Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

”Jag vill bara leva ifred!”

Publicerat lördag 28 april 2012 kl 14.17
Foto: Hasse Holmberg

Efter flera år av fysisk och psykisk misshandel bröt Miriam med mannen som styrt hennes liv. När han fick besöksförbud trodde hon att år av kontroll och trakasserier skulle ta slut. Samhället hade satt ner foten och uttryckt att hon behövde skyddas från någon som vägrade lämna henne ifred. Men trots att hon polisanmälde när han bröt mot förbudet, så var det ingen som satte stopp.

Kaliber har tittat närmare på samhällets skydd av dem som utsatts för våld i nära relation eller riskerar att bli trakasserade och som har beviljats ett besöks- eller kontaktförbud. Ett förbud som visat sig vara lätt att bryta mot, utan att samhället och rättsväsendet reagerar. Vi har pratat med flera kvinnor som vittnar om hur ett system, som finns till för att skydda dem, gång på gång sviker.

– Det handlar inte om han bara stod där, jamen det var bara ett samtal, han sa bara hej. Det handlar absolut inte om det. Det handlar om hans sätt att säga ”jag ser dig, jag vet var du är, du vet vad jag är kapabel och jag fortsätter hålla makten över dig”.

Miriam står med en bok och väntar på mig när jag kommer för att träffa henne. Tillsammans åker vi genom stan hem till lägenheten där hon och hennes femårige son bor. Hon har, som hon säger, tagit sig igenom hela processen nu och kommit ut på andra sidan. Men hon lever fortfarande med sekretessmarkerade uppgifter. Och hon är fortfarande arg över hur systemet fungerar.

– Alltså, Jag kände att jag inte lever i en rättssäker stat, såklart. Men det, jag vill ju gå så långt som att säga att det gör jag inte, i den situationen, som utsatt för den här typen av brott, när en personen har blivit fälld och fortsätter att utsätta mig.

Första gången det utfärdades ett besöksförbud mot Miriams före detta sambo var i december 2006 – efter år av fysisk och psykisk misshandel.

– Och när han ändå inte lät mig va trots att jag lyckades fly och så vidare, då kallades polisen in och de inledde då en förundersökning  mot honom, rörande grov kvinnofridskränkning och de frågade om jag ville ha ett besöksförbud.

Nya lagen - Kontaktförbud

Lagen om besöksförbud kom 1988, för att bättre kunna skydda personer som förföljs eller på annat sätt trakasseras. Flera gånger har lagen kritiserats och gjorts om och senast i höstas ändrades den igen. Det som tidigare kallats för besöksförbud heter nu kontaktförbud och samtidigt infördes ett nytt brott – olaga förföljelse.

Vi har kommit hem till Miriams kök. På väggarna sitter barnteckningar och på kylskåpet bilder av sonen som kramar sin bästa kompis. När Miriam beviljades besöksförbud trodde hon först att det skulle innebära att exet skulle sluta trakassera henne. Men hon förstod snabbt att pappret hon hade fått i sin hand inte hindrade honom från någonting alls.

– Från och med att det utfärdades, och då menar jag från samma dag som det utfärdades, så måste han ha ringt mig på min telefon en 20 gånger första dygnet, 40 gånger andra dygnet. Alltså, det var hela tiden, så att jag naturligtvis bytte telefon. Men han hörde av sig på mailen. Och då befann jag mig på en plats så han inte visste var jag var. Men det var ju just i början när jag hade lämnat honom så var det ju mer och sen planade det ut. Problemet är att plana ut innebär ändå ett ständigt hot. För även om det inte är 20 gånger per dygn så är det kanske en gång i veckan, och nu talar vi under flera års tid. Och att det inte leder till några som helst konsekvenser visar att systemet är tandlöst, egentligen.

Förra året gjordes nästan tolv och ett halvt tusen ansökningar om kontaktförbud och av dem var det knappt en tredjedel som beviljades. I de allra flesta fall är det en man som förbjuds att kontakta en kvinna – ofta en kvinna som han tidigare haft en relation med och redan har begått brott mot.

Det är svårt att få ett kontaktförbud, det säger många vi pratar med. Men vi vill veta hur det fungerar i de fall där samhället faktiskt har bestämt att det ska finnas ett förbud att personligen, genom telefonsamtal, sms, internet eller genom andra kontakta en viss person. Det kan ju vara så att Miriam är ett extremfall. Att hon har haft otur. För att få en bild av hur förbudet upplevs kontaktar vi ett tjugotal kvinnojourer runt om i Sverige. Och bilden är samstämmig.

Det kvinnor säger är att det är ganska tandlöst, det är ju flera stycken som har sagt att så. Om han ringer och hotar mig eller står i trappuppgången mitt emot. Det händer ingenting och det är väl det som de menar med att det känns lite tandlöst.

Ja, i början så anmäler ju kvinnan det men tillslut så ger de upp för det händer ingenting.

Många upplever ju det som en kränkning, det, och att man inte har nåt skydd från samhället.

Elisabeth Hätting i Skövde, Anne Höglund i Piteå och Ann-Sofie Sterio i Borlänge pratar om den verklighet de möter i arbetet på kvinnojourerna. Ulla Andersson i Lidköping fyller i.

– Och sen är det viktigt att hon har någon vän med sig eller någon jourkvinna med sig, För annars så kan hon bli totalt nonchalerad på polisstationen.

Hur då?

För att polisen säger att det har ju inte hänt något. Du får allt ha något att komma med.

Vad tänker du själv, vad säger det om den här lagen?

Ja, Den verkar ju tandlös, eftersom den inte tas på allvar.

Ju fler personer jag pratar med, desto fler gånger får jag höra ordet tandlös. Men hur kan en lag som kom till för att skydda människor och som precis nyligen, efter en stor utredning, gjordes om för att öka skyddet, vara tandlös? Vi bestämmer oss för att ta reda på det.

Lagen beskrivs som tandlös

Förra året anmäldes mer än tolv tusen fall av misshandel mot kvinnor där den anklagade var en närstående och varje år dödas mellan 15 och 20 kvinnor av en man som hon är eller har varit tillsammans med. Men att ta reda på hur vanligt det är att grova brott begås trots att det finns ett kontaktförbud visar sig vara svårt. För att ändå kunna se något mönster begär vi ut domar om grov kvinnofridskränkning och överträdelse av kontaktförbud. Vi granskar ett tiotal fall närmare, där systemet har misslyckats och där den som ålagts ett förbud kunnat bryta mot det igen och igen och igen innan någon tycks reagera.

I en dom läser vi om Juliana. Efter ett fängelsestraff för att ha knivhuggit henne i magen får mannen hon tidigare levt med besöksförbud. Han fortsätter att kontakta Juliana och hotar att döda henne och hennes familj. För det döms han till några månaders fängelse men fortsätter sedan att skicka hotfulla meddelanden tills drygt två år senare  åtalas igen – för försök till mord. Men han frias eftersom det inte går att bevisa vem det var som sköt kulan som träffade Juliana.

I en annan dom läser vi om Charlotte, vars tidigare man får besöksförbud. Under hösten anmäler hon att han sökt upp eller följt efter henne in på caféer, restauranger och bibliotek. Han skickar sms, sparkar på hennes ytterdörr och spottar på henne. Sommaren därpå kommer han hem till Charlotte och misshandlar henne och först efter det döms han för en rad brott, bland annat för överträdelse av besöksförbud.

Johannas före detta får besöksförbud efter upprepad misshandel. I april skickar han över 70 sms och ringer flera gånger. Under våren och sommaren fortsätter han kontakta henne. Han lämnar meddelanden på internet och i hennes brevinkast, en gång tillsammans med två rosor. Och det finns fler exempel. Vi har pratat med ett tiotal målsägarbiträden som själva jobbar med den här typen av ärenden. Alla känner igen problematiken och många har egna exempel.

– Det säger ju sig självt, att om man har ett kontaktförbud, ändå kontaktar personen man inte får kontakta och ingenting händer. Då är det klart att det är en indikation på att jag kan göra det igen och jag kan göra det på ett ännu mer intimt sätt eller komma ännu närmare.

Tove Rhudin är advokat och jobbar både som målsägarbiträde i fall där kvinnor utsatts för våld av någon som de har levt tillsammans med och med klienter som själva är förbjudna att kontakta till exempel en tidigare flickvän eller sambo. Vi träffas en torsdagseftermiddag i en hotellobby i Stockholm.

– Det finns ju exempel på när det verkligen går överstyr och sker grova brott till följd av att man inte har efterlevt kontaktförbudet. Och att då inte ha fått, att inte känna att man kan vara trygg med ett kontaktförbud, det är ju allvarligt.

Själv har hon flera exempel på fall där överträdelserna lett till grövre brott och kommer genast att tänka på ett ärende hon jobbat med.

– I och med att han hade överträtt flera gånger och ingenting hade hänt så tyckte han att så här får jag göra, och så blev det ett bråk helt enkelt och han misshandlade henne.

För en del personer fungerar ett kontaktförbud och den som är ålagd att följa det inser att beteendet inte är okej. Flera personer vi pratar med säger att män som är etablerade i samhället och inte vill riskera mer oftare följer ett utfärdat förbud. För många ger kontaktförbudet en ökad känsla av trygghet och ett erkännande av vad de varit med om. Men det finns också tydliga brister och det ska visa sig finnas flera förklaringar till att det ser ut som det gör.

I köket hemma hos Miriam håller vattnet på att koka över på spisen. Hon vill berätta om vad hon varit med om och hon vill berätta om det system som hela tiden fallerar.

– Man har ingen aning om vad de här överträdelserna innebär. Att, men det är för att man inte förstår varifrån de kommer, igen.

Hon sitter med en stor tekopp vid det runda köksbordet. Rakt framför henne det stora fönstret och duggregnet som snart ska övergå i plötsligt hagel. Hennes ord lika hårda som de små ispartiklarna som snart kommer att slå mot marken.

– Och då måste man också se till vad som har hänt under den här relationen, vad har han gjort under den här relationen? Okej, han har kränkt henne, han har hotat henne, han har slagit henne. Med tillhyggen, med händer, han har hotat henne att göra det igen, han har hotat henne till livet. Han har försökt att döda henne och så vidare. Om en sån person bara står och tittar på dig så är det ju annorlunda, än om en spärrvakt tittar på dig, eller killen i kiosken. Det finns ju en historik här. Och genom att inte ta överträdelse på allvar, så tar man inte brottet på allvar. Och den kränkningen, det är en kränkning som samhället utsätter den som redan har varit utsatt, när den inte tar de här anmälningarna på allvar. Jag känner absolut att man inte förstår allvaret i överträdelserna.

Inte tagna på allvar

Upplevelsen av att inte bli tagen på allvar känner jag igen från andra kvinnor som har valt att berätta sin historia för mig. Jamila flyttade alldeles nyligen hem igen från kvinnojouren där hon bott i fem månader. Hon har redan anmält två överträdelser av kontaktförbud och säger att det händer ingenting. Hon är rädd och vet inte vad hon ska göra.

Inger blev tvungen att flytta två gånger och lever idag med skyddad identitet. Hon berättar om att börja om från noll samtidigt som man är rädd för att bli ihjälslagen. Om hur det inte spelar någon roll vad ett sms eller mail innehåller, eftersom man får panik bara man ser sin förövares namn. Hon säger att man blir så grymt besviken på samhället, när man märker att det inte tas på allvar och att det är som att trampa på någon som redan ligger.

Via en av kvinnojourerna får jag kontakt med Mina. Efter att ha fått höra delar av hennes berättelse åker jag för att träffa henne på Kvinnohuset där hon bott i tre omgångar de senaste åren.

– De har ändrat mycket på den, de har fått TV och skåp så att det ska vara lite finare. Men det har alltid varit fint tycker jag, för när man flyr från misshandel och hot det kräver inte hur rummet ser ut, det räcker med ett tak ovanpå sig och man ska bara ha trygghet. Det var här som jag och pojken bodde. Det är två fina sängar faktiskt. Och ett fint fönster där man kan sitta och glo lite hur folk lever på vardagen utanför. Det var min dröm när jag och pojken hamnade här att nån dag jag ska komma ut och resa på mig fritt.

Förundersökningen om misshandel och olaga hot som hängde ihop med att det utfärdades ett besöksförbud från början är nerlagd. Men Mina har under perioder beviljats ett kontaktförbud och det är det det här reportaget handlar om. Vi vill veta hur samhället klarar av att skydda dem som riskerar att utsättas för hot och trakasserier. De som tvingas leva i ständig rädsla och se sig över axeln varje gång de går ut.

– Lagen är bara på papper och det är ingenting på praktiken. På riktiga livet det betyder ingenting, det är bara på papper. Han försökte ringa gång på gång, de var på väg hem till mig. De hade ringt och sagt vi står utanför din lägenhet och sa kom, vi ska träffa dig, ja vi ska prata. Jag hade ingen aning vad ska jag skulle göra. Jag ringde polisen och berättade för polisen att de är på väg hit, fast jag fick ingen hjälp, ingen.

Vad gjorde de?

– Det var jättelöjligt, De sa till mig dra ner persiennerna, släck på lampan, öppna inte dörren. Det var jättemärkligt. Och Jag fick samma förslag sist också.

Anmälningarna som leder inte till åtal

Förra året anmäldes nästan 5300 överträdelser av kontaktförbud. Färre än hälften av dem ledde till åtal och de senaste åren har mellan knappt 100 och 125 personer dömts för överträdelser varje år. Flera kvinnor vi pratar med är besvikna på åklagaren för att anmälningarna inte lett till åtal. Varför det ser ut så ska vi återkomma till, men problematiken börjar långt innan ett ärende hamnar hos åklagaren.

Peter Strandell är legitimerad psykolog och har jobbat med personsäkerhet inom polisen. Idag är han personsäkerhetsexpert på stiftelsen Tryggare Sverige där han bland annat har skrivit en rapport om polis och åklagares tillämpning av lagen om besöksförbud. Han anser att polisen inte använder de verktyg de har för att förebygga och förhindra brott.

– Vi har ju sen flera år tillbaka, egentligen sedan -98-99 verktyg att bedöma risker på ett strukturerat sätt. För att ta reda på, hur ser risken ut för ny brottslighet, och framför allt då, som själva syftet är med den här bedömningen, hur kan vi planera för olika insatser, för att undvika ny brottslighet?

Enligt Peter Strandell finns det stora brister i polisens arbete som kan vara en del av förklaringen till att kontaktförbuden upplevs som tandlösa. Kritiken har funnits länge, men så i höstas gjordes lagen om. Tidningarna skrev om ett stärkt skydd för utsatta kvinnor, politikerna slog sig för bröstet och kvinnojourerna uttalade sig hoppfullt.

– Jag tror att ordet som många använder är just det här med, nya lagen och sådär, och den lagen som jag ser är inte så väldigt annorlunda. Den skiljer sig inte så värst mycket från den som vi haft. Även om det är skillnader, så handlar det i grunden om att det måste hålla i tillämpningen, och där är det precis samma förutsättningar som det varit tidigare.

Men politiskt sätt kan jag förstå att det är lättare att ta fram en ny lag och skapa den här ”hallelujastämningen” och tala om att nu har vi äntligen fått de här verktygen.

Tanken med lagändringen var att förbättra skyddet för de utsatta och att stärka lagens brottsföre-byggande funktion. Men läser man lagtexten så är det framför allt namnet som har förändrats. Besöksförbud har blivit kontaktförbud, även om det alltid handlat om alla typer av kontakter. Flera experter Kaliber pratar med säger att lagändringarna, varken i fråga om kontaktförbud eller olaga förföljelse, innebär några pratiska skillnader för dem som ska skyddas. Den stora förändringen är att man har öppnat upp för elektronisk övervakning av den som förbudet gäller.

– Hej, kan jag ringa upp dig?

Många har väntat på möjligheten till fotboja, men den elektroniska övervakningen är ingenting som kommer att bli aktuellt för särskilt många. Först på den tredje nivån, när en person brutit mot ett utvidgat kontaktförbud, kan det komma i fråga.

– Det här handlar om, ja, högt räknat en handfull personer om året, som skulle kunna bli föremål för en påbojning.

Ulrika Herbst är chef för Rikspolisstyrelsens polisavdelning, som ansvarar för införandet av elektronisk övervakning. Men trots att lagen sedan i höstas säger att ett särskilt utvidgat kontaktförbud i de allra flesta fall ska innebära fotboja så finns tekniken för att genomföra det här fortfarande inte på plats.

– Det är naturligtvis besvärande på så sätt att vi inte har det. Men samtidigt, våra ansträngningar går inte att ta miste på och ändå eftersom vi har andra kompletterande skyddsåtgärder, som finns och som kan gå igång när som, så tycker jag ändå att det, att det går att förhålla sig till det faktum att själva bojan inte är på plats. Och det är en komplicerad teknik och framför allt, när det väl är på plats och när den väl finns, så får inte tekniken fallera i något avseende, utan då måste den vara helt vattentät och säker.

Hon förklarar att förseningen beror på att de inte kunde starta upphandlingen innan de visste exakt hur lagen skulle se ut och säger att om allting går som det ska så borde möjligheten att använda sig av elektronisk övervakning finnas på plats innan året är slut, men att det inte finns några garantier.

– Det är fortfarande bara på papper, de leker bara med ord, tycker jag. Jag har inte blivit alls informerad om detta. När jag ansökte om besöksförbud de sa bara ”ha, det heter inte besöksförbud längre, det heter bara kontaktförbud”. Aha? Vad är skillnad? ”jamen det är inget” de leker bara med ord.

När det första besöksförbudet var på väg att gå ut ansökte Mina om att få det förlängt. Men trots att det enligt henne överträtts flera gånger så beviljades inte ansökan.

– Hur ska man förklara detta. Jag ska visa dig beslutet. Pärmen som du ser, jag har kämpat o kämpat och kämpat. Den är så tjock som du ser.

Hon sitter och bläddrar i pärmen. Den har ljusblå rygg, är en decimeter tjock och proppfull. Polisanmälningar och beslut om kontaktförbud blandas med intyg från socialtjänsten, yttranden från advokaten och utredningar i frågan om vårdnaden om hennes son.

– Ingen trodde på oss. Jag var alltid misstrodd i alla fall. De trodde inte på varningssignalerna.

Efter att sonen lämnats till sin pappa över helgen, för umgänge enligt den plan som tingsrätten beslutat, om så kom han inte tillbaka. Minas före detta hade tagit med pojken utomlands och det skulle ta flera år innan hon fick träffa honom igen. Då hade hon fått ensam vårdnad och ett nytt besöksförbud utfärdades. Hennes ex var under en tid anhållen i sin frånvaro, misstänkt för egenmäktighet med barn, alltså att utan lov ha rest iväg med sonen, men eftersom han under långa perioder varit utanför Sverige har utredningen dragit ut på tiden och fortfarande har det inte blivit någon rättegång. Och kontaktförbudet har han enligt Mina brutit flera gånger utan att någon har reagerat.

– De tar inte detta på allvar. Och det är mitt mardröm, det är, just nu det är mitt mardröm om detta ska hända igen. För att jag får ingen skydd från polisen. Jag gjorde polisanmälan i januari 2012, detta har inte hänt nånting, det har inte hamnat nånstans, för att de tycker att det är inte på allvar. Jag fattar ingenting, vilken anmälan ska vara på allvar?

Det var inte nåt lek att jag tog mitt barn och flydde till kvinnohuset och jag skulle bo där och gömma mig och tänka ”haha, va roligt”. Det var inte alls så. Och polisen och åklagarna ska göra sitt jobb, fast de trodde att ”nej, vi beslutar bara besöksförbud för att ni ska lugna ner er, och de tog inte detta på allvar.

Tillbaka hos Miriam ska vi få ännu ett svar på varför den som ålagts ett kontaktförbud kan bryta mot det gång på gång, utan att det får några konsekvenser. I mars 2008 hade hon och hennes son flyttat till ny adress med skyddade personuppgifter. Hon hade bytt telefon och e-mail och höll bara koll på den gamla sporadiskt. Men då hände det igen.

– Och där började jag få hopp om att vi skulle kunna leva ett normalt liv. Och sen när han fick reda på var vi bodde där. Och dök upp, då raserades hela min, jag hade, jag hade liksom byggt upp någon slags fungerande normalitet. Och där minns jag, att när det inte ledde till att han häktades. Så var jag, ah jag var så fruktansvärt djupt förtvivlad. Därför att jag visste att han vet var jag bor nu, och det betyder att jag måste fly igen. För mig var det var den automatiska kopplingen. Till att han hotar mig var inte, nu måste samhället ta kampen mot honom igen, utan nu måste jag fly igen. Så min känsla har löpande varit att det är upp till individen att skydda sig.

Vi har pratat med Miriams före detta om det som hänt. Han har berättat sin version om varför han överträdde besöksförbuden, men vill inte medverka i programmet utan tycker att Miriams berättelse får stå för sig. Några av överträdelserna han gjorde fram till förhandlingarna i tingsrätten på försommaren 2008 togs med vid sidan om åtalet om grov kvinnofridskränkning. Men Miriam berättar att efter att han överklagat domen till hovrätten så fortsatte han att bryta mot det besöksförbud som fanns.

– Då hade han stått exempelvis mellan förskolan och min bil, så att jag inte kunde ta mig, stod lutat mot min bil och så vidare. Höll upp handen som pistol och riktade mot mig. Och det var flera vittnen som såg det här och jag anmälde ju varenda överträdelse.

Men varje gång fick hon besked om att ärendet lagts ner på grund av bristande bevisning. Till slut frågade Miriam åklagaren varför.

– Så erkände hon att nä men det är ju så här att när en person har blivit fälld för ett brott. Han har blivit fälld för grov kvinnofridskränkning och han har blivit fälld för överträdelse, så han har fått ett straff här, han ska få åtta månader. Så vi tror att en överträdelse till det kommer bara leda till böter, så då väljer vi, då är det praxis att inte åtala honom. Så han hade alltså åtalsfrihet att begå brott, för att han redan hade blivit fälld för det.

"Det kostar mycket pengar"

Johan Ström är kammaråklagare och ansvarig för frågor om kontaktförbud vid åklagarmyndighetens utvecklingscentrum i Göteborg. Han bekräftar att det kan fungera just så där, att åklagaren väljer att lägga ner ett ärende om överträdelser, om den misstänkte redan är dömd för ett grövre brott.

– För den som blir utsatt för det kan jag tänka mig att det kan tyckas att här har jag ju blivit utsatt för en överträdelse och det finns bevisning och det är en person som har sett detta eller hört hur han var utanför dörren och så blir det ändå ingenting, det kan jag ju förstå. Men då är det ju så att lagstiftaren tycker att det kostar för mycket pengar, allting måste inte gå till åtal och fällande dom, eftersom det kostar väldigt mycket pengar.

Han förstår också besvikelsen i de fall där det inte redan finns en dom, men där åklagaren ändå lägger ner ärendet.

– Och att vi inte då väcker åtal utan att vi lägger ner förundersökningen på grund av att brott inte kan styrkas, vilket är det vanligaste, det beror på att vi, inte så att vi misstror den som anmäler överträdelsen, utan vi ser helt enkelt att bevisningen räcker inte och då får vi inte väcka åtal.

Johan Ström är en av dem som säger att lagändringarna inte innebär några pratiska skillnader för dem som ska skyddas av ett kontaktförbud och enligt honom har det inte blivit lättare att åtala dem som anmäls för överträdelser.

– Nej, det kan jag inte säga. Utan det är till syende och sist är det bevisfrågorna som är avgörande.

Rikspolisstyrelsen är tillsynsansvarig över landets 21 polismyndigheter. Avdelningschef Ulrika Herbst påpekar att det finns riktlinjer för hur de ska jobba med både personsäkerhet och brottsofferfrågor. Och hon pratar gärna om mål och ambitioner.

– Alltså min erfarenhet är att det här är prioriterade frågor och som man tar på stort allvar.

Alltså våra riktlinjer och vår ambition från polisorganisationen som sådan, både från Rikspolisstyrelsen och från polismyndigheterna är ju naturligtvis att det ska vara en enhetlig tillämpning och inte ska spela nån roll var i landet jag befinner mig för det skyddet som jag kan få.

Det är ett krav som medborgarna kan ställa på polisen i den delen.

Hon tycker att de har fått större möjligheter i och med den nya lagstiftningen från i höstas och hon håller inte med dem som kallar den tandlös.

– Nej, den uppfattningen delar inte jag. Ett kontaktförbud är ett kontaktförbud, det kan leda till att det blir ett utvidgat kontaktförbud och det kan leda till särskilt utvidgat kontaktförbud, och det finns ett antal skyddsåtgärder man kan sätta in för offret.

När kommer vi ha en situation när de känner sig trygga och känner att överträdelser tas på allvar, oavsett var i landet man bor?

– Ja, jag vill påstå att i stora delar så är det så idag när det gäller de riktlinjer och den ambition och den mål och den målsättning som vi har med arbetet. Sen är det så att det kommer alltid att finnas fall, och det kommer alltid att finnas individer som har synpunkter och inte känner sig nöjda, trots våra stora ansträngningar och även om vi fortsätter med våra ansträngningar.                                            

– De har inte ens koll på honom, trots att det finns kontaktförbud. Tänk om han kommer och hotar mig, eller han kommer och skärknivar mig, vad kommer att hända? Vem kommer att ta reda på det? Ingenting. Det finns bara på papper.

Miriam lever fortfarande med sekretessmarkerade uppgifter. Hon väntar på den dagen hon ska känna sig tillräckligt stark för att ta bort markeringen och sluta leva delvis gömd i samhället. Den dagen hon ska känna sig tillräckligt stark för att orka fly igen – om hon skulle bli tvungen.

– Det finns egentligen bara en taktik tror jag, till att få det att stoppa, och det är nolltolerans, så att säga. Jag är ingen straffivrare jag, för mig, jag bryr mig faktiskt inte om att han ska lida, jag vill inte att nån lider. Jag vill bara leva i fred.

Producent: Sabina Schatzl sabina.schatzl@sverigesraio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".