Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

12 april 2009:”Vi får skrika hur mycket vi vill”– om sabotage och våld mot SD

Publicerat söndag 12 april 2009 kl 13.00
1 av 11
Motdemonstranter försöker överrösta SDU:s Erik Almqvist på ett torgmöte i Malmö. Foto: Drago Prvulovic/Scanpix.
2 av 11
Erik Almqvist talar i Malmö.
3 av 11
Motdemonstranter i förgrunden när SDU:s ordförande Erik Almqvist, med en ring av poliser omkring sig, talar i Malmö. Foto: Drago Prvulovic/Scanpix.
4 av 11
Mikael Jansson
5 av 11
På sin hemsida tar AFA på sig dådet.
6 av 11
Roger Hedlund
7 av 11
AFA-demonstrant i Göteborg.
8 av 11
Sverigedemokraterna genomförde i november 2008 en demonstration i Brunnsparken i Göteborg som genast lockade till sig motdemonstranter. Foto: Adam Ihse/Scanpix.
9 av 11
SDU:s torgmöte i Malmö.
10 av 11
Ida Gabrielsson tar inte avstånd från att störa möten.
11 av 11
Björn Söder

Möten störs, medlemmar misshandlas, förtroendevalda hotas, stenar kastas. Det finns ett parti som utsätts mer än andra. För en aktiv Sverigedemokrat är hot, våld och sabotage en verklighet.

– Som sagt, det här är tredje gången vi håller torgmöte i Malmö. Anledningen till att vi har fått återkomma med samma ämne nu för tredje gången i rad är att de två första mötena har varit helt utstörda, det var alltså i princip omöjligt för åhörare att höra vad jag har att säga, säger Sverigedemokraternas ungdomsförbunds ordförande Erik Almqvist i sin mikrofon.

I mitten på november 2008 håller Sverigedemokraternas ungdomsförbund torgmöte på Gustav Adolfs torg i Malmö. Det kryllar av poliser. Poliser på hästar, kravallpoliser som lyfter undan blomkrukor och papperskorgar för att göra plats, och längs husväggarna står civilpoliser och spanar.

– Det verkar som tur är vara lite bättre förutsättningar idag, det är inte lika många alls som försöker störa det här mötet. Vi får väl hoppas att polisen kanske kan få tyst på de här gaphalsarna som ändå står här, fortsätter Almqvist.

Ungdomsförbundets två tidigare möten i oktober fick avbrytas, då motdemonstranter kastade ägg och överröstade talen. Idag försöker Sverigedemokraterna igen. Med sig har de en kraftig högtalaranläggning som drivs av ett dieselaggregat.

– Inga rasister på våra gator! Inga rasister på våra gator! skriker motdemonstranterna.

Framför kedjan av kravallpoliser står kanske ett par hundra motdemonstranter. Många av dem är unga, och arga. Eventuella sympatisörer står vid sidan av eller längre bak och trycker. Längst fram står en grupp från Ung Vänster.

Varför står ni här idag?

– För att vi vill protestera mot deras rasistiska lögner, säger en tjej i gruppen.

Hur långt är ni beredda att gå i er kamp mot Sverigedemokraterna?

– Vad menar du med den frågan?

Vilka medel är ni beredda att ta till?

– Vi försöker överrösta deras rasistiska budskap, vi tänker inte låta deras rasistiska budskap komma fram.

Vi tänker inte låta deras budskap komma fram. Så säger alltså den här tjejen från Ung Vänster. Och det hon säger är symptomatiskt för motståndet mot Sverigedemokrater.

Om det vore val idag skulle Sverigedemokraterna få en plats i riksdagen. Och på lokal nivå har partiet redan 280 mandat delat på 144 kommuner. Framgångar väcker starka känslor. Och många frågor.

Akademiker och experter brottas med fenomenet Sverigedemokraterna. Media ordnar debatter. De etablerade partierna tar fram strategier. Frågan är ofta densamma. Hur ska vi hantera Sverigedemokraterna? Inte sällan är utgångspunkten att: Sverigedemokraterna borde stoppas.

I det reportaget ska Kaliber se hur utbrett och accepterat det är med mötesstörningar och våld mot medlemmar i Sverigedemokraterna. Och vilka effekter det får för partiet, för väljarna och för demokratin.

***

Det politiska parti som utmärkt sig i motdemonstrationer mot Sverigedemokraterna är Vänsterpartiet och Ung Vänster. De har flera gånger uppmanat sina medlemmar att störa Sverigedemokraternas möten. Först nu har Vänsterpartiet tagit avstånd från den metoden.

– Vi ordnar fortfarande gärna motdemonstrationer ifall det finns öppet rasistiska eller främlingsfientliga demonstrationer som äger rum. Däremot så ägnar vi oss inte åt att störa möten, därför att det menar vi är en dålig strategi, och det har vi också skrivit i vårt senaste policydokument, säger Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet.

I Ung Vänster tar man däremot inte avstånd. Under ett av Sverigedemokraternas möten delade man ut visselpipor för att folk skulle kunna störa ut mötet. Vi frågade Ida Gabrielsson, ordförande i Ung Vänster, om hon tycker att det är ett bra sätt att bemöta Sverigedemokraterna.

– Jag tycker det finns många sätt som man kan bemöta Sverigedemokraterna. Måla gatorna i ”mot rasism”, till exempel. En tyst manifestation där man vänder ryggen till är ganska vanligt, säger hon.

Ni har också deltagit i möten där ni har försökt att störa sönder mötena tillsammans med andra. Jag har själv varit på möten där det har blåsts i visselpipor, det har skränats, det har slagits på burkar. Tycker du att det är ett bra sätt att bemöta dem?

– Jag tycker det finns olika sätt. Och det är möjligt, att ibland får ju det mer uppmärksamhet då, att det inte är strategiskt eller riktigt rätt att göra på det sättet.

Ni har ju gjort detta. Tycker du att det är ett rätt sätt?

– Jag tycker att i varje demonstration får man bedöma det själv. Själv har jag inte deltagit på någon sådan demonstration.

Men de här metoderna, det är ingenting som Ung Vänster öppet tar avstånd från, om jag förstått det rätt?

– Vi lyfter fram de metoder som jag pratade om. De tycker vi är bra. Och sen så är det upp till dem där de här motdemonstrationerna är, att se till att reglerna och lag och ordning upprätthålls. Gör det det och polisen tycker det är schysst, okej, då är det väl inga problem.

Så länge inte polisen avbryter är det alltså inga problem med mötesstörningar, menar Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson. Det hon säger går helt i linje med mötet på Gustav Adolfs torg i Malmö, där Erik Almqvist låter alltmer frustrerad.

– Men vi ska uppenbarligen behöva utstå den här typen av störningar. Det finns ingen jämlikhet inför lagen, uppenbarligen, beroende på vilka åsikter man har. Jag trodde i min enfald att vi hade kommit längre i dialogen med polisen vid det här laget. Uppenbarligen hade jag fel. Uppenbarligen är man fortfarande starkt ideologiskt styrd, säger han medan motdemonstranterna skriker, visslar och buar.

Att störa ett möte genom att skrika eller föra oväsen är ett brott. Det kallas störning av allmän sammankomst. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Tanken med lagen är att vem som helst ska kunna ordna ett möte och föra ut sitt budskap. Men i praktiken används lagen ytterst sällan. Under femårsperioden 2003 till 2007 dömdes enligt Brottsförebyggande rådet sammanlagt sex personer till böter för störningar, oklart i vilka sammanhang det gällde.

På mötet i Malmö får motdemonstranterna fram sitt budskap. Polisen är defensiv.

– Är det så att ni fortsätter att störa så kommer du att bli omhändertagen, säger en polis.

– Du kommer att bli omhändertagen. Vi har rätt att stå här, din jävla sopa, fattar du det. Vi får skrika hur mycket vi vill. För vi är fler! skriker en motdemonstrant till polisen.

På mötet finns också mer militanta grupper långt ut på vänsterkanten som inte tycker att Sverigedemokraterna ska få ut sitt budskap. Deras och ungvänsterns metod med mötesstörningar får också ett visst stöd bland politiker högre upp.

Efter förra mötet intervjuades vänsterpartisten Anneli Philipson av tidningen City. Så här sa hon då:

– Även om de har tillstånd att hålla möte kan de inte räkna med att Malmöborna vill lyssna på deras rasistiska politik. Folk har rätt att protestera mot det som sägs och visa sitt missnöje. Accepterar man inte det får man hålla interna möten. Eller så får Sverigedemokraterna skaffa bättre ljudanläggningar.

Anneli Philipson är kommunalråd i Malmö med ansvar för demokrati och jämlikhet. Uttalandet fick Sverigedemokraten Sten Andersson att lämna demokratigruppen i Malmö.

– En sista deportation! Erik Almqvist över bron! skriker motdemonstranterna på mötet i Malmö.

Efter mötet träffar vi Erik Almqvist. Han berättar att det var nära att han inte tog sig hit överhuvudtaget.

Du berättade förut att de hade limmat igen din dörr. Kan du berätta?

– De hade använt bygglim och så limmat alla lister kring dörren, brevlådan och låsen, så att låsen var obrukbara. Först höll jag på att inte komma ut, men som tur var hade limmet inte hunnit torka helt, så jag kunde slänga mig in i dörren tillräckligt många gånger, så gick den upp till slut, säger han.

Men är det vanligt med sådana överfall, eller sabotage eller vad man ska kalla det?

– Det är inte helt ovanligt. Många sverigedemokrater har blivit utsatta för både fönsterkrossning i hemmet, för yxor i dörrarna och spray och hotelser på väggarna och så. Jag har själv blivit utsatt, i mitt förra trapphus attackerade de och slog sönder rutorna och skrev med stora bokstäver att de såg mig och så där, säger Erik Almqvist.

Krossade fönsterrutor och yxor i dörrarna. Motviljan mot Sverigedemokraterna tar sig inte bara uttryck i mötesstörningar. Och ibland är våldet grovt.

– Vi hade samlats till ett möte med våra förtroendevalda, och vi visste att det fanns en hotbild, vilket också polisen visste. Därför hade vi flyttat mötet från Höör till Eslöv, säger Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder.

Han berättar att maskerade människor började samlas utanför möteslokalen i Eslöv. Mötesdeltagarna blev oroliga och stängde dörrarna och reglade fönstren.

– Men då krossades rutor utvändigt och det kom även in människor inne i lokalen eller i foajén, och vi försökte då stänga dörrarna in till själva möteslokalen, det var stora, tunga trädörrar. Och det kastades in glasföremål och vätskebehållare in i lokalen, vi visste inte riktigt vad det rörde sig om, om det var brandbomber eller om det bara var vanliga vattenflaskor. Men i samband med att vi försökte få igen dörren så sparkade man utifrån, gjorde en hoppspark, så att min arm kom i kläm. Och hade inte en partikamrat till mig fått den första smällen i ryggen så hade med all sannolikhet min arm gått av.

Björn Söder har fått permanenta skador i överarmen från när dörren slog igen av hoppsparken.

AFA, Antifascistisk aktion, tog på sig attacken. På sin hemsida skrev AFA att aktivisterna hade provocerats av Sverigedemokraterna. De skrev också att de hade kommit till medborgarhuset för att hindra Sverigedemokraterna att skapa ett fungerande parti.

***

Den 9 november sitter ett femtontal Sverigedemokrater och har medlemsmöte i en lokal på Axel Dahlströms Torg i Göteborg. De talar bland annat om romer och vikten av att ställa krav. Mikael Jansson leder diskussionen. Jansson var Sverigedemokraternas förre partiledare och sitter idag som partiets ledamot i kommunfullmäktige i Göteborg.

Gruppen sitter vid ett långt bord och någon har dukat fram kaffe och vetebullar. Med på mötet är Kalibers reporter Caroline, och hon spelar in vad som sägs med dold mikrofon.

Parkering vid förskolor. Vägavgifter. Romerna vid Meros camping. I två timmar har de betat av motioner och interpellationer. Det sista ämnet handlar om stadsplanering.

PANG! Plötsligt hörs en kraftig smäll när ett fönster krossas av två stenar.

– Vad i jösse namn var det?

– Stäng dörren.

– Hur  kommer man ut här? Gud vad otäckt! Vad var det? Sten? Fy fan vad rädd jag blev.

Mikael Jansson, som sitter nära fönstret klarar sig precis från att bli träffad i huvudet av någon av de två knytnävsstora stenarna. Han blir träffad på handen.

Efter attacken är alla förvirrade. Kalibers reporter Caroline vill gå därifrån.

– Vågar man gå ut nu eller?

– Ja, jag kan följa med dig ut.

– Nej, ingen går ut nu, i fall de väntar.

När Caroline till slut lämnar mötet säger en av deltagarna att hon hoppas att inte det här har avskräckt henne.

Fem dagar senare tar AFA på sig dådet. På sin hemsida tackar de sina medaktivister: ”Några av de socialister som deltog i attacken var inte organiserade i AFA Göteborg och till dessa vill vi rikta ett extra tack.”

Våra två andra reportrar, i Stockholm och i Skåne, råkar inte ut för något lika dramatiskt. Men våldet och hoten diskuteras ofta bland medlemmarna. Framför allt i Skåne där vår reporter Sofia får höra om en 74-årig kvinna som blivit trakasserad.

Hon märker att oron över att bli överfallen finns där hela tiden. Flera har larm hemma och vissa går omkring med tårgaspistoler i fickorna. En medlem säger ironiskt att det här är en bra dag, för han har inte blivit slagen.

Och det här mönstret upprepar sig på många platser i landet där Sverigedemokraterna finns representerade.

***

Skövde, februari 2009. Mitt i natten knackar grannen på hos Josef Fransson och säger att någonting har hänt med hans bil. Josef Fransson är medlem i Sverigedemokraterna och på hemsidan kallas han kampanjorganisatör.

– De hade totalt slagit sönder hela bilen, varenda ruta var sönderslagen, det var plåtskador och backspeglarna var bortslagna. Hela bilen var skrot i princip. De hade skrivit ”AFA ser dig” över motorhuven också, säger Josef Fransson.

Gävle, april 2007. Sverigedemokraterna har skaffat sig en ny partlokal. En morgon möts Roger Hedlund av krossade rutor. Roger Hedlund är ordförande i SD Gävleborg och sitter i kommunfullmäktige i Gävle.

– Den partilokalen fick vi inte ha speciellt länge först. Någon eller några personer som kallade sig AFA kastade in stenar genom rutorna och sprejade även på väggen. Vid varje tillfälle, det här skedde ungefär fyra gånger om jag minns det rätt, så var det väl en tre fönster som de kastade in stenar igenom, säger Roger Hedlund.

Att Sverigedemokraternas medlemmar är mer utsatta än andra partier vet vi. Senast visade en intervjuundersökning av tidningen Dagens Arbete och Göteborgs universitet att var tredje Sverigedemokrat utsatts för hot. Förra året undersökte Säpo hoten mot våra förtroendevalda och konstaterade att Sverigedemokraterna var särskilt utsatta. Säpo kallade hoten mot Sverigedemokraterna för systematiska. 

Kaliber har gjort en sammanställning över hur ofta Sverigedemokrater har blivit utsatta för våld eller hot. Från och med 2006, alltså under en period på drygt tre år, förekom 21 fall av hot och vandalisering och 14 fall av våld mot enskilda.

De flesta av de här fallen har det skrivits om, några har vi fått berättat för oss. Mörkertalet är stort, då allting inte anmäls och bara en del av anmälningarna blir kända. Men för Sverigedemokraterna är det en del av vardagen.

– Ja, det påverkar ju partiet med att vi får svårt att nå ut med vårt budskap till allmänheten och det påverkar också nyrekryteringen av politiker till partiet, att många kanske drar sig för att ställa upp och bli offentlig företrädare för partiet när man blir förföljd och utsatt för olika hot och trakasserier, säger partisekreteraren Björn Söder.

Björn Söder är en av de tiotal Sverigedemokrater vi har talat med om hoten och våldet. Många har fått hemmet eller bilen vandaliserad. Ofta har det funnits ett meddelande från AFA, ett öga och texten ”AFA ser dig”.

Bland vissa har trakasserierna snarare förstärkt övertygelsen att fortsätta med det politiska arbetet. Så här säger Josef Fransson i Skövde.

– Det kanske låter konstigt, men det får mig att motivera  mig hårdare. Vi har ett demokratiskt problem i Sverige som måste åtgärdas.

Ungefär samma sak säger Roger Hedlund, ordförande i SD Gävleborg.

– Mig stärker det istället, när jag ser den här typen av skadegörelse och de här hoten som är riktade mot mig eller mot partiet. Mig stärker det i mitt engagemang.

Samtidigt hävdar personer på central nivå att problemet med tomma stolar i kommunerna delvis beror på att rädslan stoppar medlemmar från att kandidera.

Och det beror inte bara på rädslan för våld. Många vill ligga lågt med sitt engagemang för att inte drabbas privat och på jobbet.

Kaliber har hittat ett tiotal fall där Sverigedemokrater har uteslutits ur fackföreningar, intresseorganisationer eller blivit av med sina jobb, på grund av sin politiska tillhörighet.

Jens Leandersson, ordförande i Sverigedemokraternas södra distrikt, berättar för Kaliber att han har tagit emot ett 40-tal telefonsamtal från medlemmar som avstått från sina politiska uppdrag eller lämnat sina uppdrag. Orsaken är rädslan för att bli av med jobbet eller utesluten ur facket.

Vad som många Sverigedemokrater framför allt är upprörda över är att andra politiker inte öppet tar avstånd från attackerna mot partiet.

– När det gäller de här vänsterextrema grupperingarna eller extrema grupperingarna över huvud taget som ger sig på oss, så har de ju känt ett visst samtycke från riksdagspartierna eftersom man inte har gått ut och fördömt de övergrepp som har skett mot Sverigedemokraterna. Utan det här har ju år efter år kunnat eskalera, säger partisekreterare Björn Söder.

Sverigedemokraten Roger Hedlund från Gävle gjorde ett försök att söka stöd hos de andra partierna. Han berättar att han ställde en enkel fråga i fullmäktige, där han bad de andra att ta avstånd från det som hade hänt. 

– Vi fick inget tydligt svar, utan kommunalrådet ansåg att det här var en polisiär sak, det här var ingenting de kunde göra någonting åt. Jag kände att han hade kunnat sagt att det inte är ok det här, det hade han kunnat göra utan att fått en koppling till Sverigedemokraterna, att man säger att det inte är okej mot någon oavsett politisk färg.

***

Motståndet och våldet mot Sverigedemokraterna är inget nytt, utan har pågått sedan partiet bildades 1988. Första hälften av 90-talet var kravaller eller bråk mer eller mindre ett stående inslag på deras möten. En av de mest omskrivna demonstrationerna i partiets historia hölls i Växjö 1994. Så här lät det i SVT:s Aktuellt:

”De drygt 100 sverigedemokraterna hade inte hunnit mer än 300 meter när de möttes av motdemonstranter, och stenar och flaskor började hagla. Några timmar senare hade minst 30 personer gripits och flera förts till sjukhus efter de värsta kravaller som Växjö upplevt sedan nynazistupploppet 1985.”

Demonstrationstillståndet söktes av Mats Tolgén, som då var ordförande för Sverigedemokraterns Smålandsdistrikt. Tolgén satt också i partistyrelsen mellan 1992 och 1996. Efter det har Tolgén inte varit involverad i SD, men han är fortfarande sympatisör. Han berättar att på hans tid var torgmöten som urartade i kravaller det bästa sättet att få uppmärksamhet i medierna.

– Man ringde journalisterna och sa att vi har torgmöte. ”Nu blir det bråk, kravaller nu igen, eller?” Så det var ju tack vare vänstersvinen som vi fick uppmärksamhet, egentligen. Vi är jättetacksamma mot vänstern. Utan dem hade vi inte kommit ut i massmedia knappt någonting, säger Mats Tolgén.

Är det så?

– Ja, herregud, tack vare dem kom vi ut i massmedia.

Var ni beredda på att de alltid skulle komma?

– Ja, vi var alltid beredda. Vi såg ju till så att de fick reda på det i alla fall. Det gjorde vi alltid.

Mats Tolgén berättar att de alltid såg till att motdemonstranterna på vänsterkanten fick reda på torgmöten och demonstrationer i Växjö. Det garanterade bråk, och därmed rubriker för Sverigedemokraterna.

Idag försöker SD tvärtom hålla torgmöten hemliga så långt det går, för att motdemonstranter inte ska kunna mobilisera.

Men hjälpte sånt partiet när det hade varit såna kravaller? Du sa att ni fick tre löpsedlar.

– Varenda nyhetssändning hade vi den kvällen. Etta, tvåan, fyran, trean. I alla nyhetssändningar var vi den största nyheten.

Men fick ni fler medlemmar?

– Ja, för fan. Mycket ungdomar. ”Åh vad häftigt, där måste vi vara med.” Det är ju så, ungdomar vill ha lite spänning, lite roligt. Antingen gå till vänstern eller till högern. Vem går till Centerpartiet och sitter i en soffa och fikar på helgerna?

Det är just den här prägeln av ett gatuaktivistiskt parti som Sverigedemokraterna sedan över tio år tillbaka har försökt arbeta bort. Då var gatukampen ett sätt att få uppmärksamhet, och Sverigedemokraterna bjöd upp till dans. Idag vill de inte dansa längre, men deras partners fortsätter att komma. Oinbjudna.

Motståndet som SD har mött och möter ger partiet en underdog-stämpel, som kan locka fler väljare.

– Jag tror det är en tvådelad bild. Dels så är det klart att det ökar sympatierna för partiet bland allmänheten, med hur vi blir angripna och hur vi blir attackerade och att vi inte kan föra ut våra åsikter som alla andra och kunna verka som ett vanligt parti. Det är den ena biten, säger Björn Söder och fortsätter:

– Den andra biten är att vi givetvis får svårare att rekrytera nya människor till partiet, nya företrädare, nya politiker, därför att man just gör de här avvägningarna, om det är värt riskerna med vad det innebär att bli politiker för Sverigedemokraterna.

På torgmötet i Malmö blir det som Björn Söder säger även tydligt för sympatisörer. Rädslan. Det fåtal människor som nickar gillande när Erik Almqvist talar står och trycker längst ut på kanterna. Men en person visar öppet sitt missnöje över störningarna.

– Jag tror att det blir framgång för de här Sverigedemokraterna, därför att det är så många som stör ordningen. Det är så många som står här bakom mig här och de gal från höger och vänster, och jag tycker inte alls om det här, säger han.

***

Vi har i det här programmet hört ett flertal vittnesmål om hur Sverigedemokrater blivit utsatta för trakasserier. Kalibers sammanställning, visar att Sverigedemokraterna under de senaste tre åren utsatts för våld eller hot vid minst 35 tillfällen. Flera av de som har drabbats har lämnat sina politiska uppdrag. Och många upplever att det finns ett tyst medgivande i samhället.

Vi frågade Anna-Lena Lodenius, som skrivit ett flertal böcker om Sverigedemokraterna och om extrema politiska ideologier både på höger- och vänsterkanten, om den här bilden stämmer överens med det hon sett.

– Jag vill ju helst inte se att det skulle finnas ett sådant medgivande, men det är väldigt uppenbart att Sverigedemokraterna har attackerats massor med gånger, och polisanmält massor med attacker. Och det är i princip aldrig något som har rätts ut eller någon som har dömts för detta. Det är ju ändå politiska brott vi pratar om, och oavsett vad man tycker om Sverigedemokraterna så har vi yttrandefrihet och organisationsfrihet, säger hon.

Vad tror du att det här får för konsekvenser för partiet?

– Det finns lite olika sätt att se på det. Å ena sidan är det så att Sverigedemokraterna växer på att de framstår som ett antietablissemangsparti, de är ett populistparti som får en del röster på att de står utanför och kritiserar det som de uppfattar som makten och eliten. Det här blir tydliga signaler till väljarna, att den här bilden som Sverigedemokraterna vill ge av partiet är sann, det är ett motarbetat och utsatt parti.

Hur tror du att den här utsattheten påverkar rekryteringen i partiet?

– Jag tror att Sverigedemokraterna har svårt att hitta bra representanter, inte minst lokalt på många orter, just därför att det är förenat med så mycket problem. Nu menar jag inte bara att man kan riskera misshandel, utan att många människor tittar snett på en, och det finns mycket sådana saker, på jobbet och i lokaltidningar där man ska framträda. Det är ett ganska svårt uppdrag att ta på sig av den anledningen.

Inställningen till Sverigedemokraterna i etablissemanget handlar ju ofta om att de ska stoppas.

– Man har rätt att framföra sina uppfattningar och åsikter, och de har rätt att bilda ett parti, precis som alla andra. Sedan är det ju vissa frågor där Sverigedemokraterna tangerar det här med kränkning av mänskliga rättigheter, alltså demokratins grundval, att vi är alla lika värda oberoende av etniskt ursprung, sexuell läggning, religiös tillhörighet och såna saker. Och där är de, tycker jag, farligt nära en gräns som jag tycker man bör markera mot. Även medieföretag har det i sitt uppdrag, att värna om de mänskliga rättigheterna.

Vi har ju i två program speglat vad vi kallar ”Sverigedemokraternas dubbla ansikte”. Vad var din reaktion?

– Det har varit lite olika saker. Jag har ju varit medveten om att det finns olika nivåer, att det är väldigt centralstyrt och toppstyrt, och att det kanske kan finnas åsikter och uppfattningar längre ner i partiet som inte riktigt är så välformulerade som när Jimmie Åkesson framträder. Men jag var ändå förvånad över att man tyckte att det var okej, att även Jimmie Åkesson och ledningen och även SDU:s ordförande kan finnas med i sammanhand där man får ha den här typen av skämt och jargong. Det visar ju att det här partiet inte riktigt är som det framstår utåt. Jag anade det, men det visade sig, tycker jag, på ett ännu tydligare sätt än vad jag hade förväntat mig, säger Anna-Lena Lodenius.

Det här var tredje delen i Kalibers granskning av Sverigedemokraterna.


Reportrar: Ola Sandstig och Sanna Klinghoffer.
Research: Johan Frisk
De tre reportrar som på Kalibers uppdrag gick med i Sverigedemokraterna heter: Caroline, Therese och Sofia.
Producent: Sanna Klinghoffer
Programledare: Anna Jaktén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".