Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Den tredje berättelsen

Publicerat måndag 31 oktober 2005 kl 08.24

Han kom till Sverige från Afghanistan när han var femton. Här är hans berättelse om hur det var.

Flykten

Det var talibanerna vi var rädda för. Min pappa var militär, men han försvann. Talibanerna kom  hem till oss flera gånger, mamma och syskon, och krävde att få vapen. När vi inte hade några vapen så krävde de pengar. Eftersom vi inte hade pengar så var vi rädda att de skulle ta mig med sig och tvinga in mig i kriget. Jag var äldsta sonen, därför var jag i fara.

Min mamma sålde allt, sina halsband och allt annat, så att jag skulle kunna fly. Vi betalade mycket till en flyktingsmugglare och jag var den enda som familjen hade råd att skicka iväg. Jag kom till Ryssland för hennes pengar och därifrån fick jag pengar av en släkting för att kunna komma vidare till Sverige. Det tog 5 – 6 månader för mig att komma hit.

Min mamma och mina syskon flydde till Iran. De vågade inte heller stanna i Afghanistan, eftersom de var rädda för talibanerna.

I Sverige

Jag smugglades i lastutrymmet i ett fraktfartyg. När vi kom till Sverige så fick jag resa vidare i bil till Stockholm. Jag var rädd, men hade inget val.

När jag kom till Stockholm blev det lite knäppt, faktiskt. Jag släpptes av inne i stan och visste att jag måste hitta en polis. Men det tog jättelång tid innan jag hittade någon polis. När jag sedan hittade en polis så sa jag på engelska att jag kommer från Afghanistan, att jag söker asyl och att jag inte har något pass. ”Det är ditt problem”, sa polisen. Han ville inte hjälpa mig och jag fick gå vidare i Stockholm. Efter ett tag hittade jag en annan polis. Han sa samma sak! Men han förklarade i alla fall hur jag skulle gå för att hitta till en polisstation.

På polisstationen sa jag att jag var flykting från Afghanistan. Jag fick ta en nummerlapp och sätta mig. När det var min tur så förklarade polisen att jag måste åka själv till Carlslund. ”Ta rakt fram och sedan höger till tunnelbanan. Ta den linjen till Upplands Väsby. Ta buss nummer fem till Carlslund. ” Jag hittade Carlslund helt själv och kom fram sent på kvällen!

Carlslund

På Carlslund var det hemskt. När man är ensam och omyndig ska man få bo i ett speciellt hus, P-huset. Men där var det fullt. Så de skickade oss som inte fick plats till ett annat hus, G-huset. Där hade vi inte alls samma rättigheter som barnen i P-huset. Om P-huset var Sverige, så var G-huset Afghanistan!

Jag bodde i ett rum med två killar från Ryssland. Vi delade ett rum i en lång korridor med en massa likadana rum. Ryssar får ofta inte stanna och det visste de här killarna. Det var ofta bråk och jag kunde inte sova. Ryssarna sov på dagen och var vakna på natten. Personalen hade ingen koll alls, faktiskt.

Killarna jag delade rum med satte upp porrbilder, hårdporr, över hela väggarna i vårt rum. Jag tyckte att det var jobbigt och bad personalen om hjälp. ”Vi har demokrati i Sverige”, sa personalen. ”Du får ha en vägg att sätta upp andra bilder på – och de får ha porr på de andra väggarna.”

En av ryssarna hade en flickvän. Han sov i våningssängen över mig. På nätterna hade de samlag, bara en halvmeter över mitt huvud. Och de var kriminella, stal saker i stan som de sålde på Carlslund. Men jag vågade inte säga något till personalen. Jag var rädd. De var stora och hade inget att förlora. Det var ett helvete faktiskt.

En natt vaknade jag av att två killar och en tjej hade samlag i vårt rum. Då kände jag att jag måste säga till. Jag pratade med chefen som sa ifrån till personalen att detta faktiskt inte var okej.

Att landa

När jag fick uppehållstillstånd kunde jag lämna Carlslund och flytta till ett flyktinghem för ensamkommande flyktingbarn. Det var som himmelen i jämförelse med Carlslund. Alla hade uppehållstillstånd och därför var det mindre bråkigt och oroligt. Chefen där var jävligt snäll och det var bra ordning.

När jag fyllde 18 fick jag flytta från flyktinghemmet till ett slags studentboende som jag delade med andra. Det var inte särskilt bra.

När jag gifte mig och min fru kom till Sverige flyttade vi till en egen lägenhet. Vi fick hjälp av socialsekreteraren att hitta den. Det är kommunens hus och här bor folk från alla möjliga länder. Men det är dyrt, 4200 kronor i månaden för 46 kvadrat.

Skolan

När jag bodde på Carlslund så fick jag börja i en slags skola. Vi fick åka till Rotebro och gå där tre timmar om dagen. Det var ingen riktig undervisning kan man säga, vi åkte mest dit och satt av tiden.

Jag hade gått i skola 5-6 år i mitt hemland, kunde matte och lite engelska.

När jag flyttade till flyktinghemmet så fick jag börja på en förberedelseklass till gymnasiet. Jag fick hjälp med läxorna på flyktinghemmet. Efter ett och ett halvt år fick jag mina grundskolebetyg och kunde börja på gymnasiet. Jag har gått på it-gymnasiet i två år nu. Det är svårt, eftersom jag inte har någon att fråga när det gäller läxor. Det är det som är det svåra, att inte ha någon att fråga. Och i Afghanistan hade jag ju knappt sett en dator.

Det är jävligt svårt med språket ibland. Lärarna försöker hjälpa mig så gott det går, men vi är 35 – 40 elever i klassen. Och det är ingen social utbildning, man jobbar med datorer och säger inte ens hej ibland.

Både jag och min fru vill studera vidare. Jag har ett år kvar av gymnasiet, sedan vill jag läsa på universitetet.

Studiemedel

På flyktinghemmet fick vi från början 1150 kronor i månaden i fickpengar. När jag flyttade till ett annat boende, ett slags studentboende, så fick jag socialbidrag. I och med att jag fyller 20 år så ska jag börja ta studielån för att klara ekonomin. Min socialsekreterare berättar för mig vad som gäller.

God man

Jag har haft en god man, men vi hade inte särskilt mycket kontakt. Min gode man har inte gjort så mycket, eller, han har inte gjort något kan man säga. Men det är väldigt olika. Min kusin däremot hade en god man som gjorde allt för att han skulle få det bra.

Familjen

Min pappa är troligen död, han försvann för länge sedan.

Jag sökte tillstånd för att min mamma skulle kunna komma till Sverige redan när jag var sexton. Min mamma var i Iran då. Men det tog nästan två år att få besked. När jag fick beslutet innebar det att ”jag just fyllt 18 och att jag därför klarar mig själv”. Det kändes som att Migrationsverket väntade med beslutet tills jag blivit myndig för att de skulle kunna säga nej just eftersom jag var myndig.

2002 åkte jag till Iran för att träffa min mamma. Nu har hon flyttat tillbaka till Afghanistan. Det har blivit lugnare där och de fick inte stanna i Iran.

Jag träffade min fru när jag hälsade på min mamma i Iran. Hennes morbror bodde i samma hus som min mamma. Vi bad om tillstånd att få gifta oss och våra mammor accepterade. Vi gifte oss i Iran förra året och nu är hon här.

Det är bra att ha någon. Jag var ensam och ensam och ensam här i Sverige och jag hatade det. Nu har jag henne!

Hur han mår

Jag träffar svenskar ibland, till exempel när jag idrottar. Men jag har inga vänner som är svenskar. Det är svårt att få kontakt, tycker jag. De kanske är rädda, eller också har de inte tid helt enkelt. Det har gjort att det blir svårare med språket.

Men jag har haft några extrajobb här i Sverige. Då får jag ju tillfälle att prata svenska. Jag har jobbat lite på dagis – och så har jag varit personlig assistent. Han som jag är assistent för är utvecklingsstörd, han kan inte läsa eller hitta själv. Men han är väldigt rolig!

Självklart har jag svåra minnen från kriget. Flygplanen – och det var så många människor som dog framför mina ögon. Jag fick ingen direkt hjälp med mina minnen när jag kom till Sverige. Jo, jag gick till en psykolog – och han sa ”berätta!” Men det var inte så lätt, att bara berätta.

När jag kom till flyktinghemmet så försökte jag att inte tänka på allt som hänt, men det gick inte.

Det är svårt att förklara, men den som vuxit upp i ett krig är lite vildare, man är lite annorlunda och det kan bli svårt att vara ihop med andra. Det var en del bråk på skolan därför.

Jag har saknat min mamma mycket. Här i Sverige har jag bara en kusin och han bor långt bort. Just nu känns det okej att inte ha min släkt här, men tidigare har det inte känts okej.

Jag är inte svensk medborgare än. Jag är lite osäker på vilka regler som gäller. De har sagt att man ska vara här i fem är först, men vänner till mig har inte blivit medborgare efter sex är. Jag tror att det är åtta år som gäller nu.

Det kan kännas jobbigt att det finns flyktingar som ljuger. Det finns ju faktiskt det. Många som kommer från Iran till exempel har faktiskt inga problem hemma. De tänker att ”jag provar om jag får stanna”. Och då förstör man möjligheten för flyktingar som har riktiga problem.

En gång bad de mig att hjälpa till att översätta vad en kille från Afghanistan sa. Men han kunde inte vårt språk! Han var egentligen från Iran. Jag försökte att prata med honom i en kvart, men han kunde ju inte vårt språk. Sedan efter två år träffade jag honom igen. Och då hade han fått uppehållstillstånd – som afghan! Det var jobbigt, tycker jag. Man måste säga sanningen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".