Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 31 oktober 2004: Kulturbistånd - pengar till fattiga går till annat

Publicerat måndag 1 november 2004 kl 08.01
1 av 5
SVT bild
2 av 5
Carin Jämtin. Foto: Pawel Flato
3 av 5
Staffan Herrström. Foto:Anders Gunnartz
4 av 5
Foto: SVT
5 av 5
Foto: SVT

Sverige gav förra året 3 miljarder kronor i kulturbistånd - pengarna ska gå till t ex teatergrupper, journalistutbildningar eller advokater som hjälper fängslade.

Kalibers granskning som är gjord av Jesper Lindau visar på flera fall där de här pengarna använts på ett högst tvivelaktigt sätt.

Här kan du läsa allt om programmet - om vad vi sa och vilka som intervjuades. Du kan också lyssna till en del av de som var med.

---

Kapitel ett: Rädda kurdisk litteratur

Den 25 oktober 1999 landade en biståndsansökan på SIDA:s huvudkontor i Stockholm. ”Rädda det kurdiska kulturarvet” stod det. Idén var att hotad kurdisk litteratur skulle samlas ihop, digitaliseras och göras tillgänglig på Internet.

SIDA beslutade att stödja projektet. En halv miljon kronor betalades ut och från de gamla löntagarfondspengarna på Stiftelsen Framtidens Kultur kom ytterligare knappt 1 och en halv miljon kronor. Sedan dess har inte allt följt den vanliga biståndsvardagen.

Pengar har transporterats utan större kontroll och det är ovisst vart dom egentligen tog vägen. 271 000 kr har av kurirer förts till Ryssland och sedan vidare, sannolikt till Armenien.

Nedim Dagdeviren står bakom projektet - inte heller han vet exakt hur pengarna tog sig just dit.

- Pengarna har kommit till de personer som har gjort arbetet. 270 000 kronor har jag skickat i 22 olika delar vid lika många tillfällen.

- Men vet du hur leveransen gick till?

- Nä, men jag tror inte heller att det är relevant för mig, säger Dagdiveren.

Det finns kvitton på den exakta summan - kvitton som SIDA idag inte tror är äkta. Kvittona ser alla nästan exakt likadana ut och Nedim Dagdeviren medger att de allihop är tillverkade samtidigt - i Sverige - drygt två år efter det att den första utbetalningen ska ha gjorts.

Dessutom har 220 000 kronor av projektets pengar betalats ut från Nedim Dagdevirens firma, som ju fick biståndspengarna från första början, till en firma som drivs av hans egen son.

Sonen har en firma vid namn Roshin - som har levererat digitala tjänster - och firman är registrerad på samma adress som Dagdevirens firma. 

- Jag tycker fortfarande inte att det är fel, men hädanefter skulle jag inte göra om det, säger han till Kaliber.

Kalibers granskning visar också att biståndsorganet SIDA har gjort fel - från dag ett. Pengarna betalades ut till en enskild firma, i strid med SIDAs egna regler.

SIDA har heller inte alls intresserat sig för projektets innehåll - att rädda kurdisk litteratur - under de fem år som gått sen ansökan - har man enligt SIDA bara mötts tre gånger.

Beslutet om stöd togs enligt handläggaren själv baserat på Nedim Dagdevirens goda rykte, någon förhandskontroll blev aldrig av. Och kollar man inte innan så kan SIDA heller inte ha bedömt om det fanns någon risk med projektet, vilket man borde ha gjort.

Lena Johansson är chef för SIDAs bistånd till Kultur & Media och att bedöma risker - det tycker hon är viktigt:

- Vi är ju här på SIDA så oerhört medvetna om vilkas pengar vi hanterar.

- Men inte i det här fallet då, eftersom det inte kollades?

- Nä, skrattar hon, uppenbarligen har det inte gjorts i det här fallet, och det var ju fel. 

Kapitel två: LAW på Västbanken


Ett av de mest omtumlande projekten för svenskt bistånd har varit stödet till den palestinska mänskliga rättighets organisationen LAW.

Totalt handlade det mellan 1997 och 2002 om 9 628 852 amerikanska dollar - i dagens penningvärde cirka 67 miljoner kronor - från ett flertal givare världen över.

LAW var från början en framgångssaga. De hjälpte palestinier som fått sina hus rivna av israelisk militär. LAW bistod med advokathjälp i domstolar. Och LAW hjälpte fängslade, vare sig de fängslades av Israel eller den palestinska myndigheten.

Men när LAW i slutet på 90-talet blev en fixstjärna bland regeringar och biståndsgivare i västvärlden och pengarna flödade in - då gick det snett.

De 30 givarna fick under alla år ekonomiska rapporter från LAW, men Khader Shkirat, som då var chef för LAW erkänner att de här rapporterna inte överensstämde med verkligheten.

Nästan 16 och en halv miljoner kronor hölls undan och skälet var - hävdar i alla fall Khader Shkirat - att spara. Biståndsgivare kommer och går och då ville LAW kunna fortsätta sitt arbete.

Revisionsfirman Ernst & Young undersökte LAW på biståndsgivarnas uppdrag. Det visade sig att mycket av pengarna gick till arbete med mänskliga rättigheter, som det var tänkt. Men knappt 3 miljoner kronor i utgifter saknade någon form av kvitto. Och 6 miljoner kronor användes till annat. Pengar hade lånats ut och LAW hade varit med och köpt en kommersiell Radio och TVstation.

Pengarna har använts fel - men det finns fler som gjort misstag än advokaterna på Västbanken. Per Stadig är med i Internationella Juristkommissionens svenska avdelning, de som kanaliserade SIDAS bistånd till LAW. Han är självkritisk och säger att kommissionen inte var tillräckligt ifrågasättande.

- Det är klart att i efterhand kan man inte säga att vi var det. Men det är väl viktigare att fråga sig hur vi skulle ha gjort för att undvika detta.

LAW anklagas också för att ha levt vidlyftigt med resekostnader på en halv miljon kronor och representation för 800 000. Detta stred mot de avtal som fanns, säger Peter Lundberg, som varit SIDAs man i Jerusalem.

- Så som han levt och rest, stämmer inte överrens med våra regler.

- Så du menar att det är klarlagt i avtalen?

- Ja, SiDA har allmänna villkor och de hänvisas det till i avtalen med våra partners.

Men i dessa allmänna villkor går det inte att hitta några krav på att inte resa dyrt och att inte bjuda på för mycket mat. Det säger Magnus Röcklinger, revisorn som gjorde den finansiella utredningen av LAW.

- Vi kan inte se det.

Khaled Shkirat berättar att pengarna som användes för representation på ett sätt flöt tillbaka till biståndsgivarna för det var ofta de som åt och bodde.

- Gästfriheten var menad åt dem, åt givarna, säger Shkirat på telefon till Kaliber.

- Ifrågasatte de detta, protesterade de någonsin?

- Nej , aldrig någonsin.

Och det är inte alla på SIDA som ens förstår vad det står i en revisionsrapport.

Kapitel tre: Revisionsrapporternas mysterier

Biståndspengar satsas ofta i länder där det finns risk för korruption. Och trots att SIDA funnits sen 1965 är kunskapen om hur man ska skydda sig inte den bästa.

Så här står det i en rapport från SIDAs internrevision.

”Flertalet har också uppgett att de har svårigheter att läsa och förstå revisionsrapporter och med dem som bas ställa krav på åtgärder och följa upp åtgärderna.”

SIDA har många regler men det är inte alla som jobbar där - som ens vet om att SIDA har en antikorruptionsregel.

”På utlandsmyndigheterna har framförallt lokalt anställda handläggare haft svag kännedom om regelverket, men också flera av de utsända handläggarna. Merparten av dem kommer direkt från Sida Stockholm. Ett antal handläggare har inte känt till deras existens”


Staffan Herrström är SIDAs tillförordnade generaldirektör, och han tror inte att alla hans anställd kan reglerna.

- Nä, det tror jag inte, men just därför satsar vi på utbildning.

Rapporten visar att SIDA inte alltid reagerar på uppgifter som skulle kunna ha lett till att man faktiskt upptäckt fiffel med biståndspengar.

”Det är internrevisionens bedömning att detta medfört en ökad risk för korrupptionsexponering.”

Staffan Herrström håller med om det:

- Ja, för om vi inte reagerar tillräckligt snabbt och kraftfullt, så kan det skicka signalen att kontrollen inte är så noggrann


Trots rapporten har biståndsminister Carin Jämtin fullt förtroende för sin myndighet. Hon vill inte prata om det förgångna, biståndsministern vill prata om det som händer nu och om framtiden.

- Jag känner mig helt trygg med hur SIDA hanterar och klarar av de här problemen, säger Jämtin.

- Men ÄR bra säger du, har de varit bra på att ta hand om korruptionsrisker?

- Sverige är bra på frågorna och vi har tagit tag i de problem som har uppkommit.

- Förutom detta nu, har man varit eller har man haft problem med det?

- Sverige är bra på att ta tag i korruptionsriskerna.

- Tycker du att SIDA har agerat tillräckligt tidigt, eller är det ett sent agerande?

- SIDA har agerat och jag tycker att de har bra rutiner idag.

I ljuset av rapporten, tycker du att SIDA genom åren har klarat av att hantera korruptionsrisker?

- Jag tycker att SIDA hanterar korruptionsrisker alldeles utmärkt bra.

- Det är precis samma på SIDA att när man ställer de här frågorna så talar man bara om nuet och framtiden, man talar aldrig om dået. Varför då?

- Jag tycker att SIDA hanterar korruptionsrisker bra.

Kapitel fyra: Mocambique

Ett av de biståndsländer som studerades av SIDAs internrevision var Mocambique. Ett fattigt land i sydöstra Afrika som fått svenskt bistånd i snart 30 år.

Till kulturen gav SIDA 18 miljoner kronor mellan 1997 och 2001, och det handlar åter om korruption. I en utvärdering skriven av Kajsa Pehrsson står det om förskingring vid etnologiska museet i Nampula, kulturhuset i Pemba, och kulturhuset i Maputo.

- Kultursektorn är tyvärr inte fri från korruption, förskingring och misskötsel, säger Kajsa Pehrsson.

Lena Johansson är chef för Kultur & Media bistånd på SIDA.

- När vi fick in sådana rapporter så avbröt vi biståndet, säger hon.

Biståndet till kultur i Mocambique handlade mycket om sex kulturhus runt om i landet, som enligt budget skulle fått 6 miljoner kronor, och om stöd till museer.

Att stötta konstnärsorganisationer skulle leda till att man nådde ut till författare, musiker och konstnärer i hela landet, under fem år skulle de ha fått 1,7 miljoner kronor. Men pengarna gick åt till villa-renoveringar till författarförbundet AEMO. Även musikerförbundet AMMOs villa rustades upp för SIDA-pengar. Och upprustningen av konstnärsgruppen Nucleo de artes lokaler i Maputo skulle speciellt stötta kvinnliga konstnärer, men Kajsa Pehrsson tror inte att det nådde fram.

- Alltså kvinnorna har inte fått något ut av detta. Jag vet inte om de här herrarna ens har kontakter med kvinnorna.

Kulturbiståndet ledde varken till bättre villkor för kvinnor eller till att kulturen spred sig i landet, snarare tvärtom. Men Lena Johansson tror att i alla fall kulturhusen kan ha nått de fattiga.

- Det jag sett, det är att de når ut till fattiga ungdomar. De har faktiskt fått en möjlighet att hitta en plattform för sitt liv.

Kapitel fem: Konsulatet i Istanbul 


Kampen mot fattigdom är den viktigaste anledningen till att vi ger bistånd - ungefär 22 miljarder kronor i år.

Idéerna om vad bistånd kan vara har förändrats. Det handlar inte bara om att få mat för dagen, världens fattiga ska också få makt över sin vardag.

En del av det biståndet är en gammal fastighet i Istanbul - det svenska konsulatet. Det rymmer också sektionen för turkiskt-svenskt samarbete, som i år kostar 14 miljoner kronor av biståndspengar.

UD skulle spara för fem år sen och konsulatet skulle läggas ner, men protester från kultur- och näringsliv gjorde att den här avdelningen uppfanns och finansierades med bistånd.

Diplomaten och författaren Ingemar Karlsson är direktör för avdelningen och så här förklarar han varför biståndspengarna gick till honom.  

- Ja, UD hade inga pengar, det var enda möjligheten att ha det kvar. De där pengarna fanns helt enkelt, så vitt jag förstår.

Det har hänt mycket i det vackra huset, mest konferenser och seminarier om turkiets EU-medlemsskap och om romers utsatta situation. Där pågår informella diplomatiska möten och turkiska akademiker kan få stipendier för studier. Och så visas huset för cirka 5 000 gäster och då utbryter - som det står skrivet - ”tankeutbyte, måltider, visningar eller mottagningar”.

Men biståndspengar ska handla om fattigdomsbekämpning. Vad gör Ingemar Karlsson för det?

- Nä, det ingår inte i mitt uppdrag.

- Varför gör det inte det när du får biståndspengar?

- Det får du fråga de som har gett mig uppdraget.

Och Kaliber ställer frågan till biståndsminister Carin Jämtin.

- Ja, att stärka mänskliga rättigheter och att stärka den kulturella identiteten kommer alltid den fattiga människan till del och därmed anser vi att centret är fattigdomsbekämpande.

- Men det är ju inte den fattige bonden från östra Turkiet som sitter på konferenserna, hur kommer det honom till del då?

- Genom resultatet av olika konferenser.

reporter: Jesper Lindau

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".