Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 4 maj 2008: Skolans stöd svajar

Publicerat fredag 2 maj 2008 kl 09.07
1 av 10
Foto: SVT Bild
2 av 10
Sofia Klemming. Foto: SVT Bild
3 av 10
Skola i Stockholm. Personerna på bilden medverkar inte i programmet. Foto: SVT Bild
4 av 10
Skolgård bollspel "King". Personerna på bilden medverkar ej i programmet. Foto: SVT Bild
5 av 10
Skolavslutning i grundskolan. Personerna på bilden medverkar ej i programmet. Foto: SVT Bild
6 av 10
Skolan. Personerna på bilden medverkar ej i programmet. Foto: SVT Bild
7 av 10
Skolan. Fotograf: Johan Ljungström/SR
8 av 10
Lars Arrhenius. Foto: Marie Swartz
9 av 10
Skl logo.
10 av 10
Svarta tavlan. Foto: SVT Bild

De elever med störst behov i skolan - får hjälp av den minst kvalificerade personalen.

Kaliber granskar skolans stöd till barn med funktionsnedsättningar.

Vi finner elever som inte får rätt hjälp, vanmäktiga föräldrar och utlämnade elevassistenter - för nästan ingen har utbildats för uppgiften.

----------------------------------------------------------

Klockan är ett och skolgården vid Fjällenskolan i Järfälla, norr om Stockholm är full av lågstadieelever som spelar fotboll, gungar och rockar med rockringar i solen.

Det är en av de första dagarna när man kan slänga av sig jackan och springa runt i kortärmat.

Här jobbar Filip Lagerlund. Han är 24 år och en av Sveriges 10 000 elevassistenter. Filip är assistent till en pojke i tvåan som har en språkstörning.

- Han har svårt med flera saker. Ibland kan det handla om ren kommunikation, läsa signaler, kroppsspråk. Spelar vi fotboll till exempel eller pingis, då blir det lätt missförstånd. Men i det här sällskapet räcker det att ha lite koll, ha lite avstånd. Man vill inte vara för på och stå bredvid och hålla på, det är helt fel.

Stöd enligt skollagen

- Jag försöker varje dag anteckna vad han har gjort. Vilka han har lekt med, eftersom han inte har givna kompisar han alltid leker med på rasterna och på fritids. Så det står alltid antecknat, idag har han lekt med den och den och det har gått bra och de har gjort det här och det här. Om det skulle hända något allvarligt så ringer jag och tar det på telefon istället.

I skollagen står det att alla barn i behov av särskilt stöd ska få den hjälp dom behöver för att kunna delta i undervisningen. Ett sånt stöd kan vara att skolan anställer en elevassistent som ska hjälpa barnet med det som han eller hon har svårt för.

I Filip Lagerlunds fall handlar det om att se till att hans elev hänger med under lektionerna, att stötta honom i det sociala samspelet med kompisar och reda ut konflikter när de uppstår.

Låg lön, kort utbildning

Filip har ingen utbildning utöver gymnasiet. Egentligen var det en slump att han fick jobb som elevassistent, han jobbade tidigare på skolan som lärarvikarie.

Han trivs bra, säger han och skulle gärna fortsätta, men det hänger på lönen.

Han började på 14 500 och tjänar efter två år 16 000 kronor.

- 24 år, då är det liksom dags att öka i lön. Så är det.  Jag måste ha råd att kunna köpa bostad och starta familj och så där. Dels det och sedan också att gå runt och känna sig underbetald överhuvudtaget. Det är väl inget roligt. Så är det ju. Samtidigt är det ju så att jag trivs ju så bra och det är svårt att hitta balansen mellan att ha det bra på jobbet och ha det bra i plånboken. Det är jättesvårt.

Låga löner och inga krav på formell utbildning. Så ser det ut för den yrkesgrupp som har till uppgift att hjälpa dom barn som har det allra svårast i skolan. Det är ett genomgångsyrke med usla anställningsvillkor. Till exempel blir assistenterna ofta anställda terminsvis, så att dom varken får lön under jullov eller sommarlov.

Svårast jobb för de med lägst utbildning

Sveriges Kommuner och Landsting har kartlagt utbildningsnivån bland landets elevassistenter. Av dom så har bara 17 procent högskoleutbildning, 73 procent har gymnasieutbildning och 10 procent har enbart grundskola.

Medianlönen är 17 900 kronor.

Om man stannar upp ett slag och gör en jämförelse med vården så är det där självklart att de sjukaste patienterna ska tas om hand av de mest erfarna specialisterna.

Men i skolans värld verkar det många gånger vara tvärtom – de elever med svårast problematik tas om hand av elevassistenter, som ofta saknar både utbildning och erfarenhet.

Det här programmet ska handla om vad det här får för konsekvenser, för barnen framför allt - men också för dom som jobbar som elevassistenter och försöker göra ett bra jobb utan att ges dom rätta förutsättningarna.

Gör jag rätt eller fel?

Jeanette Melin är barnskötare och jobbar som elevassistent på samma skola som Filip Lagerlund. Hon berättar hur hon ofta hamnade i svåra situationer med den första pojken hon var assistent till:

- Barnet jag hade tidigare, han kunde få utbrott och bli aggressiv både mot sig själv och mot andra. Och då fick man ibland hålla fast honom tills han lugnade ner sig. Det kändes väl inte alltid bra. Man visste inte om det är det jag ska göra eller inte men man var rädd att han skulle skada sig själv eller andra. Det var det verkade bäst just då, men nu i efterhand så vet jag inte. Det var ingenting som vi visste om innan och den informationen jag hade fått om honom tidigare var han inte utåtagerande. Så det kom som en smärre chock. Jag var inte alls förberedd. Men senare efter tag så gjorde jag så istället att jag låste in honom och mig i ett rum, så fick han lugna ner sig där utan att jag höll fast honom. Och då lugnade han ofta ner sig fortare. Det var mycket sånt och man visste inte vem man skulle fråga och i vissa situationer visste man inte om man gjorde rätt eller fel. Det var svårt, det var jobbigt.

Vem hade du att prata med? Hur var det uppgjort, vem du skulle vända dig till?

- Jag gick till mina närmsta kollegor och ingen av oss har ju den utbildningen. Men vi försökte prata ihop oss om vad vi trodde och tyckte var bäst. Så fick vi pröva det och se om det funkade.

Men hur kändes det att inte riktigt veta vad som var bäst? Vilken metod man skulle använda. Det ju som att ni gissade er fram.

-  Det var det vi gjorde och det var jobbigt. Det var det. Man kände sig inte tillräcklig. Man ville göra ett bra jobb och gjorde så gott man kunde helt enkelt.

Skolans ska anpassa undervisningen

Skollagen säger att alla barn, så långt det är möjligt, ska gå i vanlig grundskola. Barn som har funktionsnedsättningar, inlärningssvårigheter eller beteendeproblem ska inte sorteras bort utan alla barn ska mötas i skolan.

Särskolan är bara till för elever med utvecklingsstörning eller motsvarande.

Det här synsättet innebär att skolorna har en skyldighet att ge stöd och anpassa undervisningen efter varje elevs förutsättningar. 

Brist på kompetens oroar mest

Riksföreningen Autism har gjort en enkät bland 1000 föräldrar som har barn med autism och frågat vad dom tycker om skolans stöd.

Bristen på kompetens hos personalen var tveklöst den fråga som oroade flest föräldrar.  Bland barnens elevassistenter hade bara en av fem kunskap om autism.

Eva Nordin-Olsson är ordförande i Riksföreningen autism.

- Det bekräftar den erfarenhet vi har i våra medlemkontakter, det bekräftar också den erfarenhet jag har i min roll som skolläkare, att så här det ser ut. Och ibland är det jättebra assistenter som är självlärda, där det funkar. Men det blir väldigt godtyckligt om man inte har någon form av minimikrav. Och det jag möter också hos assistenterna är mycket vanmakt, förtvivlan och att man kännder sig väldigt ensam och utlämnad att hantera väldigt väldigt svåra problem. Och skulle man dra en parallell till sjukvården och specialiserade behov där så skulle det vara fullständigt absurt att 73 procent hade en gymnasieutbildning och inte ens vårdutbilding. Det är helt orimligt naturligtvis.

Få autistiska elever klarar målen

Riksförföreningen Autism efterlyser nationella kriterier för vad en elevassistent minst bör ha för utbildning. En konsekvens av det bristande stödet är att mindre än hälften av barnen med autism klarar kunskapsmålen i skolan, enligt föräldraenkäten.

I Göteborgsdistriktet ställde man även frågan om frånvaro och det visade sig att så många som en tredjedel av barnen inte gick i skolan alls. Orsaken uppgav föräldrarna var att barnen inte fick rätt stöd i skolan.

Även Skolverket har sett en ökning i antalet tillsynsärenden som handlar om barn som inte går i skolan. Kränkande behandling eller brister i särskilt stöd är dom vanligaste skälen till att man har gjort en anmälan till Skolverket.

Vi har sökt kontakt med föräldrar till barn som har funktionsnedsättningar genom olika forum på nätet. Flera har hört av sig och berättat hur dom slåss för att deras barn ska få det stöd som dom har rätt till.

Nästan inga föräldrar vill ställa upp på intervju eftersom dom är rädda för att öppet kritisera deras barns skolor. En mamma säger att det handlar om att hålla sig väl med rektorn, annars kanske hennes son blir av med sitt stöd nästa termin.

Hjälp till struktur och förståelse

Suzanne Gardelius har en 11-årig dotter med Aspergers syndrom:

- Hon behöver, kan man säga, en tolk. Ett hjälp-jag som rycker in och klargör för henne. Det kan vara till exempel att kamrater ställer en fråga, vill du följa med ut på rasten och hon uppfattar inte frågan, vet inte att den ställd till henne. Hon var upptagen i tankevärden med någonting annat så resursens uppgift just då blir ju att säga, Lova, Claudia frågade dig en sak. Och då vaknar Lova till liv igen, eller vad man ska säga, och lyssnar på frågan från Claudia. Men hon behöver någon som lite granna sitter på axeln och lotsar henne igenom det här svåra med andra människor och hur de beter sig och hur de säger osv. Sedan behöver hon ju också rent konkret hjälp med skolarbetet också. Hon behöver hjälp att strukturera i vilken ordning hon ska göra saker och ting. Hur länge hon ska göra saker. På vilken sida det är och med ett markerat streck, så här långt ska du räkna, så gör man ett givet tecken där, så överblickar hon det omedelbart. Har hon inte den överblicken, vilket hon inte har av sig själv, så slår liksom paniken till. Och då blir det så att hon tänker, ska jag verkligen räkna hela boken? Eller ska jag sitta här resten av livet? Hon ser inte själv lagom tidspass för saker, hon kan inte heller klockan.

I huset i Nacka, söder om Stockholm bjuder Suzanne på kaffe och kardemummaskorpor och berättar om Lovas dagis- och skoltid, från att hon fick sin diagnos vid fyra års ålder och fram till idag när hon går i fyran i en skola med musikinriktning.

Varje läsår har inneburit en ny kamp med rektor och skolpolitiker för att Lova ska få det stöd hon behöver för att klara av skolan.

Dom har inte vetat från en termin till en annan om Lova får behålla sin assistent på heltid eller för den delen om assistenten tänker jobba kvar.

Svår sits för elev - och assistent

Lova har haft flera elevassistenter, och Suzanne är noga att påpeka att dom har haft tur – allihop har varit trevliga, engagerade och duktiga människor.

Men, konstaterar hon, ingen har varit specialutbildad för att jobba med barn med just Aspergers syndrom.

- Man måste ha kunskap om funktionsnedsättningen. Alltså den funktionsnedsättning som man jobbar med. Jobbar man med barn med adhd, så måte man kunna det, jobbar man med barn med Asperger så måste man kunna det. Det duger inte att man har någon sorts allmän kompetens som speciallärare för länge sedan eller har jobbat rent allmänt med barn i behov av särkilt stöd. Därför att det här, det är så svårt. Jag ska inte på något sätt förneka att det här är krångligt, svårt, obegripligt . Ställer en i jättehemska situationer när man själv gör fel. Det gör jag också. Det är inte det. Men jag är ju heller inte proffs. Det är inte jag som i första hand ska lotsa mitt barn genom skolan, utan det tänker man ju att det är andra sak att göra.

Har man inte rätt kunskap hur man ska bemöta barn med olika funktionsnedsättningar, inlärningssvårigheter, beteendestörningar, så är risken stor att man gör fel, säger Suzanne Gardelius. När skolan låter outbildad personal ta hand om barn med komplexa behov är det att försätta både barnet och assistenten i en svår situation.

Skolverket pekar på brister

I en ny utredning har Skolverket har granskat hur skolor tar hand om elever i behov av särskilt stöd och konstaterar att det finns stora brister.

Bristerna gäller skolpersonalens kunskaper, kvaliteten på det stöd man ger, hur man utreder barn i behov av särskilt stöd och, inte minst att man inte utvärderar om det stöd man ger verkligen fungerar.

Vi har tittat på tillsynsärenden som Skolverket har fattat beslut i som rör särskilt stöd det senaste halvåret 2007.

  • Skolverket kritiserar Stockholms kommun för att en elev inte har fått särkilt stöd. Eleven har behov av en resursperson på heltid men har bara fått elevassistent periodvis. Elevassistenterna har inte heller kunnat ge eleven det stöd den behöver.
  • Skolverket kritiserar Gagnefs kommun för att inte ha utrett en elevs stödbehov. Trots att skolan kände till elevens svårigheter, tog det sju år innan skolan gjorde en ordentlig utredning.
  • Skolverket kritiserar Lunds kommun för att inte ha utrett orsakerna till varför en elev inte gått i skolan under en längre period. Skolverket anser att de stödåtgärder skolan satt in inte uppfyller krav

Nio år och själförtroendet i botten

Åsa Fredricsson är mamma till Rasmus, som är 12 år. Hon vill berätta vad det kan få för konsekvenser när skolan inte ger ett barn tillräckligt stöd.

Rasmus har ingen diagnos, vilket är en av orsakerna till att skolan inte tog hans problem på allvar. Åsa märkte tidigt att Rasmus inte klarade av skolan. Ändå gjorde inte man ingenting för att hjälpa honom.

- Det var nog efter tvåan, jag började ifrågasätta verkligen hur det fungerade, med tanke på att vi hade krig hemma med läxor. Han kom hem utan kläder, han hade inte med sig sina saker. Han kunde inte klockan, visste inte vilken dag det var, han visste inte vad de skulle göra. Det var ingen ordning på någonting. Dessutom började han att må så pass dåligt då, att jag sökte till BUP, eftersom han talade om att han inte ville leva, han sa att han var sämst i klassen. Han hade fruktansvärt dåligt självförtroende överhuvudtaget. Det som fick mig att tänka till ordentligt, var när han frågade mig vad det var för fel på honom. Och då var han nio år.

Skolan ställde motvilligt upp med en specialpedagog några gånger i veckan under en tid, men det blev aldrig någon kontinuitet.

Kändes som att kvoten var fylld

Åsa upplevde att skolan inte ville se Rasmus svårigheter utan sa att det berodde på att han hade problem hemma. Det här har även Skolverket sett i sin utredning av särskilt stöd i skolan. Skolorna anser ofta att orsaken till problemet ligger hos barnet eller hos familjen och ser inte att det kanske är pedagogiken eller skolsituationen som måste förändras.

- Jag försökte ha en kommunikation med skolan med hans lärare, men det fungerade inte särkilt bra. Och det fanns inga resurser sa de. Jag fick höra att det andra barn som hade värre problem. Jag fick till och med höra att det var en så liten skola och de hade redan i princip hela kvoten fylld med barn med särkilda behov. Jag uppfattade det så som att han föll utanför procenten, statistiken, eller vad man ska säga. För de sa att man kan inte ha så många barn med de här problemen på en skola. Det finns inte så många barn rent statistiskt sett då.

När Rasmus sa att han inte ville leva längre och skolan fortfarande inte tog hans problem på allvar såg Åsa Fredricsson ingen annan utväg än att låta honom byta till en skola där man hade mer kompetens.

- Ja, jag kan säga att redan när jag ringde dit, så blev jag bemött på ett sätt som gjorde att jag trodde inte det var sant, med tanke på att jag har blivit så illa behandlad, eller vad man säga. Både i skolan och på BUP och på de instanser där jag har sökt, så är man inte van att bli vänligt bemött. Och när ringde dit och förklarade läget så satt ju där med telefonen i handen och kände att nu kommer ju jag med ett problem här till er. För jag kände verkligen som att jag kom med sopor. Kan ni ta hand om de här? 

Rasmus går idag i sexan i den nya skolan och får stöd som gör att han klarar sig skapligt och mår bättre. Men det har tagit lång tid för honom att komma tillbaka eftersom han missade stora delar av trean.

En blind leder en blind

Vi har kunnat se att skolors bristande kompetens när det gäller att ge stöd till elever med särskilda behov kan ge orsaka stort lidande för dom barn som drabbas och deras familjer. Frånvaro i skolan och låga skolresultat kan bli andra följder.

Ann-Kristin Sandberg är ordförande för Riksförbundet Attention.

- Det finns ju ett svenskt uttryck som heter, det är som en blind som leder en blind. Barnet och läraren är ju rådslösa. Det här barnet hänger inte med och det lär sig inte på samma sätt som andra. Och vad ska vi göra.  Och då kopplar man in en resurs som inte heller vet. Så då är man tre som inte vet. Plus föräldrarna som vrider händerna för att det inte går bra i skolan. Så det behövs ju kunskap. De måste ju ha någon kvalité de insatserna som man sätter in. Det måste finnas en respekt för det här med inlärningsavvikelser, inlärningsförmåga och hur man fångar det barnet  så att det ändå får i sig några kunskaper.   

Riksförbundet Attention företräder barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som tex adhd, aspergers och tourettes syndrom.

Aldrig har en skola ringt och frågat

Kaliber har pratat med dom tre största förbunden som samlar barn med olika typer av funktionsnedsättningar – förutom Attention även Riksföreningen Autism och Riksförbundet för rörelsehindrade barn.

De ser allihop att många barn med funktionsnedsättningar, oavsett om det handlar om barn med adhd eller cp-skada, klarar sig sämre i skolan än sina kamrater. 

Agneta Mbyamba är ordförande för Riksförbundet för rörelsehindrade barn. 

- På något sätt har man en känsla av att det bara räcker med en vuxen till och så är det ju inte. Aldrig har någon skola vänt sig till mig eller till oss i RBU och frågat, vad krävs det för ett barn med ett ryggmärgsbrock, eller en cp-skada, eller vilket funktionshinder man nu har. Vad krävs det, vad behöver en resurs kunna för att hjälpa till? Eller vad krävs om man har kommunikationsproblem. Det har aldrig hänt. Men föräldrar vänder sig till oss och säger, hjälp, vad ska vi göra? Man känner sig så oerhört förtvivlad som förälder. Då är det inte med att ens barn har svårigheter med sitt funktionshinder utan också att man ska slåss mot okunskap på skolan. 
 

Skadestånd till elev i Piteå

Kaliber har gått igenom en rad beslut från Skolverket som rör kränkningar av barn där elevassistenter har varit inblandade. Det finns inget som tyder på att elevassistenter är överrepresenterade, men vi har hittat några fall där elevassistenter på olika sätt har kränkt elever.

Senast nu i veckan fattade barn- och elevombudet beslut om att kräva Piteå kommun på skadestånd till en pojke som blev attackerad av en elevassistent i februari i år.

Fallet rör en gymnasieskola där elevassistenten jobbade som resurs till hela klassen. Han ansåg att pojken störde undervisningen och visade ut honom ur klassrummet.

Efter lektionen kallade assistenten eleven för ”jävla snorunge” och när pojken gav svar på tal och svarade: ”vad är det jävla snorgubbe?” så tappade elevassistenten behärskningen och slet ner honom på golvet så att pojken slog i huvudet.

Pojkens familj anmälde händelsen till barn- och elevombudet på Skolverket som beslutade att kräva Piteå kommun på 25 000 kronor i skadestånd.

Lars Arrhenius är barn-och elevombud.

Lars Arrhenius säger att kommunerna har ett ansvar att ge skolorna tillräckliga resurser så att dom kan anställa personal med kompetens som är anpassad till elevernas behov.  

Lars Arrhenius är kritisk till det faktum att knappt en av fem elevassistenter har högre utbildning än gymnasiet.

- Man går ju in i en svår situation när man ska hjälpa ett barn med stödbehov. Då krävs det att man har förutsättningar för att klara av den situationen. Och har man inte de förutsättningarna, då kommer man helt enkelt inte att klara av det. Så enkelt är det.

- Jag ser att det är en svårt problem med kränkningar i skolan överhuvudtaget. Och jag tror att lösningen är att utbilda personalen. Jag ser också ett starkt ifrågasättande av barn, av de uppgifter som barn lämnar - att man är utsatt.

Barn- och elevombudet, beo, har funnits lika länge som barn- och elevskyddslagen, i två år. Ett problem med anmälningar som rör barn som påstår att dom blivit kränkta av vuxna i skolan, det är att ord ofta står mot ord. Barnen blir ofta inte trodda när dom berättar om sina upplevelser, säger Lars Arrhenius.

Ekonomin styr - inte behoven

Tillbaka till Fjällenskolan i Järfälla, där elevassistenterna Filip Lagerlund och Jeanette Melin jobbar.

Hur resonerar en rektor på en vanlig skola när man ska anställa en elevassistent, vilka krav ställer man? Vi ställer frågan till Fjällenskolans rektor, Lilian Bjergestad:

- Vi brukar ju faktiskt gärna vilja att man har en utbildning för barn, ofta handlar det om barnskötare. Det eller att man har jobbat inom barn och fritid eller så. Det är ju inte så att vi oftast går ut och frågar efter en med speciallärarkompetens eller någon annan specialistkompetens, så ser det oftast inte ut.

Varför inte det?

- Det har väl antagligen mycket med ekonomin att göra, tror jag. När jag har resonerat med några andra om det här den senaste veckan så tror jag att det här är en arbetsuppgift som kanske inte är så jättelockande för alla. Att komma in i skolan på de premisserna.

I grunden är det alltså oftast ekonomin som styr vilken kompetens skolan kan anställa – och inte barnens behov. Det säger Lilian Bjergestad. När en elev behöver särskilt stöd ansöker skolan till kommunen om extra anslag, men där blir det ofta nej:

- Vi får ju naturligtvis inte så mycket som vi skulle behöva, så är det ju. Utan vi vte vilka vi kan söka för, och då kan vi få, men vi får ju oftast inte fullt ut. Om vi ser att vi behöver en resurs en hel dag för ett barn så kanske vi får 50 procent eller något sådant. Så får skolan lägga till resten.

Sveriges kommuner och landsting

Louice Fernstedt är biträdande avdelningschef på avdelningen för lärande och arbetsmarknad på Sveriges kommuner och landsting.

- Jag tror att det är viktigt att man klargör vad som ligger för förväntningar på olika yrkesgrupper i skolan. Det är ju så att elevassistenter har inget pedagogiskt ansvar i skolan. Det är ju så att elevassistenter ska hjälpa elever med den slags praktiska saker som elever utan funktionshinder klarar på egen hand. Och detta ser olika ut beroende på elevens förutsättningar.

Men om den här personalen ska hjälpa detta barnet, vore det då inte bra med kunskap om det här barnets funktionsnedsättning och hur man kan hjälpa till för att kompensera det?

- Det skulle självklart vara bra och såvitt jag förstår att på sina håll pågår olika slags utbildningar. Men jag tror att det allra viktigaste är att man har ett samarbete på skolan där lärare, specialpedagoger och elevassistenter tillsammans funderar över vilket stöd det är som elevassistenten ska ge. Jag tror också att det är viktigt att föräldrar deltar i de samtalen.

En av mammorna här säger att jag kände det som att jag kom med sopor när jag kom med mitt barns behov till skolan. Vad säger det om kommunens attityd?

- Ja, det är naturligtvis inte acceptabelt.

Vad tycker du behöver förändrats?

- I första hand måste man ha samtal inom verksamheten.

Tror du inte att de samtalen pågår idag?

- Jo, det hoppas jag. Jag hoppas också att det fungerar bra på många håll och jag vet att det gör det. Man kan prata om utbildningsnivåer och nationella kriterier men ytterst är det mötet mellan elevassistenten och den enskilde individen och individens som är avgörande för elevassistentens uppgifter.

Men här är det många som vittnar om att det inte finns några goda förutsättningar för det där mötet, när det där mötet ska ske så är de inte förberedda på vad som ska hända och hur det ska bli bra?

- Nä, men det är här det är viktigt att ha ett samtal med föräldrarna som faktiskt känner sitt barn och vet vad barnet har för behov praktiskt i vardagen.

Men de samtalen sa du ju nyss att du tror att det sker. Varför går det ändå fel?

- Jo, men jag tror att de sker på de flesta ställen. Men det finns naturligtvis som i alla andra verksamheter saker som sker mer eller mindre bra.

Reporter: Sofia Klemming

Del av research: Kristina Hedberg, Lars Truedson, Kristoffer Ekman.

---

Uppföljningar och konsekvenser av programmet:


 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".