Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.

Den andra berättelsen

Publicerat fredag 28 oktober 2005 kl 10.39

Han kom till Sverige från Eritrea när han var fjorton. Här är han berättelse.

Flykten

Det var krig i mitt hemland. Jag minns soldater som skrek och slog människor. Jag minns att vi barn hittade automatvapen och handgranater. Vi såg folk som var skadade och som dog.

Jag minns särskilt en dag när krigare från olika grupper kom på åsnor över fälten och skar av de majskolvar som växte där. Ingen vågade protestera så klart. Vi bodde nära gränsen. När krigarna kom flydde alla upp i bergen tills det blev lugnt igen.

Jag var rädd att vara tvungen att bli gerillasoldat. Jag och en kompis stack hemifrån en dag, vi rymde från våra föräldrar utan att säga något. Vi ville ha en annan framtid. Allt bara hände liksom! Vi gick i nästan en hel vecka till en annan by, där mina kusiner bodde, och tog sedan en båt till Saudiarabien.

En släkting betalade för min resa. Att jag kom till Sverige – det var mest en slump! Allt gick väldigt snabbt. Jag visste ingenting om Sverige. Det enda businessmännen som fixade resan berättade var att Sverige var väldigt kallt.

I Sverige

Vi landade på Arlanda och sedan kom jag till Carlslund, där jag var i två månader. På Carlsund satt jag mest och pratade med nya vänner från mitt hemland. Men det var för trångt på Carlslund, så jag var tvungen att flytta till Alvesta. Det kändes jobbigt att flytta. Jag minns att jag var åksjuk på tåget till Alvesta och kräktes hela tiden.

Från tiden i Alvesta minns jag mest att det var hemskt kallt. Jag var ovan vid maten och åt nästan ingenting. Det enda jag kunde få i mig var tomater och yoghurt. Det var väldigt jobbigt i början. Jag kände ju ingen i Alvesta, det var kallt och mitt huvud var fullt av jobbiga tankar.

I Alvesta började jag att gå lite i skolan. Jag var ju fjorton år, men hade inte gått i skola innan. I mitt hemland hade jag bara gått i en koranskola och hade bara lärt mig lite grand om att läsa och skriva. Så det var till att börja från början.

Från Alvesta kom jag till Sörbackens flyktinghem i Uppsala. Jag bodde där i fyra år. Det var väldigt bra på många sätt och vi var många eritreaner som bodde där.

På dagarna gick jag i skolan och på eftermiddagar och helger spelade vi basket och innebandy och umgicks. Det hände att vi åkte skidor på loven.

Det jobbiga var att man aldrig får vara ensam på ett flyktinghem. Jag behövde vara ensam ibland och jag var van vid att kunna sköta mig själv, bestämma mina egna tider.

Det var också jobbigt att bo i en grupp som förändrar sig hela tiden. Folk flyttar och det kommer nya. Till sist orkar man inte riktigt träffa och lära känna några nya!

Skolan

Jag gick först i en förberedelseklass i några månader. Allra först var jag helt ensam med en lärare, senare var vi 5-6 stycken, alla från samma land. Det var väldigt viktigt för mig att få mycket tid med läraren från allra första början.

Efter förberedelseklassen började jag i en vanlig klass. Där var det många olika invandrare, men alla i ungefär samma nivå. Efter det gick jag i en förberedelseklass till gymnasiet. Sedan kom jag in på omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och blev klar för fyra år sedan.

Det som gjorde att jag har klarat mig i skolan var att jag var i en liten grupp och att jag fick en bra lärare i början.

Föräldrarna

När jag kom till Sverige längtade jag hemskt mycket efter mina föräldrar. Men jag sa inte riktigt till någon att jag ville att de skulle komma hit. Jag vet inte riktigt varför jag inte sa något, men det var nog för att det kändes så omöjligt! De var så långt borta och vi hade ingen kontakt.

1994 kunde jag åka ner till mitt hemland igen och hälsade på under två månader. Då hade jag kommit till en punkt när det kändes viktigt. Jag saknade mina föräldrar och tjatade om att få åka. Min gode man sökte om pass för mig. Sörbacken betalade för resan.

För mig var det viktigt att åka tillbaka. Jag hade inte haft någon kontakt med mina föräldrar sedan jag åkte iväg. De bor långt ute på landet och jag åkte dit utan att veta var de fanns. Jag kom till vår lilla stad och hittade min mamma. Vi kände igen varandra direkt – och hon fick en riktig chock när hon såg mig!

Idag har jag dubbelt medborgarskap, men att flytta till mitt hemland för gott är inget alternativ. Det är för osäkert. Mina föräldrar bor bara en timme från gränsen och det är farligt att vara där.

Min mamma har varit här i Sverige och hälsat på. Hon var här från december till april, men sedan ville hon inte stanna längre. Hon frös och längtade efter att ha sina grannar och vänner omkring sig.

Jag ville att hon skulle stanna, eftersom jag inte tycker om att vara ensam. Men hon ville inte vara kvar. Hon hoppas att jag ska flytta till Eritrea när allt blir lugnt i landet.

Nu

1995 flyttade jag från Sörbacken till en egen lägenhet, som de på flyktinghemmet hjälpte mig att hitta. Det var en tvåa och jag fick hyra ut ett rum för att klara det ekonomiskt. När jag gick i gymnasiet jobbade jag extra på ett äldreboende för dementa. Sedan jag slutade skolan har jag haft jobb hela tiden.

Jag tycker att det har gått bra för mig.

Studiemedel

Jag tog studielån under gymnasietiden. Jag tror att jag har 90 000 i skulder nu. För mig var det lite oklart vad det var som gällde. Och jag kände att jag hellre tog lån än att jag höll på och tjafsa med socialen. Jag orkade inte sitta i fler möten!

Det är ingenting jag ångrar i dag. Samtidigt känns det lite konstigt. En kompis till mig fick hela sin gymnasietid betald av socialen och började först ta studielån när han började på högskolan.

God man

Jag fick mitt uppehållstillstånd snabbt. Folk sa att jag skulle vara beredd på att få vänta i tre år – och så tog det bara någon vecka. Jag hade en väldig tur i jämförelse med många andra som får vänta länge. Det har betytt mycket för hur trygg jag känner mig i Sverige.

Ett tag i början hade jag en god man. Vi hade bra kontakt. Men när min gode man sedan dog så kände jag att jag inte behövde en ny. Eftersom det gick snabbt för mig att få alla papper klara så behövde jag inte så mycket hjälp. Jag fick det jag behövde.

Hur jag mår

Det viktiga för att må bra är att ha tålamod och att kunna tala ut. Man måste vara beredd på att hitta nya lösningar.

Jag har inte fått träffa någon psykolog här i Sverige, men jag har många vänner från mitt hemland att tala med. Jag har bara en enda släkting, en kusin, i Sverige. Mina kompisar har blivit som min familj istället.

På nätterna drömmer jag fortfarande ofta om mina föräldrar. Och om min syster, som bor i Eritrea och om hennes barn. De har det inte lätt.

I början drömde jag ofta mardrömmar. Jag hörde kriget och skjutandet. Ofta drömde jag en speciell dröm om att det var en orm som jagade mig. Den drömmen har jag ibland nu också.

Det har hänt att jag känt mig utlämnad. En gång blev jag väldigt sjuk här. Jag fick tarmvred och höll faktiskt på att dö. Det var när jag bodde på Sörbacken. Jag kräktes blod och hade enormt ont i magen. Vi åkte till sjukhus och röntgade, men blev hemskickade. Sedan åkte vi in igen och då upptäcktes tarmvredet och jag fick opereras akut. Efteråt fick sjukhuset kritik för att de skickat iväg mig igen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".