Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Kaliber 5 april 2009:”Olof Palme gick på bio”– om jargongen inom SD

Publicerat söndag 5 april 2009 kl 13.00
1 av 11
Partiledare Jimmie Åkesson (SD) i en hytt på färjan från Tallinn. I hytten spelas vit makt-musik. Foto: Kaliber/SR.
William Petzäll på Stora Torget i Borås hösten 2008. Foto: SR Sjuhärad.
2 av 11
William Petzäll på Stora Torget i Borås hösten 2008. Foto: SR Sjuhärad.
Jimmie Åkesson
3 av 11
Jimmie Åkesson
Erik Almqvist
4 av 11
Erik Almqvist
Brinnande däck, släpvagnar och annat bråte i stadsdelen Rosengård i Malmö. Foto: Drago Prvulovic/Scanpix.
5 av 11
Brinnande däck, släpvagnar och annat bråte i stadsdelen Rosengård i Malmö. Foto: Drago Prvulovic/Scanpix.
I början av 90-talet kunde man beställa vit makt-musik i Sverigedemokraternas ungdomsförbunds tidning. Foto: Kaliber/SR.
6 av 11
I början av 90-talet kunde man beställa vit makt-musik i Sverigedemokraternas ungdomsförbunds tidning. Foto: Kaliber/SR.
Sverigedemokrater demonstrerar på Riddarholmen 1997 med anledning av Karl XII dödsdag.
7 av 11
Sverigedemokrater demonstrerar på Riddarholmen 1997 med anledning av Karl XII dödsdag.
SDU håller tre konferenser ombord. Foto: Tallink.
8 av 11
SDU håller tre konferenser ombord. Foto: Tallink.
Erik Almqvist (t. h.) är SDU:s ordförande. Foto: Kaliber/SR.
9 av 11
Erik Almqvist (t. h.) är SDU:s ordförande. Foto: Kaliber/SR.
Jimmie Åkesson sitter i den hytt där låten Sverige har fallit med Svensk Ungdom spelas. Foto: SR Kaliber.
10 av 11
Jimmie Åkesson sitter i den hytt där låten Sverige har fallit med Svensk Ungdom spelas. Foto: SR Kaliber.
Ola Sandstig. Bild: Anna Jaktén
11 av 11
Ola Sandstig. Bild: Anna Jaktén

Sverigedemokraterna har gjort upp med rasismen. Men i Kaliber förra veckan kunde ni höra hur det lät på deras interna möten. Att diskussioner landade i uttalad rasism på en tredjedel av mötena. Nu tar vi oss från partidistrikten och uppåt – mot partitoppen. Hur är jargongen där?

Det är en sen kväll i december, och på restaurang Löwenbräu i Stockholm håller Sverigedemokraternas ungdomsförbund julfest. Restaurangen är fullsatt och från Sverigedemokraterna äter ett trettiotal personer julbord.

Partitoppen är medbjuden och vid ett bord sitter partiledaren Jimmie Åkesson och fingrar på sin mobiltelefon. Det har precis kommit ett sms. Han klingar i glaset.

– Jag tänker inte hålla tal men jag tänker dels tacka för dagen, och så fick jag en lite trevlig nyhet här, vi har fyra och en halv procent i dagens Sifo, säger Jimmie Åkesson och får applåder.

Fyra och en halv procent, enligt Sifo. Det skulle innebära en riksdagsplats om det var val. En siffra som sätter knorr på julfesten.

Med på festen är också Kalibers reporter Caroline. Caroline har varit med i partiet sedan september förra året.

Tillsammans med två andra reportrar har hon blivit medlem i Sverigedemokraterna på uppdrag av Kaliber. Syftet är att spela in hur partiet agerar inåt och jämföra det med bilden utåt. Deras uppdrag har varit att passivt registrera vad de ser och hör. Det här reportaget är alltså delvis inspelat med dold mikrofon.

För några veckor sedan fick Caroline erbjudande om att sitta i ungdomsförbundets styrelse som suppleant. Och för första gången träffar Caroline ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist och partiledaren Jimmie Åkesson. De diskuterar Jimmie Åkessons medverkan i SVT:s serie Halal-tv där tre slöjbeklädda muslimska tjejer var programledare.

– Jag hade ju lärt mig det här när du och jag var i Debatt, Erik, så var det någon sån här huckledam som vägrade ta i hand. Så jag vågade liksom inte sträcka fram handen. Jag väntade ju på vad de skulle göra, för jag ville ju inte ställa till någon scen där.

Jimmie Åkesson vill inte ställa till någon scen, säger han. Och kanske har det blivit hans signum. Han uppträder professionellt, liksom partistyrelsen och liksom kollegan Erik Almqvist i ungdomsförbundet. Åkesson säger att Sverigedemokraterna genomgått en gigantisk förändring sedan han gick med i mitten av 90-talet.

***

Vi beslöt oss för att träffa en av partiveteranerna för att förstå innebörden i det som Åkesson och dagens Sverigedemokrater säger. Att partiet är något helt annat än vad det var förr.

Vi tar tåget ner till Växjö för att träffa Mats Tolgén. Han satt i Sverigedemokraternas partistyrelse från 1992 till 1996 och var ordförande i Smålandsregionen. Sedan dess har inte han haft några politiska uppdrag, men han är fortfarande partiet trogen. 

Tolgén tar emot i ett radhus i utkanten av Växjö. Det är lördag förmiddag och han är lite sliten efter gårdagskvällen då han hade folk hemma. Han berättar att han började sin politiska bana i Nordiska Rikspartiet, som kallar sig för klassiskt nationalsocialistiska.

Sedan gick han över till Sverigedemokraterna. Tolgén blev mer eller mindre en profil i Växjö, där han agiterade och sålde bland annat vit makt-musik på gatorna för att dryga ut partikassan. Han visar en artikel.

– Det här var i Kronoberg. Vilket år avr det... 93 var det.  Mats leder partiet som vill ha ut invandrarna. Den var jag rätt stolt över, säger han.

Palme, det värsta som har hänt?

– Ja, det fick jag med, faktiskt. En jävla landsförrädare är han. Han borde avsats för länge sedan. Han skulle aldrig fått vara så länge som han var. Det första han gjorde när han kom in i plenisalen, utropade internationell solidaritet. Det var det jävligaste som hänt Sverige, när han fick makten.

Menar du att han var grunden till den ökade invandringen?

– Ja, han var ett jävla svin, var han.

Det var 1975 som Olof Palmes regering sökte sig bort från assimilationspolitiken, till förmån för en mer mångkulturell politik, där invandrare uppmuntrades att bevara sin kultur. Samtidigt ökade invandringen från utomnordiska länder.

Men Tolgén, liksom många av dagens sverigedemokrater, har inget emot den gamla skolans socialdemokrater.

– Vi är ett gammalsocialistiskt parti. För nationalsocialist får man inte säga, ju. Då drar man paralleller till Tyskland och nationalsocialisterna där. Men vi har ju socialistiskt politik med en jädra massa nationalism i, säger han.

Men hur var det på den tiden? Var det många som kallade sig för nationalsocialister i SD?

– Nej, det var det inte. Men sedan var vi ibland några stycken då som, det var lätt att slänga upp högernäven och tro på det ultimata och det rena. Det goda (skratt). Okej, vi hade våra drömmar, men det var mest bara, vi levde med fötterna på jorden, det var ju svensk politik vi sysslade med. Så det är lite för att reta upp motståndarna när man står och heilar lite åt dem ibland.

Skulle du heila idag och vara sverigedemokrat så skulle du bli utesluten snabbare än kvickt.

– Ja, om man gör det offentligt, ja. För helvete, det får man inte göra. Men man blir så frustrerad ibland så man slänger ut högernäven bara för att jävlas.

Men hände det att ni gjorde det internt?

– Ja, det hände ibland. När de spelade Horst Wessel-marschen och de där.

Vilken då?

– Horst Wessel-marschen.

Jag frågar Mats Tolgén om han kan spela upp marschen. Han letar upp den på Youtube.

Horst Wessel Lied, som låten heter, var det tyska nazistpartiets officiella sång och fungerade i praktiken som en andra nationalsång. Idag är den förbjuden i Tyskland. Men för Mats Tolgén väcker den minnen, som när Sverigedemokraterna hade möte i Göteborg.

– Vid Götaplatsen, där öppnade jag ett möte en gång. Där hade vi Valkyrian av Wagner, hans öppning. Och jag var konferencier och skulle öppna. Det var mäktigt, det var det, säger han.

Fanbärare, fackelbärare och Valkyrian med Wagner. Mats Tolgén kallar Göteborgsmötet för Nürnberg i miniatyr.

– Det var häftigt, det var det.

Han tror inte att ett sånt möte skulle vara möjligt idag. Men han tycker att dagens Sverigedemokrater är ungefär samma parti nu som då. Fast lite försiktiga.

– De är för tunna idag. Men okej, man förstår det, det är de fina korridorerna in nu, putsa lite på fasaden och så. Men visst är det så, ideologin är samma idag som igår egentligen, så det är ingen skillnad så. Och de har inte ändrat på politiken, vi är samma parti idag som vi var då, egentligen.

Om man läser deras egen bok, ”20 år med SD”, då får man ju för sig att partiet har förändrats jättemycket.

– Jag vet inte. Jag är ju inte aktiv idag så jag vet inte hur jargongen går internt där uppe heller.

Men hur var jargongen internt då, jämfört hur med hur ni var utåt?

– Ja, det kan jag ju inte sitta här och säga till dig, så att du sänder det. Är du knäpp eller, skrattar Mats Tolgén.

Mats Tolgén tyckte alltså att partiet inte hade förändrats nämnvärt. Men menade han verkligen allvar? Hur kunde han säga att Sverigedemokraterna bara hade förändrats på ytan?

Under hans tid flörtade Sverigedemokraterna öppet med högerextremism. I Sverigedemokraternas ungdomsförbunds tidning såldes vit makt-musik, med band som Bärsärkarna, som sjöng ”fighting for white power” och hyllade Ku Klux Klan på sina skivomslag. Mats Tolgén sålde samma skivor på torget i Växjö.

Men det här var för snart 15 år sen. Kanske har vurmen för den här typen av musik försvunnit.

Vi ska ta återkomma till det längre fram. Men först ska vi träffa partiledaren Jimmie Åkesson.

***

Den 19 december åker Kaliber ner till Sölvesborg i Blekinge för att träffa Jimmie Åkesson i en öppen intervju. Det är en grådaskig vinterdag, men längs kullerstensgatorna i den pittoreska stadskärnan lättar affärernas julpynt upp stämningen.

I Sölvesborg har Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson suttit i kommunfullmäktige sedan valet 1998. Han bor knappt tre minuter från centrum i en liten villa i mexitegel.

När vi träffar honom har kravallerna i Rosengård nått sin kulmen och i medierna kan man se bilder på brinnande bilar och ungdomar som kastar sten på polisen. Jimmie Åkesson analyserar händelserna.

– Det här bygger ju mycket på ett problem som vi har pekat på ganska länge nu. De här kravallerna, så vitt jag har förstått det, har ju sin bakgrund i att man har stängt en moské. Och det är ju det vi har varnat för hela tiden, att när det svenska majoritetssamhället krockar med de här minoritetssamhällena som nu håller på att byggas upp, då uppstår den här typen av konflikter. Och det är en fullständigt naturlig utveckling i ett splittrat, multikulturellt samhälle, säger han.

Jimmy Åkesson berättar att han blev aktiv i Sverigedemokraterna runt 1995, efter att Mikael Jansson hade valts till ny partiledare, eftersom Jansson började ändra partiets image till ett mer konventionellt parti. Då var Jimmie Åkessons oro för invandringen redan väckt.

– Jag var i fyra, femårsåldern, så flyttade jag med min mamma till en lägenhet i Sölvesborg. Och i det här området så kom det så småningom väldigt mycket invandrare från andra länder. Och det gjorde att området förändrades ganska radikalt. Det uppstod grupperingar på gården där vi barn lekte och det blev någonting annat än vad det hade varit, så att säga. Och det upplevde jag som negativt och jag kunde då koppla det direkt till, inte till invandrarna som enskilda individer, utan till att det hade kommit så många, så snabbt. Vilket gjorde att jag drog slutsatsen att det här kan ju inte vara bra.

Men tror du inte man kan hantera de konflikterna utan att göra slut på mångkulturen, så att säga?

– Det tror jag väl inte, i och för sig. Jag tycker att det visar sig väldigt tydligt nu att det går inte att hantera. Men sen tror jag inte att det här är slutet, utan det är nog bara början. Tittar man ute i Europa, i England, inte minst i Holland, Frankrike, Grekland nu den sista tiden här, så har ju de här kravallerna varit enorma.

Jimmie Åkesson berättar att hans dröm och övergripande mål är att återskapa det svenska folkhemmet. Ett slags homogent samhälle med samma värdegrund där alla kämpar åt samma håll. I hans ombonade hus, i det kaffedoftande köket med bondkatten som stryker omkring, känns också Rosengård eller Hammarkullen långt borta.

Det övergripande problemet är att den svenska välfärdsmodellen inte går ihop med invandringen, menar Åkesson. Invandringsfrågan spiller därför över på alla politiska områden.

– Vi har ett invandringsperspektiv på det mesta eftersom vi har sett att, jag menar, om nu invandringen kostar tiotals miljarder om året så påverkar det ju välfärden inte minst, det påverkar våra möjligheter till att bedriva en effektiv fördelningspolitik, det påverkar våra möjligheter att förbättra tillgängligheten i vården, det påverkar våra möjligheter att ha modern litteratur i skolorna, allting påverkas ju av att vi lägger pengar på någonting annat. På sikt så måste vi välja om vi vill ha välfärd eller vi vill ha mångkultur, säger Jimmie Åkesson.

Ni säger ju ofta det att ni säger vad folk tycker, har jag läst flera gånger. Varför får ni inte fler röster då?

– Det hänger nog ihop med partiets trovärdighet i större utsträckning än någonting annat. Vi har inte varit trovärdiga, helt enkelt. Nu tycker jag att vi börjar bygga upp nåt slags förtroende på ett helt annat sätt.

Bristen på trovärdighet är det ständiga dilemmat för Sverigedemokraterna. Den har framför allt att göra med det som Mats Tolgén tidigare gav utryck för, att Sverigedemokraterna mer eller mindre var en del av den så kallade Nationella rörelsen, alltså den högerextremism som funnits i Sverige i olika former sedan 20-talet.

Åkesson vet att historien talar emot dem, men han har inget intresse att rota i kopplingarna till Bevara Sverige Svenskt eller någonting annat.

– Jag upplever inte att jag har något arv från dem idag på det sättet att jag behöver ta avstånd ifrån dem eller att jag behöver bry mig om vad de gjorde överhuvudtaget, egentligen, säger Jimmie Åkesson.

***

Den 7 januari 2009. I Värtahamnen i Stockholm kliver ett trettiotal sverigedemokrater på färjan till Tallinn. Bland dem finns ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist, vice ordförande William Petzäll, partiledaren Jimmie Åkesson och partisekreteraren Björn Söder.

Kalibergs reporter Caroline som har nu blivit invald som suppleant i ungdomsförbundet är medbjuden.

Tallinresan har blivit en tradition i SDU, Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Nytt för i år är också att det är en konferensresa med politiska förtecken, inte enbart en nöjesresa.

SDU håller sammanlagt tre konferenser under resan till Tallinn. På den första berättar Almqvist att ungdomsförbundet ska införa gratis medlemskap. Målet är att få 1 000 medlemmar, då kan de söka statligt bidrag och få över en miljon kronor.

Men det finns ett krux. Almqvist är orolig för att bidragsmyndigheten ska hävda att SDU:s syn på invandringen är odemokratisk.

– Ett kriterium som de kommer att försöka fälla oss på, det är att den statliga bidragsmyndigheten har sagt att organisationen måste vara demokratisk, säger han.

Han föreslår därför att de skrotar det nuvarande programmet och antar ett miljöpolitiskt- och ett europapolitiskt program och använder sig av moderpartiets invandrarpolitiska program under det här året. Då borde bidragsmyndigheten bli nöjd.

Mötet varar två timmar. De äter middag och på kvällen är det fest. Under den här resan spelar vi också in det som sägs i hytter och restauranger utanför de rent politiska mötena. Det är just här, i de informella sammanhangen, som partiledningen ska visa vägen och sätta gränser och visa nya unga sverigedemokrater vilka normer som gäller. Den här kvällen tar de vägen förbi karaokebaren.

Efter karaokebaren samlas de i en av hytterna och sjunger vidare. Caroline, Jimmie Åkesson och några från ungdomsförbundet.

Det är högt i tak. Jussi Björling blandas med Magnus Uggla och Verner von Heidenstam. Och en sång som inte finns på skiva:

”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann.”

Alla stämmer in i den här sången om hur Palme blev skjuten och hans fru blev änka. Partiledaren Jimmie Åkesson gör ingen markering utan han sjunger med.

Åkesson var sex år när Palme blev skjuten. Men som partiveteranen Mats Tolgén tidigare berättade har Palme blivit en symbol för det multikulturella samhället som Sverigedemokraterna inte vill ha.

Tallinn, den 8 januari. Restaurangen Olde Hansa, med sin rustika inredning och sin medeltida musik, blir ett av de ställen som Sverigedemokraterna besöker under vistelsen i Estland. Det blir fest:

– Gud bevare konungen.

– Och fäderneslandet.

– Skål!

Det blir ett hektiskt dygn. Politiska konferenser, restaurangbesök och nattklubb. Och för många en sen kväll.

Morgonen den 9 januari är alla trötta. SDU har en konferens till att klara av, innan de tar färjan hem. Det gäller det miljöpolitiska programmet. En i gruppen håller ett anförande.

– Det har ju gång på annan sagts att alla seriösa forskare är överens om att det höga koldioxidvärdet bidrar till ett globalt varmare klimat, med då katastrofala följder. Men är inte det ungefär som att säga att alla seriösa samhällsdebattörer är överens om att mångkultur är bra och nödvändigt? För att det blir ju då någon typ av stigmatisering av alla som har en avvikande åsikt.

Han tycker att SDU ska vara skeptiskt mot vad han kallar för klimathysterin. Att SDU i sitt tidigare program lagt sig platt för de gängse klimatrönen.

– Vi har köpt det rakt av, i det här programmet. Min förhoppning är att vi ska mer eller mindre stryka vartenda ord av koldioxid i vårt program och fokusera på helt andra saker.

Stryk allting med ordet koldioxid i miljöprogrammet. Fokusera på andra miljöproblem istället, och gör partiet till det mest kärnkraftsvänliga, summerar han.

Det oklart om det här förslaget införlivas i SDU:s nya miljöprogram. Alltså det program som ska vara med och säkra det statliga bidraget som Erik Almqvist tidigare talade om. Det program som ska göra SDU tillräckligt rumsrent, för att inte betraktas som odemokratiskt.

På kvällen lämnar färjan Tallinn med sverigedemokraterna ombord. SDU har hållit sammanlagt tre politiska konferenser och slipat på delarna i det nya partiprogrammet. Erik Almqvist och några andra sätter sig i restaurangen.

– Vet du vad en somalier säger när han ser ett kvitto med streckkod på?

– Åh, ett klassfoto.

– Vet du vad Somlias nationalsång heter?

– Ristch rastch filibom bom bom.

– Vet ni vad en somalier med sesamfrö på huvudet kallas?

– En quarter pounder.

Det sista skämtet kommer från ungdomsförbundet ordförande Erik Almqvist, som också sitter i partistyrelsen. Han är den person som ska fostra nya unga sverigedemokrater i deras ideologi och praktik. Han är också en av de sverigedemokrater som syns absolut mest utåt.

Och utåt är Erik Almqvists inställning till främlingsfientlighet klar. Så här sa han när Kaliber träffade honom för en öppen intervju i Malmö:

– Alla åsikter som är alltför ideologiskt avvikande är oacceptabla, det gäller både rasistiska åsikter och socialistiska åsikter.

Kalibers reporter Caroline går med gänget till en av hytterna där de lyssnar på musik. Nationalklenoder som Jussi Björling, som vi fick höra på dit vägen, är nu utbytt mot något hårdare.

– Vilken grupp är det?

– Ultima Thule, det här är Ultima Thule.

– Allsång nu!

– Jag har seglat över haven, snart nog i 20 år. Lärt hur dystra dagar kommer och går, sjunger de i hytten.

Bandet Ultima Thule var som störst i början på 90-talet. Men de hamnade i onåd hos skivbolagen när det kom fram att de hade haft kopplingar till högerextrema grupper. Men Ultima Thule har öppet tagit avstånd från nazism. Den musik som SDU lyssnar på den här kvällen går mycket längre i sina texter än Ultima Thule någonsin har gjort.

– Då ska nordanvinden vina, genom vår evige fiendes märg och ben...

Låten som Erik Almqvist sjunger med i spelas av gruppen Fyrdung och låten heter Folkligt uppror. De sjunger om en nordisk revolution där nordanvinden ska vina genom vår evige fiendes märg och ben.

Vi frågade Anna-Lena Lodenius, författare och expert på högerextrema politiska rörelser, vad de här texterna innebär.

– Det där är väldigt typisk vit makt-musiktext, egentligen. Det är inte helt ovanligt att även den här typen av band har sådana här mer symboliska texter, säger hon.

I andra texter talar bandet Fyrdung om att skära ut Sions hjärta, alltså att döda judarna. De sjunger om raskravaller och om att bränna ner Rosenbad. Samma ideologiska innehåll finns också i mjukare musik. Som i bandet Svensk Ungdom.

– Sverige har fallit i fiende hand och nu är det vår plikt att ta strid. Nu måste vi dra ut i strid för folk och land. Gör din plikt nu när kampen tar vid.

Här är det William Petzäll som sjunger med i Svensk Ungdoms låt Sverige har fallit. William Petzäll sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna i Borås och är vice ordförande i ungdomsförbundet.

Det kanske låter som Björn Afzelius, men texten manar till strid mot fienden som har belägrat Sverige. ”Han syns flitigt där det ockras och köpslås hit och dit, snacka skit kan vår kosmopolit.”

– Ja, det där är ju väldigt tydliga referenser till judarna, den här gamla nidbilden av juden som ockraren. Och det här ordet kosmopolit är också ett sådant där ord som man använder för att ersätta med juden ibland, i vissa sammanhang. Man pratar ju om att judarna har inget hemland, i och för sig har de ju fått det. Men de åstundar något slags världsherravälde, de finns överallt och de är kosmopoliter. Och så där pratar man i just nazistiska texter ibland, säger Anna-Lena Lodenius.

– Det här är absolut en vit makt-text, är det ju helt klart. Vi har ju då en vit makt-rörelse, den nationella rörelsen kallar de sig själva. De är inte demokrater, de är rasister. De har en del rötter bak i 30-talsnazismen, fortsätter hon.

Anna-Lena Lodenius har följt Sverigedemokraterna i många år och har precis gett ut en bok om partiet. Men hon hade inte väntat sig att ledande sverigedemokrater lyssnade på den här musiken.

– Nej, jag trodde nog faktiskt att man ändå hade fjärmat sig från det där. Att det inte förekom på det sättet längre, säger hon.

”Nu måste vi dra ut till försvar för folk och land.
Gör din plikt nu när kampen tar vid”, låter det från högtalarna.

De som sitter i hytten när den här och andra låtar av Svensk Ungdom spelas är bland annat Erik Almqvist och William Petzäll, men också Sverigedemokraternas partiedare Jimmy Åkesson. Senare lämnar partiledaren gänget åt sig själva. Almqvist och Petzäll diskuterar musik.

– Friheten leve, den är ju faktiskt ganska cool, tycker jag.

– Ja, faktiskt, den är riktigt cool.

– Den spelades ju fan i den svenska marinen förut. Även fast den har en extrem bakgrund så spelades den i militären.

– Det är en antimarxistisk låt, väldigt pompig.

– Upp tidig morgon då fri…

– Nej, det är inte den. Det där är en riktig sån där liten nazilåt (skratt).

Den låt som William Petzäll börjar sjunga på är skriven av Sven Olov Lindholm, och precis som Erik Almqvist säger, är det ”en riktig nazilåt”. Men de hittar snart en gemensam låt.

– Vi se borgarnas bleka fanor slakna och hur marxismen står i brand då vi höja vårt rop: Sverige vakna kring härjat land, sjunger de.

Det här är Friheten leve. Låten skrevs av Sven Olov Lindholm och är den mest kända av alla nationalsocialistiska kampsånger i Sverige. Sven Olov Lindholm var på 30-talet partiledare för Nationalsocialistiska Arbetarepartiet och är den svenska nazismens mest framträdande person.

Hans sånger har kultstatus inom den nationella rörelsen och tolkas flitigt av band i vit makt-kretsar. Det är alltså den svenska symbolsången för svensk 30-talsnazism som Erik Almqvist kallar för en cool antimarxistisk låt.

***

När Kaliber i förra programmet visade att det förekom en rasistisk jargong på Sverigedemokraternas politiska möten, hävdade partiledaren Jimmie Åkesson att det rörde sig om perifera medlemmar. Främlingsfientlighet var inte något problem överhuvudtaget.

I det här programmet har vi sett hur ledande och offentliga personer inom Sverigedemokraternas ungdomsförbud och partistyrelsen, tillika människor som sitter på poster i kommunfullmäktige, skämtar om somalier, lyssnar på vit makt-musik och sjunger nazistiska kampsånger. Och hur partiledaren Jimmie Åkesson sitter med när musiken spelas.

Hur vanligt förekommande är den här typen av musik? När vi gick igenom ungsvensk.se, SDU:s forum, hittade vi återkommande referenser till vit makt-musik, när medlemmarna diskuterade sin musiksmak.

Men utåt tar Sverigedemokraterna, både ungdomsförbundet och moderpartiet, gång på gång avstånd från rasism och nazism.

Här var det meningen att det skulle vara en intervju med partiledare Jimmie Åkesson. Kaliber avtalade med Martin Kinnunen, som arbetar på Sverigedemokraternas pressavdelning, att vi lördag förmiddag 4 april skulle ringa partiledare Jimmie Åkesson och ungdomsordförande Erik Almqvist. Vi skulle spela upp hela programmet och därefter göra en intervju där de skulle bemöta det som sägs.

Åkesson och Almqvist lyssnade på programmet klockan tio på lördagen. Efteråt sa partiledaren att ”vi kommer att kommentera det här, men vi kommer att kommentera för seriösa medier”. Därefter la han på luren och har inte gått att nå för Kaliber.



Reportrar: Ola Sandstig och Sanna Klinghoffer.
Reportern som på Kalibers uppdrag gick med i Sverigedemokraterna heter Caroline.
Producent: Sanna Klinghoffer
Programledare: Anna Jaktén

Mer om …

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.