Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 30 oktober 2005: Vem har ansvar för att Tabeh inte kan läsa?

Publicerat måndag 3 april 2006 kl 10.30
1 av 7
Anna Jaktén. Foto: Ola Kjellbye
2 av 7
Foto: Anna Jaktén
3 av 7
Foto: Anna Jaktén
4 av 7
Foto: Carin Malmberg
5 av 7
Foto: Carin Malmberg
6 av 7
Foto: Carin Malmberg
7 av 7
Foto:Carin Malmberg

Tabeh har haft Sverige som förälder sedan hon var nio. Då kom hon som ensamkommande flyktingbarn. I dag är hon 22, men kan inte läsa och skriva ordentligt. Och det är ett öde hon är långt ifrån ensam om.

”Det handlar om 12 år, livet ... Det ju bortkastat. Plus att jag har ju inte tid att gå hundra år i skolan och vara på samma plats och inte ens gått vidare.”

 ”Jag vill veta vem det var som hade ansvar! Det är min fråga. Det är det jag vill komma fram till. Och varför det blivit så? Varför just jag? Det är frågan.”

Juni 1993 lyfter ett plan lyfter Sierra Leone. Med ombord finns Tabeh, nio år. Den enda packning hon har är den brokiga klänning hon bär och skorna på fötterna. Tabeh pratar ett lokalt språk som heter limba och hon har aldrig gått i skolan. Hon är ensam. Hennes mamma är död. Hennes pappa är omgift och de har mycket liten kontakt. Det är hennes blinda farmor, som hon vuxit upp hos, som på något sätt bekostat biljetten. Farmodern är analfabet, fattig och hon ska snart dö men hon önskar sitt barnbarn en framtid. Det kan man få i Sverige, tror hon.

” Tabeh har läs – och skrivsvårigheter. Detta beror bland annat på att hon gått mycket lite i skolan. Tabeh har ingen skolgång från sitt hemland, Sierra Leone, och de första åren var skolgången i Sverige sporadisk.” Skriv – och läscentrum i Helsingborg, 031016

”Tabehs liv i Sverige har bestått av högst tre år på samma ort. Hennes stora önskan är att få gå i skola och att få ett eget boende. Båda önskemålen är mycket lätta att sympatisera med.” Skolutredning 2001

Oktober 2005. Framför Tabeh ligger en geografibok för fjärdeklassare. De enkla orden går bra för henne – men så när det står bruksområde eller glesbefolkat– då blir det tvärstopp.

Tolv år av svenskt ansvar

I dag är Tabeh 22 år. Det har gått tolv och ett halvt år sedan hon som tanig nioåring klev iland på svensk mark. Tolv och ett halvt år sedan Sverige tog över ansvaret för hennes uppväxt, utveckling och utbildning.

- Ibland när man tänker på alla dessa åren, plus det där folket som man känner som är lika gamla, dom har slutat i skolan, nu dom går i högskolan. Jag själv är ingenstans, och sen när dom frågar mig så skäms jag och säger vilken klass jag är i, dom undrar varför. Alltså varför jag går där, så jag typ, man blir... man mår inte bra fysiskt och inte psykiskt heller. För här, jag har varit som en docka, helt enkelt. Man bara placerar och hämtar hur som helst, säger Tabeh.

Så vad har hänt under Tabeh skolgång? Hur kommer det sig att hon efter tolv och ett halvt år i Sverige fortfarande inte kan läsa och skriva ordentligt? Och vem har ansvaret?

Tillsammans har Kaliber och Tabeh försökt hitta svaren. Vi har begärt ut dokument som rör Tabeh. 270 sidor från migrationsverk, instutitioner där hon bott, flyktinghem, skolor, läkarjournaler, socialsekreterare, utredningar.

Det är ett kryss framför orden icke skrivkunnig på Tabehs svenska asylansökan. På bilden intill blickar hon blygt in i kameran. Den blicken är det enda som säger något till personalen på Invandrarverket mottagning syd. Själv varken kan eller får hon. En man som påstår att han är hennes bror för istället hennes talan. Tabeh själv förstår inte vad han säger, de talar inte ens samma språk. Hennes språk – limba - är det ingen som talar här. Därför blir Tabeh själv inte förhörd. Hon får bara titta in i kameran och lämna sitt tumavtryck. Att den vuxne mannen är inte alls hennes bror, det förklarar Tabeh när hon kommit ifrån honom och någotsånär lärt sig tala svenska.

För nån familj här – det har hon inte. Så här står det i tidiga journalanteckningar:

”Väldigt tystlåten och ger ett nästan depressivt intryck” – läkarjournal 1994

”Påtagliga läs – och skrivsvårigheter för vilket hon behöver hjälp” läkarjournal 1995.

”I Alvesta pratade de mycket om ett familjehem för Tabeh men då hon var på väg därifrån lät man frågan bero” familjehemsutredning 1996

”Handläggaren bedömer att Tabeh behöver en familj som kan ge henne den trygghet som hon i dag saknar. Hon är för ung för att bo på ett grupphem.” – 1996.

Ett tryggt hem och allt stöd för att komma ifatt jämnåriga i skolan – så står det i tidiga utlåtanden om vad Tabeh behöver. Men i stället kommer hennes år i Sverige att präglas av ständiga uppbrott – från bostäder och skolor.

Bytt skola tolv gånger

Mellan ankomsten 1993 och årsskiftet 2002/2003 – då Tabeh helt tröttnat på att bli flyttad på – måste hon flytta åtta gånger. Hon går under de här åren på tolv olika skolor.

Första flytten går från flyktingmottagning i Malmö till ett grupphem i Alvesta. I Alvesta placeras Tabeh i förberedelseklass – först på en skola, sedan på en annan. Från Alvesta flyttas Tabeh till ett flyktinghem i Uppsala. Uppsala kommun tar därmed över ansvaret för henne. Hon är tolv år och börjar ny förberedelseklass. De flesta andra på gruppboendet är över sexton.

Journalanteckningarna vittnar om ett ensamt och vilset barn. Hon kan inte sova. Hon säger att hon tror att hon ska dö.

26/11 – 95. ”Tabeh berättar att hon kommer att dö i natt. Det känns som om det här är sista gången hon spelar pingis.”

11/1 – 18/1- 96. ”Har fortfarande endast två lektionstimmar / dag i skolan. Hon tycker att det är för lite och för enkelt. Har ej fått någon bok. Äter inte i skolan. Ingen i skolan har visat henne.”

”Mår mycket dåligt. Kan ej sova. Sover inne hos personalen.”

3/11 – 96. ”Mycket ledsen på kvällen, sitter och gråter, tänker på sin mamma som är död. Vill inte sova men lägger sig tillslut i personalrummet. Sover bara en timme.”

”Sett fram emot att få många gäster på sin födelsedagsfest, men ingen kom. Verkade besviken, tyckte de kunde ringa om de inte kunnat komma.”

Tittade in i väggen

Den här tiden har Tabeh en sk god man – Sabine Martens.

”Om vi nu tar ansvar för de här barnen, som samhälle, så måste ju vi som samhälle ställa upp för de här barnen som samhälle, istället för föräldrarna. För någon måste ju ta ansvar. En nioåring kan inte ta ansvar för sig själv, säger Sabine.

”Hon satt väldigt mycket, tittade rakt in i väggen i princip med väldigt mycket kläder på sig eftersom hon frös något så fruktansvärt. Man fick verkligen jobba för att komma nära henne, prata med henne.

Anna: Hur upplevde du, när Tabeh var här, hur såg hennes dagar ut, vad gjorde hon?

S: Det har jag funderat på många gånger. Hon har egentligen inte gjort så mycket, hon har inte gått i skolan, hon har inte haft någon annan sysselsättning egentligen heller. Så dom gångerna jag träffade Tabeh, då gjorde hon sällan någonting, jag kan inte komma ihåg att hon gjorde någonting någon gång.

A: Hon satt och fördrev tiden menar du? Tittade på TV spelade memory?

S: Jag tyckte inte ens att hon spelade memory eller tittade på TV. Jag tycket många gånger att hon gjorde ingenting. Absolut ingenting. Hon orkade inte.

A: Vad tänker du idag, när du hör från Tabeh att hon fortfarande inte kan läsa och skriva ordentligt?

S: Egentligen förvånar det mig inte. Jag tänker helt enkelt som så att man inte har samarbetat tillräckligt mycket. Man har inte kollat upp tillräckligt mycket. Utan alla litar bara på att det löper på. Och då kan det bli så här att man faller emellan, överallt.

Finns en vilja att hjälpa

När Tabehs uppehållstillstånd är klart får hon inte ha en god man längre. Men det är inte så att det saknas vilja och omtanke om henne. Det vittnar många av de journalanteckningar vi hämtar ut om. Man vill ge henne nåt bra. Hon flyttas till en fosterfamilj med tre barn. Men hon har redan haft nästan fyra rotlösa år i Sverige och placeringen misslyckas.

”Fostermamman säger att Tabeh inte vill släppa någon nära sig. All närkontakt slår hon ifrån sig” – socialtjänstens anteckningar.

”Fosterpappan är bekymrad över hur hon har det, att inte äta och inte trivas. Flickan kommer att gå under, säger han” – socialtjänstens anteckningar.

”Tabeh bör inte bo i någon typ av ungdomsboende eller på någon instutition. Hon behöver vara ensamt barn och få knyta an till en eller två vuxna, det finns inte heller något vårdbehov som motiverar instutitionsboende. Slutligen påpekas vikten av att Tabeh skoltestas för att hon ska få tillgång till bästa möjliga undervisning”

Så säger barn och ungdomspsykiatrin om Tabeh när hon nu är 14 år. Då har hon redan bott här i fyra och ett halvt år. Men så har inte verkligheten sett ut hittills – och så blir den inte heller. Socialtjänsten hittar ingen fosterfamilj. De hittar ett mindre hvb-hem, hem för vård och boende i Västerås. Tabeh flyttar dit och börjar i en ny skola.

Veikko Packalén drev hvb-hemmet i Västerås. Den första tiden ingick det i avtalet att Tabeh skulle vara ensamt barn, men efterhand placerades också andra ungdomar på hvb-hemmet.

Anna: Skiljde sig Tabeh från de andra ungdomarna som var där?

Veikko Packalén:  ”Ja, Tabeh skiljde sig på det viset att hon hade inga drogproblem, hon drack inte, utan hon var helt enkelt ensam. Hon hade inga släktingar, inga vänner, inga band att knyta an någonstans.

Det har ju varit delvis många bortkastade år, enligt mitt sätt och se, kring Tabeh. Det är ju väldigt jobbigt att knyta an till vuxna som oftast arbetar väldigt oregelbundet eftersom sådana här institutioner och hvb-hem har väldigt stor personalomsättning. Och alla de här socialsekreterarna som velat hennes bästa, förmodligen, och velat väl, att det ska gå bra för henne. Men när det kommer nya, nya, nya och alla börjar om från början. Om hon hade haft en vuxen person med sig till de här mötena och de här besluten så hade hon kanske haft mod och ork att stå emot: det här vill jag inte, för det här har jag ju gjort, och det är inte det här jag behöver. Utan hon har liksom inte förstått vad de här myndighetspersonerna egentligen har beslutat. Och hon har kanske trott att det här blir bra, och det här blir något nytt. Och så har hon hamnat i samma smörja igen.”

”Hon kanske aldrig skulle ha placerats i ett hvb-hem eller behandlingshem för det var ju inte det hon behövde. Hon behövde ju ingen behandling på det viset att hon skulle ha drog- eller alkoholproblem eller vara utåtagerande eller begå brott. För det gjorde hon inte, utan hon behövde ju en fast tillvaro och några personer och få tillit till vuxenvärlden och skapa en relation med vuxna som kunde styrt henne och hjälpt henne med skolgång. Vad man gjorde nu var att placera henne bland andra vilsna ungdomar som hade problem och hon hade ju väldigt svårt att hantera det där. För hon kände sig utanför och hon förstod sig inte på det här med droger.”

Anna: Så du tycker det är konstigt att hon hamnade på erat hem egentligen från början?    

” Ja till en början kanske jag inte tyckte det var så konstigt för jag uppfattade det som om hon skulle stanna en viss tid, enbart i utredningssyfte, att vi skulle utreda hennes behov, vad är det hon behöver. Och det var ju ganska lätt gjort, efter ett tag förstod vi ju att hon behövde bättra på sina kunskaper vad det gäller läsning och skrivning, ja, läsa in grundskolan.”

Nån god man har Tabeh inte längre. Socialtjänsten i Uppsala ansöker om en god man eller särskilt förordnad vårdnadshavare. Men överförmyndarnämnden säger nej, eftersom Tabeh har en pappa i Sierra Leone och att det inte finns någon avgränsad aktuell fråga.

Tabeh får förtroende för personalen i Västerås, men har svårt med miljön i ett hvb-hem. Hon flyttar till en utslussningslägenhet och börjar i folkhögskola.

Först nu, efter åtta år, uppmärksammas på allvar att Tabeh faktiskt inte har lärt sig det hos behöver. Vittnesmålen från de skolor där hon gått tidigare har mest vittnat om att hon är ambitiös och passar tider.

”En mycket trevlig och ambitiös flicka med stort behov av positiv hjälp och stöd” lärarutlåtande Alvesta.

”Läraren tycker det går bra i skolan, det är en duktig flicka som kan passa tider säger hon” socialtjänstens anteckningar 1997

”I telefonkontakter med tidigare lärare som känt henne väl beskriver de hur hon kämpat hårt för att tillägna sig undervisningen. Efter förberedelseklassen under de första åren i skola i Uppsala verkar hon ha kommit på för hög nivå i de påföljande skolorna i Västerås. På den sista skolan, folkhögskolan, insåg man alltför sent att hon var analfabet när hon kom till Sverige och alltså inte hade grunderna i sitt hemspråk. Tabeh beskrivs av alla tre lärarna som en mycket trevlig och ambitiös flicka.” Älby

Tabeh har största delen av sin tid i Sverige varit skriven i stadsdelen Gottsunda i Uppsala. Där är Bengt Ramstedt chef på socialtjänstens placeringsenhet.

”Utifrån det material som vi har fått från skolorna som hon har gått i så tycker jag att vi har försökt få inblick i och kunskap i hennes skolgång. Sen kan man undra om vi skulle gjort mera, eller om vi skulle gjort på något annat sätt. Men så länge man får besked att det fungerar  bra och att lärare och speciallärare gör bedömningen att det är rätt skolform så har vi små möjligheter att ta ett överordnat ansvar, säger Bengt Ramstedt

A: Det tog ju åtta år från det hon kom till Sverige tills dess att det gjordes en ordentlig skolutredning, är inte det jättelång tid?

B: Det är alldeles för lång tid. Men som jag sa, att under flera års tid så fick vi beskedet att det gick bra för henne i skolan.

A: Tror du att du hade fått större hjälp om du hade varit bråkig?

Tabeh: Ja, det tror jag. Om jag hade varit bråkig och kriminell och allt möjligt, som sådana barn som gick runt på stan med kniv och sånt så skulle jag fått hjälp direkt. Men som sagt, jag var inte sån, så det är därför det har blivit som det blivit. Dom var helt enkelt glömt mig, så det är därför jag känner mig isolerad i samhället, och jag är det fortfarande också eftersom jag är (kvar) på samma plats. Det som har hänt, händer fortfarande. Det har inte tagit stopp.

B: Jag tror också att det kan ha och göra med att hon är flicka, hon utagerade inte på något sätt, hon var inte stökig, hon hade inget beteende som var avvikande och på det sättet uppmärksammades hon ju inte, som andra elever kanske gör som syns, och hörs och märks på ett helt annat sätt.

Så vad händer nu? I historien om Tabeh är vi framme vid sommaren 2001. Hvb-hemmet läggs ned.

Den skolutredning som genomförs sker på behandlings- och utredningshemmet Älby i Uppsala. Tabeh säger att det är först när hon flyttar dit som hon förstår den problematik som de flesta unga som bor på ett behandlingshem har.

Trots att det är skolan som ska utredas och att det inte finns den minsta misstanke om att Tabeh har missbruksproblem, så får hon lämna 22 drogtest. Efter fyra månader mår hon så dåligt att hon matvägrar.

”Tabeh har ofta stått för den goda moralen i ungdomsgruppen på Älby. Hon har propagerat inför de andra ungdomarna om hur de ska ta vara på de möjligheter som samhället och Älby erbjuder för att de ska komma till rätta med sina liv. Just detta kan ibland orsaka konflikter mellan Tabeh och de andra.” Älbyutredningen

”Missbruksutredning. Tabeh tar bestämt avstånd från droger och vill inte ha något att göra med ungdomar som håller på med sådant. Hon har under utredningen lämnat 22 drogtest, som alla visar negativa resultat.” Älbyutredningen

”Kan du förstå att Tabeh tyckte det här var kränkande?

Ja, det kan jag förstå. Men den delen styr inte vi riktigt över, vilka regler som är på utredningshemmet, säger Bengt Ramstedt.

A: Men det är ändå Uppsala kommun som har någon slags vårdnadshavareansvar över henne?

B: Ja, det är Uppsala kommun som helhet, men det är ändå enskilda verksamheter, som jag naturligtvis kan ha synpunkter på hur dom bör handlägga saker och ting men jag kan inte bestämma att de i ett enskilt ärende skall göra på ena eller andra sättet.

Tabeh: Varför skulle jag bli placerad på behandlingshem?  Om det är skolan som dom vill utreda, dom kunde placera mig (på) något annat, eller dom kunde utreda mig själv. Men dom behöver inte placera mig på behandlingshem.

Anna: Är det inte knäppt att hon hamnar på två ställen där det finns missbrukande eller kriminella ungdomar, just med tanke på att vad hon behövde var en familj och lugn och ro för att kunna gå i skolan?

B: Visst kan man tycka att det är väldigt knepigt att det är så, men det har ju också att göra med vilka resurser som finns i samhället i övrigt. Och vad vi är hänvisade till att kunna använda oss utav. Och i dagens läge är det väldigt svårt att hitta familjehem. Både för mindre barn, men framförallt för tonåringar. Och att det dessutom skulle vara ett familjehem som skulle passa Tabeh med sina speciella svårigheter. Det har varit önskvärt och det är det vi strävat efter, att det ska vara så familjelikt som möjligt, att det skulle vara ett familjehem. Men sen är det så att verkligheten inte ger de möjligheterna alltid. Vi har ju andra barn och ungdomar där vi inte lyckas lösa det på det sättet, även om vi verkligen skulle önska att det gick.

Personalen på Älby har svårt att göra skoltester, eftersom de utgår från att den som ska testas kan läsa och skriva. Det kan inte Tabeh. Hon har heller inget egentligt hemspråk. Sitt barndoms hemspråk har hon glömt. På grupphemmet lärde hon sig somaliska och serbokroatiska – och svenska.

Tabeh:”Som nu, som jag pratar nu, jag pratar inte bra svenska. Det är på grund av sådana kompisar som jag träffat. Och jag har inte helt enkelt gått i skolan, jag har inte träffat svenskar, barn och sånt och få vara med dom. Om man pratar dålig svenska och man kom hit som vuxen, det är en annan sak. Men jag kom hit som barn. Så jag borde kunna prata bättre än vad jag gör nu. ”

Veikko Packalén: ”För mig är det väldigt svårt att säga hur bra hon behärskar sitt hemspråk, men jag tror det var mycket dåligt faktiskt. Och har man inte språk nummer ett, hur ska man då kunna lära sig ett främmande språk?  Det är ju fullständigt omöjligt. Det går ju inte.

Hon har svårt att bygga meningar, förstå sammanhang och tänka logiskt. Skolutredningen på Älby kommer fram till att hon har ett litet begåvningshandikapp:

”Skolutredningen har visat att Tabeh kunskapsmässigt ligger någonstans i övergången mellan låg – och mellanstadiet. Hon bör erbjudas en individuell studiegång där hon i nära kontakt med sin lärare kan utveckla sin läs – och skrivförmåga enligt sina förutsättningar. ”

Tabeh själv säger att oavsett om det skulle vara så att hon har ett litet begåvningshandikapp, så har inte det gjort någon skillnad. Utredningen förändrade ändå ingenting. Efter den flyttas hon till en fostermamma i Enköping och går i tre olika skolor.

”Vad gäller Tabehs skolsituation så har den varit komplicerad” – skriver socialtjänsten i Uppsala om den här tiden. ”Det har varit näst intill omöjligt att hitta en skolform som passar hennes ålder och hennes intellektuella förutsättningar”

Årsskiftet 2002 /2003 tröttnar Tabeh Kromah på att bli flyttad på. Med stöd av pojkvännen Yao vill hon själv ta besluten om sitt eget liv.

Men skolorna och socialtjänsten i Göteborg, där hon bor nu, möter den 22-åring som hon är idag. Inte hennes historia. Socialsekreteraren i den hårt ansträngda stadsdelen tar inte emot personliga besök så stt hon kan berätta. Och vuxenskolan, där hon går sedan ett år, kan inte alls ge det stöd som hon behöver.

I vår måste Tabeh börja ta studielån. Trots att hon i realiteten inte lämnat mellanstadiet. Trots att Sverige varit hennes förälder sedan hon var nio.

Monica Brendler är psykoterapeut på Rädda barnen med över 20 års erfarenhet av arbete med ensamkommande flyktingbarn. Hon känner inte Tabeh – men känner igen problemet.

”Det som är det viktigaste när det gäller ensamkommande flyktingbarn är faktiskt ansvarsfrågan. Vem som tar ansvar för de här barnen. För det är det alltid när det är barn som är föräldralösa eller barn som inte har tillgång till föräldrar som inte kan ta hand om dom. Att det finns klart och tydligt vem som har ansvaret för dom, ser till att de klarar sig bra, att de får sina behov tillgodosedda, både känslomässigt och materiellt.

Anna: Finns det ett retroaktivt ansvar? Att ställa tillrätta det som har blivit tokigt?

M: Ja, absolut. Det är det jag menar. Det finns både ett retroaktivt ansvar,  att hon nu får den hjälp som hon inte har fått, under alla de här åren. Men sen är ju tanken också att om någon kan ställas till svars för vad man har gjort, eller inte (gjort), så ska det ju kunna ge resultat för de barn som kommer nu. Att man faktiskt blir noggrannare. Jag menar, man borde kunna få skadestånd.

A: Finns det ett ansvar hos någon att försöka ställa det här till rätta?

Bengt Ramstedt: (paus) Ja det är en svår fråga, vem som skulle vara ansvarig. Det är alltid svårt att ställa saker och ting till rätta efteråt. Jag tror inte att jag idag skulle kunna säga vem som skulle kunna ta det ansvaret.

A: Men hon är 22 år, hon har varit här sedan hon var nio. Hon står och stampar på samma fläck och det är ändå Sverige som varit hennes vårdnadshavare under många år, finns det ingen som kan ta det ansvaret?

B: Ett ansvar retroaktivt tror jag inte är möjligt, men däremot tror jag att man idag, när man har större kunskap, för idag vet vi väldigt mycket om Tabeh, betydligt mer än vad vi visst för några år sedan, och att det finns en samlad bild och att hon har själv också mycket bättre förmåga att uttrycka vad det är hon saknar och vad det är hon behöver. Och i det tycker jag att man har ett mycket bättre utgångsläge, att kunna ta ett ansvar för att hennes skolgång ska kunna kompletteras och gå framåt idag.

A: Då är det kommunen där hon bor som har det ansvaret.

B: Ja, då blir det kommunen och skolmöjligheterna i den kommunen.

A: Om man pratar om ett moraliskt ansvar. Finns det?

B: (paus) Om man tittar på retroaktivt ansvar så gör man ju det utifrån en annan kunskapssituation. Idag vet vi ju mer om Tabeh än vad vi gjorde för sju-åtta år sedan.

A: Men det hjälper ju inte henne idag då hon står och stampar på samma plats med skolan, att  man kanske ångrar allt man inte gjorde?

B: Nej, men om man pratar om ansvar så är det svårt att ta ett retroaktivt ansvar för något man då inte visste om. Och det är därför jag tror att man hellre ska blicka framåt och titta på vad vet vi idag och vad kan vi hjälpa den här personen med idag, än att titta bakåt och det är andra som kan ha missat saker eller gjort fel eller inte haft resurser att göra det man önskade. Och att samhället som helhet har ett ansvar framför allt för de barn och ungdomar som kommer hit och som inte har anhöriga som kan hjälpa dom på något vis.

A: Men idag bor hon i en annan kommun. Där möter dom henne som vuxen, och dom möter inte historien mellan den 22-åring och den nioåring som kom till Sverige. Dom gör inte det.

B: Och det är där jag tänker att man... att det glappet inte skulle behöva vara. Att i den aktuella kommunen skulle man kunna blicka tillbaka och se, hur har det sett ut för den här personen? Och också kunna ta hänsyn till de brister som har kunnat varit, från en annan skola, från en annan kommun eller på vilken nivå det nu må kunna vara. Och att inte vara så avgränsad till just dagsläget. Jag tror det är så man skulle kunna hjälpa de här ungdomarna vidare. Det är svårt för oss att kompensera det som vi en gång missade men det finns en möjlighet idag när man sitter med en annan kunskap. Och det är i ny kommun hon bor och det är också där man vet vilka resurser som finns, och det är där hon borde få sin stabila plattform och hjälp att komma vidare.

A: Men det är en tungt belastad kommun och en tungt belastad stadsdel där hon bor där dom ju inte har den här kunskapen och inte möjlighet att hämta upp den. Det är ju så det ser ut. Men vad kan ni gör idag för att hjälpa henne, det är ju ändå här hon har bott mesta delen av sitt liv?

B: Som det ser ut idag, har vi ingen möjlighet att hjälpa henne i den kommun hon bor idag.

A: Men att förmedla kunskap om vem hon har varit och varför det har blivit som det har blivit?

B: Kunskapen som vi har, den kan vi förmedla om hon själv vill att vi ska göra det, till den kommun där hon bor.

A: Är det någon som har fråga om det?

B: Nej, det är det inte.

Så är Tabeh unik? Svaret är att ingen vet. Integrationsverket har inte gjort någon tydlig uppföljning av hur det har gått för ensamkommande flyktingbarn som nu är unga vuxna. Det närmaste man kommer en utredning är den uppföljning av ”sent anlända” invandrarbarn som Myndigheten för skolutveckling gjort. Där är fokus på barn med föräldrar, men det sägs också att ensamkommande barn har särskilda svårigheter i skolan.

För att ta reda på hur det är har Kaliber gett Statistiska centralbyrån i uppdrag att med hjälp av Migrationsverket undersöka skolsituationen för ensamkommande flyktingbarn. Migrationsverket har lämnat personuppgifter till Scb.

Scb har sedan kontrollerat de 245 barn och ungdomar som fick uppehållstillstånd 1995 – 97. Det är först då det är möjligt att hitta sökbara uppgifter på Migrationsverket.

Bara en tredjedel av dom som kom i åldrar när dom skulle gå grundskolan har idag registrerad behörighet till gymnasiet. En tredjedel har slutat nian, men utan de betyg som krävs för behörighet. Den tredje tredjedelen innebär ett mörkertal. Vad som hänt med dom barnen vet vi inte. Tabeh hör till den där tredje tredjedelen.

Det finns tänkbara felkällor i materialet. Några barn kan ha bytt personnummer och därför vara svåra att hitta. En del barn kan ha gått i särskola eller på utbildning som inte registerats.

Men resultatet är ändå entydigt. Det finns absolut fler med liknande erfarenhet som Tabeh.

Reporter: Anna Jaktén

I anslutning till reportaget om Tabeh, intervjuade Kalibers programledare Kristina Hedberg skolminister Ibrahim Baylan. Här kan du höra vad han sa:

----

Några månader efter det att det här första programmet sändes träffade Anna Jaktén Tabeh igen:  

Programmet om Tabeh är nominerat till Guldspade-priset:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".