Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Superfängelser med tomma platser

Publicerat söndag 26 augusti 2012 kl 04.59
Saltvik Foto: Leif R Jansson

Fyra rymningar 2004 ledde till att säkerhetsenheter för 750 miljoner byggdes.

I dag står många platser tomma och personer med insyn talar om att fångar felaktigt placerats här för att beläggningen ska se bättre ut.

Klockan är elva, här är Ekot. Tre fångar på Kumlaanstaltens säkerhetsavdelning fritogs strax efter klockan sex ikväll.

Januari 2004 – två beväpnade män klättrar med stegar över Kumlaanstaltens fängelsemur, skär upp stängslet till en promenadbur och fritar tre av landets tolv mest välbevakade fångar.

De tre män som fritogs ifrån Kumlaanstaltens säkerhetsavdelning vad dömda för grova rån och grova narkotikabrott. Och polisen letar nu efter kopplingar mellan de tre männen.

Och bara några månader senare är det dags igen.

Klockan är tre och här är Ekot. Tony Olsson som är dömd till livstids fängelse för polismorden i Malexander har i natt fritagits från Hallanstalten i Södertälje.

 Det var i går vid midnatt som fyra interner på isoleringsavdelningen på Hall tog sig ut genom pistolhot och efter att ha tagit vårdare som gisslan.  

– Hej, jaså du kom in där nere?

Ja, jag blev insläppt av brevbäraren.

– Ja, vad bra.

Så jag kanske överraskade dig.

– Nej.

Per-Åke Palmquist möter mig i shorts och rutig skjorta. Han är pensionerad sedan några år tillbaka, men 2004 var han chef för anstalten Hall.

– Vid det tillfället var jag i Göteborg, och fick ett samtal på natten av min ställföreträdare på Hallanstalten som meddelade att nu har det värsta hänt. Sedan redogjorde han för vilka av de här personerna som hade brutit sig ut och lite kort om den gisslan de hade tagit, att de hade haft vapen och så vidare. Så det var ju bara att hoppa i kläderna och resa upp till Södertälje och Hall.

Här är dagens Eko, kvart i sex. De fyra grova brottslingar som i natt rymde från Hallanstalten i Södertälje är fortfarande på fri fot. I jakten på polismördaren Tony Olsson och de tre andra fångarna har polisen satt in ett stort antal piketstyrkor, helikoptrar och hundpatruller.

– Kumla och Hall var och är ju fortfarande klassade som anstalter med den högsta säkerheten, både när det gäller utbrytning och när med hjälp utifrån, så kallade fritagningar. En gång okej, men inte två gånger tänkte jag.

Ytterligare två allvarliga rymningar skakar svensk kriminalvård det här året – på anstalten Norrtälje och anstalten Mariefred – och leder till stora, och kostsamma, förändringar inom kriminalvården.

I dag handlar Kaliber om hur idén om ett superfängelse föddes och genomfördes. Och om resultatet – tomma platser som kostar skattebetalarna miljoner.

De fyra spektakulära rymningarna 2004 – två från Sveriges då säkraste fängelser – är ovanliga. Före de har ingen rymt från en säkerhetsavdelning sedan 1991. Men nu går den politiska debatten på högvarv. Justitieminister Thomas Bodström, som har det politiska ansvaret, får utstå hård kritik. Ur P1-morgon den 29 juli 2004.

Vad anser du att justitieministern har för ansvar för det här?

Han har naturligtvis det fulla och yttersta ansvaret för detta. Och den enda konsekvens han kan dra det är att han nu avgår. Jag vill ju inte att Thomas Bodström ska avbryta sin semester, utan avbryta det jobb han inte klarar av att sköta.
Jag tycker att det verkar som om Thomas Bodström mentalt redan har avgått. Han verkar ju inte veta vad som behöver göras inom kriminalvården eller rättsväsendet över huvud taget.  

Thomas Bodströms motdrag blir att utlova ett superfängelse – att en rymningssäker anstalt ska byggas för de värsta fångarna.

Det behövs ett fängelse där de allra mest farliga personerna, som man till varje pris vill undvika ska kunna rymma ska finnas där och personer som inte på något sätt vill återanpassas till samhället.

Tillbaka hemma hos Per-Åke Palmquist, som var chef för anstalten Hall 2004.

– Det är så påtagligt – en rymning, det skiljer sig från en del andra företeelser där man så att säga tror sig ha en lösning - höj säkerheten, höj murarna. Det var ju känsligt för ministern också. Hela den operationen som sedan sattes igång, hade ju internt namnet ”Rädda Bodström”.

Och Thomas Bodström lyckas hålla sig kvar på sin post, men kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Lena Häll Eriksson avgår. Ny generaldirektör blir rikskriminalens chef Lars Nylén.

Ett rymningssäkert fängelse vill Thomas Bodström ha. Landshövdingen Björn Eriksson får i uppdrag att granska rymningarna och kommer fram till att det behövs 100-150 säkerhetsplatser, 2004 finns det bara 30 sådana platser. Kriminalvården i sin tur kommer fram till att de vill ha 60 platser – på flera mindre enheter.

Det slutliga resultatet - tre säkerhetsenheter på de befintliga anstalterna Saltvik, Kumla och Hall. Anstalter i anstalterna med totalt 72 platser.

I varje enhet finns 24 platser – uppdelat på fyra slutna avdelningar. De gemensamma utrymmena övervakas med kameror och det är betydligt större bemanning än på vanliga avdelningar. Det är också höga restriktioner när det gäller kontakten med utsidan. 

För ett år sedan var jag och träffade en person som satt på säkerhetsenheten på Kumla. Han vill inte vara med i programmet med sitt namn eller sin röst, men vi får berätta hans historia. Vi kan kalla honom Anders.

Jag går genom flera slussar, får ta av mig mina hårspännen innan jag går igenom en metalldetektorbåge, en sådan där som finns på flygplatser, och personalen röntgar mina saker. Sen blir jag ledd till ett besöksrum där jag får vänta på Anders.

Han hävdar att han och andra har placerats felaktigt på säkerhetsenheterna. De har fått sitta på något som har kallats normalavdelningar – enligt Anders för att fylla upp platserna och bättra på statistiken. Och tvärtemot de som sitter på de vanliga säkerhetsavdelningarna har de inte fått sina placeringar prövade en gång i månaden – trots att det är lag på det. 

Vi återkommer till Anders och begreppet normalavdelningar om en stund. 

Både nu och då har många ställt sig kritiska till de här superfängelserna, om behovet verkligen finns. En av dom är Magnus Hörnqvist som är docent i kriminologi vid Stockholms universitet.

­– Jag tycker inte att de är motiverade av några sakliga hänsynstaganden. Det är ju inte så att någon behövde de här avdelningarna – varken de som jobbar inom kriminalvården, eller de som är intagna inom kriminalvården behöver de här avdelningarna i någon vettig mening. Utan de som behöver de här – det är de som är politiker, som känner att de behöver dem för att sitta kvar vid makten. Det kan också vara så att vi på utsidan av fängelset, vilket är de allra flesta människorna i Sverige, vi kanske också mår bra av att veta att några blir väldigt tufft behandlade inom kriminalvården.

­Men är det så, är det bara negativt? Vi hade de här rymningarna 2004 som var rätt spektakulära. Behövde vi inte säkrare fängelser?

– Omedelbart så gjorde man vissa förstärkningar i det som kallas skalskyddet, man satte upp olika betonglösningar framför entrén och så. Och det kan vara sakligt motiverat, men jag kan inte för mitt liv förstå hur de här bunkrarna som ligger inuti anstalterna, hur de kan förhindra rymningar. Det måste finnas mycket enklare och mycket billigare sätt, och mycket mer humana sätt, att göra det.

Både Thomas Bodström och dåvarande statsminister Göran Persson har fått frågan om de vill vara med i det här programmet – men tackat nej.

Slutnotan för bygget av de tre säkerhetsenheterna blev hela 750 miljoner kronor – drygt 10 miljoner kronor per plats.

Säkerhetsenheterna togs i bruk under 2009 och 2010. Och förra året var första året som alla tre enheter var igång, med möjlighet till full beläggning på de 72 platserna.

Men fångarna uteblev – majoriteten av platserna stod tomma. Bara drygt fyra av tio platser användes under 2011. De tomma platserna kostade Kriminalvården drygt 50 miljoner kronor.

Hans Johansson sitter i styrelsen för Förtroenderådens riksorganisation, FRIO. De organiserar förtroenderåden som finns på landets fängelser – som är fångarnas fackförbund.

– Vi menar att det inte behövs så här många säkerhetsplatser, det finns inte så många farliga individer eller rymningsbenägna. Och sedan generellt så ser vi det som olustigt att resursförskjutningen hela tiden går mot repressiva åtgärder och ökad säkerhet.

Kaliber talar med flera personer som säger att behovet av de här platserna inte är så stort. En person som arbetar i anslutning till en säkerhetsenhet säger att det är en allmän uppfattning att det inte finns behov av tre säkerhetsenheter.

En annan person som arbetar inom kriminalvården tycker att säkerhetsenheter behövs, men hon är kritisk till Kriminalvårdens före detta generaldirektör Lars Nylèn, och säger: De har överdrivit byggnaderna, det är bunkrar. Det här är ju politiska beslut. Lars Nylén brände alla pengar, sen får vi ta skiten. Ingen av dem vill vara ställa upp med sina namn eller röster.

Jag är på Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping, en smutsgrå byggnad, fem minuters promenad från centralstationen. Jag är här för att träffa Christer Isaksson som är säkerhetschef för Kriminalvården sedan 20 år tillbaka. Han förklarar den låga beläggningen.

– Det beror på två saker – det ena beror på att avdelningarna i någon mening har varit under uppbyggnad hela den här tiden. Och en av de tre anstalterna togs ju i bruk för inte så länge sedan. Och det betyder att det fanns en viss seghet i möjligheterna att använda hela konceptet. Vår avsikt har, åtminstone som jag känner, aldrig varit att den ska vara särskilt mycket högre än så, utan vi har sagt att en normal beläggning på de här avdelningarna är någonstans drygt 50 procent. Och det hänger samman med att det är, många av dem, starka personligheter som inte går att placera ihop hur som helst därför att då uppstår mycket destruktiva konflikter eller mycket destruktiva konstellationer. Att siffran har varit så låg hänger också samman med vid vissa tillfällen har vi bara kunnat ha en intagen på en avdelning. Vi har inte kunnat fylla upp mer, utav skäl som jag inte kan gå in på.      

Hittills i år har medelbeläggningen varit något högre än 2011. 57 procent av platserna har använts. Medelbeläggningen på anstaltsplatserna i stort har de senaste tre åren har legat på 92-93 procent. 

Jag frågar Christer Isaksson hur han reagerar på att det finns de som inte ser att det finns ett tillräckligt behov för säkerhetsplatserna.

– Att det är väldigt många människor som har åsikter om de här, det tänker jag. Men det är inte alls säkert att det är fotat på någon slags verklighet. Det är riktigt att det var ett politiskt beslut att man skulle bygga de här, men det var ju också ett beslut av en, som var en konsekvens utav en utredare som regeringen hade tillsatt, för att utvärdera verksamheten. Han föreslog att vi skulle ha 100 platser, man skulle bygga en anstalt. Vi ville inte ha en anstalt, vi tyckte att det skulle bli för fyrkantigt, för tufft, för ödesmättat. Vi ville minska det så vi kunde behålla vår småskalighet. I någon mening tycker jag att vår, kriminalvårdens egen inställning och kultur, bidrog till att vi ändå fick ner den här verksamheten på en rimlig, bättre nivå än avsikten var om vi hade följt de riktningar som fanns i början.

Men justitieminister Beatrice Ask ser vissa problem med den låga beläggningen.

– Det finns bekymmer med det, men det har ökat sedan förra året, beläggningen, och det är väl bra så. Nu har vi ju de här enheterna och då ska de naturligtvis användas i de fall där det är befogat.

Vad är det som är bekymret menar du?

– Bekymret vi har är naturligtvis att kostnaderna är väldigt höga. Men jag tycker att det är viktigt att säga det – det går inte att ifrågasätta behovet av att vi har säkerhetsplatser inom svensk kriminalvård. Vi har allvarlig kriminalitet och personer som är farliga både för sig själva och andra. Är man dömd för ett allvarligt brott är det viktigt att det är säkert med anstalt, både för omgivningen, men också för den intagne och personalen.

När Kaliber ringer runt till personer som på olika sätt har insyn i säkerhetsenheternas verksamhet hör vi samma sak gång på gång – att personer ska ha placerats felaktigt på säkerhetsenheterna. Några säger att det är för att få upp beläggningen. Magnus Hörnqvist, kriminolog på Stockholms universitet, hjälper just nu en person som enligt honom är felplacerad att driva sin sak.

Hans Johansson, som arbetar med FRIO, har mycket kontakt med intagna på säkerhetsenheterna och han berättar vad han oftast får höra.

– Dels är det rädsla, det är rädsla för repressalier om man är för besvärlig. Och sedan så uttrycker de här människorna ett ganska stort hat mot det samhället som de då anser har både placerat och behandlat dem felaktigt.

Utifrån de regler som ändå finns nu, de här enheterna finns och det är vissa saker som ska krävas för att man sitter där. Har ni stött på fall där folk faktiskt verkar vara felplacerade?

– Ja, absolut. Jag kan inte gå in på enskilda ärenden, för även vi har en form av sekretess. Men det är ju till exempel ganska enkelt om en fånge är obehaglig i största allmänhet, hävdar sin rätt, kommer med många förslag, att det blir en form av bestraffning i straffet. Alla som sitter i fängelse är ju redan straffade en gång.

Den första gången jag hörde talas om felplacerade intagna var för ett år sedan, när jag träffade Anders i ett besöksrum på Kumlaanstalten. Han avtjänade ett mångårigt fängelsestraff för grovt rån och hade suttit på säkerhetsenhetens så kallade normalavdelning i två år då.

Fram till 1 juli 2011 kallade man två avdelningar på varje säkerhetsenhet för normalavdelningar. Det var avdelningar med något lägre restriktioner än säkerhetsavdelningarna – med likväl säkerhetsplaceringar, enligt Kriminalvårdens säkerhetschef Christer Isaksson. 

Anders är lång, bredaxlad och snaggad. Han pratar inlevelsefullt - han är upprörd över hur han har blivit behandlad under sin placering på säkerhetsenheten. Han hävdar att Kriminalvården har placerat personer på säkerhetsenhetens normalavdelningar utan att ha stöd i lagen. Och han är en av dem som säger att det är för att bättra på beläggningssiffrorna.

När en intagen blir placerad på en säkerhetsavdelning måste det finnas stöd i fängelselagen för det.

Man får placera intagna på en säkerhetsavdelning om det finns risk för att personen rymmer eller fritas och personen är benägen att fortsätta allvarlig brottslig verksamhet eller om det finns skäl att tro att säkerhetsplaceringen krävs för att hindra den intagne från att begå allvarliga brott inifrån fängelset.

Dessutom ska beslutet om placeringen på en säkerhetsavdelning omprövas minst en gång i månaden.

Anders hävdar att hans placering inte omprövades varje månad och därför anmälde han Kriminalvården till Justitieombudsmannen 2009. Han ville att JO skulle utreda om Kriminalvården hade lagstöd när de placerade personer på normalavdelningarna, utan att ge dem rätt till att få sitt beslut om placeringen omprövat varje månad. Anmälan handlar också om graden av slutenhet och övervakning inne på normalavdelningarna.

Anders skriver i sin anmälan att: två av S-husets avdelningar kom att användas som normalavdelningar till följd av att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med intagna i den avsedda kategorin.

JO kommer med sitt beslut i juni 2011 – där görs bedömningen att det inte handlar om säkerhetsavdelningar, utan om normalavdelningar – därför får Kriminalvården ingen kritik, men JO skriver att den låga beläggningsgraden, de tekniska skyddsåtgärderna, den höga personaltätheten och ett begränsat utbud av aktiviteter gör att känslan av slutenhet är mycket märkbar. Hon vill också i sitt beslut påminna om grundläggande principer för hur man ska behandla fångar – att man inte får begränsa deras frihet mer än nödvändigt för att upprätthålla säkerheten.

Bara några veckor efter JO:s beslut, den 1 juli 2011, ändrar Kriminalvården namnet på normalavdelningarna – nu heter alla avdelningar plötsligt säkerhetsavdelningar.

Det handlar alltså om vad de här normalavdelningarna egentligen har varit.

Christer Isaksson, kriminalvårdens säkerhetschef.

 – Alla avdelningar ser exakt likadana ut. Men vi har hela tiden aagt att vi inte ska ha mer säkerhet än vi behöver inom de här ramarna. Och det har gjort att vi har levererat olika regimer kallar vi det för, säkerhetsnivåer, inom den här kontexten. Normalavdelning inom säkerhetsenheten var ett sätt att markera att här har vi gjort avsteg från vissa av de säkerhetsprinciper som fanns från början. Telefoni och kontakt, besök. Men det har aldrig varit normalavdelningar, utan det finns personer som i sitt eget syfte har raljerat över den beskrivningen. Och den skapade bekymmer, därför lämnade vi det uttrycket. Nu säger vi att vi bara har säkerhetsavdelningar.

Så de som satt på de här normalavdelningarna inom säkerhetsenheten, de uppfyllde lagens krav på placering på en säkerhetsenhet?

– Absolut.

Och nu när ni inte kallar de för normalavdelningar längre – är det fortfarande samma funktion? Att vissa avdelningar har lägre restriktioner, eller hur fungerar det i dag?

– Så fungerar det, precis på samma sätt som det gjorde innan.

Så det är egentligen bara namnet som ni har ändrat?

– Så är det.

Men här går uppfattningarna isär. Thomas Hagsten är fackligt ansvarig på Kumla. Han har en annan förklaring till varför avdelningar på säkerhetsenheten kallades normalavdelningar.  

– Det var väl mer ett försök att höja beläggningen på enheterna. Och det klart, det är inte bara ni som har tittat och granskat vad det har kostat och kostar de här enheterna naturligtvis.

Men när du menar att det kan ha varit ett försök att få upp beläggningen, menar du då att personer har suttit där som annars kanske inte hade varit säkerhetsplacerade?

– Nej, fast de har inte varit säkerhetsplacerade så. Det har funnits olika koncept inom kriminalvården för olika grupper av klienter kan man säga då.

Okej, så de som satt på normalavdelningarna, de var inte säkerhetsplacerade, utan de satt på en normalavdelning, bara att det var förlagt i de lokalerna?

– Precis.

Varför tror du att man frångick det sedan då?

– Spontant själv så tyckte jag att det var knepigt att man skulle kunna tillämpa två olika regelverk på personerna sär. Utan jag tycker att har man ett koncept så får man ju ha det konceptet, så att det blir enkelt. Och är det då så att man inte uppfyller att man har en sådan beläggning, istället för att krångla en massa så får man väl titta på andra åtgärder i sådana fall vad det kan innebära. 

Jag berättar för Christer Isaksson, säkerhetschef på Kriminalvården, vad jag har fått höra av Thomas Hagsten.

– För det första så är det första gången jag hör det, jag har aldrig hört det uttryckas på det sättet över huvud taget. Men jag påstår att det är direkt fel. Det är en missuppfattning.

Christer Isaksson säger alltså att det inte är någon skillnad på de avdelningar som tidigare kallades normalavdelningar, och i dag kallas säkerhetsavdelningar.

Men när vi begär ut Anders akt ser vi att det visst är en skillnad. Precis som Anders hävdar i sin JO-anmälan – har han inte fått sin placering på säkerhetsenheten prövad en gång i månaden förrän efter 1 juli, efter det att kriminalvården ändrade namn på avdelningarna.

Jag ringer upp Christer Isaksson.

När vi pratade sist så sa du att det inte är någon skillnad på de tidigare kallade normalavdelningar och dagens säkerhetsavdelningar. Men är det inte så att ni inte omprövade de intagnas placering på de normalavdelningarna på säkerhetsenheterna en gång i månaden?

– Vi har alltid omprövat de en gång i månaden.

Ni har alltid omprövar de en gång i månaden?

– Så måste man göra enligt lagen och det gör vi.

Men jag har en akt här tillhörande xxx där jag kan se att enligt ett utdrag ur kriminalvårdsregistret så blev han säkerhetsplacerad först den 1 juli 2011, beslutet att han är säkerhetsplacerad får inte han förrän ni har gjort det här namnbytet. Vad beror det på?

– Han fick sitt beslut om placering på en säkerhetsenhet, det fick han omprövat varje månad innan och varje månad efter. Det är ingen skillnad.

Och varför står inte det i kriminalvårdsregistret?

– Det vet inte jag, men jag tar jättegärna reda på det.

Hör du av dig till mig i så fall igen?

– Nej, du får ringa till mig.

När jag ringer upp medger Christer Isaksson att det han tidigare sagt är fel. 

– Enligt lagstiftningen eller det som vi har att följa så är det obligatoriskt med omprövning av besluten varje månad för de som sitter på säkerhetsavdelning och eftersom man kallar de här för någonting annat så gäller inte det. På så sätt är det.

Men du säger ju att det ni kallar dem i dag, säkerhetsavdelningar – det är bara namnet som skiljer sig. Det är samma funktion, man har samma lägre restriktioner. Då bröt ni mot lagen egentligen?

– Det kan inte jag bedöma, jag är ingen jurist. De omprövades inte per automatik varje månad, men de kunde kräva att få sitt beslut omprövat när som helst. Och de allra flesta har gjort det regelbundet under den perioden också.

Den rätten har ju alla som sitter i fängelse, men när man sitter säkerhetsplacerad så står det ju i lagen att då ska man få den här omprövningen varje månad.

– Mm.

Då gjorde ni ett fel där?

– Jag vet inte om vi gjorde fel säger jag.

Jag frågar justitieminister Beatrice Ask vad hon tycker om att normalavdelningarna har använts som de gjort.

– Jag har inga sådana uppgifter om att det har skett, men reglerna är sådana att placering på säkerhetsavdelning ska omprövas med kontinuitet, och det är väl en gång i månaden. Och det klar att reglerna ska följas och det är också viktigt att det görs.

Producent: Sabina Schatzl sabina.schatzl@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".