Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 7 november 2004: Bli rik på funktionshinder

Publicerat tisdag 30 maj 2006 kl 10.13
1 av 6
Kristina Hedberg. Foto: Bror Augustsson/Kamerareportage
2 av 6
foto: SVT bild
3 av 6
Foto: SVT Bild
4 av 6
Stefan Blom. Foto: privat
5 av 6
Foto: SVT Bild
6 av 6
Foto: SVT Bild

Det finns pengar att tjäna på funktionshinder i Sverige.

När yrket personlig assistent dök upp för tio år sen öppnades en oväntad guldgruva för förslagna entreprenörer.

Skattepengar strömmar in i företag, som satt i system att slippa skatt.

Här kan du läsa allt om vår granskning av denna lukrativa bransch. Du kan också klicka på faktafiler och ljudfiler och se bilder på en del av de medverkande:

Vill du börja med att ta reda på bakgrunden till det här programmet?


Man säger inte längre rullstolsbunden i Sverige. Man säger rullstolsburen. Den språkliga förändringen är jämngammal med lagen om personlig assistans till funktionshindrade, och det är säkert ingen tillfällighet.

Lagen skulle ge armar och ben till den som inte hade egna full fungerande. Och det verkar den ha gjort. Ett exempel bara: SJ installerar numera TVÅ rullstolsplatser på alla nybyggda och ombyggda tågvagnar.

Det är en lag som gjort underverk för många. Den har möjliggjort fullvärdiga vardagsliv för dem som förr tvingades ut i marginalen.

Slippa kissa i byxorna


Stefan Blom i Göteborg är en av dem som har assistans. Han fick ett virus på hjärnan som 15-åring. Fram till dess var han rörlig. Efter det, kan han nicka, blinka och – med stor ansträngning – röra höger lillfinger fram och tillbaka över en bokstavsbräda, för att göra sig förstådd.

På min fråga hur livet hade varit utan assistenten, svarar han: ”Sitta ensam och få hjälp med att överleva.” Och han fortsätter: ”Nu kan jag gå ut utan att oroa mig för att kissa i byxorna.”

Dagen efter vårt första möte får jag ett mail från Stefan:

”Assistansreformen är så delikat, och nödvändig för oss som lever med funktionshinder. Det är lite avskyvärt att någon utnyttjar den utöver rimliga proportioner, det vill säga när det blir så att den stödjer omoralisk verksamhet.

P.S. Jag sov inte så bra för jag känner mig ansvarig på något vis, jag menar att jag drog in folk och situationen är så labil. D.S.” 

Ett brev av det här slaget, har sin historia. Sömnlösheten beror på något jag berättat, och som fått Stefans tankar att vandra iväg. Till: Örebro.

Besök på Assistansia

Assistansia i Örebro är ett av alla de privata företag på den här marknaden som växer så det knakar. Huvudkontoret är inrett med ljus stavpanel, där finns en luftig reception och konferensrum. Aktiviteten är påtaglig: besökare och telefonsignaler, och små gruppsamtal i korridoren.

Mikael Fahlander är företagets VD.

- Ja, det har gått fort för oss, säger han. Det är väl ett tecken på att vi gör något bra, hoppas jag.

2001 hade Assistansia 48 anställda, året därpå 151, sedan 415 och nu i år: 800 heltider. Från 48 till 800 på 4 år.

Omsättningen, samma sak: Första året 9,5 miljoner kronor, året därpå 63,5 miljon. Och nu senast, i årsredovisningen för 2003: var omsättningen 128 miljoner kronor.

Längre fram kommer vi att visa att det finns många sätt att analysera de här ekonomiska framgångarna. Konkurrenterna har sin åsikt klar, myndigheterna ser skäl att agera, och vi har ju redan förstått hur sömnlöse Stefan grubblar.

Just nu stannar vi vid VDns egen förklaring:

- Vi sätter kunden i fokus. Det är viktigt att man får välja sin egen assistent, det får man inte hos alla anordnare. Vi håller en bra service, är lyhörda. Det är ju kunderna, brukarna, som ska styra och ställa över assistansen.

För er som nu inte själva är en av 12 000 assistansberättigade i Sverige, eller en av de 45 000 som jobbar som assistente. Och inte heller någon av alla de som jobbar med administration av de här frågorna på våra kommunkontor, eller på något av de hundratals Privata företagen. För er som inte känner till hur det här funkar, helt enkelt, så är det kanske dags med lite bakgrund:

Så här funkar det      

Den som har ett funktionshinder kan få personlig assistans. Alltså: man kan få någon som hjälper en att göra det man inte själv kan på grund av sitt hinder. Beroende på hur begränsad man är, får man olika mycket hjälp. 

Hjälpen mäts i timmar. För varje timma försäkringskassan beviljar får den funktionshindrade 205 kronor.

Han eller hon väljer sedan hur anställningen av själva assistenten ska gå till.

1. Sköta allt själv. Anställa någon direkt, med allt vad det innebär av ansvar och administration. Det är en väg.

2. Be kommunen göra jobbet. Då kan man skriva ett avtal så att pengarna går direkt dit istället.

3. Göra upp på samma sätt med ett privat företag. Det är de vi ska titta närmare på här.

En bira framför teven

Stefan Blom ser på TV en söndagskväll, och tar en öl. Fjärrkontrollen hade han kanske kunnat manövrera själv, men öl är en omöjlighet utan assistenten.

Sami häller ner den i Stefans strupe, ymnigt. Det får inte bli några luftbubblor, svalgets muskler klarar inte att reglera sig själva. En tom glass-bigpack under Stefans haka tar emot det som flödar över. En kall bira framför Parlamentet. Tack vare lagen om personlig assistans.

Stefan Blom var till i somras kund hos Assistansia. Han lämnade, efter en personlig konflikt med en av dem som jobbar på kontoret i Örebro. 

Han har inte haft någon kritik mot hur företaget sköttes, i stort. Men när jag kommer och börjar ställa frågor om alla pengarna, så visar det sig att han inte känt till allt detta. Och det är därför han ligger sömnlös en natt. En, för Stefan ny uppgift, är att Assistansia förra året gjorde en aktieutdelning på 12 miljoner kronor.

Miljonärer på assistans

VDn för Assistansia, Mikael Fahlander, säger att utdelningen gick till moderbolaget, Humana AB. På frågan om vem som äger det, svarar han: ett annat moderbolag, Nordic Care. På fårgan om vem som äger det, svarar han: Jag och min kollega.

De 12 miljonerna hade alltså slutlig adress: Mikael Fahlander och hans kollega.

Men de är inte ensamma om att tjäna stora pengar på assistans. Kaliber har granskat boksluten för 82 aktiebolag som uppger att deras verksamhet är Personlig Assistans till Funktionshindrade.

Vi har tittat på vinsten före avskrivningar och ställt den i relation till omsättningen. På så sätt får man ett mått för lönsamhet:

* Assistansia igger i topp med 24 procent. Men det finns många som ligger kring 20 – och vid en närmare titt på årsredovisningarna ser man flera exempel på riktigt god lönsamhet, också hos de som genom vårt sätt att mäta hamnar på mer modesta procenttal.

* Marks assistans i Skene hade till exempel utrymme för drygt 5 miljoner kronor i koncernbidrag till sitt moderbolag 2002, och knappt fem miljoner 2003. I våras plockade de två ägarna till moderbolaget ut 4,2 miljoner i aktieutdelning.

* Aktiebolaget Personlig assistans i Södra Sverige har en ensam aktieägare som i somras fick 1,2 miljoner kronor i utdelning från företaget.

* Personal Care, med säte i Kiruna ägs av en person, som plockade ut 865 000 kronor 2002.

* Jätten i branschen: Frösunda har inte haft någon aktieutdelning, men företaget hade förra året råd att ge tio miljoner kronor i koncernbidrag till sitt svenska moderbolag. Frösunda har också råd att hyra lokaler av moderbolaget för stora summor.

Ingen tillsyn

Att det finns privata alternativ som ordnar personlig assistans är precis vad lagstiftarna bett om. Och att privata entreprenörer har som mål att gå med vinst kan knappast heller komma som en överraskning.

Men det finns en omständighet som ger assistansföretagen en särställning när det gäller skattefinansierade privata alternativ. Till skillnad från t ex friskolorna, eller de privata behandlingshemmen eller privata tandläkare så finns ingen tillsyn över de privata assistansanordnarna.

Det finns inga särskilda krav på den som starta ett sånt här företag, säger Carina Burguete som är utredare på Riksförsäkringsverket:

- Nej, tanken med reformen var att den funktionshindrade själv skulle få välja. Och i det valet tänkte man sig att då blev bara de som gjorde ett seriöst jobb som blev kvar på marknaden

Man behöver faktiskt inte ens ett startkapital för att börja förmedla assistans. Bidragen betalas nämligen ut i förskott, för arbete som ska göras. En F-skattesedel är allt som krävs, och i samma stund som utbetalningarna börjar, upphör konstigt nog samhällets insyn i den här, rakt igenom skattefinansierade, verksamheten.

Uppdrag:  Reglera trivselpengarna

Men nu har Carina Burguete fått i uppdrag att snabbt utreda nya regler. Riksförsäkringsverket har i ett allmänt råd, gjort klart hur de  tycker att timschablonen, 205 kronor, bör användas. Det visar sig att många struntar blankt i det rådet.

- Nä, det finns ingen kontroll av ”gick alla pengarna åt?”. Användes alla 205, eller blev det fem eller 70 kronor över? Idag finns ett utrymme för att använda ersättningen till sånt som inte är i enlighet med lafstiftarens intentioner, säger Carina Burguete. 

En sak som RFV inte tycker att assistansmedlen ska användas till är - Trivselpengar.

När assistansföretaget och den funktionshindrade på olika sätt kommer överens om att hålla kostnaderna för assistansen nere, så blir det pengar över. Mycket pengar ibland. Den del av överskottet som går till brukaren, den funktionshindrade kallas i dagligt tal: trivselpengar.

Det är idag inget regelbrott. Flera av företagen i vår granskning marknadsför sig öppet med att deras upplägg ger ”pengar över till annat” åt kunden.

Vi bad en kvinna ringa Assistansia och spela in samtalet, utan deras vetskap. Det påhittade fallet gäller en mamma som vår telefonör säger sig känna, vars son är tre år, hjärnskadad och troligen berättigad till assistans. Mamman i exemplet vill själv vara sonens assistent. Och på frågan om vilken lön hon skulle kunna få, svarade rådgivaren:

- Det får hon själv vara med och bestämma. Ju mer hon tar ut i lön, desto mindre blir det kvar till sådana här trivselpengar.

- Måste hon skatta på de då?

- Nä, assistansmedlen är i grunden skattebefriade, lönen måste hon skatta på, men trivselpengarna är skattefria.

19 000 i månaden

Stefan Blom i Göteborg är inget påhittat exempel, inspelat i smyg. Han fick under sina år som kund hos Assistansia – 19 000 kronor i månaden, skattefritt. Och i ett mail till Kaliber berättar han om vart de gått:

”Jag har byggt upp en datorpark. Jag börjar bli till åren och måste tänka på att trygga min framtid.”

Alla som har assistans, har också en handkassa i någon form, för omkostnader. De ska se till att assistenen inte själv behöver betala tillexempel sin egen biobiljett om den funktionshindrade vill gå och se en film. Stefan anser att datorer kan räknas som en sådan utgift. Och på frågan om hur hans ekonomi hade sett ut, utan trivselpengarna svarar han:

- Inte som idag.

Inga kvitton

19 000 kronor efter skatt varje månad är det få förunnat att disponera. Kommunerna, och många assistansföretag, kräver kvitton på alla omkostnader. Det gör inte Assistansia, säger VD Mikael Fahlander:

- Vårt ansvar är att informera om hur det ska användas. Sedan får man hoppas på en etisk nivå också hos brukarna. Och det tror jag att de allra, allra, flesta har.

Och varken Assistansia – eller deras brukare – bryter mot några regler, när dom låter bli att följa upp de stora kontanta utbetalningarna.

- Nä, det finns ingen påföljd, det finns inga regler som säger precis så här ska det vara, säger Carina Burguete på RFV. Däremot var det aldrig detta som var lagstiftarens mening.

För mycket pengar tycker VDn

På Assistansias huvudkontor har en jättestor pappkartong landat på VD Mikael Fahlanders skrivbord. Den är full med metallicfärgade kulspetspennor märkta med firmanamnet.

Assistansia marknadsför stolt sin affärsidé. VDn säger att deras vinst kommer sig av en effektiv administration. Så effektiv att han till och med vågar sig på ett ganska kaxigt uttalande: Schablonbeloppet för Assistans är för högt, för dem:

- Ja, kommunerna säger ju att de behöver mer, 215 kronor, men för oss, som jobbar väldigt effektivt, så tycker jag att det kan vara för mycket ibland.

Men Kaliber har hittat fler pusselbitar än en effektiv administration som förklarar hur Assistansia och deras brukare tillsammans kan hålla kostnaderna nere:

1. Mer än hälften av alla som jobbar på Assistansia är anhöriga till den de vårdar. Det gör till exempel att sjukfrånvaron är nästan noll. Anhöriga sjukskriver sig inte.

- Det går väldigt långt innan man gör det, säger Fahlander.

2. Assistansia har inget kollektivavtal:

- Det beror på min inställning att brukaren har rätt att välja själv hur han vill fördela sin assistans, och ett kollektivavtal innebär vissa kostnader för kunden. 

Ett kollektivavtal innebär till exempel obligatoriska kostander för OB och övertid. Kaliber har pratat med assistenter som har detta ändå, men i det anställningsvavtal som vi kommit över, och som INTE gäller en anhörig, är OB inbakat i grundlönen. Det är stora pengar som sparas in där. Och frånvaron av kollektivavtal möjliggör också ytterligare en besparing:

3. Avtalspensioner. Det syns tydligt i årsredovisningarna att Assistansia inte betalar sådana till alla som jobbar för dem.

- Det beror på vad brukaren bestämmer, det är återigen det det handlar om, säger VDn.

Luxemburg och Cypern

Nu flyger vår historia iväg, bort från de ljusa lokalerna här på Assistansia i Örebro. Till skatteplanerarnas internationella transaktionstillvaro. Till brevlådeföretag på Cypern och bankonton i Luxemburg.

För några veckor sen tog skattekontoret i Örebro beslut om att upptaxera Assistansias båda grundare. Deras inkomst anses vara 6 miljoner kronor mer än vad de själva deklarerat. Aktieutdelningen på 12 miljoner kronor har enligt skattemyndigheten inte stannat i Assistansias ägarbolag.  Den har via diverse konton i utlandet slutligen hamnat hos ägarna själva, och skattemyndigheten anser att detta är skattepliktigt.

Det här är inget Mikael Fahlander berättar om vid vårt möte. Han säger istället att:

- Vi ska investera vidare. Vi utvecklar en utbildningsverksamnhet och personaluthyrning. Tanken är att vi ska kunna erbjuda mer till kunden.

Några dagar senare blir skattemyndighetens beslut känt och jag ringer tillbaks till Mikael Fahlander för att fråga om det. Han förklarar att han inte nämnt upptaxeringen, med att han ansåg det vara en privatsak. Och han kommer att överklaga skattemyndighetens beslut:

- Vi har märkt att experterna på skattemyndigheten tycker annorlunda än experterna på vår revisionsbyrå. Men kommer de slutligen fram till att vi ska betala skatt, så givetvis ska vi göra det.

De transaktioner som skattemyndigheten granskat, gjordes under en period när Assistansias slutgiltiga moderbolag inte hette Nordic Care och låg i Sverige. Nä, då hette det Maserton Holdings och hade sitt säte på Cypern. Ett företag, konstruerat för att skjuta upp beskattning.

I somras stängde Assistansia Cypernföretaget och flyttade hem ägandet. Ändrade skatteregler, kritik utifrån och egna dubier kring skatteplaneringen låg bakom det beslutet, säger Mikael Fahlander.

- Det är ju ändå skattepengar vi arbetar med och då tycker jag att vi ska använda pengarna fortsatt inom Sverige.

Men det finns andra assistansbolag som ligger kvar med ägandet i holdingbolag utomlands. I Kalibers granskning dyker till exempel Lönsamma Svensk assistans- och handikappservice upp. Det är helägt av Anastasia Holding i Luxemburg. Ägarna bakom holdingbolaget redovisas inte öppet av registret i Luxemburg, men namnet Anastasia är i alla fall samma som förnamnet på styrelseledamoten i det svenska bolaget.

Ingen ursäkt längre

Vår berättelse slutar där den började, hos Stefan Blom. När vi börjar skriva till varandra tidigt i höstas, vet ingen av oss ens en bråkdel av allt det som det här reportaget handlat om.

Stefan är i ett av sina första mail noga med att markera sitt stöd för branschens privata alternativ.

”Själv ser jag pengar som ett verktyg, som vilken skruvmejsel som helst. Mellan tummen och pekfingret tror jag att alla företag måste fiffla på något sätt för att få ekonomin att gå ihop.”

Vid vårt sista möte är tonen en annan:

- Jag hittar ingen ursäkt längre.

Reporter: Kristina Hedberg 

Delresearch: Anna Bergholtz

------

Uppföljningar

Här är en del notiser och annat om saker som hände i spåren av Kalibers publicering:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".