Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.

Alla är rädda för psykmördaren

Publicerat söndag 6 maj 2012 kl 05.00
Montage: Charlotte Peterzéns

Det är musikstund på rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Vi kan kalla han som sjunger för Johan. Han har suttit inlåst sedan 2004, och om han är så frisk som hans läkare länge hävdat så bryter Sverige mot både Europakonventionen och Hawaii-deklarationen. Kaliber har granskat hans fall, och hur han under flera års tid kastats mellan olika läkares bedömningar.

– Jag sökte vård i många, många år. Försökte får hjälp för depressionsproblemen. Det enda som hände var att man fick nya recept och en klapp på axeln ” Rycka upp dig nu”, ” Gå ner i vikt”, ”Ta tag i ditt liv så kommer du må mycket bättre”. Depressionen i kombination med mycket stress i livet gjorde att jag slutade sova mer eller mindre. När jag började bli psykotisk så hade jag svårt att skilja på drömmar och verklighet. Jag började tillslut att höra röster.

En av rösterna Johan hörde var Aztekernas dödsgud Mitchian. Det var han som tillslut beordrade Johan att göra det han gjorde, men vi återkommer till det senare. 

Veckans musikstund är över och vi lämnar källaren, och tar trots det bistra januarivädret en promenad i parken som tillhör den rättspsykiatriska kliniken. Vi passerar bland annat "bunkern", den stora byggnaden där de fortfarande mycket sjuka människorna hålls inlåsta. Här är murarna sex meter höga och med elstängsel längst upp - det var som hit Johan togs för sin första tid på Växjö rättspsyk.

Nu bor Johan i något som ser ut som ett vanligt hus, en av klinikens många byggnader här på området, och han kan röra sig fritt på området. I en byggnad längre bort var det dans och bio för patienterna förut, men det är länge sen nu.

– Vi hade musikgruppen där ett tag.

Vad spelade ni för musik?

– Allt möjligt, blues och rock…

Någon speciell låt?

– När vi sjunger här nere på kliniken så brukar folk alltid vilja att jag sjunger Halleluja.

Johans föräldrar har bjudit på chili con carne och det är dags för kaffe i det lilla huset halvvägs ut i skogen. Vi har pratat om det som hände, och hur det kunde hända.

– Man har missat mycket klassiska tecken på psykisk sjukdom som man aldrig skulle missa med en patient.

Vad kan det vara för något som du tycker att man har missat?

Hans tavlor. Jag fick en tavla när jag fyllde år i januari. Och jag fick en tavla som man kan titta på som är...Munchs skriet är ett intet i vansinne jämnfört med den. Tårarna och hur man kan lägga in mycket i det.

Så när skulle ni säga att berättelsen började?

– För oss började den historien söndag morgon den 14 mars 2004. Den äldsta dottern ringde och sa ett en kompis till henne hade ringt och sagt att det har skett ett mord på ett behandlingshem.

Några timmar tidigare hade ett annat samtal ägt rum då Johan, han som senare skulle komma att kallas Mårdaklevsmördaren, ringde ett-ett-två och fick prata med vakthavande befäl Eliasson.

I polisens förundersökning finns en utskrift av samtalet, den börjar när Johan och Eliasson redan pratat en stund, och Johan kört av vägen och välter med bilen.

– Nu skall vi se du, det är för en timma sen ungefär, som du tog livet av dem då?

– Ja, nåt sånt.

– Hur gjorde du då?

– Men kniv har jag ju sagt till dig flera gånger nu.

Tidigt på morgonen den 14 mars stängde Johan av sin dator och körde iväg till det utredningshem där han jobbade. Med sig hade han en stor kökskniv och en mindre brödkniv. Klockan 03.15 låste han upp huvudentrén och gick han genast in i det rum där hans arbetskamrat låg och sov. Där han kröp upp i hennes säng och dödade henne med flera knivhugg. 

Johan gick sedan upp för trappan och knivhögg även en av de boende tjejerna på utredningshemmet till döds. En kompis till henne blev knivskuren i både ryggen och magen, men överlevde.

–  Kan du upprepa varför du tog livet av dem då?

– Vi säger tusen år har gått.

– Ja.

– Hade jag inte gjort det här, så hade dom tagit min son.

På vägen ut tar Johan en whiteboardpenna och skriver på dörrkarmen upp till trappan att "de tusen åren har gått, Ave satan", och ritar dit en femuddig stjärna. 

Klockan 04.37 ringer han till polisen, ett tiotal minuter senare är polisen nära att hitta honom där han vält med sin bil i diket.

– Ja, nu kommer det en bil, säger han.

– Men du får säga till dem att vara försiktiga.

– Ja, det är dom.

– Lägg dig ner, lägg dig ner.

I polisförhöret och i den rättsmedicinska undersökningen berättar Johan att han haft kontakt med Aztekernas dödsgud Mictian i ungefär ett år, och att det var han som beordrat Johan att döda kvinnorna på behandlingshemmet för att inte hans egen son skulle dö.

– Jag vaknade upp i häktet och förstod inte riktigt vad jag gjorde där först. Sen så började minnesbilder komma tillbaka. Jag börjar inse mer och mer vad som hade hänt. Då blev jag akut självmordsbenägen.

– Han fick ju lov att skriva till oss ifrån häktet. Vi fick ju inte ha någon kontakt med honom för han hade ju restriktioner. Så fick vi ett brev från honom och där stod det att han var så ledsen för vad han hade gjort och allt det här. Men när han berättade varför så skulle han förstå det. Då skulle vi förstå att han var tvungen att göra detta. Och det var då det blev så uppenbart att han måste vara oerhört sjuk för har en förklaring som håller till detta bestialiska dåd då är han inte i vår verklighet.

Johan undersöktes alltså på Rättsmedicinalverket under flera veckor. Där konstaterades det att han var psykotisk då han dödat kvinnorna och därför inte kunde få fängelse, utan skulle få rättspsykiatrisk vård.

Johan döms den 3 juni i tingsrätten till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Eftersom han var psykiskt sjuk vid gärningen kommer han inte kunna få fängelse efter vården, utan "särskild utskrivningsprövning" innebär istället att en förvaltningsdomstol varje halvår prövar om han kan skrivas ut och bli fri, eller om han fortfarande är psykiskt sjuk och ska fortsätta att vårdas. 

– Jag kan ju tycka att i början var man rädd att han skulle komma ut för tidigt. Det måste jag ju säga och det hade varit en katastrof i det läget. Under alla år som har varit så har vi aldrig försökt att få ut honom i förtid eller så. Det här ska ta den tiden det tar och han ska vara mogen att hantera sin situation och bearbeta den situation som ha varit ordentligt.

Men Johans pappas farhågor skulle inte komma att besannas, tiden på rättspsyk skulle komma att blir betydligt mycket längre än vad han hade anat.

På rättspsyk väntade ett högst begränsat liv fyllt av mediciner. När medicinerna sen verkat och psykosen upphört utvidgades Johans möjligheter att röra sig på klinikens område allteftersom, men fortfarande ska allt han gör godkännas av förvaltningsrätten.

– Vill jag gå till stan så skall förvaltingsrätten godkänna det eller så skall man gå med en personal. Allt ska på något plan vara sanktionerat hos personal och sådana saker.

Johan gör alltså framsteg vad gäller sin psykiska  hälsa, och i hans journal från den 11 juni 2008 - nästan precis fyra år efter tingsrättens dom - står det: "Inte längre någon risk för återfall i allvarlig brottslighet". Det skulle i så fall innebära att Johan uppfyllt första kriteriet för att få skrivas ut. För både enligt svensk lagstiftning och Hawaii-deklarationen - den etiska kod världens psykiatriker skrivit under att följa - är det förbjudet att låsa in friska människor på en psykiatrisk klinik. Därför gick Johans behandlande läkare till förvaltningsrätten för att ansöka om utskrivning.

– Nu har jag ju suttit såpass länge inom psykiatrin att jag förstod att det inte skulle gå över en natt ändå, även om man då skall släppas omgående. Men jag skaffade en lägenhet och började ansöka om studier och sådana saker och kommit in på studier alla år.

Magnus Broberg är Johans behandlande läkare, och den som 2008 ansökte om att få skriva ut honom. Frågan är hur han vågade säga att den som fyra år tidigare dödat två personer i en grav psykos är helt ofarlig? Det är för att ta reda på det som jag nu går in i vårdbyggnad K6 och till Magnus Brobergs kontor.

– Ja, jag heter Magnus Broberg och är chefsöverläkare här på rättspsykiatriskaregionkliniken i Växjö.

Hur gör man den bedömningen som läkare? Hur kan du veta att han är frisk och att det inte finns risk för brottslighet?

– Du använder begreppet ”frisk”. Jag säger här att han inte är psykotisk, att det inte finns någon risk för återfall i allvarlig brottslighet. Går man ytterligare ett par år fram så kan jag konstatera att han har inte visat psykossymptom, han har inte varit psykosnära trots att han har blivit utsatt för stress. Jag ser inge symptom, det har gått så många år utan antipsykotisk- och antidepressivmedicin att jag bedömer att han har passerat tiden egentligen för att jag måste befara några återfall.

Men den 2 februari 2010 så tvivlar domstolen fortfarande på att den här psykiska störningen har upphört. De tvivlar fortfarande men du verkar väldigt säker.

– Ja, vad jag förstår så tvivlar domstolen allt fort även i dag. Jag tror egentligen inte att domstolen tvivlar på att han är symptomfri i dag, utan vad domstolen inte känner sig säker på är att han inte skulle kunna drabbas av en psykisk störning igen så att han skulle kunna begå ett nytt brott. Och det blir ju lite asymptotiskt att man väntar in i evigheten men det händer aldrig någonting, det upplever jag som oanständigt.

Göran Lundahl är en av de domare som i förvaltningsrätten varje halvår bedömt förutsättningarna för Johan att skrivas ut, och han är dessutom myndighetschef för förvaltningsrätten i Växjö. Vi sätter oss i ett sammanträdesrum.

– Om en tingsrätt har dömt någon till vård med särskild utskrivningsprövning så krävs det två saker kan man säga. Dels krävs det att man inte längre till följd av den psykiska störning som förehöll brottet inte riskerar att återfalla i allvarlig brottslighet. Men dessutom så krävs det att det inte heller behövs tvångsvård med hänsyn till patientens psykiska status i övrigt eller med hänsyn till de sociala, personliga förhållandena till den här personen.

Det ska alltså göras en riskbedömning för hur stor risken är att Johan begår nya brott om han släpps ut, och den riskbedömningen baseras mycket på läkarens medicinska bedömning. I Johans fall är alltså den behandlande läkaren säker på att den risken är så liten att Johan kan släppas ut, men rätten har också en egen läkare som även den gör en bedömning. Sakkunnige överläkare Carsten Theise är den oftast bedömt Johan, och han tror att Johan kan komma att återfalla.

–  Har man en gång varit så sjuk att man går över alla spärrar så finns det en ökad risk att det kan ske igen. Sen så han inte han visat på psykossymptom på väldigt länge och det talar för att det är avslutad sak för honom.

Men den här risken som du pratar om, hur stor är den högre risken?

– Jag kan inte svara på det

Går det inte att svara på?

– Nej, det går inte att svara på.

Men den risken kan alltså vara minimalt mycket högre?

– Jag kan inte svara på det och jag kan inte heller göra en bedömning av hur hög den ska vara i så fall.

Sakkunnige läkare kan alltså inte säga hur stor risken är, men säger att den finns. Hur resonerar då domare Göran Lundahl kring en sådan begränsning i det medicinska underlaget.

– Vi har sakkunnigläkare som är förordnade av socialstyrelsen och är skickliga i sitt yrke och vi får ju utgå från att de är duktiga på att göra den här typen av bedömningar.

Men som domare så måste du ju på något sätt värdera deras bedömning.

– Självklart måste jag göra det. Men där måste jag också utgå från lagens utgångspunkt och det är nämligen – vården skall fortsätta tills det är alldeles klart att den kan upphöra. Och här talar vi om en påföljd för väldigt allvarlig brottslighet. Då blir det också så att om det finns den minsta risk för återfall till så allvarlig brottslighet då kan inte vården upphöra.

Kan man vara så säker någonsin att en person inte ska göra någonting?

– Det är inte en fråga som jag kan svara på. Som du sa, jag måste värdera det underlag som jag har.

Du säger att det är en fråga som du inte kan svara på, samtidigt är det ju i lagens mening inte läkaren som ska ta det juridiska beslutet utan det är ju domstolen som ska ta det här beslutet. Så det blir ändå du som måste svar på frågan: Går det att säga om en person aldrig någonsin kommer att göra ett sådant här brott igen?

– Den frågan har domstolen inte ställts för i det här fallet. Därför att här är läkarna inte ens ense om det finns en risk. Och om någon läkare då säger att det finns en risk och det dessutom handlar om väldigt allvarlig brottslighet så har domstolarnas utgångspunkt hittills varit att då kan inte vården upphöra.

Anders Forsman är bland annat adjungerad professor i rättspsykiatri vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, och har suttit med i flera statliga utredningar kring psykiatrin där man diskuterat mycket kring begreppet "risk".

– Riskbedömingen är väldigt trixig. Säger man att det inte får finnas någon risk alls då säger man att denna person får inte skrivas ut.

Enligt Anders Forsman är det extra trixigt att bedöma en enskild människa till skillnad från en grupp där man kan kolla på statistik, och efter ett så här allvarligt brott blir den som ska bedöma extra försiktig.

– Och då blir det mycket lättare att säga nej till utskrivning än att säga ja till utskrivning. Man gör aldrig fel, i de flestas ögon, om man är försiktig i sin bedömning.

Dagen efter morden beskrev stora, svarta rubriker hur mördaren hugger och hugger, har haft kontakt med seriemördare i USA och strax innan dådet i en chatt frågat hur människokött smakar. På nätforum som Flashback är spekulationerna ännu vildare - Johan är, på det hela taget, ingen som någon alls känner sympati för.

Johans föräldrar hade under de här dagarna lämnat sitt hus och sin by, men knappast kunnat undvika vad som skrevs. Det var alltså med oro som de återvände hem.

– Den resan, de sista milen hem till huset var ju fruktansvärda och vi hade ju ångest upp över öronen. För jag trodde att det kanske var folk som hade målat på huset och skrivit mördare och allt möjligt. Men så står hela våran trappa här ute full med blommor, kort och sådant. De flesta här känner honom och har också förstått att detta var inte han utan det var en sjukdom.

Överläkare Magnus Broberg.

--Ju längre bort man är ju mer talar man om en gruppvarelse. Man talar om våldtäktsmän, mördare och de skall då som grupp behandlas på ett visst sätt. Jag ser Johan som en patient hos mig och då uttalar jag mig på ett rätt fylligt underlag om en specifik person.

Både allmänhetens och läkarens bedömning verkar alltså kunna påverkas av hur nära de befinner sig den som ska bedömas. Ett exempel på detta kan man faktiskt även hitta i Johans journal från den 28 oktober 2011:

Han har pratat med en kirurg angående eventuell magsäckoperation. Han fick först avslag på operation på grund av sin, som man hade läst sig till, dåliga psykiska status, men läkaren ändrade sig efter det personliga samtalet i dag."

Att göra de här individuella riskbedömningarna inför domstolens prövning är så svårt att professor Anders Forsman kallar dem för chansartade, även om han anser att det blir bättre kvalité om läkaren kan möta patienten.

De här bedömningarna är alltså avgörande när förvaltningsdomstolen fattar beslut om utskrivning, och för domare Göran Lundahl är det därför viktigt att det görs en enskild bedömning trots svårigheterna i detta.

– De ska bedöma om det i det enskilda fallet finns förutsättningar för vård och det betyder att man ska göra en bedömning för alla förutsättningarna för vård, för den personen.

Jag intervjuade överläkare Carsten Theise som är rättens sakkunnige i flertalet av de här fallen och frågade just om det här. För att jag tyckte att det var konstigt att Theise inte träffar den här patienten. Och då frågade jag, är det inte svårt att göra en bedömning här då och han sa så här:

– Mitt jobb är ju inte att träffa personen och göra en självständig psykiatrisk bedömning mer än att göra en psykiatrisk rimlighetsbedömning. Läsa igenom tillgängliga handlingar och så utifrån erfarenhet. Någon personlig kännedom om patienterna på det viset att jag gör en utredning det ingår inte.

Men om ni inte gör en utredning om den här personen, en individuell bedömning hur kan man då säga att den här personen till exempel skulle vara farlig.

– Det är ju utifrån en bedömning av erfarenhet och allmän psykiatrisk kunskap.

Alltså inte utifrån personen i sig?

– Nej, åhnej, åhnej!

Det var så han förklarade det. Hur tänker du när du hör det? Det går inte alls ihop med det som du säger.

– Jo, det gör det. Därför att det som den sakliga läkaren säger är att han tar del av alla handlingar och journaler som gäller den här personen och han gör en individuell bedömning.

Han gör ingen individuell bedömning, han säger det precis på slutet. Vi kan lyssna på det en gång till men du hörde vad han sa.

– Jag hörde vad han sa. Det finns ingen anledning till att jag sitter och polemiserar kring det här. Sakkunnigläkaren skall göra en individuell bedömning av den patient som han uttalar sig om.

Domare Göran Lundahl tycker inte att det är en avgörande omständighet om sakkunnige läkare träffar patienten eller inte, och enligt Socialstyrelsen är läkaren inte heller tvungen att göra det. 

Nu är det vår 2012, och dags för förvaltningsrätten att återigen avgöra om vården av Johan ska upphöra.

Överläkare Magnus Broberg bekräftar för åttonde gången i rätten att Johan är frisk, sakkunnige Carsten Theise förklarar återigen att han anser att det finns en risk för återfall. Johan får själv säga ett par ord. Under den 45 minuter långa förhandlingen frågar de fyra nämndemännen inte någonting, ingen frågar om hur stora riskerna för återfall bedöms vara eller hur, eller om, risken kommer att bli mindre i framtiden. 

På vägen ut ser jag en man strax över 20 år som snart ska in till rättsalen. Ungefär så gammal som Johan var när han först kom till rättspsyk. Den unga mannen har vit skjorta och kostym, en fluga kring halsen, välkammat hår. Han ser hoppfull ut.

– Jag vet inte hur många personer som jag har sett under åren som inte har kommit in på en avdelning och sagt det att, jag skall upp i länsrätten om några månader och då får jag komma hem. Jag tror att alla gör det. Första länsrätten så blir man lite besviken, sen ett halvår senare så kommer man upp så blir det samma svar. Sen tredje gången så kan den inte komma hem då heller. Man slutar ju att förvänta sig saker.

Magnus Broberg tror att Johan möjligtvis kan få det lättare att komma ut när han suttit tiden motsvarande det fängelsestraff han skulle ha fått, men domare Göran Lundahl tar domstolen inte alls hänsyn till något sådant.

Kaliber har gått igenom alla domar rörande utskrivning från rättspsykiatrin som överklagats till Kammarrätten det senaste halvåret, och där hittat flera fall där den behandlande läkare, liksom i Johans fall, anser att patienten är frisk, men där domstolen ändå väljer att avslå utskrivning. I vart och ett av de fallen är det lika svårt som här att säga om en människa verkligen är frisk, och garantera att han aldrig kommer att begå nya brott. 

Johan har nyligen förlorat sin sjukersättning då Försäkringskassan anser honom vara tillräckligt frisk för att arbeta, trots att förvaltningsrätten menar att han är för sjuk för att ens vara ute i samhället. Förvaltningsrätten avslog även Johans senaste ansökan om vårdens upphörande. 

– Jag har spenderat snart åtta år här nu, jag är 32 år nu. Min son var två och ett halvt när jag hamnade på rättspsykiatrin. Men jag vet ju att jag sitter här på grund av mina egna handlingar så jag måste ju ta det straffet som samhället ger mig naturligtvis. Och det har jag aldrig någonsin nekat till. Om de ändå har dömt mig till ex antal år i fängelse så borde jag kanske fått fängelse istället för att sitta här frisk på rättspsyk. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt.

Både Europakonventionen, svensk lagstiftning och Hawaii-deklarationen förbjuder att spärra in friska människor på rättspsykiatriskklinik. Men att bedöma om en människa är frisk eller inte är svårt, och i Johans fall är det en läkare som inte träffat sin patient som domstolen lutar sig mot. Dessutom är lagen om rättspsykiatrisk vård skriven så att den kan tolkas som att "ingen risk alls" får förekomma, vilket enligt de experter Kaliber pratat med aldrig går att uppnå.

Frågan är alltså vilka människor som samhället ska våga släppa ut, och vilka som måste sitta kvar. Så här sa Sten Levander, professor i rättspsykiatri och specialiserad på riskbedömningar, efter att han träffat Johan och läst hans handlingar i syfte att vittna vid en av domstolsförhandlingarna 2010:

Det är aldrig så att det inte finns någon risk för återfall i brottslighet, men risken är så liten vad gäller Johan att om man hade använt sig av en så låg tröskel skulle större delen av mänskligheten vara inlåst för säkerhets skull."

Kaliber är snart slut för i dag, det är bara en intervju kvar att göra. Sabina Schatzl har producerat, och jag heter Lasse Edfast.

– Hallå!

Hej, Lasse Edfast heter jag. Jag ringer från Sveriges Radio.

– Ja, hej!

Jag håller på att göra ett reportage för programmet Kaliber i P1 och det handlar om den man som knivskar dig för åtta år sedan och som dödade de två andra. Nu bedömer hans läkare på rättspsyk att han är frisk.

– Jaha det visste inte jag.

En annan läkare säger att det fortfarande finns en risk att han återfaller och frågan är nu om han ska få komma ut eller inte. Så jag tänkte fråga dig. Vad skulle du känna om han kom ut imorgon.

– Om han är frisk så är det klart att han ska få komma ut och kunna återanpassa sig i samhället

Skulle du vara orolig att kan kanske, kanske skulle återfalla och göra något liknande igen.

– Jag litar väl på läkarna.

Kan man säga att någon aldrig kommer att göra någonting igen?

– Nää, det kan man nog inte göra till hundra procent.

Men du tycker ända att han skulle kunna komma ut ändå om han bedöms vara frisk, fast man kanske inte kan säga att han inte kommer göra något igen?

– Det är svårt när du säger sådär men alla är värda en andra chans.

Producent: Sabina Schatzl sabina.schatzl@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".