Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Så gjorde jag jobbet om filialerna

Publicerat onsdag 24 maj 2006 kl 10.31

Här kan du läsa om idén, metoden, vägval och med- och motgångar i arbetet med reportaget.

I samband med mitt program om personliga assistenter (Kaliber 7 november 2004) pratade jag med en revisor som nämnde att han stött på ett fenomen som fått honom att undra lite. Det handlade om svenska företagare som valde att driva sin verksamhet som filial här i Sverige, filial till ett utländskt aktiebolag.

Redan då ringde jag några samtal till för att reda ut en del frågetecken och det visade sig att företeelsen var ganska marginell, men växande. Vid det lämnade jag uppslaget för tillfället. Mina andra arbetsuppgifter gick före.

Vårvintern 2006 öppnade jag filialmappen igen, med anteckningar och en fotostatkopierad tidningsartikel. Jag ringde för att bekröfta att situationen bestod och det gjorde den. Vi kunde också konstatera att myndigheterna visste mycket lite om hur det faktiskt såg ut bakom statistiken. Vilka var det som valde den här modellen? Vad var deras motiv och hur fungerade upplägget, för dem själva och för deras kunder/kreditgivare/anställda?

Därefter började det egentliga researcharbetet.

Bolagsverket hade en hel del av den information jag behövde för att kunna fingranska filialfenomenet, men uppgifterna kostade pengar. En sökning på nätet gav namnet Rolf Skog, expert på aktiebolagslagen, och ett samtal med honom gav råg i ryggen. Vi bestämde oss för att köpa Bolagsverkets tabell. 

Några dagar senare landade en jättelik exceltabell med e-posten och en första bearbetning påbörjades. Vilka länder hade filialer i Sverige? Vad kännetecknade dem? Finns det mönster? Flera olika uppslag tog form (kanske blir det fler program framöver), men bolagen i Storbritannien, med uppenbart svenska bolagsnamn och stundtals väldigt, till synes i alla fall, lokalt förankrade verksamheter, fångade störst intresse.

Jag sållade ut dem, passande nog exakt 100 stycken. Sedan loggade jag in på den brittiska motsvarigheten till Bolagsverket, Companies House (http://www.companieshouse.gov.uk/index.shtml). Där finns en gratistjänst under ”office hours” där man t ex kan söka på bolagsnamn och få fram grundläggande fakta om företaget. Så hittade jag de brittiska moderbolagens adresser och fick veta vilket datum de bildats. Den informationen la jag in i min exceltabell. Så dök Sawley Road upp som en intressant adress.

Nästa datasökning skedde på Infotorg, en svensk betaltjänst. Där slog jag in de 100 filialernas organisationsnummer, ett och ett, och kontrollerade vad de hade för skulder. Den vägen hittade jag borgenären Mårten Andersson.

Där hittade jag också några större kreditinstitut, t ex banker, och när jag ringde dem sa dem att de numera betraktar filialer som mindre kreditvärdiga än svenska AB.

En del av filialerna stod också i skuld till Kronofogdemyndigheten och kontakter där ledde mig till flera rättsfall på området, samt en kopia på det brev som Amplus Offshore skickade ut till dem som hade näringsförbud i Sverige, där Amplus föreslog filialmodellen som ett sätt att kringgå förbudet.

Jag ringde och mailade också till flera av de agenter som marknadsför sig på nätet och säljer filialmodellen till svenska näringsidkare. Till en början tog jag kontakt under ett alter ego, som sa sig intresserad av att starta sin verksamhet som filial, eftersom jag utgick från att beskeden till en sådan person skulle skilja sig från beskeden de här personerna gav till en journalist. Det visade sig faktiskt fel. Det var lika lätt – och lika svårt - att få säljarna att prata som reporter, så de smyginspelade samtalen använde jag aldrig i programmet.

Ganska tidigt bestämde vi oss för att åka till Manchester, på vinst och förlust. Vi visste ju inte vad resan skulle ge, hur långt jag skulle komma, skulle jag få intervjua någon? Men rent radiodramaturgiskt behövdes ”bilden” av Sawley Road och oavsett framgång på platsen så skulle jag kunna förmedla den.

Innan jag for ringde jag flera av filialerna här hemma. Det var roliga samtal. Nästan alla var vänligt inställda och berättade gärna om med- och motgångar.

Till Manchester reste jag en onsdagsmorgon och kom tillbaka samma onsdagskväll. Att hitta Sawley Road var inte helt lätt, det visade sig finnas två industriområden med samma namn. Men den hjälpsamme mannen på postkontoret i det felaktiga området gav mig namn på killarna som drev brevlådeföretaget jag letade efter och berättade också vilken ”unit” jag skulle hitta dem i, i det anonyma komplexet jag egentligen skulle till. Väl där krävdes timmavis av kontaktskapande och övertalning och väntan, men jag fick till slut en intervju på band.

Under tiden som jag skrev manus och redigerade materialet (alltså tillverkade själva radioprogrammet) bistod producenten Björn Tunbäck med en värdefull slutspurtsbearbetning av Excelmaterialet. Strax före sändning fick vi också vår sista efterfrågade uppgift från Bolagsverket. Statistikern var ledig, men en hjältinna till tjänsteman gjorde sitt yttersta för att hjälpa oss. Tack!

Reporter: Kristina Hedberg  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".