Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Den orättvisa skolan

Kommuner åtgärdar inte allvarliga brister i skolan

Publicerat fredag 4 november 2011 kl 15.00
Kaliber 20111106
(29 min)
1 av 2
Bjästaskolan i Örnsköldsvik lyckas bättre än andra skolor i kommunen att jämna ut skillnader i resultat mellan elever vars föräldrar har hög respektive låg utbildning. Foto: Sofia Klemming Nordenskiöld
2 av 2

Den svenska skolan har som uppgift att se till att alla elever oavsett social bakgrund ges samma möjligheter att uppnå målen.
Med den nya skollagen – som trädde i kraft 1 juli i år – har kraven blivit ännu tydligare: alla elever i Sverige ska nå minst godkänt i alla ämnen.
Men allt färre elever klarar det och skolan har blivit sämre på att hjälpa elever som på grund av kön, klass eller etnicitet har det svårare.
Skolinspektionen och tidigare Skolverket har påtalat stora och återkommande brister. Kalibers granskning visar att det finns många kommuner som inte har gjort något åt de uppmärksammade problemen.

Sverige har historiskt haft en topposition internationellt när det gäller att jämna ut skillnader mellan elever med olika förutsättningar. Men så är det alltså inte längre. Skillnader i resultat mellan olika skolor och mellan elever har ökat de senaste tio åren. Det har blivit svårare att göra en klassresa genom skolan.

I dagens Kaliber besöker vi Örnsköldsviks kommun i Västernorrland. Här har skolresultaten precis som i riket försämrats de senaste 10 åren. Och precis som i övriga landet är skillnaderna i resultat stora mellan kommunens skolor, mellan flickor och pojkar och mellan elever som har föräldrar med lägre eller högre utbildning.

– Jag trivs bra. Det är en ganska lugn och skön skola. Man känner alla.

– Det är bra med skolan. Jag trivs jättebra.
Hur går det för dig?
– Jag vet inte hur det går än. Vi får väl se till jul.

Det här är Johan Åström och Henrik Sandlund. De går i nian i Husumskolan i Örnsköldsvik.

Enligt statistiken har killar som Johan och Henrik sämre förutsättningar att nå skolans mål. Förra året var det nästan en fjärdedel av pojkarna i årskurs nio i hela Sverige som inte klarade den grundläggande nivån i läsning.

Pojkarna halkar efter

Den vita pappersfabriken tornar upp sig bakom den relativt nybyggda skolan i tegel. I fabriken jobbar många av elevernas föräldrar, även Johans och Henriks. Husum är en bruksort där fabriken präglat bygden i över 90 år och är en av Örnsköldsviks största arbetsgivare. Henrik Sandlund och Johan Åström ska snart välja till gymnasiet. Henrik funderar på samhällsprogrammet. Johan är inne på något mer praktiskt.

– Jag tror jag ska ta bygg eller fordon eller … jag vet inte. Jag har inte riktigt bestämt mig.

Vi sitter i lärarnas konferensrum inne på expeditionen. Stämningen i skolan är god, inget klotter på väggarna, eleverna verkar trivas och de lärare vi träffar är engagerade. Trots det brottas Husumskolan med låga resultat. Särskilt pojkarna halkar efter. Förra året nådde bara drygt hälften av pojkarna målen i alla ämnen medan flickorna lyckades mycket bättre. Vi frågar Johan och Henrik vad de tror är orsaken till att det är så här.

– Jag vet inte. Vi är nog inte lika koncentrerade kanske. Det är många pojkar som gillar mer gympa och träslöjd och sådant där. Det är många som skiter i ämnena man måste ha godkänt i.

Vad säger du Henrik?

– Jag tycker det är ganska stora skillnader i min klass.

Matilda Edlund går också nian i Husumskolan. Hon visar runt i högstadiets mysiga uppehållsrum med biljardbord, cafeteria och soffor. Matilda säger att hon trivs bra i skolan och tycker att hon får stort stöd från lärarna när hon nu satsar hårt på studierna i nian.

– Jag tror att tjejerna på den här skolan kanske är lite mer målmedvetna. De mognar ju mycket fortare. De tar det mer seriöst än killar. 

Ulf Brandt har varit lärare i matte och NO i Husumskolan i snart 20 år. Han tror att de stora skillnaderna mellan pojkar och flickor har att göra med bruksortsmentaliteten. Tjejerna vill flytta och pluggar så att dom kan få ett jobb i en annan stad. Killarna däremot, blir kvar.

"Idag krävs det utbildning"

– Så är det ju inte så längre att man får jobb på fabriken bara för att man går dit och frågar. Idag krävs det utbildning. Och vi har satsat mycket på att informera föräldrar och elever om det. Så att de ska vara motiverade.

I Husumskolan är det tydliga skillnader mellan elever som har föräldrar med hög och låg utbildning. Bara hälften av eleverna vars föräldrar har gymnasieutbildning nådde målen i alla ämnen förra året medan de vars föräldrar har högskoleutbildning lyckades betydligt bättre. 

Svenskläraren Ronny Aidanpää oroar sig över att så många av eleverna inte når kunskapsmålen. Han tycker att det är stor skillnad på vad eleverna kan idag, när de börjar i sjuan, jämfört med när han började som lärare på 70-talet.

– Förut, när man kom in i lektionssalen så kunde ungarna faktiskt vara tysta och alla jobbade. Även de med svårigheter kunde klara sig hyfsat bra tycker jag. Men idag upplever jag att du har hur mycket problem som helst. Man vet nästan inte var man ska ta tag i det här.
Vilka problem då?
– När jag får elever i sjuan, så stöter jag på sådant som jag inte stötte på förut. Man har svårt att läsa. Man orkar inte läsa en bok. När vi har uppgifter … svenska, SO, så är det ord man inte förstår. Ord som jag inte ens tänker på att de inte förstår.

Ronny Aidanpää tror att elevernas försämrade kunskaper kan bero på att skolan konkurrerar med så mycket annat i barnens liv.

– Utbudet är något enormt. Så att det skolan har att komma med, det är inte mycket. Utan vi slåss verkligen mot data, tv-spel, aktiviteter av olika slag. Och ungarna kanske har svårt att välja vad som är roligt här i livet. Skolan var rolig förut. Kanske inte nu.

Ni lycka inte nå dem på något sätt, eller engagera dem?
– Nej, det måste ju vara det. Vi kan inte engagera dem tillräckligt. Och vad beror det på? Jag ser mig själv som en underhållare som efter ett lektionspass måste vila mig lite grand, för att kunna komma igen i nästa lektionspass. Och det finns ju inte. Utan, det är från en lektion till en annan och jag saknar väldigt mycket tid att reflektera, att sitta med elever under dagen.

"Alla kan"

Vi åker drygt fyra mil till en annan skola i Örnsköldsvik. Vägen går genom skogar som skiftar i vackra höstfärger. Vi närmar oss samhället Bjästa.

– Det är stökigt här, som Örnsköldsviks Tensta, säger taxichauffören – något som motsägs av den idyll vi ser genom bilrutorna – trähus i pastellfärger kring en vacker å. Det som skulle vara stökigt återspeglas inte heller i skolans resultat.

Bjästaskolan är en av kommunens bästa skolor. Här lyckas man mycket bättre än Husumskolan att jämna ut skillnader mellan pojkar och flickor och skillnader som beror på föräldrarnas utbildningsnivå. Sedan några år tillbaka jobbar Bjästaskolan efter ledorden "Alla kan".

Det är inte du som elev som har svårt i skolan av den ena eller andra anledningen, utan det är skolans ansvar att få dig att nå målen. Det handlar om hur lärarna bär sig åt för att undervisa dig, säger bild- och specialläraren Ann Johansson.

– Nu diskuterar vi inte längre, tänk att inte Pelle kan det här. Utan det blir så här: hur ska jag få Pelle att nå målen? Vad gör jag för fel? Då kan jag säga det i mitt arbetslag, och då kanske Åsa säger pröva det här.
Du menar att ni medvetet lägger ansvaret på er själva och inte på eleverna?

– Vi tar på oss att det ska bli så bra, att alla ska nå målen, på olika sätt.

Men också i Bjästaskolan finns stora utmaningar. Till exempel våldtogs en elev på skolan för ett par år sedan vilket har tagit mycket kraft från skolans elever och personal. Lärarna vi intervjuar pratar om en ökad stress i skolan och att de har svårt att få tiden att räcka till. Det håller Elias Westin som går i sexan med om …

– Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här”. Jag vill ju hellre att de ska sätta sig ner med mig och visa längre så att jag förstår fullt ut. För annars då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart. De har inte tid att sätta sig ner och förklara.

Elias säger att det går bra för honom i skolan, men även de duktiga eleverna behöver hjälp från lärarna.

– Alla behöver ju hjälp. Man kan ju inte veta allting direkt. Det är därför man går i skolan. Det är därför man behöver hjälp. För att, jag kan ju inte komma hem och begära att mamma och pappa ska kunna sitta med mig en hel termin. De måste ju jobba och få in pengar. Så man behöver ju fröknar, och jag skulle vilja ha en fröken till.

70 kommuner inspekterades

Vi har besökt två skolor i Örnsköldsvik. Två skolor som når helt olika resultat. Men den här kommunen är inte unik. Tvärtom är Örnsköldsvik ett exempel på hur det ser ut på flera håll i landet.

Högst upp i en byggnad med utsikt över Hagaparken i Stockholm ligger Skolinspektionen. Det är den statliga myndighet som sedan 2008 kontrollerar att kommunerna gör sitt jobb med att sköta skolan.

Förra året inspekterades 70 kommuner. Men ingen sammanställning har gjorts av hur utbredd ojämlikheten egentligen är i svenska skolor.

Kaliber har gått igenom de 70 besluten från förra året och vår granskning visar att över hälften – 44 av de 70 kommunerna – inte klarar sitt uppdrag att ge alla elever samma förutsättningar.

Det kan handla om att skolor i en kommun når väldigt olika resultat:

I Helsingborg, till exempel, finns en skola där 93 procent av eleverna nådde kunskapsmålen förra året och en annan där bara 39 procent nådde målen. 

Skolor i villakvarter har nästan alltid bättre resultat än skolor i hyreshusområden. Och under de senaste tio åren har föräldrars utbildning fått allt större betydelse för svenska elevers resultat. Förra året nådde bara 71 procent av eleverna i årskurs nio, som har föräldrar med gymnasieutbildning, godkänt i alla ämnen. Medan de som har föräldrar med högskoleutbildning lyckades mycket bättre, 86 procent av dem nådde målen. Och mönstret återkommer i kommun efter kommun och skola efter skola, visar vår genomgång. 

Det här är inte acceptabelt, tycker Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen:

– Alltså om man tittar på vad elever får för studieresultat och hur många som kommer in på gymnasiet och hur många som kommer in på högskolor och universitet och hur många som får jobb efter avslutad utbildning, så är det väldigt, väldigt stora skillnader. Och det jag tycker är djupt bekymmersamt, det är att de här skillnaderna tenderar att öka och har gjort de senaste åren.

När vi har läst Skolinspektionens rapporter hittar vi ofta exempel där kommunerna skyller både de låga resultaten och skillnaderna mellan olika elever på eleverna själva. Lärare och rektorer förklarar att vissa elever kommer från hem med bristande studievana och att det därför inte går att förvänta sig mer av dem. 

"De känner sig inte sedda"

Ann-Marie Begler säger att många barn i Sverige möts av en skola som inte tror att de kan lyckas.

– En del av de barnen som vi träffar när vi är ute, de tycker att det är jättekul att börja skolan. Och sedan möts de ibland under årens lopp av en verklighet som är en helt annan. De känner sig inte sedda. De känner sig inte trygga. Lärarana tror inte särskilt mycket på att de här barnen ska kunna lära sig, ska kunna tillägna sig kunskaper. Och då är det också svårt att gå vidare i utbildningssystemet. Så det är just barnen som drabbas, och man drabbas ju inte enbart i den vardag man har just nu. Utan man drabbas ju också väldigt mycket hela sitt framtida liv.

Många kommuner tar inte sitt ansvar utan skyller alltså ofta dåliga resultat på eleverna - i stället för att diskutera hur skolorna kan förbättra undervisningen och anpassa den så att alla elever når målen. Ann-Marie Begler igen:

– Barn föds med olika förutsättningar i livet. En del föräldrar de har råd att skicka sina barn utomlands för språkstudier. En del föräldrar har mycket samtal hemma, kan hjälpa sina barn med skolgång och med läxor. Och en del barn har inte de möjligheterna. De har mycket sämre förutsättningar på det sättet. Men begåvningsmässigt är det nog inga stora skillnader i olika socialgrupper. Det här är ju det som är skolans stora utmaning och det är det som är enskilda lärares jättelika utmaning. Att skapa en undervisning så att alla barn kan lära sig oavsett vilka förutsättningar och ge den extra hjälpen, att kompensera för det som vissa barn får hemma. Då har skolan ett uppdrag att kompensera för de här olikheterna. För olikheterna de finns ju.

Kalibers granskning visar också att ansvariga politiker och tjänstemän i kommunerna är dåliga på uppföljning.

Nästan alla – 68 av 70 kommuner – fick kritik av Skolinspektionen förra året för att de inte följde upp sina skolors resultat tillräckligt.

Det vill säga, de vet inte hur det går för eleverna i kommunen, vilka som inte klarar skolans mål och varför. Utan den analysen kan man inte heller göra något åt problemen.

Och nästan HÄLFTEN – 44 procent – av kommunerna har fått kritik tidigare av Skolverket, men inte gjort något åt sina brister. Alingsås, Bengtsfors, Boxholm, Bromölla, Dals-Ed, Eksjö, Fagersta, Finspång – listan kan göras lång. Skolinspektionen skriver att det är anmärkningsvärt att så många problem fortfarande finns kvar när man har haft flera år på sig. 

"Det har till och med blivit sämre"

– Vi har ju kommit tillbaks till ett par kommuner nu, som har fått skarp kritik för en fyra-fem år sedan från Skolverket som då hade hand om inspektionen. När vi kommer tillbaks då ser vi det har inte hänt någonting, det har inte blivit bättre, det har faktiskt till och med blivit sämre.
– Till slut är det ju så, att om kommunen inte gör det man är skyldig att göra – för man har vissa skyldigheter enligt lagstiftningen – då kan vi använda oss av ett vite. Och det vitet är inte tänkt att straffa kommuner, utan det är tänkt att vara ett påtryckningsmedel. För att kommunen ska göra det man är skyldig att göra.

Ingen kommun har än så länge behövt betala böter för att de inte sköter skolan. Lagen har bara gällt i knappt ett halvår.

Vi ringer till Dals-Eds kommun, som under lång tid har haft låga resultat i sin högstadieskola, stora skillnader mellan flickor och pojkar och som fått upprepad kritik från Skolverket och Skolinspektionen. Lars Bennersten är nytillträdd chef för barn – och utbildningsförvaltningen.

– Det är ett brett spann och det är svårt att analysera allt inifrån. Så det är ju toppenbra när man får hjälp med analysen.

Kalibers genomgång av Skolinspektionens rapporter visar också att kommunerna tolkar sitt uppdrag för skolan väldigt olika. I vissa fall handlar det om att kommuner faktiskt inte följer de lagar och styrdokument som gäller.

Trots att Skollagen numera säger att hundra procent godkända elever, så har kommunen i till exempel Kungsbacka sänkt målen för sina elever. År 2008 hade man bestämt att bara 86 procent av eleverna skulle nå kunskapsmålen.

Tillbaka till Örnsköldsvik. Vi går till kommunhuset för att fråga barn- och utbildningsförvaltningen varför resultaten har gått ner de senaste tio åren och varför det är så stor skillnad mellan både skolor och enskilda elevers resultat i kommunen.

– Det vi tänker på som vi måste förbättra är att det blir så väldigt olika skolkulturer i olika områden.

Dålig styrning och för lite uppföljning

Karin Jadelius är nybliven utvecklingschef, men har varit på barn- och utbildningsförvaltningen länge. Hon förklarar de stora skillnaderna i resultat med att skolorna har varit uppdelade i olika rektorsområden, som har tillåtits utvecklas helt olika. Det har varit för dålig styrning och för lite uppföljning från förvaltningen, menar hon.

– Om man har för dålig uppföljning, då är det ju svårare att kommunicera kring förbättringar.

Men nu ska man börja analysera statistiken. Till det har kommunen anställt Mats Burström. Han tror att skillnaderna mellan pojkars och flickors resultat i skolorna bland annat handlar om vilka förväntningar man har på de olika könen.

– Jag tror att framför allt pojkarna har man haft för låga förväntningar på. Man har krävt mer av flickorna.

Ingen kan ge oss några klara svar på varför det ser ut som det gör.

Mats Burström tror att skolorna har använt sig av en undervisningsmetod som gynnat flickorna. Ett annat generellt problem är låga förväntningar på eleverna, vilket kan vara en orsak till de låga resultaten.

Rektorer och lärare har inte uppmuntrat eleverna att sträva efter ett högre betyg än godkänt.

– Det är också en sådan där sak som vi har fört upp och det kan man väl säga så här i backspegeln att det kanske har varit för mycket fokus på G. Och det tror jag är generellt i hela riket.

Men varför har skolan blivit sämre på att hjälpa svaga elever de senaste 10 åren i Örnsköldsvik, frågar vi Karin Jadelius.

– Det är ju en svår fråga, jag vet inte att det finns någon förklaring. Ingen enkel i varje fall.

Örnsköldsviks kommun har haft några år på sig att fundera över varför jämlikheten i skolan minskar. Redan 2007 kom Skolverket med sin kritik. Varför har kommunen inte lyckats göra mer på fyra år?

– Ja, det är bra frågor. Vi borde ha gjort det tidigare, men nu gör vi det.

Vi går vidare till nästa instans, politikerna. Birgit Olsson Johansson är socialdemokratisk ordförande i barn- och utbildningsnämnden. Vi träffar henne några trappor upp i kommunhuset. I nämnden har hon suttit i 17 år och som ordförande är hon inne på sitt nionde. Vad säger hon om att man inte lyckats förbättra skolorna sen den förra kritiken för fyra år sen? Hon förklarar att det tar tid att vända en negativ utveckling.

"Det tar sin tid"

– Och sedan är det bara att konstatera att det har tagit tid. Jag kan inte komma ihåg alla svaren, det vi svarade då när Skolinspektionen var här. Det handlar väl om allt ifrån kompetenshöjning, hur man … till tiden … vi har nästan 2000 personer som jobbar i verksamheten, så det tar sin tid.

Ungefär 700 elever har gått ut skolorna i Örnköldsvik mellan år 2000 och 2010 utan tillräckliga betyg för att kunna söka till de nationella programmen i gymnasiet. Och då är även dörren till högskolestudier stängd.

Reportrar: Sofia Klemming Nordenskiöld och Anna Iversen
Producent: Sabina Schatzl

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".