Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.
Här kan du läsa hela programmet

Så kan gängen stoppas

Publicerat måndag 1 maj kl 06.00
Kaliber så kan gängen stoppas
Före detta gängmedlemmen Andrew Bacchus som jobbar med avhopparverksamhet och Dominique, en av ungdomarna som känner Andrew Foto: Simon Rissvik/SR

Här kan du läsa hela programmet "Så kan gängen stoppas". Vill du hellre lyssna? Klicka här!

Göteborg, onsdagen den 18 september 2013. Det är föräldramöte i stadsdelen Biskopsgården.

– Hur många ungdomar ska vi förlora tills de börjar göra nånting?

– Det är det frågan är?

– Det händer ingenting. Ska vi skaffa oss vapen och skjuta mot de som skjuter mot oss? Hur ska vi agera?

– Den enda sak vi kan göra är att vi beväpnar våra ungar, låt dem försvara sig. Det är bästa sättet. Annars, låt staten komma och göra nånting. Vi lever i det här landet, vi måste ha trygghet.

– Sade du att vi ska beväpna våra barn?

– Men det är enda sättet, förstår du vad jag menar?

– Vi ska samla pengar och köpa vapen.

– Nej, nej. Det här är inte nån bra idé. Så långt ner behöver vi inte gå. Så långt ner behöver vi inte gå.

Ja, så här lät det i Kaliber hösten 2013. När det här föräldramötet hölls i stadsdelen Biskopsgården i Göteborg så hade det inom loppet av en dryg vecka skett sex skottlossningar och ett dubbelmord.

Kanske minns du som lyssnar det här. Eller kanske så har just de här specifika händelserna fallit i glömska, blivit en del av ett diffust mediebrus om skjutningar, mord och gänguppgörelser.

Men hur kan då den här utvecklingen stoppas? Lösningen kan ju knappast vara det som några av de uppjagade föräldrarna i Biskopsgården på mer eller mindre stort allvar föreslog, att själva börja bära vapen i självförsvarssyfte – men hur kan man komma till rätta med kriminaliteten?

I dagens Kaliber besöker vi två städer som har lyckats vända trenden, där skjutningarna minskat och gängens makt har brutits. Och vi ställer oss frågan: Vad är det som har gjorts där som har fungerat?

Manchester: När "Gunchester" fick nog

Vi börjar vår resa i Storbritannien, på en bakgata i södra Manchester, en stad som varit hårt drabbad av gängkonflikter att hela staden fick öknamnet Gunschester.

När det var som värst drabbades Manchester av ett 40-tal gängrelaterade skottlossningar om året. Och en av alla dessa skottlossningar inträffade på just den här gångvägen i stadsdelen Hulme, som vår reporter Josepa Kesic besökte tillsammans med Patsy Mckie – en av de många människor som engagerat sig för att få stopp på våldet.

– So this is also Hulme?

– This is Hulme, yeah.

– An you live close by?

– Yeah, nor very far, not very far...within a walking distance.

– And do you come here often?

– No, I don’t. I don’t.

Patsy Mckie visar mig en smal asfalterad gångväg inramad av blommande körsbärsträd.

Hon är snart 70 år gammal, men ser betydligt yngre ut.

– Yes, I’m going to be seventy…

Patsy Mckie har bott halva sitt liv här i Hulmes, men just de här kvarteren rör hon sig sällan i. Hennes son Dorry, däremot, brukade vara här ganska ofta. Han hade en vän som bodde här i närheten.

– My son would have been accustomed around here, because he had a friend that lived here.

Men Hulmes är helt annorlunda i dag jämfört med när han brukade vara här, säger Patsy.

Förr var människor rädda för att vara ute på kvällarna – till och med på dagarna kände de sig osäkra, berättar Patsy.

– Even in the day they were insecure.

Manchester, en stad i Göteborgs storlek, var tidigare hårt drabbat av gängkriminalitet. Varje år skedde ett 40-tal gängrelaterade skottlossningar. Fram till 2009 miste mellan två och sex personer årligen livet. De flesta av brotten skedde i två små grannstadsdelar, Mosside och Hulmes.

Men mycket har alltså förändrats här.

I dag sker det på sin höjd ett par skjutningar per år. Människor vågar sig ut på gatorna, och de unga männen är inte längre rädda för varandra säger Patsy Mckie.

– They are not afraid of each other as they used to be. They are waving and chatting. Things are different.

När jag frågar hur det gick till, vad det egentligen är som har förändrats, så svarar Patsy att det var människorna i området som själva bestämde sig för att det fick vara slut på våldet.

Och ett liknande svar får jag när jag pratar med Machesters borgmästare, Tony Lloyd.

– I think it was when the community collectively said enough really is enough.

Under tiden som skottlossningarna pågick som värst var han Police Crime Commissioner, politiskt ansvarig för poliskåren i Manchester. Och han har samma bild som Patsy Mckie: Att det fanns en slags smärtpunkt där invånarna i de drabbade områdena bestämde sig för att själva säga ifrån, och som gjorde att de och polisen blev villiga att jobba tillsammans, något som tidigare varit svårt.

– The relationship between the community and the police was probably not a good one. The young men felt that the police was picking on them, giving them a hard time. And there was truth in this. The police didn’t always behave acceptable or to a very good standard.

Polisen behandlade inte alltid de unga männen på ett acceptabelt sätt, sager han.

Det fanns mycket tidigare mycket misstro mot polisen, berättar Tony Lloyd, en misstro som han menar inte var helt ogrundad. Polisen inte alltid behandlade unga män på gatorna på ett acceptabelt sätt, säger han.

– The police feared the community, and the community feared the police.

Poliserna var rädda för invånarna och invånarna för polisen. Men våldet gjorde alltså att båda sidor insåg att de behövde varandra, enligt Lloyd.

Tony Lloyd minns särskilt ett väldigt ilsket möte som hölls efter att en ung pojke skjutits till döds i Mosside. Det fanns en påtaglig chock över att ett barn dragits in i den här dödsspiralen, säger han.

En av de mer erfarna poliserna ställde sig och tog emot kritiken, utan att försöka släta över det, berättar Tony Lloyd. Han bad invånarna att börja samarbeta. Och några mammor tyckte likadant, att det var dags att börja lita på polisen.

Det var där någonstans som relationerna mellan polisen och invånarna började mjukas upp, enligt Tony Lloyd. Man kom fram till att man skulle bilda en referensgrupp, där de boende kunde föra fram sina synpunkter till polisen och politikerna.

Än idag finns den här referensgruppen kvar. Den är ett etablerat sätt att få invånarna på allvar delaktiga i beslut gällande deras bostadsområden.

Tillbaka hos Patsy, på gångvägen bland de blommande körsbärsträden. Vi har kommit fram till platsen där det hände. Det var här hennes son blev skjuten.

– I think he was running along here…

Det var här hennes son, Dorry, blev skjuten till döds.

– He got shot in the back.

Han var där med sin kompis när personer från två rivaliserande gäng började skjuta på varandra. Dorry råkade vara bara vara på fel plats vid fel tillfälle, berättar Patsy.

Att jobba mot våldet och kriminaliteten har hjälpt Patsy Mckie att komma över sonens död, och hon känner att det arbete som hon gör, där hon försöker förhindra att andra unga män blir skjutna, gör att hennes sons död inte var förgäves.

– And what I’m doing now tells me so, because of the lives that I save, because of the young men who stop me and say, you know, thank you, we are pleased of what you are doing. You know, things have changed. That’s the most amazing thing, that things have changed.


Toronto

Vi ska vidare till Toronto i Kanada, en stad där man under en tvåårsperiod lyckades minska antalet döda i skjutningar med en tredjedel. Men strategin i Toronto var en helt annan än den vi kunde höra om i Manchester. Efter ett ovanligt blodigt år med 52 personer döda i skjutningar startades 2005 en specialstyrka inom Torontos polis med uppdraget att operera i särskilt brottsutsatta områden. Den här styrkan blev känd för att ta till med hårdhandskarna mot de kriminella. Och mot en del andra.

Klipp ur reklamfilm: Just a few months ago it was unlikely to see any kids playing in the park behind me…

I en av Torontopolisens egenproducerade reklamfilmer står reportern framför en park med lekande barn i ett av stadens mest brottsutsatta områden. Hon konstaterar att bara för några månader sedan vågade de boende knappt vistas här ut – men tack vare Torontopolisens antivåldsstrategi Tavis leker barnen återigen i parken.

Tavis som är en specialstyrka inom Torontopolisen bildades 2005, och skördade snabbt framgång i bekämpningen av brott i staden. På bara två år gjordes över 10 000 gripanden, 450 vapen beslagtogs och antalet dödsskjutningar minskade med 30 procent.

– Tavis was like one unit that would go to dangerous neighbourhoods, dangerous places.

Tavis var en enhet som agerade i farliga områden. Det vi gjorde var helt lagligt – vi frågade folk vad de gjorde, och ibland visiterade vi misstänkta personer. Det här minskade brottsligheten drastiskt, berättar en polis i Toronto som vill vara anonym.

Strategin var enkel, specialstyrkan skulle röra sig i områden som ofta drabbades av skottlossningar, samla på sig information genom att prata med boende och slå till mot lägenheter där man misstänkte att det fanns vapen och droger.

Från många håll så hyllades polisens arbete. Men inte av alla. Det var något som skavde.

– I was with my daughter, and we were going for breakfast. It was a bright sunny day and I see a police officer sitting in the parking lot eating her breakfast. So I thought to myself, she’s not gonna bother me.

En solig lördagsmorgon i november skulle juristen Knia Singh åka och handla frukost tillsammans med sin dotter och hennes kompis, påväg ut från parkeringen stoppades hans bil av polisen.

Innan min bil hade lämnat parkeringen hade polisen stoppat mig. Och jag frågade konstapeln varför, och fick till svar att när hon slog på mitt registreringsnummer i polisens databas så hittade hon ingenting – och därför ville hon kolla upp mig, berättar Knia Singh.

– Hon sa att det var mitt eget fel att jag blev stoppad eftersom jag nu blev irriterad. Samtidigt satt min dotter i bilen och grät, och hennes kompis var jätterädd.

Och det var inte första gången som Knia Singh stoppades av polisen, enligt honom själv helt oprovocerat. Det handlar det bara om att han är svart, menar han.

– Det här är problem som framförallt plågat områden där människor av en annan etnicitet bor, i synnerhet afro-kanadensare, säger Knia Singh.

Fem år efter det att specialstyrkan bildats kunde en av Kanadas största dagstidningar avslöja att över 120.000 personer hade stoppats, förhörts och registrerats i en av polisens databaser, ofta helt utan misstanke om brott. Metoden kom av media att kallas för Carding, och en stor majoritet av dem som stoppades var svarta medborgare.

– I asked for the information from the police, and by law they have to provide it to me, so I got back 57 pages of information.

Knia Singh visar mig en bunt med papper. Han begärde ut informationen som polisen registrerat om honom de gånger han stoppats. Han fick ut 57 sidor med information om sig själv, trots att han aldrig någonsin dömts för något brott.

Efter avslöjanden om rasprofilering och registrering av personer utan brottsmisstanke har politiker, aktivister och jurister lobbat för nedläggningen av specialstyrkan. Under 2016 nedmonterades också enheten för att i januari i år försvinna helt.

Den anonyma polisen är missnöjd med nedläggningen av specialstyrkan, han tycker frågan om rasprofilering har fått för stora proportioner.

– Folk ville bli av med Tavis, därför började de prata om att flera svarta än vita stoppades av polisen, säger han.

– Och så blev det. Vi blev av med Tavis.

Han säger att han och hans kollegor inte längre kan göra sitt jobb, vi stoppar inte människor som vi brukade säger han och tillägger att den första ökningen av brott på tio år som staden såg under 2016 är direkt kopplad till nedläggningen av specialstyrkan.

Men juristen Knia Singh tycker inte att medborgerliga rättigheter får offras i kampen mot brottsligheten:

– När vi lever i ett demokratiskt samhälle så förväntar vi oss att vara fria. När folk stoppas av polis för deras hudfärg eller beroende på vad de bor, då bryter det mot vad vår regering ska stå för, säger han.
Och han tillägger att antalet skjutningar i Toronto inte har att göra med hur vida polisen stoppar människor beroende på deras hudfärg, när flest personer stoppades var 2005, det var också då som Toronto såg den högsta siffran av dödsskjutningar under 2000-talet.

– All carding was doing was driving the community apart and basically make people mistrust the police.


Manchester

I Manchester beskriver både polisen och invånarna hur våldet till slut hade eskalerat till slut till en nivå där invånarna själva fick nog och bestämde sig för att göra något. Men gängen var inflytelserika och många var rädda för dem.

Så även om viljan fanns så var frågan hur man skulle få folk att bryta tystnaden och våga berätta det de visste om de kriminella för polisen.

Om man kliver in i Manchesters magnifika, viktorianska stadshus från 1877 så kommer man till en lång rad med statyer. Alla föreställer män – utom en. På en av pelarna med statyer står en byst i metall föreställande en kvinna med stor huvudbonad. Statyn är speciell. Den är gjord av smälta vapen, och kvinnan, hon lever än idag.

Nu sitter jag i baksätet i en stor familjebil tillsammans med kvinnan som fått stå modell för stadshusets första kvinnliga staty. Hon heter Erinma Bell och har blivit en symbol för kampen mot våldet och gängkriminaliteten i Manchester.

– What people have to do is to get local people to own the problem. It is their problem, not polices problem, not the government’s problem.

Hennes engagemang började på allvar efter en händelse på en fullsatt hemmafest i stadsdelen Mosside i början av 2000-talet. Hon var där tillsammans med sin man, och hade en trevlig kväll fram tills tre maskerade män dök upp. En serie skott avlossades. Det var en vän till Erinma Bell som hade blivit skjuten.

Men efteråt var det nästan ingen ville berätta för polisen vad som hänt.

– Det var bara jag och min man som hört något, alla andra hade helt plötsligt blivit döva, stumma och blinda, säger Erinma Bell. Och jag sa till folk som jag VISSTE var där, du stod bredvid mig, du måste ha sett något, men jag fick svaret att ”nej, jag har inte sett någonting”.

– Folk sa till oss att ”här i området pratar vi inte med polisen, varför pratar du med polisen?” , säger Erinma Bell.

– Men någon hade skjutit min vän, jag vill veta vem det är, så varför skulle jag inte prata med polisen?

Det var efter den här händelsen som Erinma Bell började arbeta för att få invånarna i Manchesters utsatta områden att våga vittna. Hon bjöd in polisen till öppna möten, och gick sen runt i bostadsområdena och knackade dörr för att se till att också de som var tveksamma till polisen faktiskt dök upp.

I början gick det sådär. Många var arga på polisen, några kallade dem för rasister. Men mötena gav ändå resultat. Det blev tydligt att många kunde tänka sig att prata med polisen – om de bara fick vara anonyma. Men många kände sig tveksamma till att polisen verkligen kunde skydda deras identitet.

För att bryta tystnadskulturen började myndigheterna ge stöd till organisationen Crime Stoppers, som fungerar som en slags mellanhand för den som vill lämna tips om kriminell verksamhet. Istället för ta kontakt direkt med polisen kan tipsarna vända sig till organisationen, som garanterar anonymitet. Sedan vidarebefordrar Crime Stoppers tipset till polisen.

Och även polisen började ta efter det arbetssättet och såg till att skaffa de tillstånd som krävdes för att själva kunna ta emot anonyma tips.

Och enligt Erinma Bell har det här arbetet fungerat. I dag handlar hennes engagemang inte i första hand om att få folk att våga prata med polisen. Istället koncentrerar hon sig nu på att få människor av olika etniska grupper att mötas och lära känna varandra.

– We are all here to live together. And we want to live together in peace.


TORONTO

I Toronto lade polisen ner den hårt kritiserade specialenheten Tavis, efter avslöjanden om att de registrerat över hundra tusen människor, varav många inte hade gjort något brottsligt.

Men det finns också andra brottsbekämpande insatser som genomförts i Kanada, som har hyllats och fått spridning över världen. Sen tio år tillbaka har provinsen Ontario har spenderat stora pengar på brottsförebyggande projekt som riktar sig till barn i riskzonen och att se till att de inte växer upp till att bli kriminella.

Det är torsdag kväll på Child development Institute, institutet för barns utveckling. Ett tiotal barn och några mentorer förbereder kvällsmat i den stora tegelbyggnaden som ligger intryckt mitt i ett av centrala Torontos radhusområden.

Här föddes för drygt 30 år sedan ett av Kanadas mest uppmärksammade brottsförebyggande program.

Dr Leena Augimeri är en av grundarna till programmet SNAP, Stop now and plan.

Grundidén är lära barn mellan 8 och 12 år att hantera ilska och frustration genom en rad olika tankeverktyg. Och det finns bevis för att det fungerar.

En lönsamhetsanalys av SNAP gjord av en forskare vid Cambridge universitet i England visar att för varje dollar du spenderar på att förebygga att barn hamnar i kriminalitet kan samhället spara 32. I längden nära en miljon svenska kronor per barn.

SNAP är bara ett av över 400 ungdomsprogram som finansieras av barn- och ungdomsdepartement i Ontarioprovinsen.

Sen departementet bildades 2003 så har ungdomsbrottsligheten sjunkit med 46% och antalet barn under 18 i ungdomsfängelse har mer än halverats.

Den före detta gängmedlemmen Andrew Bacchus ska visa mig runt i några av Torontos mest brottsutsatta områden. Vi kör långsamt igenom bostadsområdet Jamestown där Andrew för snart 20 år sedan gjorde lönsamma affärer med narkotika och vapen.

Det är en enkelriktad gata som går genom ett slitet bostadsområde i brunt tegel, ett typexempel för ett av kanadas och nordamerikas social housing projekt, subventionerade hyresrätter där fattigdomen och arbetslösheten är utbredd. Och här finns tydliga spår av gängkriminalitet

– Den mörka färgen på väggarna är övermålad gänggraffiti, berättar Andrew som för länge sen lämnat livet på gatorna bakom sig. Nu är han anställd av barn- och ungdomsdepartementet för att hjälpa unga män ut ur gängkriminalitet och förebygga gängens nyrekrytering.

Efter en blodig inledning på 2000-talet med ett för Toronto högt antal skjutningar och mord har det provinsiella styret i Ontario dom senaste 10 till 15 åren investerat mycket i prevention och interventionsarbete för att förebygga gängkriminalitet, bland annat genom att finansiera olika projekt i dom 13 områden som polisen identifierat som särskilt utsatta.

Tillsammans med en av den kanadensiska polisens mest erkända gängexperter passerar jag säkerhetsdörrarna på Toronto South Detention Centre, landets näst största fängelse för brottslingar som dömts till 2 års fängelse eller mindre. Upp till 1650 fångar får plats i den mäktigt stora byggnaden som öppnade 2014.

Mannen jag pratar med vill av säkerhetsskäl inte ha sitt namn med i reportaget. Han har i snart 20 år jobbat som polis och i drygt 12 av dem med gängkriminalitet. Han utbildar poliser i hur gängen fungerar och har vid flera tillfällen bistått utländsk polis i arbetet mot gängkriminalitet, där ibland amerikanska FBI. Han har själv inrättat en enhet här i fängelset, det det är nämligen här som de flesta gängmedlemmarna i provinsen sitter och genom att ha förhört över tusen av dom genom åren har han och hans kollegor i Toronto ändrat sin syn på hur gängen ska bekämpas:

– Det måste finnas en balans, lika många poliser som jobbar med att sätta dom i fängelse måste jobba med att hålla dom därifrån, annars ser vi det som hände under Summer of the Gun.

Han pratar om sommaren 2005 som i Kanada är känt som det blodigaste året under 2000-talet då 52 personer sköts till döds i Toronto, många av dem utan koppling till gängkriminalitet. Året blev en markör i Polisen och provinsens arbete mot skjutvapen och gäng, sedan dess har över 73 miljoner kanadensiska dollar, nära en halv miljard svenska kronor satsats på särskilda specialenheter inom polisen, fler åklagare och utökade vittnesprogram. Tio år efter det blodiga året hade antalet döda i skjutningar halverats.

Gängexperten i fängelset menar att Torontopolisens utökade resurser har lett till mycket positivt, men att den stora skillnaden är att man nu delar med sig av sina kunskaper om hur gängen fungerar:

– Folk brukade säga att vi inte kan dela med oss av informationen om hur vi jobbar, det skulle gynna gängen, men varför kan vi inte dela med oss av vår kunskap om hur någon blir gängmedlem?

Så i ett samarbete med lokala skolstyrelser och en rad ideella projekt har han och hans kollegor föreläst för lärare, föräldrar och socialarbetare om hur man identifierar en ung person på väg in i gängkriminalitet.

På institutet för barns utveckling har barnen i SNAP programmet precis ätit klart och jag får en rundtur i byggnaden utav två mentorer, en av dem är Andy Segovia som själv gått igenom programmet:

Jag hade problem med utbrott, slagsmål och mobbning i tidig ålder så min skola tipsade min mamma om SNAP berättar Andy som idag är 23 år gammal och mentor för andra barn, utan SNAP hade jag antingen suttit i fängelse eller varit död vid sexton års ålder säger han.

Det här programmet har gjorts tillsammans med P4 Göteborg, som en del i deras satsning #vapenfristad. Fler reportage och analyser av hur gängkriminaliteten kan bekämpas hittar du här.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".