Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.
Kaliber är slut för säsongen. Programmet är tillbaka i höst, måndagen den 4 september.

Kaliber 7 maj 2006: ”Påsen över huvudet” - svensk export av arbetsskador

Publicerat måndag 21 augusti 2006 kl 10.12
1 av 13
Feng Xingzhong, Jiang Xueying, Wu Guojun, Xiong Yuanming; stenindustrins offer. Foto: Thella Johnson
Arbetare i kinesisk smyckeindustri. Foto: ola Wong
2 av 13
Arbetare i kinesisk smyckeindustri. Foto: ola Wong
Hammarby Sjöstad - ett offentligt projekt som köpt in stora mängder kinesisk granit. Foto: Bengt O Nordin/SVT Bild
3 av 13
Hammarby Sjöstad - ett offentligt projekt som köpt in stora mängder kinesisk granit. Foto: Bengt O Nordin/SVT Bild
Stenarbetare. Foto: Ola Wong
4 av 13
Stenarbetare. Foto: Ola Wong
Luften full av damm. Foto: Ola Wong
5 av 13
Luften full av damm. Foto: Ola Wong
Bänkskivor. Foto: Ola Wong
6 av 13
Bänkskivor. Foto: Ola Wong
Robin Munro. Foto: Ola Wong
7 av 13
Robin Munro. Foto: Ola Wong
Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong.
8 av 13
Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong.
Feng Xingzhong. Thella Johnson
9 av 13
Feng Xingzhong. Thella Johnson
Hunnebostrand. Foto: SVT Bild
10 av 13
Hunnebostrand. Foto: SVT Bild
Foto: SVT Bild
11 av 13
Foto: SVT Bild
Foto: SVT Bild
12 av 13
Foto: SVT Bild
Foto: SVT Bild
13 av 13
Foto: SVT Bild

”Sjukt billigt” - del 3

------------------------

”Det känns som om nån har dratt en påse över mitt huvud” sa den sjuke mannen som vaknade upp med andnöd mitt i natten, svårt drabbad av Silikos. Stendammslunga.

Han var svensk. Hans sjukdom, och död, kommer ni att få läsa mer om snart - för reaktionerna på det som hände honom, visar tydligt på avgrunden mellan ”oss” och ”dom”.

”Dom” är fyra miljoner kineser. Offer för samma arbetsrelaterade sjukdom som den svenske mannen.

Och inför dem är det som om vi alla dragit en påse över huvet. Vi har valt att inte se.

Här får du veta hur det kommer sig att vi i väst bidrar till att exportera de arbetsskador till Kina, som vi själva har utrotat för länge sen, för att de inte är värdiga ett modernt samhälle.

---

Först: ”Så gjorde vi jobbet” - Thella Johnson och Jörgen Huitfeldt berättar för tidningen Journalisten om att ”wallraffa” i Kina.

---

En av de första vårdagarna 2006 tar vi bussen längs Bohusläns kust till lilla Hunnebostrand, och Sören Olsson. Han visar runt bland bodarna och arbetsbänkarna på det gamla stenbrottet som nu är ett muséum.

För i Hunnebostrand bor många av de gamla stenhuggare som var med under den svenska stenindustrins storhetsdagar. Bland dem är stendammslunga en alltför välkänd sjukdom.

- Det är väl nästan varenda huggare som var här som har haft stendammslunga, säger Arne Larsson.

Nere på Gammelgården som hör till muséet träffar vi de pensionerade stenhuggarna Arne, Nils, Harry och Rune. De har alla sett gamla vänner och kollegor gå bort i stendammslunga genom åren.

- Vi kan flyga till månen, men inte få bort dammet, säger Arne.

Rune, Harry och Arne har klarat sig utan några värre lungförändringar. Värre är det för Nils, som inte fick nån behandling för sin stendammslunga förrän han pensionerades.

- En blir ansträngd fort. På slät väg går det bra, men så fort det är lite motlut så... puh, puh, berättar Nils och andas tungt och grunt.

Ett nytt fall, trots skydd

Den här sjukdomen, som skapade så mycket lidande och död bland svenska stenarbetare, är så gott som utrotad i Sverige. Ändå slank Peter Jäderlunds pappa Stig igenom det finmaskiga nätet av skyddsåtgärder som byggts upp i svenskt arbetsliv. För bara fem år sen dog han i Silikos.

- Han hade alltid stora projekt på gång och många tankar på vad han skulle göra, men sen märkte man succesivt att det inte vart något av det. Och på jobbet fick han ta paus och vila, på ett sätt som han aldrig behövt innan, säger Peter.

Stig Jäderlund arbetade med att rengöra gjuteriugnar på företaget Åker Sweden i Åkers Styckebruk. I det arbetet kom han dagligen i kontakt med det dödliga kvartsdammet. Han skyddade sig också enligt konstens alla regler med ansiktsmask och utsug. Ändå letade det fina dammet sig in i hans lungor och dödade honom, långsamt.

- En gång på slutet berättade han att han vaknat på natten och inte fått luft. Han sa att det kändes som om någon hade dragit en soppåse över honom. Då hade han blivit riktigt rädd, det var första gången han sa att han var orolig.

Dödsfallet slog ned som en bomb hos svenska arbetarskyddsmyndigheter och en noggrann utredning gjordes för att klarlägga varför Stig Jäderlund dog. I den konstaterades bland annat att Stig under alla år burit helskägg och att det gjort att masken inte slutit åt ordentligt. Därför hade dammet lyckats leta sig förbi den, in i hans lungor.

Som en följd av det har Arbetsmiljöverket nu sett över sina föreskrifter och ytterligare skärpt regelverket. Så oaccaptabelt är alltså ett enstaka dödsfall i stendammslunga i Sverige på 2000-talet.

Kina saknar allt

Men i Kina sitter arbetarna och jobbar som vi gjorde vid 1900-talets början – utan några skydd, i moln av stendamm. Som om kunskapen vi har skaffat oss genom alla sjukdomsfall och dödsfall inte fanns. Ändå är det våra smycken och våra granitplattor de tillverkar.

I Kina är snabb ekonomisk tillväxt det övergripande målet. Allt annat får komma i andra hand. Och det går bra för Kina. Sedan landet öppnade upp sig mot omvärlden har 800 miljoner människor på landsbygden satts i kontakt med världens arbetsmarknad. Större utbud av arbetskraft betyder lägre löner. Därför har produktionen av i stort sett allt som kräver mycket arbetskraft flyttat till Kina. Det har varit bra för Kina. Och det har varit bra för världen. Tack vare billig export har Kina kunnat lyfta fler ur fattigdom på kortare tid än någonsin tidigare i världshistorien. Och tack vare kineserna kan vi köpa köpa mycket billigare varor idag.

Epidemi av arbetsskador

Samtidigt håller en insikt på att smyga sig in hos kinesiska myndigheter: Allt fler förstår att landet är på väg att bygga upp en epidemi av arbetsskador och sjukdomar. Och den vanligaste yrkessjukdomen av alla är stendammslunga.

Sjukdomen uppstår vid långvarig exponering för stendamm. Förutom stenindustrin, har till exempel gruvnäringen och smyckesbranschen stora problem med stendammslunga. Enligt myndigheterna finns 400.000 kineser med Silikos idag. Men eftersom statistiken är bristfällig tros det verkliga antalet sjuka vara så högt som fyra miljoner.

”En dold kostnad för det billiga priset”

Det finns alltså en dold kostnad för det kinesiska under som vi alla drar nytta av. Det säger Robin Munro från den Hong Kongbaserade frivilligorganisationen China Labour Bulletin:

- Ja, hur kan det komma sig att Kina kan exportera så mycket, så billigt? säger han. Inget kostar så lite! Ursäkta mig, men det finns en enorm dold kostnad för den här billiga importen från Kina.

Feng är ett av offren

Feng Xingzhong arbetade i smyckeindustrin. Nu är han i sista stadiet av stendammslunga. Trots att han bara är 33 år gammal kommer han aldrig mer att kunna försörja sig genom arbete. Han säger att han är döende i sjukdomen.

Feng tillhör den lilla minoritet som vågat ta strid mot sin arbetsgivare, Gaoyi Gems. Han stämde dem och vann ett stort skadestånd. Han kunde göra det tack vare stöd från China labour bulletin i Hongkong. Men hittills har det varit en tom seger, berättar Feng Xingzhong.

- Företaget vägrar helt enkelt betala skadeståndet, säger han. Och de har hittills kommit undan med det.

Feng arbetar nu heltid med att hjälpa andra arbetare att stämma sina arbetsgivare och väcka opinion. Så sent som i april var han i Schweiz och demonstrerade på den internationella smyckesmässan där, mot sitt gamla företag, som trots sin behandling av tidigare anställda som Feng, fortfarande säljer smycken för miljoner till sina kunder i Europa och USA.

Ingen vill sitta med fel kort på hand

Man kan likna det vid ett parti Svarte Petter. Att betala lön och ta ansvar för arbetares säkerhet är själva ”Svarte Petter”.

De svenska företag som till exempel importerar sten från Kina sparar massor av pengar på minskade lönekostnader och slipper följa svensk arbetsrätt. Svarte Petter har de därmed skickat vidare till sina kinesiska handelspartners.

De i sin tur är ofta handelsbolag som dammsuger den inhemska marknaden efter de billigaste fabrikerna och spelar därmed vidare Svarte Petter till dem.

Och fabrikerna tävlar med varann om att erbjuda det lägsta priset. Och så vidare och så vidare.

”Vi tar ansvar för vårt”

Agne Nilsson är vd för ett av de svenska bolag som köper in stenen från Kina. Och även om han tjänar pengar på de låga inköpspriserna i Kina ser han inte arbetsmiljön där som sitt ansvar.

- Vi tar ansvar för vår arbetsmiljö. Kineserna får ta ansvar för sin arbetsmiljö, säger han.

Och inte heller Jerry Bai, exportchef på ett av de kinesiska handelsföretag som säljer sten till Sverige, tycker att arbetsmiljön är hennes bord.

- Jag har aldrig tänkt på det så, säger hon. Jag har ansvar för mitt bolag, fabrikschefen måste ta ansvar för sin verksamhet.

Och de fabrikschefer vi har träffat visar med all önskvärd tydlighet att arbetarnas hälsa och säkerhet inte är deras första prioritet.

När vi till exempel besöker en arbetsplats, som är ett inferno av damm och buller, går fabrikschefen först och knuffar till arbetarna en efter en för att få dem att sluta slipa just när vi går förbi. Bakom oss återuppstår kaoset.

Och kvar med Svarte Petter sitter alltså den enskilde arbetaren, som får jobba tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan i en miljö som ofta gör honom sjuk eller till och med dödar honom.

Allt för att de som tjänar pengar på deras arbete struntar i att skydda dem, säger Robin Munro.

- De vill helt enkelt inte satsa de relativt små summor som skulle krävas för att arbetarna skulle kunna jobba säkert.

Han går så långt som till att säga att företagen i väst, tillsammans med sina kinesiska leverantörer, gör sig skyldiga till mord, och kommer undan med det.

- De här arbetarna dör av Silikos. Tusentals av dem. Tiotusentals av dem.

Regler finns men följs inte

För att vara ett låglöneland har Kina ändå en relativt sträng arbetsrättslagstiftning. Där finns bland annat ett tak för övertiden och krav om minst en ledig dag per vecka. Men kinesiska myndigheter har så här långt inte gjort mycket för att se till att lagarna efterlevs och de fabriker som konsekvent bryter mot reglerna har hittills kommit undan med det.

Men genom att blunda för hur arbetarna behandlas, skjuter sig den kinesiska regeringen i foten, säger Robin Munro från China Labour Bulletin. Idag sitter arbetarna med Svarte Petter, förr eller senare kommer räkningen att hamna i Peking.

- Det är ett gigantiskt problem! Enorma dolda kostnader för Kina. Och priset måste betalas förr eller senare. Just nu betalas det av arbetarna. Men sedan är det statens tur. De som skadas så att de inte kan jobba får ingen pension och snart står de och knackar på regeringens dörr. 

Ny kurs

Nyligen slog Kommunistpartiet i Kina faktiskt in på en ny kurs: ”Den billiga exportmodellen håller inte längre eftersom den innebär en rovdrift på människor och miljö”, lyder den nya analysen.

Vad Peking sent om sider har insett, är att på sikt – när arbetarna bokstavligen jobbar ihjäl sig i exportindustrin – kommer dagens enorma överskott på arbetskraft bytas i sin motsats och det ekonomiska undret riskerar att haverera.

Även om den insikten nu har nått den kinesiska regeringen är det ändå en process som kommer ta lång tid eftersom arbetarna fortfarande har mycket små möjligheter att driva på.

Facket förbjudet

I Kina är fria fackföreningar förbjudna. Det som hände med fackföreningen Solidaritet i Polen och som banade väg för Berlinmurens fall är den kinesiska regimens värsta mardröm. De styrande i Kommunistpartiet är helt enkelt rädda för en utveckling där fackföreningarna blir till politiska oppostionspartier. Därför kan de kinesiska arbetarna inte, som kollegorna i Hunnebostrand gjorde på sin tid, driva sina egna frågor som t ex adekvat skyddsutrustning och rimliga arbetstider.

Den enda tillåtna fackföreningen - det statliga facket - erbjuder inget stöd: I Fujianprovinsen, till exempel – där 70 procent av Kinas stenindustri finns – säger facket att yrkessjukdomar inte är nån fråga för dem. Inte ens facket vill alltså plocka upp Svarte Petter.

Kvar finns alla de utländska företag som drar nytta av handeln med Kina. Frågan är bara vad de kan göra?

Många av de företag som finns i Kina har upprättat uppförandekoder som de uppmanar sina leverantörer att följa. Det har till exempel den svenska smyckeskedjan ”Glitter” gjort. Men för att ta reda på om koden efterlevs har de hittills nöjt sig med att helt enkelt fråga leverantörerna, berättar företagets vd Peter Westring.

- Jag tror att det är i linje med affärstraditionerna i väst; man gör överrenskommelser och håller sig till dem. I detalj kontrollerar man inte varje aspekt på motpartens beteende. Man förutsätter att det man kommit överrens om, det gör man, säger Westring.

Men som vi har visat räcker det inte att ett företag bara avkräver sina leverantörer ett löfte om att följa koden. För samma företags jakt på de lägsta priserna, verkar i rakt motsatt riktning.

Det här har flera av de multinationella jättarna insett. Företag som Hennes & Mauritz låter därför oberoende aktörer utföra inspektioner på de fabriker som de köper från. Och efter Kalibers granskning har flera av smyckeföretagen meddelat att de vill börja arbeta på ett liknande sätt.

Inspektörerna luras

Men många gånger räcker inte ens oberoende inspektioner. Återigen leder prispressen till att de kinesiska leverantörerna försöker spela bort Svarte Petter genom att helt enkelt lura sina kunder. Så här berättar några anställda på smyckesfabriken Yee On Gems om hur fabriken förbereder sig inför inspektionerna.

- Fabriken stängdes tre dagar i förväg. Alla golv våttorkades och vi fick nya ansiktsmasker. Maskerna fick vi löneavdrag sedan, berättar arbetarna.

- Problemet med uppförandekoderna är att arbetarna själva inte är med i processen. Ofta känner de inte ens till att en sådan finns, säger Robin Munro på China Labour Bulltin. Dessutom är koderna inte bindande.

Även om uppförandekoderna inte är lagligt bindande, har de ändå haft en positiv inverkan. På de fabriker där företagen tar sina uppförandekoder på allvar är arbetarna mer medvetna om sina rättigheter än i branscher där man inte gör några inspektioner alls.

Men än så länge saknas uppförandekoder hos den stora majoriteten företag som handlar med Kina. I vissa branscher har man inte ens tänkt tanken. Ofta gäller det sektorer där kunderna inte är vanliga konsumenter utan andra företag eller stater och kommuner. Som i stenbranschen.

Alla vet, ingen frågar

I stenbranschen är man fullt medveten om den omänskliga arbetsmiljön i Kina och även om de hälsorisker den innebär. Men eftersom de kommuner och myndigheter som köper stenen mycket sällan har några uppförandekoder och inte ställer några frågor om hur stenen bearbetas kan företagen strunta i det. Agne Nilsson är vd på Bohusläns Kooperativa Stenindustri.

- Vi har aldrig fått frågan, så vitt jag kan minnas. De bryr sig om priset, inget annat, säger han.

Jerker Thorsell är etikkonsult och har skrivit en bok om hur den offentliga sektorn hitills har missat sitt ansvar för de produkter de köper på den globala marknaden. Enligt honom ligger kommunerna, landstingen och staten långt efter de privata företagen på det här området.

- Jag tror det beror på att de inte har sett sig som spelare på den globala marknaden, vilket de ju faktiskt är, säger han.

Totalt handlar det om stora belopp. Kommuner, landsting och stat spenderar tillsammans 400 miljarder kronor per år, det motsvarar 45 000 kronor per invånare. Och en stor del används till inköp från andra länder, t ex Kina.

Sluta handla?

Så här långt är det frestande att dra slutsatsen att vi inte ska handla med Kina alls. Men då har man missat poängen, säger Robin Munro på China labour bulletin. Företagen ska stanna. Men de ska ta sitt ansvar, tycker han.

- De måste ta aktiv del i detta och använda sitt inflytande till att driva fram bättre villkor för arbetarna, säger han.

Den modell han förespråkar vid sidan av uppförandekoderna är att företagen helt enkelt kräver av sina kinesiska leverantörer att de skriver under ett kollektivavtal med sina anställda.

- Kollektivavtalen ska sätta ett tak för arbetstiden, stadga vilka löner som ska gälla och garantera att arbetarna skyddas från skador och sjukdomar. Och till skillnad från uppförandekoderna är de juridiskt bindande och företag som bryter mot avtalet kan dras inför rätta, säger Munroe. 

Den här ordningen är dessutom något som de styrande i Peking vill ha. Svenska företag som kräver kollektivavtal av sina leverantörer kan alltså göra det med stöd av Kinas regering.

- Kollektivavtal skulle göra att de kinesiska arbetarna hamnar i förarsätet, säger Munro. Att Svarte Petter hamnar där han hör hemma; hos de kinesiska exportföretagen, och hos de västerländska företag som köper billigt från Kina.

Trots att det är förbjudet med fria fackföreningar skulle de då med stöd från sin regering kunna kämpa för sina rättigheter, precis som stenarbetarna i Hunnebostrand en gång gjorde.

Reportrar:

Jörgen Huitfeldt

Thella Johnson

Ola Wong.

I radioprogrammet intervjuades reportern Ola Wong, som bor och arbetar i Kina, av Kristina Hedberg. Här kan du höra det samtalet:

Producent: Björn Tunbäck

Medproducent: Sanna Klinghoffer

2006-08-17:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".