Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Sjuka av sina mediciner

Publicerat söndag 20 november 2011 kl 05.00
Kaliber 20111120
(30 min)
Ljudklippet är från avsnittet
20 november 2011 kl 12:00
Dosett. Foto: Bertil Ericson/Scanpix.

Johannes fru Ulla kommer aldrig mer att bli sig lik och Ehrling gick runt med smärtor – helt i onödan. Två av hundratusentals patienter som varje år blir sjuka eller skadade på grund av sin medicin. Men på sjukhusen är medvetenheten låg.

Tack vare medicinska framsteg kan vi bota allt fler sjukdomar och vi lever allt längre. Men det finns en baksida. Felaktiga och bristfälliga läkemedelsbehandlingar i svensk sjukvård kostar samhället många miljarder varje år och skapar ett stort onödigt lidande.

Mer än var tredje medicinpatient på akuten har fått läggas in på grund av sina läkemedel, visar forskning. Problem orsakade av läkemedel har blivit den vanligaste orsaken till att svenskar läggs in på sjukhus.

Trots detta är medvetenheten låg om problemet på landets akutmottagningar. Kalibers granskning visar att bara ett fåtal av sjukhusen har koll på hur stor andel av patienterna som hamnat där på grund av sina läkemedel. Och uppföljning och utvärdering av de mediciner som skrivs ut saknas ofta genom hela vårdkedjan.

Patienter ligger i korridorerna och bakom stora skynken. Pipsignalerna från EKG-monitorerna ligger som en ljudkuliss.

Jag går bredvid överläkare Jessica Fryckstedt som i sin forskning undersöker hur ofta patienternas läkemedel orsakar att de hamnar här. Vi manövrerar mellan olika stationer och Jessica hör sig för med de jourhavande läkarna om de har några sådana patienter idag.

– Du frågade om de har någon läkemedelslista – de verkar inte ha sådär hundra procent örnkoll?

– Nej, det är ett av problemen, att man inte riktigt tänker läkemedelsrelaterade problem. Här har vi en patient som har ramlat, det är oklart varför, de har inte frågat om patientens läkemedel. Och så går vi in och kollar lite så snabbt så ser vi att hon står på en väldig massa blodtryckssänkande mediciner. Och då kan det naturligtvis vara så att de här medicinerna har fått en för stor effekt, det kan vara orsaken till att hon har ramlat.

En nyinkommen patient med diffusa symptom fångar Jessicas intresse.

– Det är en patient som står på väldigt mycket läkemedel och är lite äldre och har ett flertal sjukdomar. Då brukar det… av erfarenhet vet jag att då har de ofta läkemedel som inte går ihop eller läkemedel som orsakar biverkningar. Då måste man gå in och tänka aktivt på läkemedelsrelaterade problem för att hitta dom.

Johan Lepitsu är 89 år gammal och fick under morgonen svår yrsel efter att han tagit sin cocktail med olika läkemedel och fick åka in med ambulans. När Jessica kontrollerar hans tvåsiffriga läkemedelslista är det inte mycket som stämmer.

– Han illustrerar väl den förvirring som patienterna känner inför sin läkemedelslista och de läkemedel de ska ta. Du hörde själv att han hade fått olika läkemedel ordinerade från olika läkare, han tog själv läkemedel som inte stod på listan, och han tog inte alla läkemedel som stod på listan. Det gör att vi har egentligen ingen aning om vad patienterna tar för läkemedel.

Så vad ska man göra med en patient som Johan? Yrsel är ett av de vanligaste symptomen på läkemedelsbiverkan och det råder en total förvirring kring hans medicinering.

– En sån här patient skulle ju må väl av att bli inlagd på en geriatrisk avdelning, för där är dom ofta väldigt duktiga på att titta igenom läkemedelslistan. Doktorerna på geriatriken har ett specialintresse för läkemedel

Det skulle vara det bästa. Vad skulle vara det sämsta?

– Det sämsta är att han skickas hem och att ingen uppfattar problemet.

I två olika studier följde Jessica upp sammanlagt 1000 ickekirurgiska patienter om kom hit till vuxenakuten och sedan blev inlagda på någon vårdavdelning. Hon fann att i mer än en tredjedel av fallen så var läkemedlen den bakomliggande orsaken till patientens problem.

– Jag tror att det absolut första det är att man måste öka medvetenheten om läkemedelsrelaterade problem. Det är A och O att vi, både läkare och tjänstemän och politiker i sjukvårdssammanhang måste förstå vidden av det här problemet.

Trots vidden av problemet är det få sjukhus där man har koll på det här området.

Få sjukhus undersöker läkemedelsinläggningar

Kaliber har varit i kontakt med 50 akutsjukhus fördelade på samtliga landsting i Sverige.

40 svarade och på bara fyra av dessa hade man brytt sig om att ta reda på hur många av inläggningarna som orsakades av läkemedel

– Ja, men det är väl ganska symptomatiskt för den här situationen. Vi känner inte till problemet, vi tänker in på det, vi är inte tillräckligt medvetna om läkemedelsrelaterade problem är ett jättebekymmer. Det vittnar ju bara om att man inte känner till det, att man inte kommer upptäcka att de här läkemedelsrelaterade problemen kommer få fortgå och patienten kommer få betala i form av lidande och tid på sjukhus och felmedicinering etcetera.

Läkemedelsrelaterade problem är ett samlingsnamn för en mängd olika bekymmer.

Främst är det biverkningar. Det kan ofta vara att dosen av en substans blir för hög och viktiga organ som njurar och lever kommer i svikt. Det är också vanligt att en person har två eller flera läkemedel som inte går ihop.

De två största läkemedelsgrupperna i sammanhanget är jättevanliga. Det är hjärt-kärlmediciner och läkemedel som påverkar hjärnan, som smärtstillande, kramplösande och sömnmedel.

På Huddinge sjukhus träffar jag farmakologiprofessor Ulf Bergman. Han har forskat på det här sedan 70-talet och enligt hans studier har andelen patienter som läggs in på grund av läkemedelsrelaterade problem fördubblats sedan dess. Han uppskattar att det i dag är den vanligaste orsaken till inläggning på sjukhus.

– Det finns ingen enskild sjukdom som orsakar så stor inläggning på sjukhusnivå så att säga.

Inte hjärtinfarkter? Inte cancer?

– Nä, dom är… på sina enskilda kliniker så står dom ju för väldigt mycket mer men inte på ett helt sjukhus. Det här är en av de största kostnadsposterna vi har. Det kostar gigantiska summor. Om vi ser på en läkemedelsnota på 35 miljarder så är det förmodligen hälften av kostnaderna som betingas av olika problem relaterade till läkemedel.

Problemet ökar

Enligt de studier som är gjorda i Sverige ökar problemen i takt med patienternas ålder.

Forskningen visar att mellan 5 och 10 procent av samtliga inläggningarna på svenska sjukhus beror på läkemedel.

Men när man tittar på medicinska, alltså icke-kirurgiska avdelningar, där patienterna är lite äldre, då handlar det om en dryg tredjedel.

Och när det gäller våra äldsta patienter, på de geriatriska klinikerna, då hamnar siffran runt 50 procent, alltså hälften. Flera av de läkare och forskare som jag intervjuar tycker att de läkemedelsrelaterade problemen måste ses som symptom på en dåligt fungerande sjukvård för äldre personer.

– När man kommer hem, öppnar man den här dörren då, då är det mörkt, kallt, inga ljud och det… det känns konstigt.

Vi har kommit hem till Johannes Wallin i Umeå. Fotografier på väggarna minner om familj och släktingar. Två män med varsin gitarr blickar ner från ett inramat foto.

– Hennes två bröder… hon kommer ju från en musikerfamilj, en musikersläkt. Alla var musiker.

Var hon också musikintresserad?

- Mycket, hon spelade själv. Och sjöng.

För ungefär tio år sen började Johannes hustru, Ulla, bli lite glömsk och förvirrad, och det upptäcktes sedan att hon har Alzheimers sjukdom. Men sjukdomen framskred långsamt och de kunde fortsätta ha ett bra liv tillsammans.

"Hon försvann helt egentligen" 

Tillvaron förändrades radikalt efter att Ulla för drygt tre år sedan började med två mycket vanliga läkemedel: en bromsmedicin som skulle hejda sjukdomsförloppet och ett antidepressivt, såkallat lyckopiller, som skulle göra tillvaron lite enklare. Båda dessa läkemedel har som biverkning att de sänker kramptröskeln som för övrigt redan är sänkt hos personer med demenssjukdom.

– När vi var ute och körde bil exempelvis så började hon att famla nere vid fötterna och plockade i luften saker som hon inte... som inte fanns. Och det där eskalerade ju med tiden. Det kom som pang direkt på. Och då föll hon. Då dråsade hon i backen. 

Hon får diagnosen epilepsi och följaktligen ett nytt läkemedel. Men nu är det som om hennes demenssjukdom plötsligt blir tiofalt värre

– Ja, hon blev ju oerhört frånvarande. Mycket trött. Utan liv. Hon var ju… när hon var frisk så var hon ju sprakande, glad och sprallig och… men hon försvann helt egentligen. Hon var ett kolli.

Nu kan hon inte bo kvar hemma längre. Hon kommer närbelägna till Tegs äldrecentrum. Överläkare Yngve Gustafson minns sitt första möte med Ulla.

– Och då var hon sängliggande. Hon kunde inte prata, hon hallucinerade, hon kunde inte äta själv. Hon kunde inte göra i stort sett någonting. Hon var i ett väldigt, väldigt dåligt skick. Och eftersom man då… grundprincipen när det gäller gamla, sköra människor och speciellt med väldigt onormalt snabbt förlopp av demenssjukdom – då måste man alltid misstänka läkemedelsbiverkningar. Och sen när man då också ser att patienten står på läkemedel som orsakar och förvärrar epilepsi, som är i princip kontraindicerade, alltså direkt olämpliga att använda när man har en epilepsi, speciellt en epilepsi man har haft svårt att få kontroll på, där man fått höja epilepsimedicindosen gång på gång för att hålla borta kramperna. 

– När läkekonsten kommit så långt och att man gör så… sådana misstag som här har begåtts så tycker jag att det är galet. Jag tycker det är galet.

– Så det vi gjorde när hon flyttade in här det var ju att vi tog bort dom två medicinerna och då kunde vi också ta bort epilepsimedicinera. Och bara på någon vecka efter det så kunde hon… steg hon upp ur sängen och började kunna prata och äta och gå själv.

– Ja, det märktes ganska snart en vändning av dom här problemen

Men helt återställd blir hon aldrig. De svåra epileptiska anfallen och de kraftiga biverkningarna av läkemedlen har förvärrat hennes sjukdom permanent. Yngve Gustafson säger att de fel som begicks här är typiska för hur vården är organiserad i dag.

– Vi har idag en sjukvård som inte ser det som självklart att den läkare som sätter in ett läkemedel också följer upp ett ansvar för den behandling och de eventuella biverkningar som kommer. När man har en patient med en svår hjärnsjukdom som dessutom drabbas av epilepsi då borde det vara självklart att man följer upp den här patienten och upptäcker dom här biverkningarna hon får av läkemedlet så hade vi inte behövt hamna i den här situationen. Då hade hon haft ett långsamt förlopp av sin sjukdom och förmodligen varit mycket friskare även idag, flera år senare.

Sedan det här hände har Johannes haft en stroke. Ulla kommer aldrig kunna flytta hem igen. I stället besöker han henne så ofta han kan.

– Jag behöver ju henne nu, vi har levt ihop hela livet och känner ju varandra utan och innan och… men jag är ju glad över jag kan ju kanske hjälpa henne med att gå ut och gå och gå och kanske se på nåt och höra någon musik och… vi går ju efter älven då och får se vatten då och jag tror hon trivs med det. Det är det enda som jag lever för nu, nåt annat har jag inte att leva för.

Ulla sittligger i sin rullstol och lyssnar på jazz när Johannes kommer på sitt dagliga besök på Tegs äldrecentrum. Hon är klädd i vinröd stickad tröja och det svartgrå håret är nykammat. Hennes blick är klar men ändå frånvarande. Hennes tal är som långa svaga flämtningar.

– Det är så lätt att tro att när man ser gamla människor, dom är rynkiga, dom är gråhåriga, att dom är lika på nåt sätt. Men det är precis tvärtom. När man blir gammal så blir man mer och mer olik varandra. Man blir mer och mer olika känsliga för läkemedel. Det finns ju ingen grupp människor där du så lätt kan ställa till det med fel behandling.

Yngve Gustafson är professor i geriatrik och överläkare vid Norrland universitetssjukhus. Men jag möter honom i hans kliniska arbete här på Tegs äldrecentrum. I sällskapsrummet rör ett ungt vårdbiträde ut medicin i ett glas saft. Utanför fönstret flyter Umeälven bakom en avlövad skogsdunge.

Fler mediciner till äldre

Under de senaste 20 åren har medicinförskrivningen till personer över 75 år fördubblats.

Men knappast några läkemedel är testade på människor i den patientgruppen. Hur de påverkar, skröpliga, multisjuka äldre, är inte utforskat. Yngve Gustafson säger att han ser läkemedelsbehandling av äldre som ett riskfyllt experiment.

– Det vore väldigt bra om man betraktade det som ett experiment, om man insåg att underlaget för att behandla gamla, sköra människor, att det är så dåligt så att… jag vet inte, nu när du var med mig här så såg du att det… väldigt många av de patienter som vi diskuterade var sådana där vi följde upp någon som jag hade träffat för en vecka sedan eller två veckor sedan och nästa alla läkemedel som vi satte in här nu bestämde vi att vi tar upp det här nästa vecka eller om två veckor igen för att se om vi fått bra effekter eller om vi bara fått biverkningar. Så att trots att jag försöker använda läkemedel så försiktigt och i låga, försiktiga doser så måste jag nog acceptera att varannan gång blir det inte rätt.

Han uppskattar att så mycket som en tredjedel av de läkemedel som gamla människor står på får de mot biverkningar av andra läkemedel. Orsaken till det är precis som i fallet med Ulla att man behandlar symptom utan att utreda orsaken bakom.

– De här patienterna, de här gamla, de går från den ena doktorn till den andra doktorn och de är ibland inlagda ibland till sin distriktsläkare ibland till en stafettläkare. Och så söker dom för olika symptom och så får dom piller mot de här olika symptomen. Jag hade en kvinna här för en tid sedan som sökte distriktsläkaren för att hon var andfådd och hon hade också svullna ben. Av det så fick hon då vätskedrivande medicin, Furix, för hjärtsvikt. Av den medicinen fick hon då svårt att hålla urinen så hon blev inkontinent och var tvungen att börja med blöjor. Sen fick hon efter nåt halvår, ett år så fick hon gikt, ledvärk, för det är också en väldigt vanlig biverkning av vätskedrivande medicin. Hon blev också förstoppad så hon var tvungen… på grund av den där vätskedrivande tabletten så fick hon alltså blöjor, laxermedel och så fick hon ledvärk, gikt. Och mot gikten… man förstod inte att det berodde på medicinen utan då satte man in värktabletter. Och av värktabletterna fick hon då magsår och så fick hon läkemedel mot sitt magsår. Och sen rullade det på på det här sättet och sen fick hon nya biverkningar som till slut ledde faktiskt till att hon dog. I hennes fall började det alltså med ett felaktigt insatt läkemedel. Efter drygt ett års tid så hade hon tio läkemedel vilka alla var mot biverkningar av tidigare insatta läkemedel. Och såna här exempel stöter man på rätt ofta.

Erling Persson och hans fru Gunilla Sponton sitter i favoritsoffan och planerar helgens aktiviteter. Vi är i deras fritidshus i Burträsk, i södra Skellefteå.

Erling är urtypen för en hurtig pensionär. Han har en framgångsrik brottarkarriär bakom sig och ledde en motionsgrupp för ett gäng pensionärer. Tills han, för en tid sedan, började få allt värre höftsmärtor och värken gjorde honom mer och mer handikappad.

– Om man skulle till exempel ur bilen och man vred ut benet såhär då var det som om man stack in en kniv i höften. När man steg upp ur sängen på morgonen sådär då var det ju besvärligt om man skulle ta på sig strumpor till exempel. Det fick du hjälpa mig med.

– Ja, det fick jag göra.

– Så var det ju. Jag var ju helt inställd på att det var höften som var utsliten. Och sen fick jag ont i tån och… jag vet inte hur jag ska berätta… det var ju nästan en värre smärta genom att när man skulle gå då, man vek på tån…

– Du sa ju det, du kunde ju inte ens trampa ner kopplingen.

– Då fick jag ju använda hälen då, när det var som värst. Och jag kunde inte acceptera för jag är sjuttio år nästa år och jag är ju jäkligt fräsch, alltså egentligen, vältränad är jag. Och jag tänkte: sånt där kan inte drabba mig.

Vad Erling och hans fru inte hade en tanke på var att alla symptom kunde vara en biverkning av hans blodtrycksmedicin, en sort som över en halv miljon svenskar knaprar regelbundet.

Men efter ett år förstört av värk och gikt och i tron att hans höft var utsliten fick Erling tips att han skulle prata med Yngve Gustafson som föreslog att han skulle pröva att byta läkemedel.

– Ja, när man bytte medicin och tog bort det vätskedrivande då… efter någon vecka så gick det ju egentligen bort, alltså jag blev besvärsfri alltså.

Vad tänker du nu när du vet att det var ett läkemedel som ställde till det?

– Det är klart att man känner sig besviken, förbannad, därför att det… det är ju onödigt. Och det ska nog följas upp mera, vad dom stoppar i folk och inte bara skriva ut och så får det gå. Utan man ska kolla upp, vad är det som händer? Det är väl det viktigaste.

– Det följs ju inte upp någonting! Det är det som är det värsta.

Vi är tillbaka vid Tegs äldrecentrum i Umeå. Johannes Wallin tar ut sin hustru Ulla på en promenad. De stannar för att titta på den höstvackra älven.

– Det är klart, det gnager ju i mig. Jämt. Att dom har gjort nåt fel i sjukvården när dom skrev medicinerna till henne utan att kontrollera vad hon hade tidigare och följa upp.

Att följa upp. Varför är kontinuitet och uppföljning inte längre en given del av läkemedelsbehandlingen i den svenska sjukvården? Den frågan följer mig som en röd tråd genom arbetet med det här reportaget. Jag möter samma undran hos professorer, överläkare, sjuksköterskor, vårdbiträden, patienter och deras anhöriga.

"Lagstiftningen finns" 

Jag frågar socialminister Göran Hägglund vad han tänker göra för att vända den här utvecklingen.

– Det finns ju ett generellt ansvar som följer läkare och annan legitimerad personal naturligtvis, att göra det bästa för patienten och att säkerställa att det får dom effekter… lagstiftningen finns ju på plats generellt och det ansvaret finns och det behöver ju skärpas genom strategier, genom handlingsprogram och genom det arbete som bedrivs ute på kliniker och i det enskilda mötet mellan läkare och patient.

Och vad säger socialministern om omedvetenheten ute i vården kring läkemedelsrelaterade problem - den vanligaste orsaken till att svenskar läggs in på sjukhus? Det var ju bara på ett fåtal av de akutsjukhus som Kaliber kontaktade som man hade tagit reda på hur vanligt det här är bland dom egna patienterna.

– Det som du redovisar gör mig lite bekymrad. Jag trodde att medvetenheten var betydligt större om det här, inte minst eftersom det har diskuterats nu under så många år i så många olika sammanhang och det är jätteviktigt att man på landstingsnivå jobbar med det här, på enskilda sjukhus och kliniker och att hela vårdkedjan fungerar hela vägen. Och när vi diskuterar patientsäkerhetsfrågor med landstingen, som vi gör väldigt intensivt, så kommer det här att bli en fråga som jag kommer att ta upp fortsättningsvis för att säkerställa att man har en strategi för det här.

Hur gick det då för 89-årige Johan Lepitsu, han som fått svår yrsel efter att ha tagit sina läkemedel på morgonen, och som kom in till akuten på Karolinska sjukhuset i Solna? Blev han inlagd som överläkare Jessica Fryckstedt rekommenderade, på en geriatrisk avdelning, där man utredde hans symptom och gick igenom hans kaotiska läkemedelslista?

Det var vi som talade med dig förut – hur gick det, ska du läggas in eller ska du åka hem?

– Nej, nu ska jag hem.

Hem? Okej.

– Jag ville att dom skulle undersöka vad som är fel men det gör dom inte.

De ska inte lägga in dig?

- Nej, jag går hem.

Vad säger du om det beslutet? Du sa ju att det var worst case scenario.

– Ja, det är tyvärr så här det blir ofta, att det finns inte plats på sjukhuset, det finns inte plats på geriatriken, patienten är inte tillräckligt sjuk för att kräva vård på att akutsjukhus och då får man åka hem. Och så förblir problemet olöst.

Reporter: Per Shapiro
Researcher: Valeria Helander
Producent: Sabina Schatzl

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.