Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.

Kaliber 23 oktober 2005: En giftig nutidshistoria

Publicerat torsdag 10 november 2005 kl 09.35
1 av 5
Foto: Michael Wall SVT Bild
Lena Sommestad. Foto: Cecilia Larsson
2 av 5
Lena Sommestad. Foto: Cecilia Larsson
Foto: Lars-Gunnar Bengtsson SVT Bild
3 av 5
Foto: Lars-Gunnar Bengtsson SVT Bild
Foto: Tommy Holl
4 av 5
Foto: Tommy Holl
Foto: Öyvind Kjölberg
5 av 5
Foto: Öyvind Kjölberg

För trettio år sedan rasade debatten om undermedlet Hormoslyr, som användes för att ta död på lövsly. En skogsbolagsdirektör drack till och med en klunk i TV för att visa hur ofarligt det var. 1977 förbjöds preparatet eftersom det visade sig vara cancerframkallande.

Sedan dess har kemikalietrycket inom jordbruket bara ökat. Och de 30.000 kemikalier som omger oss idag - vet vi inte mycket om.

Här kan du läsa allt om Kalibers granskning.

---

Anders fick cancer

Vi börjar i Dala-Järna hos Anders Munters, bonde i fjärde generationen. För ett och ett halvt år sedan fick han beskedet: du har cancer. Ganska snart gjorde han själv kopplingen till de bekämpningsmedel han kommit i kontakt med redan från tidig ålder. Först DDT, och så småningom Hormoslyr  - en grupp bekämpningsmedel mot lövsly som välkomnades av bönder och skogsägare.

Anders Munters minns hur han gick och sprutade i dikesrenarna och hur den sötaktiga vätskan rann utmed ryggen. Då var det inget som bekymrade honom. Men idag - när man vet att dioxinerna, som ingick i de preparat han använde, hör till världens giftigaste ämnen, tycker Anders Munters att det borde kunna finns något samband mellan bekämpningsmedlen och hans cancer.

Men det som verkar uppenbart för Anders Munters är inte lika självklart för andra. De läkare han varit i kontakt med har inte kunnat ge några svar på varför han har drabbats av cancer.

Mikael föddes skadad

Mikael Andersson föddes 1964, en tid när ”undermedlet” hormoslyr spreds som mest i Bergslagsskogarna. Men mitt i glädjen över första barnet och barnbarnet kastades familjen ner i en avgrund av chock och förtvivlan, Mikael föddes utan armar och utan ben. Och ingen kunde förklara varför, inga svar fanns att få.

Det enda familjen så småningom själv kom fram till var att Mikaels mamma hade kommit i kontakt med höga halter av hormoslyr just när Mikaels armar och ben skulle utvecklas. Det var en tung insikt också för Mikaels morfar, som hade arbetat med besprutningen, och litat på informationen.

Egen jakt på svar

Mikael Andersson vägrar låta funktionshindret begränsa honom. Han tar sig fram dit han vill med bil eller elrullstol. Han är trebarnsfar och driver ett eget företag. Funderingarna kring hans funktionshinder har alltid funnits i bakgrunden men det är först på senare år som han mer aktivt har försökt få svar på varför han föddes utan armar och ben.

Hur kunde man vara så säker på att det som tog död på buskar och träd inte skulle påverka människor? Är det rimligt att man föds utan armar och ben utan att det finns några som helst förklaringar? Hur kan man så bestämt avfärda vissa orsaker? Om det inte berodde på hormoslyr - vad kan det då ha varit?

Mikael Andersson har skrivit brev till Statsministern, som slussade honom vidare till Miljödepartementet, som skickade honom vidare till Kemikalieinspektionen, och därifrån blev han hänvisad till Justitiekanslern.

Överallt har han mötts av samma besked: ”det går inte att bevisa några samband och hur som helst kommer du 40 år för sent”. Så även om man vet idag att dioxiner kan ge fosterskador, finns det ingen som kan säga att det gäller just Mikael.

Inte heller de forskare som Mikael Andersson har kontaktat har kunnat förklara varför han saknar armar och ben.

För Mikael personligen får funktionshindret så klart stora praktiska och ekonomiska konsekvenser, men efter de hittills resultatlösa kontakterna med forskare, politiker och myndigheter drar han slutsatsen att det är andra ekonomiska hänsyn som styr deras agerande.

Så började det

Bekämpningsmedel började få stor spridning inom jord- och skogsbruk efter andra världskriget. När behovet av kemiska stridsmedel minskade behövde kemiindustrin få avsättning för sina produkter på nya marknader.

Först spreds gifterna ganska ohejdat, man brydde sig varken om att skydda miljön eller den egna kroppen. Men på 60-talet började en växande miljörörelse ifrågasätta medlen. Och så småningom förbjöd man de allra farligaste.

Idag är man betydligt mer medveten om risker och hur man ska skydda sig. Men efter mer än fem decenniers bekämpning av ogräs och insekter med olika kemikalier vet man fortfarande lite om deras effekter.

Enskilda ämnen är undersökta men kombinationen av olika ämnen och vilka effekter de har på lång sikt, vet man förvånansvärt lite om. Det konstaterar Maria Wivstad vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala, efter att ha gått igenom den forskning som finns om bekämpningsmedel och risker för hälsa och miljö. Och hon ser en fara i att man nöjer sig med att de giftigaste ämnena inte längre används i Sverige.

Varför vet man då så lite om effekterna av bekämpningsmedel? Och vad gör man för att förebygga  framtida risker? Maria Wivstad, tror att vi lever i en falsk trygghet, men det handlar också om politiska prioriteringar.

Och där den politiska viljan saknas, där saknas förstås också pengarna. Det har Jenny Kreuger, som forskar kring vattenmiljön, tydligt känt av.

Bristen på forskning kring sambanden mellan bekämpningsmedel och sjukdomar handlar också om att  det är en alltför komplex uppgift. Det säger de forskare vid landets yrkesmedicinska kliniker som Kaliber har talat med. Inom jord- och skogsbruk exponeras man för många olika ämnen under lång tid. Det går helt enkelt inte att urskilja vad som kan ha orsakat en viss sjukdom.

Typiska cancerformer ökar

För Anders Munters i Dala-Järna handlar bristen på kunskap också om ovilja. En ovilja att se vissa samband och ifrågasätta vilka framsteg vi egentligen har gjort.

När Kaliber träffar Anders Munters har hans opererade höft just havererat. Han är van vid åkommor både här och där men cancern känns ändå tyngre att bära nu, på grund av oron.

Och Anders Munters är långt ifrån ensam om sin oro. På trettio år har cancerfallen i befolkningen fördubblats och en grupp av cancersjukdomar som ökat särskilt mycket är lymfom, cancer i de vita blodkropparna.

Varje år drabbas ungefär 2 000 personer i Sverige av olika typer av lymfom - Anders Munters är en av dem. 

Och det  finns undersökningar som visar att bönder som kommer i kontakt med kemiska bekämpningsmedel löper en något större risk att drabbas. Det gäller bland annat ämnet Glyfosat - som ingår i ogräsbekämpningsmedel och är den vanligaste kemikalien inom jordbruket idag.

Hormoslyr-varnaren ropar igen

Cancerläkaren Lennart Hardell i Örebro anser att det finns klarlagda samband mellan cancer och bekämpningsmedel. Han är kritisk till att man öppnar för ännu större användning av dessa preparat genom att utveckla genmodifierade grödor som ska tåla Glyfosat bättre.

Lennart Hardell var en av de första som slog larm om bekämpningsmedlet Hormoslyr på 70-talet. Hans studier smutskastades då av forskarkollegor och företrädare för både industrin och facket, som alla såg ett hot mot jobben. Men efter några år togs hans uppgifter på allvar och Hormoslyr förbjöds 1977.

Har man då lärt sig något av den tidens hätska Hormoslyr-debatter?

Nej, säger Lennart Hardell. Försiktighetsprincipen - att agera vid blotta misstanken om fara - urholkas allt mer, menar han.

Bruket ökar

Tittar man på jordbruket visar trenden de senaste decennierna på att användningen av bekämpningsmedel inte minskar - trots flera politiska beslut och handlingsprogram de senaste åren för att minska kemikalieanvändningen. Det är något som oroar Kemikalieinspektionens jordbruksexpert Peter Bergkvist.

Samtidigt som politikerna alltså beslutar om att kemikalieanvändningen ska minska, ökar pressen på svenska bönder att odla mer intensivt, och använda mer kemikalier, för att konkurrera med importen av billiga jordbruksprodukter.

Det är inte särskilt troligt att vi når riksdagens mål om en giftfri miljö om tio år, menar Peter Bergkvist. Det krävs mycket större förändringar, och han vill själv se en mer radikal ekologisk omställning.

Men detta är kontroversiellt. De olika myndigheter som arbetar med de här frågorna är inte alls överens om att mer ekologisk odling är rätt väg att gå för att minska kemikalieberoendet. Och bland lantbrukarna råder också delade meningar om vad som egentligen är mest miljövänligt.

Per sprutar

Per Sandberg odlar spannmål och bedriver skogsbruk på sin gård i närheten av Örebro, det är ett så kallat ”miljöinriktat precisionslantbruk” förklarar han. Han använder sig av den senaste tekniken för att lokalisera ogräset och spruta enbart där det växer. Och Per Sandberg ser inget oförenligt med att vara miljövänlig samtidigt som man bekämpar ogräs med kemikalier. 

Bakom en låst dörr finns lagret av kemikalier och näringslösningar. Ett litet kalt rum med hyllor utmed ena väggen där dunkar, flaskor och tablettförpackningar står på rad. Lagret kostar flera hundratsuen kronor, pengar som måste tjänas in på intensivare odling och större avkastning.

Per Sandberg litar på den information han får och han är övertygad om att man har lärt sig mycket sedan den ohämmade användningen av bekämpningsmedel på 50- och 60-talen. Han ser inget alternativ till användningen av bekämpningsmedel.

Små doser länge

Jordbruket använder idag en dryg tiondel av alla kemiska bekämpningsmedel i Sverige. Det allra mesta används inom industrin.

Det speciella med jordbruket är att medlen sprutas direkt i naturen, direkt på våra livsmedel och frågan är vad man egentligen vet om konsekvenserna. Vilken effekt har små mängder på lång sikt, och vad innebär kombinationen av många olika ämnen?

Mikael Andersson och Anders Munters funderar båda över vilka frågor framtida generationer kommer att ställa om dagens agerande.

- Jag vill inte att människor ska drabbas av sådant här, bara för att man litar på vad myndigheterna säger, säger Mikael Andersson. Om inte annat så kanske jag kan få veta att det inte kan ske igen, att man har andra kontrollsystem idag. Och sen vill jag ha upprättelse, att någon tar på sig ett ansvar, och säger att det här var fel. Och det har jag ännu inte hört.

- Jag har ju försvarat bekämpningsmedlen, säger Anders Munters, men faktum är att som man mår idag och som man känner det så... man kan ju inte ångra det man har gjort, men man kan ju i alla fall försöka förklara för de som kommer efter vad man har dragit för slutsatser av det som man har varit med på.

Miljöministern svarar

Frågorna som de här två drabbade ställer, riktar vi vidare till miljöministern, Lena Sommestad:

- Varför kan Mikael Andersson inte få någon förklaring till varför han föddes utan armar och ben. Han har vänt sig till experter, myndigheter, regeringen... varför kan han inte få svar?

- Ja, det är väldigt svårt att fastställa sådana här samband, och det är just därför som vi idag är så noga med att, även om inte direkta samband kan fastställas, så ska farliga kemikalier, som vi misstänker kan ge skador, fasas ut. De ska inte finnas på marknaden och ute i miljön.

- Tycker du att myndigheterna har något ansvar för skador som kan ha orsakats av t ex Hormoslyr?

- Det handlar ju om vad man rimligen kan ha vetat då. Idag vet vi att de är farliga och ska bort helt och hållet. Det driver vi väldigt starkt inom EU.

- Men nu kan vi ju se att beroendet av kemikalier inom jordbruket ökar, trots politiska beslut om motsatsen. Är det acceptabelt?

- Jag skulle vilja se en fortsatt minskning, men sen 70/80-talen har vi haft en 60-procentig minskning fram till mitten av 90-talet. Det är inte lika lätt idag att fortsatta den minskningen, vi ska försöka, men framförallt jobbar vi idag med att byta ut de farligaste kemikalierna, så att även om mängden inte minskar, så minskar riskerna. Just nu arbetar vi hårt inom EU för att få bort de farligaste ämnena, men också för att få kunskap om alla ämnen som finns på marknaden. Det finns 30 000 olika kemikalier och de flesta vet vi ingenting om.

- Forskare jag pratat med talar också om en stor kunskapsbrist vad gäller kombinationen av olika ämnen, och långsiktiga effekter. Varför sker det inte mer forksning?

- Toxikologisk forskning har fått ökade resurser, men vi ska komma ihåg att när vi inte ens har kunskap om enskilda ämnen, är det naturligtvis ännu svårare att få kunskap om sådana här ”coctails”. Vi behöver fortsatt forskning och kartläggning.

- Just för att det finns obekanta risker är det ju viktigt med ”försiktighetsprincipen”, som varit central i svensk politik. Många jag talat med är oroade för att den urholkas, har de fog för sin oro?

- Det finns fog för den. I den diskussion som pågår på EU-nivå driver Sverige starkt att det som ska avgöra om ett ämne får användas är ämnets egenskaper, man ska inte behöva bevisa effekter på människor. Det är väldigt många som driver en annan linje idag, och det kommer att göra det väldigt svårt att fasa ut ämnen. Då kommer vi att få den här typen av skador som vi har sett tidigare, som berodde på att vi inte kunde kartlägga effekterna.

- Så vad ska du göra för att hålla fast vid principen?

- Vi driver väldigt hårt att alla kemikalier som lagras i kroppen, blir kvar i miljön och är cancerframkallande ska bort. Det är högsta prioritet för oss i förhandlingarna.

- Kommer vi att kunna nå målet om en giftfri miljö med dagens kemikalieberoende?

- Vi ser att det är ett av de miljömål som vi har allra svårast att nå. Vi är beroende av EU och av internationell framgång. Idag leder Sverige ett arbete med att fastställa en global strategi för att samordna kemikaliepolitiken och hjälpa u-länder med kunskap. I många u-länder idag händer det som hände här tidigare, nämligen att oerhört farliga kemikalier änvänds i jordbruket och många människor både dör och skadas av detta.

reporter: Daniela Marquardt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".