Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Så gjorde vi programmet om polisanmälningarna

Publicerat fredag 18 november 2005 kl 14.50

Här berättar reportern Sophia Djiobaridis om idén till reportaget, metod, svårigheter och vägval:

Idén till det här reportaget har sin upprinnelse i ett samtal i ett helt annat ärende, som jag hade med en numera pensionerad åklagare från Västsverige. Vår diskussion halkade in på vad som är manligt och kvinnligt och för- och nackdelar med det. Åklagaren tyckte sig under årens lopp ha kunnat se ett mönster som gick igen: kvinnors polisanmälningar togs ibland inte på samma allvar som mäns.

En undersökning tar form

Jag började fundera på hur man skulle kunna undersöka detta och kom fram till att en kvantitativ, avidentifierad undersökning vore det bästa. Både för att materialet blir mer ”ärligt” om man bara räknar ettor och nollor och inte lägger in några egna värderingar, men också för att slippa riskera att jag som novis i polisens värld inte skulle kunna urskilja strukturerna som styrde de skilda ärendena.

Avslag på första försöket

Genom flera samtal med poliser som arbetar med statistik, arbetade vi fram en mall på hur vår förfrågan skulle se ut. Vad är offentliga uppgifter, vad behöver vi veta och vilka uppgifter finns på en polisanmälan och hur spårar man vad som hänt i ärendet? Vi gjorde ett provutskick till polisen i Västra Götaland – och fick avslag på vår begäran.

Efter en del telefonsamtal och förtydliganden gick dock vår begäran igenom och efter ytterligare två veckor fick vi så det första materialet. Med det som hänvisning skickade vi ut vår begäran till ytterligare drygt femtio polisområden.

Så frågade vi

Efter samråd med forskare beslutade vi oss för att begära ut samtliga polisanmälningar gjorda av privatpersoner under två fristående slumpvis valda veckor under 2003. Begäran gick ut till samtliga Länspolisområden, och beroende på hur deras respektive organisation var uppbyggd bad vi om anmälningarna från två respektive tre av deras upptagningsområden. Fördelat på landsbygdsområde, små- och mellanstora städer samt storstäder.

Sedan väntade vi. Och väntade.

Månadslång insamling

Det visade sig att vår begäran behandlades väldigt olika i de olika länspolisområdena. Några var mycket tillmötesgående andra helt oförstående och ohjälpsamma och det tog faktiskt tillslut hundratals telefonsamtal, elva beslutsöverklaganden och flera månader att bara få samlat in vårt material.

Excelarket växer

När anmälningarna efte hand började trilla in, matades de in i ett exceldokument där kön, etnicitet, och förundersökningsprotokoll till åklagare förvandlades till ettor och nollor.

Efter att några tusen anmälningar var inmatade kom nästa bakslag: Det faktum att så otroligt få polisanmälningar, gjorda av privatpersoner, faktiskt leder till ett förundersökningsprotokoll som skickas till åklagare över huvud taget. Alla ”direktnedläggningar” svämmade över vår statistik. Vi kunde se ett mönster i det material vi hade, färre anmälningar gjorda av kvinnor gick vidare i jämförelse med om det var en man som anmält brott... men antalet brott som gick vidare var så få i sig, att det blev svårtytt.

Rensning

Vi förstod att det inte kunde finnas någon större åtskillnad på mäns och kvinnors anmälningar av brott som aldrig utreddes alls. Därför beslutade vi oss för att ta bort den typen av anmälningar genom att dra gränsen vid tio uppklarningsprocent. Dvs. alla de brottskoder som har en lägre uppklarning än en av tio togs bort, och därmed blev vi också av med andra eventuellt extremt svårutredda brott där förklaringen till en viss skillnad skulle kunna vara att brottet är ovanligt svårutrett.

Tydligt mönster

Av de 7000 anmälningarna blev drygt 1200 kvar och mönstret framträdde klart och tydligt. Vi började vända och vrida på materialet, ta bort den ena brottskategorin efter den andra för att se vad som hände. Siffrorna ändrades lite till och från men mönstret bestod. Kön och utländskt klingande namn har betydelse för om en polisanmälan går vidare i rättsystemet eller inte.

Kvalitativ granskning

Nästa steg var att försöka hitta förklaringar till varför det ser ut så här, vi bad en forskare att detaljstudera ett antal slumpvis utvalda misshandelsanmälningar och se om han kunde se vad som skilde ett ärende som gick vidare från ett ärende som lades ner. En uppenbar skillnad visade sig vara hur pass noggrann polisen som tog upp första anmälan på plats var. En icke belagd teori är att polisen som är tränad i att alltid snabbt klassificera hur viktigt en viss information är, kanske av olika anledningar oftare missbedömer informationen från en kvinna som irrelevant.

Eller som en brottsofferassistent sa: När brottsoffret är en man som är hysterisk, då har det verkligen hänt något allvarligt men om en kvinna uppträder på samma vis, då är hon bara hysterisk. Kan hon sen dessutom knappt svenska, ja du kan ju tänka dig själv...

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".