Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 27 november 2005: Flyktingspelets Svarte Petter

Publicerat tisdag 30 maj 2006 kl 10.06
1 av 8
Migrationsverket i Falkenberg ger besked om avvisning. Foto: Sanna Klinghoffer
2 av 8
Kallels privata bild av soptippen i Italien.
3 av 8
Kallel och hans vän Krister Claesson. Foto: Sanna Klinghoffer
4 av 8
Kallel Maulud. Foto: Sanna Klinghoffer
5 av 8
Foto: SVT Bild
6 av 8
Tullen Arlanda. Foto: SVT Bild
7 av 8
Foto: SVT Bild
8 av 8
Foto: SVT Bild

En femtedel av de asylsökande som Sverige avvisat i år har inte fått sina asylskäl prövade i Sverige.

Dom skickas istället vidare som så kallade Dublinfall till andra eu-länder i ett jättelikt spel om flyktingar inom EU.

Och vad spelet går ut på - det är att inte bli sittande med Svarte Petter på hand.

Kaliber har granskat vad Dublinsystemet innebär i praktiken.

Det är fredag förmiddag i Migrationsverkets lokaler i Falkenberg. Kallel Maulud från Irak har just fått beskedet att han ska avvisas till Italien.

- Ni tror att man liksom spelar ett spel: vinna eller försvinna. Är det så? Om man vinner, ja, då vann man. Om inte, då måste man försvinna. Det är ett spel, säger Kallel.

Det är inte det att de svenska myndigheterna tvivlar på att Kallel Maulud flyr för sitt liv. Dom är inte intresserade av det. Men dom vill gärna veta hur han reste hit.

Det kan låta märkligt, men det är helt enligt reglerna. Enligt Dublinreglerna.

En femtedel av de asylsökande som Sverige avvisat i år har inte fått sina asylskäl prövade i Sverige. Dom skickas istället vidare som Dublinfall till andra länder – Tyskland, Italien, Grekland, Norge – i ett jättelikt Svarte Petter-spel om flyktingar inom EU.

Bara i år kommer ungefär 15 000 asylsökande skickas från ett land i EU till ett annat. Dom får inte sin asylansökan prövad där dom lämnat in den, utan skickas till ett annat land. Till det land som enligt Dublinförordningen ska pröva den. Ofta är det det första EU-land de kom till, men det behöver inte vara så. 

Kalle i Fegen

I den lilla halländska byn Fegen, fyra mil utanför Falkenberg, bor fyrahundra invånare. Kallel Maulud är en av dem. Här kallas han Kalle. 

För fem år sedan flydde han från norra Irak eftersom han fruktade för sitt liv. Kallel ansågs ha kränkt familjens heder och för hans manliga släktingar fanns bara en lösning på situationen. Han måste sona kränkningen med sitt liv.

- Min mamma kom och grät och sa till mig att hon inte kunde göra någonting. Om du vill leva så måste du åka härifrån, sa hon.

Kallel säljer halsbandet i Mosul och har då fått ihop 5 500 dollar.

Hans flykt blir lång. Han krånglar sig med läckande skorvar och på lastbilsflak genom Asien och Europa. Så småningom släpper flyktingsmugglarna av honom i Göteborg – ”i Sverige kan du få en bra framtid”, säger dom.

Slumpen och Migrationsverket placerar honom här – i den lilla halländska byn Fegen. Han får snabbt vänner och av dom lär han sig prata halländska. Han får praktik på Welands industri och därefter fast jobb. Han rotar sig i Fegen och alla tycker att han hör hemma just här.

Italien av en slump

Men det finns ett problem. Under den vindlande resan togs Kallel och hans reskamrater fast av polis och alla ombord sattes i arresten. Kallel visste inte i vilket land eller i vilken stad han var.

Efter några dagar släpptes han och resan gick vidare norrut.

Väl till rätta hemma i Fegen tänkte han inte så mycket på det där intermessot. Han visste ju inget om Dublinförordningen, om resvägens betydelse för en asylsökandes öde. Det tillfälliga stoppet skulle komma i kapp Kallel flera år senare, i hans nya liv, i hans nya land.

Vad innebär Dublin?

Kaliber har granskat hur EU-staterna spelar Svarte Petter med flyktingar.

Det kallas Dublinsystemet.

Dublinförordningen är en EU-lag där medlemsländerna bestämt att den stat som släpper in en asylsökande på EU-territoriet också ska ta ansvaret. Med andra ord. Alla andra Dublinländer kan bli av med den asylsökande – som Svarte Petter genom att skicka vidare den asylsökande dit.

Var en person kan få asyl inom EU har alltså i dessa fall reducerats till en fråga om hur man kommit hit – inte varför man flytt och inte vart man är på väg.

Men här är staterna och de asylsökande oense.

Många av dom som söker sig till Europa, vill inte stanna i gränsländerna. Dom har ett annat land i sikte – kanske för att de har familj där, kanske för att dom tror att de har större chans att få asyl där, kanske för att de tror sig bättre kunna bygga en framtid där.

När dessa asylsökande reser vidare från ett EU-land till ett annat, hamnar de i konflikt med Dublinreglerna. Och det gör många.

20.000 Svarte Pettrar

Preliminär statistik från EU, som Kaliber fått tillgång till, visar att ungefär 8 000 personer skickats mellan Dublinstaterna bara under första halvåret i år. Denna siffra ökar år från år, uppger EU-kommissionen. Sedan 2001 har Sverige avvisat över 20 000 personer som Dublinfall. Var femte asylsökande som Sverige avvisat i år var ett dublinfall.

Peer Baneke, chef för ECRE, den europeiska samorganisationen för organisationer som jobbar med flyktingars rättigheter, är bekymrad över Dublinreglerna. Vi träffar honom under ett besök i Stockholm.

ECRE har startat en stor utredning om Dublinreglerna som kommer att presenteras i början av nästa år. Utredningen är inte klar, men tendensen är tydlig, berättar han för Kaliber.

Peer Baneke ser stora problem med Dublinreglerna.

Dom förskjuter ansvaret från länderna i Europas centrum till länder i utkanten – länder som, säger han, ofta inte är bäst på att ta hand om asylsökande.

Dessutom skapar det mycket sorg och smärta att skicka runt de asylsökande i Europa.

Det är på det hela taget ett ineffektivt system som kostar - både räknat i mänskligt lidande och i medlemsländernas resurser. En massa formellt jobb läggs på att fastställa vem som är ansvarig, säger Peer Baneke från ECRE.

Ett enskilt Dublinland, som Sverige, kan spara resurser om man visar att en asylsökande är ett Dublinfall. Då behöver inte Sverige göra någon asylprövning och inte heller ta ansvar om personen till slut får uppehållstillstånd. En Dublinprövning tar i snitt ungefär en månad, medan en asylprövning tar åtminstone ett år.

Men från ett övergripande EU-perspektiv, är Dublinsystemet knappast någon besparing. Då blir det istället som Peer Baneke säger: en massa formellt jobb läggs på att utreda sådant som visum och resvägar.

Dublin i praktiken

På Migrationsverkets transitenhet på Arlanda görs en stor del av det svenska arbetet med Dublinfall. Här märktes en tydlig förändring när Dublinreglerna började tillämpas.

Magnus Beierlein är verksamhetsexpert på Migrationsverket på Arlanda. Han och kollegerna lägger inledningsvis stor möda INTE på att pröva asylskäl – utan på att ta reda på vilket land som är ansvarigt för en asylsökande – är det Sveriges bord eller kan fallet istället skickas till någon annan?

- Man koncentrerar sig mycket mer på resvägarna, säger Magnus Beierlein. Och det är just för att uttömma Dublinspåren. Hur har du rest hit? Har du släktingar i andra Dublinländer? Detta är frågor som är direkt anpassade till Dublin.

- Dublin har satt sin skugga över hela verksamheten.

I praktiken kan man säga att man blir ett Dublinfall om man sökt asyl, fått visum eller bara varit i ett annat Dublinland innan man lämnade in den aktuella asylansökan. Om något av detta gäller kan den asylsökande skickas till det landet.

För arkitekterna bakom Dublinssystemet är det här en garanti för att ingen asylsökande faller igenom maskorna.

Syftet med Dublinsystemet

Gregor Noll, folkrättsjurist i Lund och en av Europas ledande experter på EU:s asylrätt, är kritisk mot Dublinsystemet, som HAN anser INTE i första hand är till för att de asylsökande utan för de europeiska staterna.

- Följden blev att den medlemsstat som var sämst på att försvara EU:s yttre gränser fick ta ansvar för asylförfarandet, säger Noll.

- Genom att lägga upp systemet så här har vi definierat den asylsökande som ett problem som bollas mellan länderna.

Kombinationen av skärpta visumkrav, Dublinförordningen och fingeravtrycksregistret Eurodac har trappat upp katt- och råtta-leken mellan asylsökande, som vill bestämma var de ska hamna, och myndigheterna, som har strikta regler att följa. Utvecklingen bekymrar Gregor Noll.

En fotboll i Europa

På Migrationsverkets förvar i Göteborg är Ameya inlåst. Migrationsverket har bestämt att han är 18 år, men själv insisterar han på 21. Han kommer från Somalia och söker asyl i Sverige. Men Sverige vill inte pröva hans asylskäl. Istället ska Ameya skickas till Grekland – i enlighet med Dublinförordningen.

- No good life. No good life. Asyl life no good. Tillbaka Grekland, tillbaka Danmark. Like footballl playing. This is the play.

Vi sitter i besöksrummet på förvaret i Kållared. Ögonen är intensiva och han fingrar otåligt på mobilen. Under intervjun pendlar han från ett tillstånd av matthet, ja närmast apati med ögonen i marken, till att i nästa stund låta orden forsa fram. Det känns som att sparkas runt som en fotboll, säger han.

Han har varit i många länder nu. Men inget av dem vill pröva hans asylansökan. Hans jakt på en framtid i Europa har satt spår: hans fingeravtryck ger många träffar i Eurodac-databasen.

Första Dublinland för Ameya är Grekland. Och dit vill han inte igen.

Hans situation är inte ovanlig, men han har drivit den ett steg längre än de flesta. Det gick nämligen först inte att ta hans fingeravtryck när det svenska Migrationsverket försökte. Ameya säger att det enda sättet att klara sig är att ta bort fingeravtrycken.

”Dom säger att mina fingrar finns i Danmark, i Norge, i Estland, i Slovenien. Enda sättet att klara sig är att skära fingrarna. Den som inte skär, klarar sig inte”, säger Ameya.

Ameya säger att kompisar har aidsviruset. Han är också smittad, säger han. Men inte aids. Jag har dublinsjukan, säger han.

Soptipp i Italien

Låt oss återvända till Fegen.

Det här är inte första gången som Kallel Maulud skickas till Italien. Han har blivit avvisad dit en gång tidigare. Den gången fick han inget mottagande utan fick söka sig en bostad på egen hand.’

I praktiken betydde det att han fick bo i en liten koja han själv byggde precis intill en soptipp.

Hade bara Kallel kunnat ta ett direktflyg till Sverige, hade allt det här aldrig behövt hända.

Hans kompis Louii kom till Fegen från samma del av Irak, ungefär samtidigt som Kallel. Dom blev arbetskamrater på Welands industri.

Men det var en skillnad: Louii hade råd att köpa pass och en direktbiljett till Sverige. Och Louii fick stanna i Sverige.

Huvudregeln med Dublin är alltså solklar. En asylansökan ska bara prövas på ett ställe – och det ska vara det första Dublinlandet den sökande passerar.

Rocky ännu en Petter

I den vanliga asylprocessen finns det ganska stort utrymme för att låta människor stanna av humanitära skäl. När det gäller Dublinfall sker det mycket sällan. Så sällan att vi under researchen för det här programmet har träffat på fall där man valt att rycka upp människor från fasta jobb och etablerade relationer, skicka barn från en fosterfamilj till en annan i ett annat land, sett exempel på att starka läkarintyg om självmordsrisk åsidosatts – just för att det är Dublinreglerna som gäller.

Femårige Rocky kom till Sverige med sin mamma och systern Rinky från Bangladesh. Men mamman blev psykiskt sjuk och barnen placerades i fosterfamilj.

Hos fostermamman Marianne Lindkvist i Rimbo norr om Stockholm lärde han sig svenska och hade börjat hämta sig från den svåra tiden.

Men plötsligt skulle han ryckas upp igen.

För det var Storbritannien som var första Dublinland för familjen. Dom skulle dit, vad Rocky än ville. Marianne Lindkvist berättar.

- När vi började prata om att han skulle flytta ifrån oss så var han väldigt bestämd. Han ville inte åka till England utan han ville vara kvar här hos oss och växa upp här.

Marianne Lindkvist åkte med till London för att lämna Rocky där, på flygplatsen.

Rocky avvisades till London 26 april i år. Gregor Noll är kritisk till att EU-länderna väljer att tillämpa Dublinreglerna på det här sättet, även när det strider mot barnkonventionen och andra grundläggande mänskliga rättigheter.

Sverige en av de som skickade flest

Sverige var länge ett av de länder som skickade iväg flest asylsökande med hänvisning till Dublinreglerna.  Den senaste fullständiga statistiken, som gäller år 2001, visar att Sverige var det land som minskade sin asylbörda mest. Från 2001 till idag har Sverige sänt iväg 20 000 asylsökande till en annan Dublinstat, men fått tillbaka bara 8 000. Det visar statistik Migrationsverket tagit fram för Kaliber.

Men bilden har förändras senaste tiden. Nu har Norge kommit med i systemet och asylströmmarna förändrats. Sverige ligger fortfarande högt på listan över länder som skickar iväg Dublinfall, men numera får vi också ta emot många. Under de första tio månaderna i år gick det i stort sett jämnt upp för Sverige. Men även om plus och minus slutade på noll för Sverige, så innebär det ändå att 5 000 personer i år har flyttats från en plats  - där de ville vara – till en annan, där dom inte ville vara.

Konsekvenserna utreds

Just nu jobbar man på tre olika håll för att utreda konsekvenserna av det här systemet. EU-kommissionen, FN:s flyktingorgan UNHCR och ECRE har alla stora utredningar på gång.

Vad får Dublinsystemet för följder? Är det värt all möda – och allt lidande – som det leder till? Ja, hur resonerar den svenska regeringen? Frågan går till Migrationsminister Barbro Holmberg:

- Man kan ju tycka att ”varför inte strunta i det här”. Men det är ju så att vi måste ha en ordning för vilka som är ansvariga och det är den ordningen som regleras i Dublinförodningen. Och jag tror att vi har större vinster både för de enskilda individerna - men framför allt för den gemensamma flyktingpolitiken i Europa.

- Men är det rimligt att resvägen får en sådan betydelse?

- Om man flyr för sitt liv från Irak, om man flyr undan förföljelse, så måste man ju känna en oerhörd lättnad att komma till något EU-land, även Italien. Det är det som är det viktiga.

Barbro Holmberg säger att de asylsökande har samma rättigheter att få asyl i alla Dublinländerna.  

Men kritikerna har invändningar.

Är det lika?

Visst, säger Peer Baneke från ECRE, den europeiska flyktingorganisationen  – på pappret är alla lika, men problemet är att det inte är så i praktiken, säger han och tar fram statistiken.

Peer Baneke tar asylsökande från Tjetjenien som exempel. Enligt statistiken får 80 procent av dom som kommer till Österrike flyktingstatus, medan motsvarande siffra i grannlandet Slovakien är bara 1,8 procent.

Man kan inte, säger han, ha ett system som förutsätter att alla stater ger samma chans – om de inte gör det i praktiken.

Men, frågar jag, alla har ju skrivit under samma konventioner?

Ja – men länderna tolkar dem olika. Det är klart att något är väldigt, väldigt fel om folk från samma land får stanna i 80 procent av fallen i ett land, men bara i 1,8 procent av fallen i ett annat, säger Peer Baneke.

Humorstjärna viktig vän

Två av de länder som pekas ut specifikt som problemländer, bland annat i rapporter från Amnesty International, är just Grekland, dit somaliske Ameya inom kort skickas.

Och så Italien, dit Kallel skickades den 22 november.

Kvar i Fegen finns Kallels vänner. Bland annat Krister Claesson, ena halvan av humorduon Stefan och Krister. Kallil har bland annat firat jul med Krister.

- Jag känner mig inte ensam här i Fegen. Jag har en familj här, säger Kallel.

Men i år ser det inte ut att bli någon jul i Fegen. I tisdags var Kallel Maulud tvungen att, enligt Dublinsystemet, resa till Italien. Där han varken har vänner, familj, jobb eller bostad.

När Kaliber ringde honom torsdag kväll (24/11-05) så fanns han i Rom. Han frös. Sov på en parkbänk på dagarna. På nätterna hade han suttit på stationen och låtsats som om han väntade på ett tåg.

Reportrar: Lars Truedson och Martin Wicklin.

Några intervjuer var gjorda av Sanna Klinghoffer och Matilda Rangborg.

Mer!

2006-03-14:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".