gåvogivare.

Jarring är som sagt död. De två andra Gunnarna lever. Att Gunnar Lonaues inte framträder i programmet beror på att han inte talar så bra längre efter två hjärnblödningar hösten 2007. Men jag har besökt och intervjuat honom också, om den korrespondens jag tagit del av i arkivet, och om hans intryck av Japan och Sasakawa. Intervjun bandades inte, efter begäran från Gunnar Lonaeus själv.

Mötet med Hambraeus

Gunnar Hambraeus och jag träffades en förmiddag i Stockholm och hade ett långt samtal som jag bandade i sin helhet. Det var ett lugnt och hjärtligt samtal. Jag gjorde klart att jag funderade mycket på hur en känd fascist så bekymmerslöst kunde vara förgrundsfigur för en svensk stipendiestiftelse… Det fanns ingen dold agenda från min sida, frågorna var öppna och undrande. Vi drack kaffe tillsammans efteråt och skildes utan kontroverser. Jag skriver detta eftersom Gunnar Hambraeus senare ångrade delar av intervjun, men jag återkommer till det längre fram.

Innan jag lämnade paret Hambraeus i deras hem sa de att Sasakawastiftelsens nuvarande ordförande Magnus Vahlquist tagit kontakt med dem och frågat om de visste något om vem jag var och vad jag ville. Vahlquist hade nämligen i sin tur själv blivit kontaktad av Prinsessan Christina med samma undringar. Jag bad Gunnar Hambraeus hälsa att jag skulle ringa Valhlquist, men innan jag hann göra det ringde han mig, senare samma eftermiddag. Jag fick veta att Prinsessan Christina ställde upp på intervju tillsammans med Magnus Vahlquist och att det fanns två dagar när detta var möjligt. Jag bokade in en av de dagarna.

En och en halv vecka gick. Under den här tiden hörde jag inget från Gunnar Hambraeus om några synpunkter eller tvivel kring intervjun vi gjort.

Sedan träffade jag ordföranden och prinsessan och bland annat lät jag dem veta vad Hambraeus sagt till mig.

Efter den intervjun gick det en helg, sen ringde Gunnar Hambraeus och ville ta bort uttalandet han gjort om att Sasakawa var fascist.

Varför vi gjort som vi gjort

Kaliberredaktionen har valt att inte gå honom till mötes. Vi anser inte att uttalandet var förhastat eller ogenomtänkt. Det var som sagt en lugn, vänlig och resonerande intervju. Vi återkom till ämnet flera gånger och Hambraeus utvecklade och upprepade påståendet. Min fasta övertygelse som reporter är att det Hambraeus sa under intervjun var sanningen, det han begär i efterhand är att återigen få lägga locket på. Jag måste publicera det som är sant.

Eftersom diskussionen uppstått har vi valt att publicera intervjun i sin helhet, här på hemsidan, så kan den som vill döma själv. Ljudfilen ligger som länk i vår huvudartikel, men kan också nås här. Den är 33 minuter och 23 sekunder lång:

Palmes skäl

Olof Palmes roll är ett särskilt kapitel. Han rådde ju grundarna av den svenska stiftelsen att acceptera pengarna. Mötet finns dokumenterat i Stadsrådsberedningens arkiv. När Palme gav sitt råd hade han ju redan själv tagit emot pengar från samma källa till sin nedrustningskommission. Jag har försökt ta reda på resonemangen inför det beslutet, men Palmes arkiv är inte öppet, som Jarrings och den som ger tillstånd till eventuella besök i arkivet är ambassadör Hans Dahlgren. Han har hittills inte okejat det för Kalibers räkning. Däremot har han, skriftligen, delat med sig av sin egen minnesbild av hur beslutet togs.

Det finns också andra, stora svenska institutioner, som accepterat Sasakawa-pengar: Uppsala universitet har till exempel en fond som heter Sasakawa Young Leadership och i Malmö finns ett sjöfartsuniversitet som tagit emot stora bidrag från Sasakawas gamla stiftelse i Japan - numera heter den Nippon Foundation där. Kaliber har inte tittat närmare på dem.

Mannen själv

Dom lättillgängliga spår som finns kvar av Sasakawas egen röst har vi hittat i SVTs arkiv: ett Dokument Utifrån från 1974, och ett avsnitt av Magasinet från 1981. De kopior vi fick var otextade, så Sasakawas japanska uttalanden har redaktionen fått hjälp med att översätta till svenska. 

Reporter: Kristina Hedberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".