Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.

Kaliber 30 april 2006: Svenska trottoarer görs i Kina

Publicerat onsdag 6 september 2006 kl 09.41
1 av 14
Hammarby Sjöstad. Foto: Bengt O Nordin/SVT Bild
Ola Wong, Thella Johnson, Jörgen Huitfeldt
2 av 14
Ola Wong, Thella Johnson, Jörgen Huitfeldt
Hammarby Sjöstad. Foto: Bengt O Nordin/SVT Bild
3 av 14
Hammarby Sjöstad. Foto: Bengt O Nordin/SVT Bild
Hammarby Sjöstad. Foto: Bengt O Nordin/SVT Bild
4 av 14
Hammarby Sjöstad. Foto: Bengt O Nordin/SVT Bild
Stenindustri. Foto: Ola Wong
5 av 14
Stenindustri. Foto: Ola Wong
Stenarbetare. Foto: Ola Wong
6 av 14
Stenarbetare. Foto: Ola Wong
Polering. Foto:Ola Wong
7 av 14
Polering. Foto:Ola Wong
Götaplatsen i Göteborg. Foto: BON/SVT Bild
8 av 14
Götaplatsen i Göteborg. Foto: BON/SVT Bild
Utrikesdepartementet i Stockholm. Foto: SVT Bild
9 av 14
Utrikesdepartementet i Stockholm. Foto: SVT Bild
Luften full av damm. Foto: Ola Wong
10 av 14
Luften full av damm. Foto: Ola Wong
Råmaterial. Foto: Ola Wong
11 av 14
Råmaterial. Foto: Ola Wong
Golvplattor. Foto: Ola Wong
12 av 14
Golvplattor. Foto: Ola Wong
Man med dammig näsa. Foto: Ola Wong
13 av 14
Man med dammig näsa. Foto: Ola Wong
Fabrik. Foto: Ola Wong
14 av 14
Fabrik. Foto: Ola Wong

”Sjukt billigt” del två:

-------------------------

Fyra miljoner kineser tros vara drabbade av den dödliga lungsjukdomen Silikos - stendammslunga. Sjukdomen uppstår när man bearbetar sten utan skydd.

Fullt medvetna om bristerna i arbetsmiljön, handlar svenska inköpare kinesisk sten i stora mängder. Kommuner och byggjättar beställer den. Och alla vi andra trampar på den, dagligdags.

Här kan du läsa om vårt arbete.

---

Först: ”Så gjorde vi jobbet” - Thella Johnson och Jörgen Huitfeldt berättar för tidningen Journalisten om att ”wallraffa” i Kina.

---

Hammarby Sjöstad är Stockholms största pågående stadsbyggnadsprojekt. Det gamla slitna hamnområdet ömsar skinn kvarter för kvarter.

Byggnadschefen Olle Cyrén visar oss runt längs de nyanlagda gatorna som kantas av rader med restauranger och kaféer där stockholms unga barnfamiljer dricker kaffe latte ur stora glas.

Hammarby Sjöstad ska bli en modern och ekologiskt hållbar oas i huvudstaden. är det tänkt. Och visionen om en stadsdel i samklang med tidsandan och naturen gjorde det självklart att lägga sten på torg och i parker, snarare än betong och asfalt.

- Vi har definitivt inte sparat på sten här, säger Olle Cyrén. Tack vare att vi lyckats köpa kinesisk granit, som är avsevärt mycket billigare än svensk, så kan man kanske påstå att man har kunnat slösa med granit. Och använda väldigt mycket granit då. 

Samma mängd, halva priset

När Stockholms stad väl hade kommit fram till hur mycket granit som krävdes för bygget av Hammarby Sjöstad tog man in offerter från ett antal svenska stenföretag. Eftersom det handlade om ett jätteprojekt som dessutom kunde leda till ytterligare beställningar i framtiden, var konkurrensen hård. Fem leverantörer slogs om jobbet: Det högsta budet låg på 12 miljoner kronor och kom från Bohusläns Kooperativa Stenindustri. De var ensamma om att enbart räkna med svensk sten.

Arctic Kvartsit, som vann ordern, erbjöd samma mängd sten - till halva priset. Men då handlade det uteslutande om sten från Kina.

En av de enklaste och tyngsta varor som finns ska alltså fraktas från andra sidan jordklotet, förtullas och säljas med vinst i Sverige. Ändå blir den hälften så dyr som sin svenska motsvarighet. Michael Marklund som driver stenimportföretaget Arctic Kvartsit förklarar hur det är möjligt:

- Bearbetning av sten är ganska tidskrävande. Det är helt enkelt löneläget i Kina som gör det hela gynnsamt för oss.

- Ställer man sen frågan till arbetarna på golvet därnere, fortsätter han, så gläds de ju oerhört åt möjligheten att ha jobb, möjligheten att se ljuset i slutet av tunneln, och möjligheten att leva på hoppet.

Förklaringen är alltså samma som brukar ges när det gäller kläder eller mobiltelefoner: Det går åt mycket folk och många timmar - även för att bearbeta sten. Och det är just priset på arbetskraften som gör den stora skillnaden mellan Kina och Sverige.

Låg fabrikerna i Europa skulle de stängas

Största delen av den kinesiska sten som exporteras till Europa bearbetas i området kring hamnstaden Xiamen i sydöstra Kina. Det är härifrån stenen skeppas ut och här ligger också de kinesiska exportföretagens huvudkontor. Därför är det i Xiamen dom västerländska stenföretagarna tillbringar en stor del av sin tid.

På puben the Londoner hittar vi Neil Johnstone som arbetar för ett stort nordiskt stenföretag. Han har lång erfarenhet av att arbeta med Kina och har även varit inblandad i en del svenska byggprojekt. Men om arbetsmiljön i en europeisk stenfabrik skulle se ut som den gör här i Kina då skulle fabriken få stängas på en gång säger han.

- Bullret i fabrikerna brukar vara öronbedövande och luften är oftast full av stendamm, berättar han. Men någon skyddsutrustning ser du nästan aldrig - varken andningsskydd eller hörselskydd. Och arbetarna jobbar oftast sju dar i veckan, 12 timmar om dagen.

Dammet kväver

Att jobba med sten är inte bara ett tungt och slitsamt arbete. Det kvartsdamm som uppstår vid bearbetningen av stenen är livsfarligt om man inte skyddar sig. Det fina dammet äter sig sakta in i lungvävnaden och gör att man till sist inte kan ta upp syre.

Sjukdomen silikos, eller stendammslunga, var under århundraden ett stort problem bland svenska stenarbetare. Och innan sambandet mellan dammet och den dödliga sjukdomen stod helt klart på 1930-talet hade många svenska stenarbetare fått sätta livet till.

- Redan Linné uppmärksammade det här, berättar Leif Aringer som är överläkare på Arbetsmiljöverket. Det talades om att den som gifte sig med en stenhuggare blev änka tidigt. Det var verkligt tidiga dödsfall, som man la märke till. Hela bygder var drabbade.

- Så varför har vi bestämt oss för att det inte är acceptabelt?

- Ja, det var väl lätt för alla att acceptera eftersom det syntes så tydligt, att här dog människor på ett plågsamt sätt tidigt i livbet. Om man dessutom kan sätta det i samband med stendammet, så har det egentligen inte varit något motstånd mot att man skulle försöka lösa det här problemet.

Idag är silikosen nästan utrotad i Sverige. För stenarbetare finns numera ett helt batteri av skyddsåtgärder mot det dödliga dammet: utsugar och vatten som tar bort så mycket damm som möjligt t ex. Vid arbeten där det ändå blir för mycket damm, måste arbetarna enligt lag bära en ansiktsmask med flera filter.

Kinesisk storsäljare

Om du tar dig tid att titta ner på trottoaren nästa gång du är ute och går – så ser du kanske en kant av sten längst ut mot gatan. En stor del av den stenen huggs av kineser. Och om du sitter på uteserveringen på torget i din hemstad och tar en kopp kaffe - då är chansen stor att granitplattan under din stol kommer från Kina.

Den kinesiska stenen har blivit så populär i Sverige att den till och med används på några av de mest symbolladdade platserna vi har.

När Stockholms Stad byggde ett torg till minne av vår mest hyllade människorättskämpe - Raoul Wallenberg - då användes kinesisk sten.

När torget alldeles utanför Utrikesdepartementet ska göras om – då ska man enligt planerna använda sten från Kina.

Liksom till ett nybygge på Götaplatsen i Göteborg.

Vid Turning Torso i Malmö finns en bassäng byggd av Kinesisk granit.

Sundstorget i Helsingborg är också belagt med sådan sten, liksom Kyrktorget i Höganäs för att ta ytterligare några exempel.

Och i Kina är silikosen långt ifrån utrotad. Istället befarar kinesiska myndigheter att landet är på väg mot en epidemi: De räknar idag med 400.000 silikossjuka men mörkertalet tros vara stort. Experter på Kinas hälsoministerium uppskattar att det verkliga antalet sjuka är omkring tio gånger så stort! Det skulle i så fall skulle innebära att kineser motsvarande nästan halva Sveriges befolkning, har drabbats av en yrkessjukdom som leder till döden och som vi i västvärlden mycket väl vet hur man skyddar sig mot.

”Ni kommer aldrig släppas in”

På puben the Londoner berättar vi för Neil Johnstone att vi vill åka ut till några fabriker och göra reportage om arbetsmiljön där.

- Glöm det, säger han. Om ni säger att ni är journalister kommer ni aldrig släppas in nånstans. Det kan till och med vara farligt att snoka runt där. Ni måste ha en inbjudan.

Så vi bestämmer oss för att inte säga att vi är journalister.

Vi ringer till två av de handelsföretag som finns i Xiamen och presenterar oss som stenföretagare på affärsresa. Några minuter senare har vi blivit inbjudna på en rundtur till en av deras fabriker. Senare samma dag utrustar vi oss med en dold mikrofon, sätter oss i en taxi och åker dit.

Inferno av buller och damm

Chefen, Mr Huang, visar oss runt i fabriken. Luften är mättad av sötaktigt stendamm och bullret är på gränsen till outhärdligt redan från början. Men det ska bli värre.

Mr Huang är klädd i flannellskjorta och brun kavaj och ser butter ut. Han verkar från första början lite förbryllad över ”affärsmännen” från Sverige som går och skriker för sig själva hela tiden, vi vill ju att det vi ser ska registreras på bandspelaren.

Inne i ett vansinnigt oväsen där ingen har hörselskydd på sig tillverkas alla sorters stenprodukter. Bänkskivor, sten för husfasader, statyer för utsmyckning och olika sorters marksten.

Vi passerar rader av unga tjejer och killar som slipar och polerar. Några av dem täcker sina munnar med tunna bomullshalsdukar. Ingenstans ser vi arbetare med några som helst riktiga skydd. Arbetsklädseln är dammiga vardagskavajer fulla av hål och revor. På fötterna har de badtofflor.

Sen blir vi visade till ett ställe som är ännu dammigare och bullrigare.

Redan när vi kommer på tio meters avstånd från byggnaden ser vi hur dammet yr från ingången. Och Mr Huang själv börjar vifta besvärat framför munnen. Sen vinkar han in oss.

Där inne sitter ett femtiotal män utan några som helst skydd i ett inferno av buller och damm. En av dem manövrerar sitt slipverktyg med fötterna eftersom hans armar inte verkar gå att använda. Och för att skona oss från dammet knuffar chefen till arbetarna en efter en för att få dem att sluta slipa just när vi går förbi. Efter bara tio minuter därinne har vi redan munnarna fulla av fint damm och börjar få svårt att hålla masken

Samma charad på nästa ställe

Några timmar senare besöker vi ännu en fabrik. Vi spelar upp samma charad inför nästa fabrikschef. Vi ser samma illa klädda arbetare, jobba i samma damm och med samma uttryckslösa ansikten.

På kvällen när vi åker tillbaka söderut är vi fortfarande rätt skakade. Ändå tillhör de fabriker vi har sett de tio procent modernaste i området, enligt fabrikscheferna. Över allt passerar vi stenfabriker och till synes oändliga rader med stenblock. Gråa, svarta, röda jätteklumpar som väntar på att lyftas in till någon av Xiamenområdets 10.000-tals stenarbetare som ska förvandla dom till bänkskivor, markplattor eller trappsteg på något svensk torg.

Gong jobbar i en iskall pöl 

En av alla dessa arbetare träffar vi senare på kvällen. Gong heter han.

Vi möter honom i fabriken klockan halv nio på kvällen. Han står med iskallt vatten upp till stövelskaften och slipar en bänkskiva. Han fiskar upp en cigarett ur ett skrynkligt paket, tänder den och ber oss följa med till hans hus som ligger precis bredvid.

Huset som han hyr från fabriken visar sig vara ett utkylt kyffe på 10 kvadratmeter. Väggar och golv är av sten och betong, taket består av vågiga glasfiberskivor. Temperaturen är runt åtta grader och här och var mellan stenarna i väggen har han tryckt in tygbitar för att hålla vinden borta. Förutom sängen finns där ett bord och en kokplatta. Bredvid den ligger en rostig stekpanna och några tomma äggskal.

Gong är 35 år gammal. Men han ser ut att vara minst tio år äldre. Han berättar att han har jobbat i stenindustrin här sen han var 19 år gammal. Hans fru och två barn är kvar i Sichuanprovinsen 250 mil därifrån. De träffar han bara en gång per år – under det kinesiska nyåret. Lönen på motsvarande 1 500 kronor i månaden ska räcka till att försörja dem och hans 70-åriga pappa.

- Därför blir jag kvar på fabriken år efter år. Hemma finns inga jobb, säger han.

- Saknar du familjen mycket, frågar vi

- Självklart, svarar Gong, men det är inget att göra åt. Hemma kunde jag få jobba en dag här och en dag där men inte på heltid. Nu kan jag skicka hem hälften av min fasta lön varje månad, säger han.

Han får prova svenskt munskydd

I likhet med alla andra stenarbetare vi mött i Kina använder Gong inga skydd när han jobbar i fabriken.

- De munskydd som finns är av tyg och är ändå värdelösa. Dessutom måste vi betala för dem själva, säger han.

Vi har med oss en skyddsmask från Sverige som vi visar upp för Gong. Han vill genast prova den.

- Måste man betala för den här själv? hörs Gongs röst bakom masken.

- Nej, arbetsgivaren tillhandlahåller dem. Det måste de, enligt lag, svarar vi.

- Jaså, man får en sån här mask gratis i Sverige? Kan jag komma dit och jobba istället, frågar han plötsligt och ett lite osäkert skratt sprider sig i det lilla stenskjulet.

Sju dagar i veckan

Gong berättar att han normalt jobbar mellan 12 och 13 timmar per dag. Sju dagar i veckan. Senast han var ledig var då han skadade ett finger så att han fick svårt att hantera maskinerna. Då var han tvungen att åka till ett sjukhus flera timmar därifrån. Fabriken bidrog med motsvarande hundra kronor vilket täckte en tredjedel av sjukvårdskostnaderna.

- Fick du någon ersättning för dom dagar du inte kunde jobba? undrar vi.

- Nej, nej. Jag fick bo gratis på fabriken men självklart fick jag ingen lön när jag inte kunde arbeta, säger Gong och gör en min som om han tycker att frågan är konstig. Den som inte jobbar får ingen lön. Det är så det funkar här, säger han. 

Han har inga nära kolleger som han säkert vet har drabbats av stendammslunga, säger han. Men det händer att arbetare plötsligt blir för trötta för att arbeta och reser hem till sin familj.

- Jag vet inte om det är dammet eller nåt annat som gjort dom så utmattade, säger Gong. En del av dem kommer till fabriken för att få ut sin innestående lön för den tid de redan har jobbat. Men de brukar inte få nåt.

Klockan är halv tio och han verkar otålig. Det visar sig att han ska tillbaka in i fabriken för att jobba en timme till.

- Hur mycket vill du jobba egentligen?

- Bara en timme till, det är inte så mycket, säger Gong. Jag behöver pengarna. Och när vi lämnar honom är han tillbaka i den kalla vattenpölen och fortsätter att slipa sin bänkskiva.

Alla vet

När vi bestämde oss för att resa till stendistriktet i Kina ville vi hitta just de fabriker där den svenska stenen tillverkas. Men vi insåg ganska snart att det inte är så enkelt.

Stenbranschen fungerar precis som smyckesbranschen som vi berättade om i förra veckans Kaliber: Svenska importföretag köper stenen från handelsföretag i Kina, som kan ha egna fabriker men ofta köper in produkter från massor av olika fabriker. Och de fabrikerna lägger i sin tur ut en del av tillverkningen på mindre, enklare fabriker osv, osv.

Men på ett sätt skiljer sig stenbranschen från smyckesbranschen: Bland dem som köper och säljer sten är det ingen som förnekar att arbetsmiljön är dålig och att arbetarna saknar skydd. Ingen säger heller att de inte vet hur det ser ut i fabrikerna. Arbetsmiljön är dålig. Det är alla överens om. Men det är ingen som tycker att just de har nåt ansvar för det.

Kinesisk mellanhand bekräftar

Ett av de många handelsföretag som säljer sten till Sverige heter ”Jetboat”. Vi möter deras exportchef, Jerry Bai, på ett femstjärnigt hotell i Xiamen. Vi berättar för henne vad vi just har sett på fabrikerna och hon bekräftar att det är så de ser ut.

- Ja visst, jag tror er, säger hon. Så ser det ut.

- Vad vill du göra åt det?

- Det vet jag inte.

- Har du något ansvar tycker du?

- Alltså, jag tar hand om mitt företag och fabrikschefen får ta hand om sina arbetare, säger hon.

Sen berättar hon hur några av hennes svenska kunder reagerade första gången de såg hur det såg ut på fabrikerna.

- I början var de överraskade över hur det det såg ut på fabrikerna säger, Jerry Bai. De frågade varför arbetarna inte har skydd och sa att i Sverige måste man ha både hörselskydd och ansiktsmask.

- Jaha. Och vad hände sen då?

- Ingenting. De frågade, jag svarade.

- Men de verkade inte mer ovilliga att göra affärer?

- Nej jag tror inte det förändrade nånting, säger exportchefen på Jetboat, Jerry Bai.

Arbetsmiljöverket dömer ut miljön

Tillbaka i Sverige får Leif Ahringer på Arbetsmiljöverket se Kalibers bilder från Kina. Eftersom han inte kan se några arbetare med skydd för andningsvägarna, och inte heller några åtgärder för att minska dammet; inget utsug, inga fläktar, så säger han:

- Hade det här varit en svensk miljö skulle man omedelbart fått göra mätningar och sedan vidta åtgärder med ledning från det, säger Ahringer.

Svenska importörer till svars

Det är dags att ställa de svenska importörerna inför följande fakta:

  • Den som arbetar med sten utan skyddsutrustning riskerar förutom att förlora syn och hörsel att drabbas av den dödliga sjukdomen stendammslunga.
  • Kinesiska myndigheter befarar att landet är på väg mot en epidemi i sjukdomen: Landet står för hälften av alla kända fall i världen.
  • Den sten som används i Sverige bearbetas allt oftare av kineser som nästan aldrig bär några skydd.
  • De svenska stenimportörerna känner till att det är så och vet alltså att de som tillverkar produkterna till oss riskerar att drabbas av svåra skador och ytterst – en dödlig sjukdom.

”Köper inte vi köper grannen”

Agne Nilsson är vd för Sveriges tredje största stenföretag, Bohusläns Kooperativa Stenindustri. Vi är på Ävja stenbrott som är klassisk mark för den svenska stenbranschen. På 1930-talet hade företaget över 300 anställda stenarbetare. Idag återstår 50 stycken. Några av dem står i vårsolen och jobbar i utomhusbås – för dammets skull. Alla maskiner är försedda med utsug och lite längre bort står en kille och borrar hål i ett stenblock. Och trots att han är utomhus bär han en rejäl ansiktsmask.

- Ja, säger Agne Nilsson, vi vill ju inte ha stendammslunga. Silikosen är utrotad och ska så förbli!

Numera kommer en stor del av den sten som det här företaget säljer från Kina. Och precis som dom flesta andra chefer på stenföretagen har Agne Nilsson varit i Kina flera gånger. Och hans bild av arbetsmiljön där är samma som vår.

- De är naturligtvis i en utvecklingsfas i Kina och jobbar under ungefär samma förhållanden som vi gjorde här på tidigt 1900-tal. Jag har kommit in i fabriker där man legat och torrslipat och det var bara damm, bara damm. Det gick inte att se de som jobbade därinne.

- Hur var det med skydd därinne?

- Ja, de hade tak över huvudet, men alltså skydd existerar inte.

- Så vad händer med dem som jobbar där?

- Det blir stendammslunga, en dödlig sjukdom.

I kontakterna med företagets egna leverantörer har man enligt Agne Nilsson flera gånger framfört sin syn på hur arbetare bör skyddas. Mer än så kan han inte göra säger han.

- Vi kan inte sätta regler för kinesisk arbetsmiljö. Vi kan ta upp frågan lugnt och behagligt, men pressa... Nej, om inte vi handlar, så handlar grannen.

- Men ni gör ju trots allt vinst på att det är så billigt, hur ser du på ert ansvar för att arbetsmiljön ser ut som den gör?

- Ja, vi tar ansvar för vår arbetsmiljö, kineserna får ta ansvar för sin.

”Det tar tid att vänja arbetarna vid skydd”

Michael Marklund driver företaget Arctic Kvartsit i Skellefteå. De har ingen egen tillverkning utan den sten de säljer är importerad - mest från Kina. Företaget har levererat sten till massor av prestigefyllda byggprojekt. Förutom Hammarby Sjöstad kommer till exempel stenen på Raoul Wallenbergs Torg i Stockholm och Sundstorget i Helsingborg från Arctic. Marklund säger att hans leverantör i Kina tillhandahåller skyddsutrustning på samtliga fabriker. Men han har nästan aldrig sett nån arbetare som faktiskt använder den.

- Mycket sällan.

- Och när du ser det, vad säger du då?

- Jag ifrågasätter det och då svarar de att det tar tid att vänja arbetarna. De vill helt enkelt inte använda skydd.

- Och då nöjer du dig med det?

- Ja, jag kan ju inte kräva skydd.

- Kan du inte?

- Nä, på vilket sätt?

- Ja, du är ju hans kund och han vill väl ha kvar dig, antar jag.

- Ja, vi har diskuterat det. Han jobbar för att de ska använda skydd.

”Jag antar att man får damm i lungorna”

Det är inte bara kommuner och byggföretag som köper sten från Kina. Företaget Noble Team säljer bland annat stenplattor till trädgårdar, golvplattor för inomhusbruk och bänkskivor.

Ägaren Peter Lombard berättar att försäljningen sker mest över internet och att kunderna oftast är privatpersoner. Vi berättar för honom vad vi har sett i de kinesiska stenfabrikerna. Och trots att han själv har sett många fabriker i Kina så har han inte tänkt på att arbetarna nästan aldrig har skydd, säger han.

- Jag har faktiskt ingen direkt åsikt i frågan. Jag har inte tänkt på det förrän du sa det just nu.

- Känner du till vilka risker det innebär att arbeta med kvartsdamm utan skydd?

- Inte direkt, nä.

- Har du hört talas om stendammslunga? Vet du vad det är?

- Inte exakt, men jag antar att man får damm i lungorna som inte är bra för kroppen.

- Man dör av det...

- Snabb sak bara , jag har en kund som väntar här, kan du ringa tillbaks om fem minuter?

Vem beställer stenen?

Frågan är vad beställarna vet om allt det här och om de bryr sig. Agne Nilsson på Bohusläns Kooperativa Stenindustri säger att hans kunder är ”alla”.

- Fastighetsbolag, Vägverket, svenska kommuner, större entreprenadföretag i stil med Skanska, PM, NCC... det finns inga undantag.

- Hur nyfikna är kunderna i allmänhet om hur stenen kommer till?

- Frågan har vi aldrig fått så vitt jag kan minnas. Det som är intressant är prisbilden, inget annat.

Sjöstaden har inte diskuterat detta

Vi är tillbaka hos byggnadschefen för Hammarby Sjöstad, Olle Cyrén. Vi har fått se fler exempel på hur sten kan användas än jag hade fantasi till innan jag kom hit. Vi har slagit oss ner på en bänk vid spårvagnshållplatsen. Och han får se våra bilder från Kinas stenfabriker.

- Ja, det är jättetråkiga bilder, visst är det så. 

- Ser du näsan?

- Ja, det ser ut som om han doppat den i nånting. Den är full med damm.

Olle Cyrén är anställd av Stockholms stad och ansvarar för de upphandlingar som har med bygget av Hammarby Sjöstad att göra. Vi frågar honom om han tycker att han har nåt ansvar för om stenen i Hammarby Sjöstad kommer till under förhållanden som utsätter arbetarna för en stor risk att drabbas av den dödliga sjukdomen stendammslunga.

- Ja, det är lite att spetsa till det, tycker jag, men jag förstår din tanke, att man måste försöka påverka det. Och jag kan vara ärlig och säga att arbetsförhållanden i kinesiska stenbrott är inget vi diskuterat i projektet.

Reportrar: Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong.

Producent: Björn Tunbäck

Medproducent: Sanna Klinghoffer

----

Mer!

Vårt program har följts upp av flera andra redaktioner. Här kan du ta del av det:

”Import av kinasten har vuxit kraftigt”

”Gravsten från Kina allt vanligare”

”Kommuner blundar för global arbetsmiljö”

Debatt mellan Henrik Lindholm, Fair Trade Center, och Sven-Erik Österberg, Kommun- och finansmarknadsminister:

2 maj 2006:

LO:s ordförande kräver skärpta krav:

Finska Hufvudstadsbladet:

Västerbottenskuriren 2 maj 2006:

2006-05-16:

2006-05-16:

2006-05-16:

2006-08-17:

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".