Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Så gjorde jag!

Publicerat måndag 16 juni 2008 kl 13.33

Här skriver reportern Anna Jaktén om arbetet med reportaget om Leo.

Programmet om Leo började med ett tips den 14 februari 2008. Kaliber har tidigare (i ett program gjort av Marie-Jeanette Löfgren 16 april 2006) granskat de ökande antalen självmord på svenska häkten, kanske var det därför tipsaren hörde av sig.

Källan ville vara anonym utåt, men jag visste vem det var och varför personen valde att höra av sig. Källan och jag hade ett par samtal. Därefter tog vi gemensamt beslutet att inte tala mer, eftersom källan var orolig över vad det kunde få för följder för dennes del att ha berättat.

Min källa var ingen förstahands-källa, men hade fått veta att personalen på häktet i Mariestad inte tagit ner en person som försökt ta livet av sig två veckor tidigare. Ingen på häktet hade försökt rädda honom och gjort första hjälpen. Den intagne hade istället hängt kvar till ambulansen kom. Han hade levt vid ankomsten till sjukhuset, men avled senare av skadorna. Källan var upprörd och ifrågasatte häktespersonalens människosyn.

Som reporter uppfattade jag källan som trovärdig, men visste självklart inte om det som källan sagt var sant. Källan hade ju inte heller någon förstahandsinformation. Enda sättet att få veta vad som hänt var genom den dödes anhöriga. Bara de har rätt att få ut information från sjukvård och ambulans – och det var där händelsen kunde vara dokumenterad.

Jag började (18/2) med att kontakta kriminalvårdens Dag Bränfeldt, som intervjuats kort  i tidningsnotiser om självmordet. Han var då tf häkteschef i Mariestad. Han var också den som fått uppdraget att göra Kriminalvårdens incidentrapport, något som enligt regelverket ska vara klart på fyra veckor. Redan i första samtalet svarar han ja på frågan om det var häktespersonalen som plockat ner den intagne och gett första hjälpen. Därefter talar jag med Bränfeldt ett tiotal gånger. Varje gång vill jag veta när rapporten är klar. Han vidhåller i samtalen att inget allvarligt misstag har begåtts.

Jag tar reda på vem den döde intagne var genom att begära ut häktningsbeslut. Jag får till exempel veta hans namn och att han var 23 år. Jag begär ut alla handlingar som finns om honom på tingsrätter, skattemyndighet och så vidare för att få veta mer. Jag väljer att inte kontakta 23:åringens familj direkt, eftersom de rimligen lever i djup sorg och eftersom jag inte vet hur de klarar att hantera det som hänt. Istället väljer jag att kontakta en vän till 23:åringen och jag väljer att kontakta 23:åringens advokat. Jag lämnar mina nummer och frågar om familjen vill tala med mig.

Efter någon vecka ringer 23:åringens bror. Han berättar det han fått veta om vad som hänt. Den information han fått är att häktespersonalen gjorde allt för att rädda livet på hans bror. Jag berättar inte vad min källa sagt. Dels eftersom jag inte vet om det är sant, dels eftersom jag inte känner 23:åringens familj och inte vet hur de mår.

Efter ett par veckor och flera samtal på telefon beslutar jag mig för att berätta för 23:åringens bror vad min källa sagt. Det känns ohederligt att vara tyst. Min uppfattning är att 23:åringens bror klarar att ta den information jag har och att familjen verkligen vill veta vad som hänt, även om det är mycket svår information. Vi träffas hemma hos brodern. Jag säger som det är och att jag inte på något vis kan vara säker på att min källa har rätt.

Brodern får veta hur han själv kan begära ut information från sjukvård och ambulanssjukvård. Jag lämnar honom den information jag har. Bollen ligger därmed hos 23:åringens bror. Vi gör ingen intervju. Han lovar mig ingenting. Från denna punkt har vi kontakt så gott som varje dag.

Jag frågar brodern om jag kan berätta om vad källan sagt för 23:åringens advokat och brodern säger ja. Ungefär samtidigt kontaktar jag Kriminalvården och ber att få ut samtliga incidentrapporter om självmord i västra Sverige. Det tar lite tid, men jag får ta del av dem. Jag har fortsatt kontakt angående rapporten om Mariestad, som fortfarande inte är klar. Det som låtit som ett rutinärende de första samtalen, låter nu mer som något komplicerat. Men utredaren säger fortfarande att inget misstag har begåtts.

När vi får ut sjukjournalen står det tydligt att 23:åringen hängde kvar i nio minuter, tills ambulansen kom.

Det källan berättat var alltså sant. Svart på vitt.

Familjen tar nu beslutet att de ska låta mig gå till botten med vad som hänt. Jag försäkrar mig om att familjen är enig. 23:åringens bror, jag, och 23:åringens advokat har ett möte där vi diskuterar vad en publicering innebär. Och vad min journalistiska frihet innebär. Vi beslutar gemensamt att inte namnge 23:åringen. Det skulle innebära en för hård påfrestning på familjen. Jag föreslår att vi ska kalla honom Leo.

Leos familj ger mig en fullmakt så att jag kan begära ut handlingar och göra intervjuer och inte begränsas av sekretess från exempelvis sjukvård.  Jag får bland annat ut ambulansens journaler och fullmakten ger mig möjlighet att tala med sjukvårdspersonal.

I det här läget borde Kriminalvården vara klar med sin rapport för länge sedan. Både jag och familjen ringer och frågar. Familjen får fortsatt veta att inget fel begåtts. Vi säger inte till Kriminalvården att vi har kontakt med varandra förrän rapporten är klar. Jag har kontakt med utredaren, regionchefen i Mariestad och med Kriminalvårdens jurist om rapporten.

4/4 får jag till sist ut Kriminalvårdens incidentrapport, där felet medges. Familjen får fortsatt inte veta någonting från Kriminalvården, men de får en kopia av rapporten jag fått. Jag besöker Mariestad för att få en bild av hur platserna ser ut, träffar ansvarige läkaren (som för övrigt ingen från Kriminalvården frågat om vad som hänt) och försöker träffa häkteschefen.

Samtliga ansvariga chefer inom Kriminalvården tackar nej till intervju. Detta redovisar jag i reportaget. Också regionchefen och Kriminalvårdens högste chef säger nej. Det är frustrerande att inte ens få möjlighet att ställa frågor.

Samtidigt som jag granskat vad som hänt Leo har Bo Göran Bodin på Ekot granskat vad som hände en man som dog på häktet i Nyköping. Bodin och jag har haft viss kontakt under arbetet. Bodin publicerar sin granskning med start den 7/4 och vi beslutar att publicera granskningen av det som hände Leo med start torsdagen den 10/4. Alltså några dagar före vår vanliga sändningstid på söndagar. Vi publicerar då i Ekot, P1 Morgon och på Kalibers hemsida.

Orsakerna till detta var flera. Dels var vi och Bodin överens om att publicera i anslutning till varandra. Men framför allt handlade det om att vi ville få Kriminalvården att svara. Jag var mycket frustrerad över att ansvariga chefer inte ville svara på frågorna - från mig och från familjen. Regionchefen sa till exempel ”Lilla vän, du äger inte frågan”.

Vi såg en möjlighet att få Kriminalvårdens Lars Nylén att svara på frågor eftersom han på torsdagskvällen skulle medverka i Svt:s program ”Debatt”.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".