Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.

Kaliber den 14 december 2008: ”Polisen ville ta bilder” - Om varför Leo fick hänga kvar

Publicerat söndag 14 december 2008 kl 13.00
1 av 12
Graven i december. Bild: Anna Jaktén
Leos bröder vid graven. Foto: Anna Jaktén
2 av 12
Leos bröder vid graven. Foto: Anna Jaktén
Leos grav. Foto: Anna Jaktén.
3 av 12
Leos grav. Foto: Anna Jaktén.
"Polisen skulle ta kort". Amulanspersonalens redogörelse av vad som hände. Foto: Johan Frisk
4 av 12
"Polisen skulle ta kort". Amulanspersonalens redogörelse av vad som hände. Foto: Johan Frisk
Instruktioner, större del av dokumentet. Foto: Johan Frisk
5 av 12
Instruktioner, större del av dokumentet. Foto: Johan Frisk
Instruktioner för vad personalen på häktet ska göra vid olycka. Foto: Johan Frisk
6 av 12
Instruktioner för vad personalen på häktet ska göra vid olycka. Foto: Johan Frisk
Klockslaget då amulansen fick larmet. Foto: Anna Jaktén
7 av 12
Klockslaget då amulansen fick larmet. Foto: Anna Jaktén
Klockslaget då ambulansen anlände. Foto: Anna Jaktén
8 av 12
Klockslaget då ambulansen anlände. Foto: Anna Jaktén
Häktet i Mariestad. Foto: Anna Jaktén
9 av 12
Häktet i Mariestad. Foto: Anna Jaktén
Kärnsjukhuset i Skövde. Foto: Anna Jaktén
10 av 12
Kärnsjukhuset i Skövde. Foto: Anna Jaktén
Incidentutredning om polis. Foto: Anna Jaktén
11 av 12
Incidentutredning om polis. Foto: Anna Jaktén
Instruktion Mariestad. Foto: Anna Jaktén
12 av 12
Instruktion Mariestad. Foto: Anna Jaktén

I april granskade Kaliber vad som hände den 1 februari på häktet i Mariestad. Då sa vi att man inte ska använda överord inom journalistiken - men att det här var en fruktansvärd historia.

Idag fortsätter vår granskning. Och dte visar sig att det inte var just som vi trodde då.

Det var värre.

----------------------------------------------------------

December och en begravningsplats i duggregnet. På graven ligger blommor och en liten ljusblå kramdjursdelfin. Två konstgjorda fåglar i plåt rör sig i vinden, några blöta kort skickar tankar på födelsedagen. Han som vi kallar Leo, som ligger i jorden här under, har just fyllt 24.

Det har gått åtta månader sedan sist. Då var jag här med Leos familj, hans bröder, som läste på korten:
– Vila i frid, från vänner.
Det var blommor, kort och regn då också.
– Det här är från hans flickvän och hans dotter.” Älskar dig och kommer alltid att älska dig.”

Nio minuter

Leo hade hängt sig på häktet i Mariestad 1 februari. När jag tog kontakt med hans familj trodde de att det var som Kriminalvården hade sagt: att personalen på häktet hade försökt rädda honom, gett första hjälpen. Det var inte sant. Journaler från ambulans och sjukhus som vi tillsammans begärde ut bevisade att det inte var så. Häktespersonalen hade låtit Leo hänga kvar i sin snara.

De tre vårdarna hade tolkat honom som död. Låst dörren om honom. Larmat ambulans. Först när ambulanspersonal kom nio minuter senare hade Leo tagits ner. Ambulanspersonalen hade försökt rädda hans liv och de hade fått igång hans hjärta. Men skadorna av syrebristen var för stora. Två dagar senare dog Leo på sjukhus. I våras efter det att vi fått veta vad som hänt sa Leos advokat och ena bror så här:

- Personen ifråga hängde där i nio minuter, i nio minuter. (advokat)
- Och bara under de här nio minuterna görs det ingenting på min bror, inte någonting. Han kvarhänger i nio minuter. (brodern)
- Och hade detta skett på ett korrekt sätt så hade kanske den här personen levat idag. Och det gör mig förtvivlad, arg och ledsen.

Trodde nån skulle ställas till svars

I våras efter vi fick veta vad som hänt fick vi alltså veta att det som Kriminalvården sagt inte var sant.

Nu är vi på samma plats igen. Hemma hos Leos ena bror.  Ett par trappor upp, i en soffa med bilden av Leo på väggen intill. Åtta månader efter reportaget.

- Jag tänkte att någon skulle ställas till svars, verkligen. För det har skett fel och det är tydliga fel, så jag förväntade mig att någon verkligen skulle ställas till svars och vem det skulle vara någon personal eller någon högre upp det visste jag inte och det vet jag fortfarande inte men någonstans ligger felet.

Förundersökningen mot vårdarna på häktet är nedlagd. Åklagaren menade att det inte kunde handla om tjänstefel eftersom det inte fanns några tydliga instruktioner på häktet i Mariestad. Det fanns alltså inget reglemente som vårdarna bröt emot när de inte tog ner Leo.

Men varken familjen eller jag har fått ihop hela bilden av vad det var som hände.

- Jag vill ju veta sanningen. Jag vill ju veta vad som egentligen har hänt. Och hur andra har agerat, hur de har betett sig och vad de har gjort och vad de har haft för skyldigheter  och rättigheter. Sånt vill jag veta. Och jag vill verkligen veta från högsta lagen. Jag vill veta hur lagen fungerar verkligen. För mänskligt sett är det verkligen fel.

Vi fortsätter granskningen

Så i dag fortsätter Kaliber granskningen av det som hände Leo.

  • Vi ska avslöja att det inte bara var vårdarna på häktet som gjorde katastrofala felbedömningar.
  • Vi ska avslöja avgörande luckor i förundersökningen gentemot vårdarna på häktet.
  • Och genom det här programmet ska vi kartlägga minuterna som Leo fick hänga kvar efter det att ambulansen larmats.

”Det kan INTE sägas vara osannolikt att han kunnat räddas till självständigt liv om han omedelbart blivit nedskuren och livgörande insatser påbörjats då han först anträffades.”

Det här är ett citat från Socialstyrelsens rättsliga råd – och det här är orsaken till varför vi kartlägger minuterna som Leo lämnades att hänga kvar. Rättsliga rådet är den tyngsta instansen som kan yttra sig om sådana här frågor i Sverige – och de hänvisar till studier som visar att ”Alla som hängt mindre än fem minuter överlevt, alla som hängt mer än trettio minuter dog.”

Första minuten:

Leo har varit inne i dusch- och toalettutrymmet ungefär en kvart när en av de tre vårdarna i tjänst knackar på dörren. På den tiden har Leo hunnit blöta en bit lakan, tvinna det till ett rep, frigöra en kabelklämma mellan vägg och tak, ställa sig på en papperskorg och lägga snaran runt halsen. När vårdaren öppnar ser han först inte Leo som hänger i snaran. Det är mörkt. När han gör det ropar han till sina kollegor. Han lämnar Leo och springer till expeditionen. Det tar någon minut tills de larmar 112.  När larmet går börjar vår minutkartläggning. Leo hänger kvar i snaran.

Minuterna, sekunderna är viktiga. Det är bara i gamla westernfilmer som folk verkar dö knall fall av hängning. I verkligheten är det så att syrebristen gör att man blir medvetslös, men överleva det kan man alltså göra betydligt längre.

Andra minuten:

Efter samtalet till 112 ringer vårdaren polisen som finns i våningen under häktet. En annan vårdare ringer vakthavande på Johanneberg, en anstalt. Den tredje vårdaren ser till att alla intagna är på sina rum. Han låser till duschrummet där Leo hänger för att – som det heter – säkra läget. Leo hänger kvar i snaran.

Upplevde honom som död

Lennart Almqvist är närpolisbefäl i Mariestad och den som larmades. Jag träffar honom för att jag vill veta precis vad som hände kvällen den 1 februari och vad de lärt sig av det som hände.

- Ja, det var en fredag kväll då man ringer från häktet och säger att de har en man som har hängt sig. Eftersom det fanns folk på häktet och vi inte rusade upp utan tog med oss det vi behövde upp, så gjorde jag bedömningen att. Jag upplevde honom som död och att även personalen hade gjort samma bedömning. Man tar ju för givet att den personalen  har gjort en bedömning och gjort sina saker uppe på häktet. 

Vi ska återkomma till Lennart Almqvists redogörelse längre fram i programmet. Men nu stannar vi vid konstaterandet att vårdarna tolkar Leo som död. Det är därför dom inte gör nåt. De konstaterar att han hänger och att han är död.

När ska man försöka rädda?

För att få perspektiv på bedömningen att Leo är död och att det därför inte är nån idé att göra något träffar jag Johan Herlitz.

Han håller till högt uppe i ett hus på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, är hjärtläkare och professor i ordförande i det svenska rådet för hjärt och lungräddning. Det är hjärt och lungräddning man ska starta om man påträffar en livlös människa.

Ungefär tre miljoner svenskar är utbildade.

-  En människa som har fått ett hjärtstopp. Det här är ju en definitionsfråga vad är död och vad är levande. Vi lär ut att en människa ska påbörja en livräddning när en människa är livlös. Och på ett sätt kan man säga att det är ett dödsbegrepp, men här finns ju klara möjligheter att återställa situationen på en människa där hjärtstoppet har inträffat.

Om man påträffar någon som är livlös, enligt vad ni lär ut. Vad ska man göra?

- Ja, då ska man ju i första hand kontrollera patienten eller personen i fråga andas och om man kan känna en puls. Det är ju de två väsentligaste åtgärderna, i första hand. Och om man inte finner något tecken på varken andning eller puls så ska man ju då påbörja hjärt och lungräddning.

Så om det inte är någon puls och ingen andning, det är då man ska göra något?

- Då ska man börja hjärt och lungräddning ja.

Nästan komiskt samtal

Men kan det inte vara svårt att veta om någon lever eller är död?

- Det kan i det enskilda fallet vara svårt , men är man osäker så menar vi att då ska man börja hjärt och lungräddning i så fall.

Om man tror att personen kan vara död, då ska man starta det?

- Om man har tecken på att personen är , eller misstänker att personen är livlös då är det bättre att påbörja det än att inte göra någonting alls.

Och inte bara tänka att ojdå, han är död?

- Abslout, så ska man göra.

Det blir ett nästan komiskt samtal med professor Johan Herlitz. Förklaringen att vårdarna inte agerat för att de tolkat honom som död slår knut på sig själv. För det är just när man tolkar nån som död – eller livlös – vilket är ett slags dödsbegrepp  – som man ska agera. Det är ju då det finns anledning.

Tredje minuten

Ambulanspersonal i Mariestad får larmet. På textremsan de får från sos står det att ”personalen håller på att ta ner honom” I verkligheten är det inte så. Leo hänger kvar i snaran bakom en låst dörr.

Vi vet inte vad de tre vårdarna gör när de väntar på ambulans. Åklagaren har inte förhört dem, vi har ännu inte fått svar på fråga om intervju. Det är också svårt för vårdarna att prata i det här läget, efter nyår ska deras ärende upp i Kriminalvårdens personalansvarsnämnd.

Fjärde minuten

Ytterligare en ambulans får larmet. Andra interner på häktet vill ha nattmedicin och komma till toa, men får vänta. Dörren till Leo är låst. För varje minut som går är chanserna blir chanserna att rädda honom allt mindre. Fem minuter brukar räknas som en brytpunkt för hjärnskador av syrebrist. Men den primitiva snaran ökar chanserna till överlevnad. Leo hänger kvar i snaran.

Det fanns instruktioner

Vi stannar där ett tag. Och tittar närmare på åklagarens beslut att lägga ner förundersökningen mot vårdarna. Utredningen las ner eftersom åklagaren ansåg att det inte fanns instruktioner som vårdarna brutit mot. Hon har inte förhört någon som fanns på plats: vårdarna, ambulanspersonalen eller poliserna. Åklagaren har stannat vid det faktum att det inte fanns tydliga instruktioner.

Men när Kaliber tillsammans med SR Ekot begär ut instruktionerna som gällde i Mariestad i februari i år så visar det sig att de visst finns. Det är bara att begära ut dom från Kriminalvården. De är tydliga. Så här står det:

Dödsfall. Personal. Omedelbara åtgärder: Den som upptäcker dödsfall, självmordsförsök eller självskadande handling skall vidtaga följande åtgärder: Omedelbart inleda livsuppehållande åtgärder om det inte är uppenbart lönlöst.

Så här säger Leos bror när han läser instruktionerna som vårdarna skulle följa. Och som faktiskt finns:

- Det är väldigt tydligt. Jag förstår det så väl. Jag är inte född här och har kommit hit som trettonåring, men det här talar till mig och är tydliga regler.

Kan inte sätta punkt

Leos bror tycker instruktionerna är tydliga. Men vad tycker en jurist?

Jag tar med instruktionerna till Tomas Nilsson, advokat i Stockholm och ordförande för svenska advokatsamfundet:

- Ja, jag tycker ju att man inte kan sätta punkt med det beslut som föreligger från åklagarens sida tidigare i höst att lägga ner förundersökningen. Och där finns ju möjligheter att få ytterligare prövning av den frågan.

Men varför kan man inte sätta punkt som du ser det?

- När man tar del av materialet så tycker jag att man kan utreda närmare om det inte har eftersatts föreskrifter som har varit tydliga om att man ska sätta in livsuppehållande åtgärder.

Advokat Tomas Nilsson anser att det som hände Leo inte juridiskt bör stanna vid ett första nej från åklagaren.

De hade ansvaret

Några våningar upp i Riksdagshuset i Stockholm arbetar en annan advokat. Thomas Bodström, ordförande i justitieutskottet.

Den förre justitieministern inte rätt att uttala sig i det enskilda fallet – men säger så här om vårdares ansvar för de intagna.

- Det är ju så att det är de som har ansvaret. De har ett stort ansvar för det. I det här fallet fanns det instruktioner om att man bör agera om det finns en risk för självmord om det fortfarande finns möjlighet att personen är vid liv och kan räddas. Det är det som ska göras i första hand. Det fanns instruktioner här. Det kan man säga redan på det här stadiet att man borde ha agerat på ett annat sätt. Det här är emot de regler som finns. Och sedan är nästa bedömning, det är, kan det här felet, vara så allvarligt att det bedömas också straffrättsligt som tjänstefel, och då får det inte bedömas som ringa, för då är det straffritt. Men det är en annan bedömning. Men rent allmänt kan man säga, det är självklart så att de som arbetar som vårdare är de som har tillsynen, de som har kontakt med de personer som är intagna och då är det de också som har ansvar för det.

När du har tittat på de här instruktionerna som gällde i Mariestad, tycker du att de är tydliga?

- Ja, alltså vad jag kan bedöma så det ska vara tillräckligt för om man ska agera om en person håller på att dö. Det kan man ju tycka att det ska man göra ändå. Men om det nu ska vara enligt en instruktion, så  är det tillräckligt på det sätt som det uttrycks här.

Vi lämnar Riksdagshuset i Stockholm.
Vi återvänder till häktet i Mariestad.
Och kartläggningen av vad som hände Leo.

Femte minuten

Personal i ambulansen försöker få mer information, men sos vet inget mer. Ambulanspersonalen har bara den information de tidigare fått – att personalen håller på att ta ner Leo. I verkligheten är dörren låst. Vad vårdarna på häktet gör vet vi inte. I deras redogörelse till häktet framgår inte vad de gör under ungefär fem minuter. Åklagaren har inte förhört dem. Leo hänger kvar i snaran.

Sjätte minuten.

Vad vårdarna på häktet gör vet vi inte. Leo hänger kvar i snaran.

”Det är en mardröm”

Nej, vi vet inte vad vårdarna gör. Det som hände är självklart ett trauma för dom också och den redogörelse de lämnat till Kriminalvården är ångerfull.
Det står: Vi vill ännu en gång beklaga det som skett. Det är en mardröm för oss tre vårdare och det kommer att förfölja oss livet ut. Vi har handlat efter det som vi tyckte var riktigt i den fruktansvärda stressituation som rådde vid tillfället. Vi frånsäger oss givetvis på intet sett vårt ansvar för det som skett.

Sjunde minuten.

Den första ambulansen strax framme vid häktesbyggnaden på Oxvägen, den andra kommer just efter. Ambulanspersonal möts av polisen Lennart Almqvist. Han säger att han tror att killen hängt ganska länge. Hissen krånglar. Almqvists kvinnliga poliskollega tar trappan upp. Leo hänger kvar i snaran.

Åter till det juridiska. Och den nedlagda utredningen om tjänstefel. Åklagaren har inte hört någon av de som var med när det hände. Hennes beslut grundar sig främst på Kriminalvårdens egna handlingar. Det brukar behövas mer – säger Thomas Bodström:

-Men sedan måste man ju eventuellt komplettera med förhör av de personerna, för de andra , kontrollera vilka regler som gällde, vilka instruktioner de har fått, för att se om det är deras fel eller om det kan vara andras fel. Och kanske göra en teknisk utredning och en rekonstruktion av vad som har hänt och så vidare. Och allt det där kan då göras av en åklagare och bör göras av en åklagare så att man är säker på att man har kommit fram till rätt beslut när det sedan ska fattas.  

Instruktionen finns inte i utredningen

Så hur mycket har åklagaren ansträngt sig?

Kaliber och familjen får först inte läsa förundersökningen. Men överklagar. Och får ut hela underlaget för åklagarens beslut.

Det som finns förvånar. Eller rättare sagt – det som inte finns.

Åklagaren har ju sagt att det var otydliga instruktioner på häktet i Mariestad.

Men den instruktion som faktiskt fanns – och som vi läst - finns inte alls  med i förundersökningen.

Åklagaren Lena Medelius har den inte. Hon känner inte igen formuleringarna när vi läser upp dom, men säger nej till en intervju.

I förundersökningen finns ett antal olika instruktioner för vad häktespersonal ska göra - men handlingarna är från Borås och gäller för Kriminalvårdens personal i Borås - inte i Mariestad.

Åklagaren måste begära ut handlingar själv

Lars Håkan Nilsson är mediciskt ansvarig hos Kriminalvården.

Jag visar honom instruktionen från Mariestad. Han blir förvånad när han läser den. Från början trodde han att det fanns en instruktion, sedan har han hört det som sagts i debatten, att det inte fanns någon.

- Den är solklar och det är så jag trodde den skulle se ut också.

Tycker du att det är konstigt att åklagaren inte har fått den här informationen eller för den  delen begärt ut den?

- Om man ska ta ställning till om man ska väcka åtal eller ej så tycker jag   att en sån här sak borde ingå.

Vilket ansvar kriminalvården för att lämna den som du ser det? 

- Vi har skyldighet att lämna ut det när man begär det. Men om vi skulle skicka ut vad åklagaren ska titta på så skulle ju vi styra utredningen. Och det är inte objektivt.

Vad innehåller förundersökningen?

Det här visar kalibers granskning av den nedlagda förundersökningen:

  • Instruktionen saknas helt - trots att den finns tillgänglig hos Kriminalvården för alla som vill att läsa.
  • Ingen av dom som fanns på plats har förhörts – inte häktesvårdarna, inte ambulanspersonalen, inte polisen.
  • I förundersökningen finns ett enda förhör – men inte med nån i Mariestad utan med en vårdare i Borås – om en helt annan händelse. Det är helt oförståligt.
  • Personalens egen redogörelse saknas trots att den skickats från Kriminalvården till åklagaren. Att delar av en förundersökning försvinner är mycket allvarligt. Kaliber har fått läsa den från annat håll.
  • Tre samtal  finns i förundersökningen. Ett är med Lars Håkan Nilsson, medicinskt ansvarig på Kriminalvården. Det står att han säger att man är utom räddning efter att ha hängt mellan en och en halv och två minuter. Nilsson studsar till när jag visar honom vad det står att han har sagt och säger att det är fel:

-         Att det inte går att rädda, det har jag inte menat. Jag vet inte hur jag har uttryckt mig, men det har inte varit min mening. Vi vet ju att det går.

Säger att han är felciterad

Det finns inga förhör egentligen om det som hände i Mariestad här, utan det är tre samtal som finns i åklagarens förundersökning. Och där är det som du säger inte korrekt återgivet då?

- Nej, jag blev uppringd på telefon och jag sa vad vi sa om medvetslöshet, det är vad jag har yttrat mig om. Men att man inte skulle kunna rädda någon efter två minuter, så vårdslöst tror jag inte att jag har sagt.

Är du förvånad över att det står i förundersökningen att du har sagt att man inte kan räddas?

- Ja, det blir jag.   

Åttonde minuten

Dörren in till duschrummet är stängd och låst. Den låses upp för ambulanspersonalen. Leo hänger kvar i snaran.

Nionde minuten.

Ambulanspersonal möts av en ung man som fortfarande hänger kvar. De konstaterar att han saknar puls och andning, men att han har normal kroppstemperatur och fin färg. De börjar snabbt ta ner Leo. Men – hindras. Den kvinnliga polisen vill ta kort på honom när han fortfarande hänger kvar. Det blir en konflikt. Så här står det i en rapport från ambulanspersonalen, citat: ”Vi släppte taget om killen och gav henne en möjlighet att ta ett kort. Eftersom själva korttagningen inte gick som det var tänkt och hon förhindrade och fördröjde vårt arbete fick hon på vår order lämna rummet. Vi klippte av snaran, drog ut honom i korridoren och startade hlr.”

Så här säger Leos bror:

- Från början, efter programmet så visste jag att det var någonting som hade skett, men jag visste inte exakt vad. Så jag trodde det skulle komma ett bra argument på något sätt. Men när jag väl läste ambulansrapportens papper, när jag fick dem, där stod det att någon polis, som ska ha sprungit upp har försökt att hindra ambulanspersonalen för att ta ner min bror och ge honom första hjälpen. För att de ansåg att det var viktigare att ta kort på honom hängande. Det var förkrossande. Alltså det går inte att beskriva. Det går bara inte att beskriva. Känslan av att tänka på att man ville ta kort på min bror som hängde där  och tilläts hänga kvar och när väl ambulanspersonalen är framme efter nio minuter, då hindras de också från att hjälpa min bror. Försöka få liv i honom. Det är fruktansvärt.  

Ambulanspersonalen tror först att det är en av vårdarna på häktet som hindrar dem. De ser bara att kvinnan som tar foton är blåklädd. Därför står det i avvikelserapporten att det är en häktespersonal.
Men när man också läser Kriminalvårdens incidentutredning så får man enkelt ihop pusslet. Där står det att det är den kvinnliga polisen som åsyftas i ambulansrapporten.
Att det är en polis bekräftas av ambulanspersonal som Kaliber talat med.
Båda källorna, ambulansrapporten och incidentutredningen, ingår i förundersökningen om tjänstefel. Det är bara att läsa innantill.

Hindrade och fördröjda

Ambulanspersonalen säger nej till att bli intervjuade. Polisen som höll i kameran säger också nej. Närpolisbefälet Lennart Almqvist säger så här:

- Det togs bilder, det gjorde det. 

Ambulanspersonalen har skrivit i en rapport att de upplevde att de blev förhindrade och sinkade av att din kollega tog bilder på den här killen när han hängde fortfarande.

- Ja, det får stå för dem om de blev sinkade, men det togs bilder. Om de sekunderna, om de ansåg att det är försvårande då så..

Upplever du att det här att ni ville ta bilder gjorde att det tog längre tid för ambulanspersonalen?

- Ja, givetvis tog det några sekunder extra. Det gjorde det.

Om jag förstår det rätt, ni har inte pratat i efterhand om just det att ni tog bilder på honom, när han hängde?

- Jag har gett dig svaret och jag säger fortfarande att vi tog bilder och vi gjorde rät bedömning då, när vi tog det beslutet då. Det är det svaret du kan få av mig.

Ni gjorde rätt bedömning då, säger du?

- Vi tog bilder då, när detta hände. När vi kommer upp. Jag har inte mer svar att ge dig om det.

Men hur kan du säga att det var rätt bedömning då?

- Jag säger ju precis, det är sista gången nu att vi tog beslutet att ta bilder på grund av att jag när jag väl kom upp bedömde att han var död. 

Och i efterhand när det faktiskt kan ha varit så att  han inte var helt död, eller att han åtminstone var inom räddning. Har du tänkt på om det var rätt att ta bilder då?

- Jag kan inte svara på den punkten mer än jag gjort nu. Jag hoppas att du accepterar det svaret nu, för nu får du inte något mer svar.

Stöd i den mänskliga rättigheterna

Percy Bratt är advokat och ordförande i svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter:

- Ja, då måste man titta först på vad är det för regler som gäller för den här uppgiften som häktespersonalen har.  Då har jag fått redovisat för mig att det finns väldigt tydliga instruktioner för hur man ska agera i ett sånt här läge. Att man ska ta ner personen, att man ska göra upplivningsförsök på ett visst sätt. Och om jag då ser på den redovisning av omständigheterna som jag fått, så har man inte följt de här reglerna vad som gäller och då menar jag att man kan både utreda ett tjänstefelsansvar, att de här personerna i vart fall av oaktsamhet har åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Och ansvaret enligt tjänstefelsparagrafen, menar jag förstärks av att vi är anslutna till Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Där det då finns en rätt till liv. Och där det är väldigt tydligt i Eurpadomstolens praxis att när det gäller fängslade personer, där har staten förstärkt ansvar. Man ska ge den medicinska vård som krävs och underlåter man det så kan det vara en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Och det finns i såna fall en stark förpliktelse att utreda omständigheterna om det finns grund för det också att väcka åtal.

Tycker du att  instruktionen är tydlig? 

- Ja, jag har gått igenom den. Jag tycker att den är tydlig. Om man ställer den mot de omständigheter jag fått redovisade för mig  så tycker jag att det är helt klart att man inte har följt instruktionerna i det här fallet.

Har häktespersonal och polis en skyldighet att försöka rädda en intagen som har hängt sig?

- Ja, det har dom.

Utredningen mot häktespersonalen har lagts ner och som det ser ut nu ställs tills svars för det som hände på häktet i Mariestad. Tycker du att det är rimligt?

- Jag måste ju då som den försiktiga advokat jag är markera att jag kan bara ta ställning till de omständigheter jag fått redovisade för mig. Men den utgångspunkten , så finns det anledning att säga att de har åsidosatt vad som gäller för uppgiften , så är det ett tjänstefelsansvar att inte påbörja upplivningsförsök.

Ångrar du att du fick veta?

Några trappor upp hos Leos bror. Han har fått läsa om fotograferingen, fått veta det som kriminalvården, ambulansen, polisen känt till länge. Och som rimligen åklagaren också vetat eftersom informationen faktiskt ingår i hennes förundersökning - i ambulansrapport och incidentrapport. Men som ingen berättat för den dödes familj. Bilden av vad som hänt är tydligare, men inte alldeles klar. Och så länge delar saknas – är det svårt att gå vidare:

- Det är inte uppklarat angående min brors bortgång. Och det får mig att stoppas så att jag inte kan gå vidare med mig och min familj och mina barn.

Kan du ångra ibland att du överhuvudtaget fick veta?

- Nej, inte direkt. Jag ville ju veta vad som hände. Jag ville veta. Jag ångrar inte någonting, men jag står still själv och kan inte gå vidare. Och det är samma med min familj.

Reporter: Anna Jaktén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".