Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i den 12 februari 2018. Tack till alla er som lyssnat, ställt frågor och engagerat er.

Kaliber 18 oktober 2009: Rätten till ett liv

Publicerat söndag 18 oktober 2009 kl 13.00
1 av 7
LÅNG VÄNTAN. Amandine har fått vänta nästan ett år på att få komma till ett behandlingshem som kan ge henne rätt vård.
2 av 7
AMANDINES LÄKARE. Niels Guldberg, överläkare, har följt Amandine under lång tid.
3 av 7
SÅ FRISK SOM HAN VILL BLI. Norrmannen och författaren Pelle Sandstrak har Tourettes syndrom. För omkring 15 år sedan var han svårt sjuk. Idag föreläser om Tourettes syndrom.
4 av 7
KRITIK FÖR BRISTER. Länsstyrelsen kritiserar omsorgsnämnden i Kristianstad kommun för flera brister när det gäller handläggningen av Amandine.
5 av 7
OROLIG. Amandines mamma Birgitta vill så gärna att Amandine ska få vara kvar på behandlinghemmet, där kompetensen finns för att hjälpa Amandine.
6 av 7
KRISTIANSTAD KOMMUN. Bo Lang, enhetschef inom omsorgsförvaltningen, vänder sig mot kritiken från länsstyrelsen och anser att man gjort tillräckligt för Amandine.
7 av 7
LUNCH. Amandine sondmatar sig själv - till frukost, lunch, middag och kvällsmat. Hon har tvångstankar kring att äta.

"Det är inte nog med att vi har en dotter som har oerhörda problem, men just det här att inte bli förstådd, det tar så när som livet av mig."

Så säger mamman till 19-åriga Amandine som har svåra neurospykatriska problem, som bland annat gör att hon inte kan äta, eftersom hon har tvångstankar kring det. Tvångstankarna gör att hon inte kan leva som alla andra.

Men Amandine kan bli såpass frisk att hon kan leva ett vanligt liv, men då måste hon få hjälp på ett behandlingshem med specialkompetens. Och det är här det brister.

I nästan ett år har Amandine fått vänta på att få rätt vård för att den kommun, där hon bor, och landstinget inte kan komma överens om hur kostnaden för Amandine ska fördelas.

Hur är det möjligt att låta en ung kvinna vänta på det här sättet?

- Jag brukar hälla sondmaten i ett glas, som jag sen fyller sprutan med manuellt. Och sen papper … och jag måste lyssna att den ligger rätt, så man sprutar in luft i slangen så hör man att det bubblar, så ligger den i magsäcken, annars kan den ligga i lungan och det är inte så bra.

Det här är Amandine. Hon är 19 år och hennes högsta önskan är att få ett liv. För som det är nu har hon inte det - hon är kraftigt begränsad i sitt liv. Amandines vardag är fylld av en massa tvångshandlingar. Det gör bland annat att hon inte kan äta. Därför sitter hon just nu vid köksbordet och fyller magen med en gråvit vätska: 500 ml sondmat, som hon med en stor spruta trycker in genom en slang i näsan och ner i magen. Det har hon gjort i ett år nu - vid frukost, lunch, middag och kvällsmat.

- Torkar jag av den så det inte blir en massa klet, så öppnar jag slangen och sprutar in.

-  Hur lång tid brukar det här ta?

- Det brukar ta fem-sex ,minuter att bli klar med allting….så nu är det klart.

Hur känns det nu?

- Nu känner jag mig ganska mätt. Jag blir lite mätt på den, sen så känner jag mig…. jag är glad att det är över nu för det är så himla…..jag blir så ledsen när jag ska göra det för att det känns så himla tråkigt. Jag skulle mycket hellre vilja äta. Nu är det klart i alla fall.

- Vad hade du velat äta till lunch idag?

- Till lunch idag hade jag nog hade velat äta spagetti och köttfärssås, tror jag. Det tycker jag om.

Amandine vill inget hellre än att äta, tugga och få känna smaken av riktig mat. Det är inget fysiskt fel som gör att hon inte kan äta, problemet är att hennes huvud är fyllt av tvångstankar kring att äta - att hon är rädd för att det kan hända hemska saker då. Och även om hon rent rationellt förstår att det inte händer är känslan så stark att hon inte klarar av att äta. Amandine har Tourettes syndrom, andra tvångssyndrom och AD/HD.

Myndigheterna kan inte komma överens

Men det här är inte det enda problemet.

Amandine KAN bli såpass frisk att hon kan leva ett vanligt liv, men då krävs rätt vård under lång tid, kanske två-tre år. Men myndigheterna kan inte komma överens om vem som ska betala för att hon ska få den hjälp hon behöver - därför har hon fått vänta. I nästan ett år har hon fått vänta på att få komma till ett behandlingshem som på rätt sätt kan hjälpa henne med hennes sjukdom.

Hur har det blivit så här? Kaliber ska idag berätta om Amandines kamp att få ett liv. Men först måste vi förstå vad hon lider av.

- Ja, Tourettes syndrom är en gammal upptäckt i slutet på 1800-talet, att det var en del personer som hade ofrivilliga muskelryckningar och gav ifrån sig ofrivilliga ljud.

Henrik Pelling är barnpsykiater vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och en av landets främsta experter på Tourettes syndrom.

- De här muskelryckningarna, hastiga ryckningar de kallar man för tics och när det rycker även i stämbanden, då kommer det ljud. Men sen ska man samtidigt känna till att det är vanligare ändå, om man har Tourettes syndrom är vanligare att man har problem med impulsivitet och rastlöshet, det vi kallas AD/HD, eller också är det andra som har mera tvångsbeteenden, det vi kallas tvångssyndrom. Ja, man har det ena eller den andra, plus tourettes.

Svåra tvångshandlingar och ritualer

Och när går det över till att bli ett svårt tvång - kan du ge något exempel på något som tar flera timmar av en vardag att utföra?

- Ja, ett sådant exempel är det här med trösklar. Utav någon anledning så har vi väl inbyggt i oss att när vi går över en tröskel ska vi kolla vår säkerhet. Jag menar går vi över en spricka i marken – det skulle kunna vara en ravin. Men det är en del som har tourette de kan behöva ta sats flera gånger för att komma över en tröskel och så kan det vara så att det känns inte rätt då måste man gå tillbaka igen och gå över tröskeln igen, och det här kan ju upprepas massor med gånger – och då blir det ju väldigt besvärligt för individen. Individen är väl medveten om vad som händer, men har svårt att motstå att göra det här så att det känns rätt.

Och just så, att tvångstankarna blir till ett problem, blev det för norrmannen och författaren Pelle Sandstrak. Han har lärt sig att leva med Tourettes syndrom och nu förtiden åker han omkring och föreläser om Tourettes syndrom och vikten av att på rätt sätt bemöta de som har det.

Från föreläsning: ”Tourette är ju rytm i mitt fall också…alla har ju var sin historia…”

Jag träffar Pelle Sandstrak för att förstå mer om vad Tourettes syndrom innebär. Idag mår han bra, men för omkring 15 år sen var han fast i sina tvångsbeteenden.

- Då blev jag isolerad i Oslo. Bodde för mig själv och blev ett psykiskt vrak alltså, i ett år nästan där. Och flyttade ut i en gammal bil som jag bodde i några månader, och tvättade mig inte på nio månader.

För att du hade ett tvång kring det?

- Ja, precis. Tvånget tog över hela livet. Det blev totalt handikappande. Ticsen försvann och så, men tvånget styrde hela min vardag. Och det som är jobbigt är att du är medveten om det. Jag skulle önska att jag var psykotisk, att jagtrodde att var Tarzan för då skulle jag få hjälp, men du vet du går på gatan du vet att folk tittar med du, du skäms, men ändå tänker du imorgon är jag bra, imorgon är jag bra.

Pelle Sandstrak fick hjälp. Under sex år fick han kognitiv beteendeterapi - med hjälp av en terapeut fick han lära sig att träna bort sina tvångshandlingar.

Så hur viktigt är det att få rätt behandling om man har Tourettes syndrom?

- Ja, det är allt alltså. Det är som med cancer, med benbrott. Ditt liv blir ju ödelagt totalt alltså. Och det går sakta, men säkert. Får man ingen behandling med kognitiv beteendeterapi så kommer tvånget ifatt dig igen senare. Så det är A och O.

Vardagen fylld med tvångshandlingar

Mitt i Jönköping slår klockan på Sofiakyrkan. Det är början av september och sommaren dröjer sig kvar. Jag möter Amandine och en person från det behandlingshem, där Amandine har fått en tillfällig placering på tre månader. Varför hon har fått bara en tillfällig placering kommer vi tillbaka till lite senare i programmet.

Vi sätter oss i bilen och kör upp till Stadsparken. Det är andra gången jag träffar Amandine.  Hon är smal, har bruna trötta ögon, ljusa slingor i det kortklippta, spretiga håret och hon är blek. Den vita sondslagen är fasttejpad på kinden. Gitarren hänger i ett svart fodral på ryggen. Vi sätter på en bänk.

- Jag har Tourettes syndrom och jag har rätt mycket tvång också, som gör det rätt så jobbig för mig.

Det var när Amandine var åtta år som hon fick sina förtsa tics - hon slängde med huvudet och ryckte med armarna, hon sa konstiga saker. I tonåren blev det värre. Hon fick flera tvångsbeteenden och idag är hon mycket begränsad i sin vardag på grund av sina tvångshandlingar och ritualer.

- Jag har tvång så att jag inte kan äta. Jag får inte äta, inte tugga, och inte svälja, så jag är tvungen att ha en sondslang ner i näsan och det är jobbigt för jag har snart inte ätit på ett år.

 Varför kan du inte äta – vad är det som är problemet för dig i det?

- När jag ska äta…det ger mig ångest att äta. Jag har liksom…man får lätt fobier när man har tvång. Och jag har väldigt stark fobi för att äta. Och jag kan vara rädd att det ska hända saker när jag äter – saker som egentligen inte händer, men känslorna är starka ändå och jag är rädd för att det ska hända, jag är rädd för att min mamma ska dö om jag äter eller det ska hända en katastrof om jag äter.

Det här är ju ett av dina tvång som du beskiver – vad kan det vara mer?

- Det kan vara allt möjligt. Förut hade jag tvång….jag fick inte räkna ut matematiska tal i huvudet för jag trodde att folk kunde dö av det. Jag har lite svårt att vara med folk. Inte för att jag inte kan vara med folk så, men jag har så mycket tankar, tvångstankar som snurrar i huvudet om folk som ska dö eller jag har gjort något fel, så jag orkar inte vara med folk. Sen har jag väldigt svårt att gå i affärer, eftersom att jag måste trycka sönder allting, trycka  och ta och känna på allting och det är ju inte alltid okej i en affär.

Var kommer tankarna ifrån?

- Alltså det är lite svårt att förklara, alltså de kommer, de ploppar upp alltså och känns jätteverkliga och så är man helt enkelt tvungen att följa dem för att man kan inte stoppa dem själv.

"Amandine kommer att bli en superb skattebetalare"

Hemma i Kristianstad finns Amandines mamma, Birgitta.

- Amandines straka sidor det är hennes kreativa, konstnärliga sidor och hennes språkliga begåvning. Och musiken har hon utvecklat otroligt det här senaste året. Hon har spelat gitarr innan, men alltså den har tagit ordentlig fart. Hon är en musikalisk begåvning. Duktig på att spela teater. Så med rätt hjälp så är jag rätt så övertygad om att Amandine kommer att bli en superb skattebetalare, istället för att ligga samhället till last resten av sitt liv.

Amandines rum hemma i Kristianstad är litet - med en säng och en hylla. Utspritt på sängen ligger tröjor, cd-skivor, brev och annat.

- Där har hon köpt fyra stycken Läkerol-askar som hon tänker att hon ska äta när hon har fått hjälp – det är hennes favorit-Läckerol. Risken är väl att datumen redan har gått ut. Och sen så ligger här en bitring för bebisar som hon har blivit ombedd att bita i för att inte tappa förmågan att tugga.

Men historien börjar inte här i oktober 2009. Utan vi går tillbaka ungefär ett år i tiden, till förra hösten. Det var då Amandine blev sämre och slutade äta. Det var egentligen då familjens kamp med myndigheterna började - och det var ungefär då som Amandine träffade överläkare Niels Guldberg.

Niels Guldberg fick ansvar för Amandine när han var överläkare vid psykiatriska kliniken i Hässleholm. Idag arbetar han på rättspsyk i Malmö och det är där jag träffar honom i hans arbetsrum. Bland högar av papper och böcker berättar han om första gången han träffade Amandine.

- Jag kan säga så här att första gången jag träffade Amandine så var det alldeles uppenbart vid första anblicken att det var en väldigt svårt sjuk ung kvinna som då vädjade om att få en sond i sig så att hon kunde få mat i sig. Och sen berättade hon om sig själv och sitt tvång och sina väldigt bisarra tics, som var oerhört komplexa och omfattade timslånga ritualer.

Under året som har gått har Niels Guldberg tillsammans med Kristianstad kommun och sig egen myndighet, landstinget i Skåne, haft flera olika möten - det handlar om vårdplaneringsmöten, LOTS- möten och nätverksmöten. Mötena har de haft för att hitta rätt behandling och rätt boende för Amandine. Under tiden har Amandine bott omvartannat på psykiatrisk klinik, hemma eller i kommunens eget boende för personer med funktionshinder.

Sjukdomen har förvärrats

Och under tiden har Amandine blivit allt sämre.

- Det enda jag kan säga är att hon har blivit sämre, ja. Min personliga bedömning är att i och med att hon har varit så mycket på sjukhus, så har hon förlorat mycket av sina färdigheter. Till exempel vågade hon inte gå ut ur sitt rum. Hon klarade inte av att hantera enkla sociala färdigheter längre.

Amandine har alltså hamnat ikläm mellan två myndigheter: landstinget i Skåne och Kristianstad kommun. De kan inte komma överens hur ansvaret ska fördelas och vem som ska betala vad. 

Christina Öien är enhetschef för allmänpsykiatriska kliniken i Kristianstad. Hon vill inte vara med i en inspelad intervju, men säger till Kaliber att landstinget och Kristianstad kommun borde dela på betalningen vid ett behandlingshem med rätt specialkompens för att hjälpa Amandine: landstinget betalar behandlingen och kommunen står för boendekostnaden.

Det tycker inte Kristianstad kommun, som har gett Amandine ett kommunalt boende för personer med funktionshinder dit hon kan flytta när hon är medicinskt färdigbehandlad.

Bo Lang är enhetschef inom omsorgsförvaltningen i Kristianstad.

- Vi går inte in och betalar någonting som inte är vårt ansvarsområde.

Och du anser att det här inte är ert ansvarsområde?

- Jag anser att utifrån den lagstiftning och den rättspraxis som finns, så är inte detta vårt ansvarsområde. Det är inte vår skyldighet, eftersom hon inte är medicinskt färdigbehandlad. Hon är svårt psykiskt sjuk och kommer inte vara medicinskt färdigbehandlad på länge säger deras psykiatiker. Då kan vi inte gå in, vi har inte psykiatri i kommunen. Och skulle det vara så att man i en överprövning i en förvaltningsdomstol finner att det skulle vara vårt ansvarsområde, då tar vi det ansvaret.

Innan vi går vidare stannar vi upp lite.

Vad har egentligen kommun och landsting för skyldigheter? Och vilka lagar handlar det om? Jo, det handlar om flera lagar: hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen, lagen om stöd och service och förvaltningslagen. Men vad säger de här lagarna?

Skyldighet att lösa problemet

Anders Printz är ansvarig för socialstyrelsens psykiatriarbete. Han säger att ibland när ansvaret för en patient hamnar mitt emellan två myndigheter - en kommun och ett landsting - är det inte glasklart vad som gäller.

- Jag tycker att vi de senaste åren har sett att det blir vanligare just kring personer som har psykiska funktionsnedsättningar eller allvarliga psykiska problem på något sätt att man använder sig av den här typen av placeringar just för att komma åt det här att man både får boende, trygghet, säkerhet samtidigt som man får en medicinsk behandling. Och i de fallen då måste man komma överens och hitta en lösning. Det är inte jättevanligt att de här problemen uppstår, men när de uppstår så är de ofta svårlösliga och regelsystemet är inte alldeles solklart.

Däremot är det klart att kommun och landsting har en skyldighet att lösa problemet.

- Jag tycker att man ska börja med att tydliggöra att landsting och kommun har ett mycket tydligt ansvar båda, enligt socialtjänstlagen och enligt hälso- och sjukvårdslagen att hitta en lösning på de här svårigheterna. Man kan aldrig säga att man har levt upp till sitt ansvar enligt lagstiftningen om man sitter och väntar på att den andra ska göra någonting, samtidigt som en person med mycket stora omvårdnadsbehov far väldigt illa. Då har man inte levt upp till sitt ansvar.

Hur ser då ansvarsfördelningen ut mellan kommun och landsting när det gäller personer med psykiska funktionshinder. Jo, boendet är kommunens ansvar och psykiatrisk behandling och rehabilitering är lanstingets ansvar.

Är det rimligt att en ung kvinna får vänta på vad hon ska få för behandling och för boende för att en kommun och ett landsting inte kan komma överens – och under tiden mår hon sämre och sämre och nu har det gått ett år – får det vara så?

- Nej, det är klart att det är helt orimligt att så får det inte vara och så är det inte tänkt att det ska vara. Det är klart att det är helt oacceptabelt att man inte kommer överens och löser den här situationen, så får det inte vara.

Vad händer om de fortsättningsvis inte skulle kunna lösa frågan?

- Det ä här är ju sånt som skulle kunna bli föremål för tillsyn, både länsstyrelsen tillsyn och socialstyrelsens tillsyn och där det finns möjligheter att på ett väldigt tydligt sätt tala om att det här är helt oacceptabelt, att det här måste man lösa på ett annat sätt.

Tillfällig placering på tre månader

Under Kalibers arbete med det här programmet har alltså Amandine fått komma till ett behandlingshem. Men det är bara en tillfällig placering på tre månader, istället för de två-tre år som hennes läkare bedömer att det kommer att ta för Amanadine att bli fri från sina tvångshandlingar. Den tillfälliga placeringen betalar landstinget - det betalar för både behandling och boende för att Amandine behöver komma igång med sin behandling. Och när jag träffar Amandine i stadsparken i Jönköping har hon bott på behandlingshemmet i ett par veckor.

- Jag går upp på morgonen och sen tar jag min medicin och sondar mig själv och sen spelar jag väldigt mycket musik, jag spelar gitarr och jag spelar musik och det är någonting som är bra och kan skingra tankarna när man har mycket tvångstankar.

- Hur ser dina drömmar ut om framtiden?

- Jag tänker mig att om jag får välja så hoppas jag ju att jag ska bli bra från det här, att jag kanske skaffar familj och barn och kunna leva ett normalt liv. Det är egentligen allt som jag vill och ber om att jag ska få leva ett vanligt liv.

Länsstyrelsen ser flera brister

Om en kommun och ett landsting inte kan komma överens kan de bli föremål för tillsyn, sa Anders Printz på socialstyrelsen. Och det är vad som har hänt här. Länsstyrelsen i Skåne har granskat handläggningen av hur Kristianstad kommun har skött ärendet Amandine efter en anmälan från Amandines mamma Birgitta.

Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för kommunens sociala arbete och det innebär att de ska se till att medborgare som Amandine får vad de har rätt till enligt lag. Och länsstyrelsen tycker inte att Kristianstad kommun har gett henne det. Kerstin Jonsson är socialkonsulent på länsstyrelsen i Skåne.

- Att omsorgsnämnden i Kristianstad de uppfyller ju inte lagstiftningen när de inte tillser att denna unga kvinna får det stöd och det bistånd som är i behov av.

Hur allvarligt är det att en kommun inte har skött ett ärende?

- Det är alltid allvarligt för medborgaren som drabbas.

Och hur har det blivit i det här fallet?

- Att det är otroligt tragiskt att en ung kvinna far så illa därför att en kommun inte fullföljer sitt ansvar att hjälpa och stödja henne, så att hon kan må bättre.

Kommunen håller inte med om kritiken

Omsorgsnämnden i Kristianstad kommun får alltså kritik av länsstyrelsen - det handlar om flera brister, bland annat att man inte i tillräcklig utsträckning har medverkat ”för att få till stånd en samordning av vård, behandling och boende för att tillgodose Amandines sammantagna behov." Bo Lang enhetschef i Kristianstad kommun.

- Tycker du att ni har gjort tillräckligt när det gäller samarbetet med landstinget för att lösa Amandines behandling och boende?

- Absolut!

- Varför menar du det?

- Därför vi har suttit i ett antal vårdplaneringsmöten för att hantera Amandines behov och det har förändrats under tiden och vi har faktiskt anpassat oss hela tiden efter de behoven. Så att jag inte i dagsläget säga att vi inte har mött upp. Men det finns ett önskemål från regionen som är en annan huvudman och jag går inte in och analyserar deras ställningstagande jag kan bara tala utifrån oss. Vi har inte möjlighet att gå in och ge stöd som sträcker sig utanför de mandat och de verktyg och de lagstiftningar som vi ska jobba runt. Och sen om länsstyrelsen har en annan syn på detta så får det stå för dem.

Under ett års tid har hon fått vänta och har mått sämre och sämre, bland annat kan hon ju då inte äta, har inte kunnat det på ett år…

- Det är förfärligt….

… är det rimligt att en ung sjuk kvinna ska behöva vänta på det här sättet?

- Nej, absolut inte, absolut inte, men var felet ligger det kan inte jag säga idag.

Inte bra om någon kommer i kläm

Och varför kan inte bara landstinget fortsätta att betala för både boende och behandling som de gör under Amandines tillfälliga placering. Den frågan förblir obesvarad, eftersom förvaltningschefen för landstingspsykiatrin i Skåne, Per-Olof Sjöblom, inte vill uttala sig om det enskilda fallet. Men han säger att det är viktigt att patienter inte kommer ikläm för att myndigheter gör olika bedömningar.

- Om en patient har fått vänta på vård i ett år – då har man väl ändå hamnat i kläm?

- Ja, om det på grund av oenighet uppstår ett stopp i en vårdprocess, rehabilitering, då har man ju definitivt kommit ikläm.

Och vad tänker du om det?

- Ja, det är ju inte bra förstås, eller hur?

Och hur kan man lösa det då?

- Ja, det är genom fortsatt dialog och samverkan och så vidare, så att man får en ännu bättre bild av hur man tillgodoser patienter behov av rehabilitering, men också att det här med ansvarsgränserna i sammanhanget blir alltmer tydliga. Och där behöver vi då ibland hjälp av förvaltningsdomstolar och så för att tolka det här, vilket ansvar som ligger på den ena respektive den andra.

Varken landstinget eller kommunen tycker att det är bra om en patient har fått vänta på vård, men ändå fortsätter de att tolka lagen på olika sätt. Landstinget vill att kommunen ska betala för själva boendet, medan kommunen vill göra det först när Amandine är medicinskt färdigbehandlad. Amandines mamma Birgitta har överklagat till länsrätten och en dom kommer under hösten.

"Då kommer jag bryta ihop och bli jätterädd"

Och under tiden tickar klockan för Amandine. Väntan fortsätter. Av den tillfälliga placeringen på behandlingshemmet i Jönköping återstår en månad - och än är inte problemet löst. Efter den 17 november vet inte Amandine vad som händer - om hon får vara kvar eller åka hem igen. Och oron växer.

- Jag är orolig, det är jag. Och jag hoppas verkligen att jag får stanna kvar, jag har varit här nu och det känns bättre och bättre, det känns att det här är rätt ställe för mig och att jag skulle kunna bli hjälpt här.

Amandines mamma Birgitta vågar inte tänka i på vad som händer om Amandine inte får vara kvar.

- Det känns ju lite som om det skulle vara som att skicka hem en flykting som väntar på ett nackskott i hemlandet. Och det gäller ju inte bara hon då utan, ja, det känns som om hela familjen kommer att gå under då.

Vad händer om du inte får vara kvar Amandine?

- Alltså då kommer jag bryta ihop och bli jätterädd för då kommer jag ju behöva leva så här resten av mitt liv och det vill jag inte, det kan jag inte.

Reporter: Annika H Eriksson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".