Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 28 maj 2006: För dyrt att få - om forskarpengar

Publicerat måndag 21 augusti 2006 kl 09.36
1 av 13
Frescati. Foto: SVT Bild
2 av 13
Anna Jaktén. Foto: Ola Kjellbye
3 av 13
Lunds Universitet. Foto: SVT Bild
4 av 13
Leif Pagrotsky. Foto: Pawel Flato
5 av 13
Foto: SVT Bild
6 av 13
Fråga Lund. Foto: SVT Bild
7 av 13
Stockholms universitet. Foto: SVT Bild
8 av 13
Kastrup. Foto: SVT Bild
9 av 13
Jan-Eric Sundgren. Foto: Chalmers
10 av 13
Chalmers entré. Foto: Chalmers
11 av 13
Vetenskapsrådets hemsida
12 av 13
Hälsning från Kalifornien
13 av 13
Göran Dahl. Foto: Lunds Universitet

En professor kostar många miljoner att få fram, men använder vi dem till rätt saker? Kaliber har tagit reda på vad de gör på jobbet.

Själva tycker de t ex att de lägger för mycket tid på att söka anslag. Våra beräkningar pekar mot att svenska forskare lagt 40 arbetsår, bara på att söka ett enda slags stöd i år.

Här kan du läsa om vårt arbete.

Här kan du läsa korta motiveringar från enkäten. Motiveringarna följde efter frågan hur nöjda professorerna var med sina möjligheter att forska.

Den gröna väskan går nästan inte att dra över tröskeln från lägenheten i Lund, fullproppad som den är med med tunga böcker. För det är läsa han vill göra - och skriva och forska - professorn i Sociologi på Lunds universitet - Göran Dahl.

Han tar på sig en rock och en liten färgglad mössa och drar ut den gröna väskan till bilen utanför. Sonen drar de andra. Göran Dahl ser fram emot att få göra just det han vill i tre månader. Det som han känner att han inte kan göra på sitt vanliga jobb som professor.

- Om man ska undervisa ska man helst forska så man har nåt att berätta, annars blir det bara att man rapar upp det som står i några böcker, säger Göran Dahl.

På jobbet hinner han bara undervisa och delta i massa möten, säger han. Inte forska. Att få pengar utifrån för att kunna få tid till forskning – från fonder, stiftelser, forskningsråd  – har han nästan gett upp.

- Som det ser ut nu får nio procent av de sökande pengar och oftast inte så mycket som de sökt. Det är som ett lotteri att skriva en ansökan.

4 av 5 söker för mycket

Den resa som Göran Dahl påbörjar nu har sin grund i det som det här reportaget handlar om; hur de som är mest utbildade i Sverige använder det de har lärt sig.

Och om frustrationen av att kanske inte använda det.

En granskning vi gjorde för ett par veckor sedan

()

visade att av de 2100 svenska professorer som svarat på vår stora enkät sa sex av tio att deras tid till forskning minskat de senaste fem åren. Och då kan man ju fråga sig, vad de gör istället?

Här kommer ett första svar:

Fyra av fem professorer vid svenska universitet och högskolor anser att de ägnar orimligt mycket tid till att söka pengar till sin och institutionens forskning.

Högarna växer

Utanför Margareta Sundqvist arbetsrum på kansliet på Institutionen för arkitektur, på Chalmers tekniska högskola i Göteborg, ligger högar med uppkopierade ansökningshandlingar. Här är det precis som på andra håll vardag att söka pengar till forskning. Bakom varje ansökan ligger åtskilliga arbetsdagar, ibland veckor och månader.

Ett exempel på vad detta kan betyda i praktiken kommer från Lund. Universitetsledningen räknade nyligen ut hur lång tid sammantaget som olika avdelningar vid lärosätet la ner för att söka det så kallade linnéstödet för forskning. Det tog sex år sammanlagt i arbetstid. Sex års heltidsarbete alltså, bara i Lund, för att söka ett av många anslag, om än ett ovanligt stort.

Jan Eric Sundgren är rektor på Chalmers.

- Professorerna lägger alldeles för mycket tid på att skriva ansökningar. Det har passerat gränsen för anständighet, tycker jag.

Ändå anser han inte att allt som har med detta att göra är av ondo.

- Jag tycker att det är bra att en viss del av tiden går till ansökningar. Det är precis som med företag som måste kunna skriva offerter för att sälja nåt. Men samtidigt har vi ju anställt professorerna för att de ska forska och vara en del av vår utbildning

Fler får nej än ja

Att allt fler forskare lägger allt mer tid på att söka pengar är också enkelt att se i redovisningarna hos statliga forskningsråd och stiftelser. Antalet ansökningar ökar. Alltfler vill åt forskningspengarna. Vi tar tre exempel:

  • Forskningsstiftelsen Mistra fick förra året in 150 ansökningar till sitt idéstöd. Sex projekt fick pengar.
  • Forskningsrådet Formas fick 1539 ansökningar. 240 fick pengar.  
  • Vetenskapsrådet fick förra året 6261 ansökningar. 1266 fick pengar. Det är en femtedel av de som söker. Och andelen minskar. För tre år sedan fick en tredjedel ja.

Man kan se konkurrensen som ett sätt att garantera att bara den bästa forskningen blir av. Och det är ju bra. Precis som det är bra att forskare genom att skriva ansökningar tvingas tänka igenom ordentligt vad de egentligen vill.

Men det är också enkelt att vända på begreppen.

Om sex av 150 idéforskningsansökningar till Mistra får ja betyder det att 144 får nej, efter en noggrann bedömning som görs av andra meriterade forskare. Eller, om vi återvänder till beräkningen som gjordes i Lund om att det tog sex år att söka Linnéstödet:

Det kom sexton ansökningar från Lund. Sammanlagt – från hela landet - kom det in nästan sju gånger så många. 105 grupper sökte Linnéstöd. Om alla la ner ungefär lika mycket tid som forskarna i Lund så blir det tillsammans 40 arbetsår för att jobba fram ansökningarna. Enligt planerna ska omkring 14 ansökningar få ja på sin ansökan. Då får 91 nej. Bakom dom 91 nejen finns med andra ord 35 arbetsår.

Nya har det tuffast

Administratören Margareta Sundqvist på Chalmers berättar att det tar cirka ett halvår efter det att ansökan skickats iväg innan man får svar. I nio fall av tio har givaren dragit ner och ändrat på ansökan. Men hur många får överhuvudtaget?

- Ja, det beror ju väldigt mycket på hur etablerad forskaren är. Förra året fick vi väl tre eller fyra godkänd av kanske sexton eller sjutton, säer hon.

Rektor Jan-Eric Sundgren håller med:

- De som är inne i systemet har lärt sig leva med det, även om det är ansträngande. Det allvarliga är vår att vår förmåga att rekrytera yngre personer påverkas, hur ska vi få de att välja en akademisk karriär? Och det är mycket, mycket svårt att rekrytera internationella toppkrafter om vi inte ens kan erbjuda forskarens lön när de kommer hit. De måste direkt in i racet.

Han fortsätter med en fundering kring Albert Einstein:

- Med det här systemet kan det vara svårt för unga forskare med helt nya idéer att få anslag. Jag är inte helt säker på att Einstein hade fått anslag för sina resultat om han befunnit sig i Sverige idag.

En yngre röst

Mats Fahlman är en av de lite yngre forskare i landet som det går bra för. Han är professor i experimentell fysik, arbetsplatsen ligger i Norrköping, men hör till Linköpings universitet. Alla har vita tofflor på fötterna och skyddsdräkter för att inte smutsa ner. De jobbar bakom glasväggar för minsta dammkorn blir som ett ”Mount-Everest” på forskningsytorna. Mats Fahlman beskriver det som en kreativ miljö.

- Det här är en stark konstellation och på kort sikt kommer jag att dröja mig kvar, men på lång sikt letar jag mig nog bort, om det inte blir förbättringar.

Det han talar om är just möjligheten att finansiera forskningen. Han är trött på att ständigt söka nya pengar. 

- Jag tror att många kommer att gå utomlands eller till näringslivet, istället, säger han.

Urvattnad titel

Mats Fahlman är en av dem som man brukar kalla ”befordrade” professorerna. Det är  befordringsreformen som inneburit att Sverige på några år fördubblat antalet professorer – från 2000 till 4000. Den som är tillräckligt meriterad kan’efter noggrann prövning bli professor, utan att som tidigare vänta på att nån annan professor skulle gå i pension eller tuppa av först.

Syftet med reformen var att forskning och undervisning tydligare skulle gå hand i hand. Att fler kvinnor skulle bli professorer. Och att fler skulle dela på alla de uppdrag som en professor får i form av möten, arbetsledning, budget, bedömning av ansökningar.

Men blev det så?

Ett tydligt svar på utvecklingen ger majoriteten av de professorer som svarat på våra frågor.

Fyra av fem anser att den svenska professorstiteln helt eller delvis är urvattnad, tex eftersom professorerna inte alltid ges möjlighet att leda forskning.

- Ja, den är urvattnad, säger Mats Fahlman också. På så sätt att den inte innebär vad folk tror att den innebär. Det är en jaktlicens, den ger dig rätt att söka pengar, men den innebär inte löngre någon särskild sorts arbetsuppgifter t ex.

- Men spelar det nån roll för oss alla att titeln är urvattnad?

- Ja, det är svårt att locka internationella forskare, det är svårt att locka unga, och det påverkar utbildningen. För om professorerna får lägga tid på att jaga pengar istället för att forska, undervisa och utveckla ämnena, då kommer det att slå hårt mot utbildningen till sist.

Vad är en professor?

Vi har kanske till mans en lite gammaldags bild av vad en professor är och vad den personen gör. En bild som i TV:s Fråga Lund från slutet av 60-talet.

Men att professorstiteln är urvattnad kan ju självklart också ses som någonting positivt. Att ett gammalt hierarkiskt system försvinner.

Och det är viktigt att säga att det finns mycket som de flesta professorer, i vår enkät, beskriver som positivt. Som att forskare alltmer jobbar i grupp. Professorns roll är att allt mindre utföra forskning själv – men allt mer att handleda doktorander och andra forskare, vilket självklart också är forskning. Dessutom beskriver majoriteten av professorerna sin arbetsplats som en kreativ forskarmiljö.

Topplistan

Men vad gör då professorerna på jobbet? De 2100 i vår enkät fick kryssa för de två arbetsuppgifter som de ägnar mest tid åt.

  1. Att handleda doktorander och andra forskare får i särklass flest kryss.
  2. Som nummer två följer administrativt arbete.
  3. Därefter - tre uppgifter som professorerna ägnar ungefär lika mycket tid åt: att söka forskningsanslag, att undervisa och egen forskning.

Nästan lika många kryss på söka pengar som på att undervisa alltså.

Men om vi går djupare in i statistiken hittar vi också viktiga skillnader mellan olika grupper. Som förklarar mycket av frustrationen.

  • De befordrade professorerna undervisar betydligt mer än sina kollegor.
  • Och de som tillsatts på gammalt vis ägnar betydligt mer tid åt administration, att söka pengar och att bedöma andras ansökningar.

De befordrade skriver ofta att de undervisar lika mycket som innan de blev professorer och att de inte blev mer tid att forska. Och så mycket större andel kvinnor blev det inte heller. De gamla rollerna som fanns före befordringsreformen finns med andra ord fortfarande – sju år senare – kvar.

Göran Dahl flyr

Den tunga gröna väskan med alla böckerna har nått Kastrups flygplats. Väskans ägare - professorn i Sociologi – Göran Dahl – hämtar ut sina biljetter. Göran Dahl är också han befordrad professor.

- I praktiken har jag samma tjänstgöringsvillkor som en lektor; på pappret 20 procents forskning, resten är undervisning, mer eller mindre meningslösa möten, byråkrati osv.

- Kommer du ihåg vad du trodde när du sökte?

- Ja, då hade jag stora förhoppningar och det sas ju överallt att det skulle jämnas ut, att vi inte kunde ha två olika grupper med helt olika villkor.

Det är det här glappet – mellan vad han trodde och vad det blev – som är orsaken till att Göran Dahl åkt till Kastrups flygplats den här måndagen våren 2006.

En tandlös reform

På andra sidan sundet, i Lund, arbetar Ingalill Rahm-Hallberg på institutionen för vårdvetenskap. Hon blev professor strax före befordringsreformen.

- Det här är en reform som ger möjlighet åt ett stort antal människor att kalla sig professorer, men som inte ger dem redskapen för att vara professorer. Det är en ganska tandlös reform, säger hon.

Under åren har hon sett anslagen från universitetet gradvis minska, och kraven på att söka externa pengar öka. Att söka pengar är en av de saker hon gör mest på jobbet, säger Ingalill Rahm-Hallberg. För att hon och kollegorna ska få göra det som de faktiskt är anställda för.

- Det finns ett antal människor som gör ett jobb de själva måste finansiera, fast det står i deras avtal att de ska göra det inom ramen för sitt arbete. Det är ett väldigt konstigt anställningsförhållande, det är som att stå på Volvo och få höra att ”du får ta med plåten själv”. 

Mats Fahlman i Norrköping håller med:

- Om vi ska vara egenföretagare, då finns det ju ingen mening med att ha ett universitet. Då kan man bedriva detta genom egna sammanslutningar. Själva konceptet med professor är ju fri forskning, blandat med undervisning, blandat med ämnesutvecklande uppdrag - och det har ju gått förlorat så här.

Han undrar om staten kanske vill ha det så men i så fall efterlyser han besked på den punkten.

- Det tror jag vi saknar lite till vars. Vad är strategin?

Tyst kultur

Ingalill Rahm–Hallberg och Mats Fahlman är två av de professorer som vågar prata om de fel de upplever finns i det svenska forskningsfinansieringssystemet.

Men i Kalibers granskning har ett allvarligt problem blivit tydligt: Väldigt många vågar inte öppet kritisera det de tycker är fel. Omkring hälften av professorerna i vår enkät var mycket kritiska till dagens forskningssystem. I brev och telefonsamtal har de berättat om etiska konflikter och orimlig byråkrati, men påfallande många har bett om att inte bli citerade eller intervjuade, av rädsla för att stöta sig med forskningsfinansiärer eller med kollegor som bedömer deras ansökningar om forskningsmedel.

Inger Wistedt vid Stockholms universitet är ordförande i svenska  professorers förening:

- Ja, det är väl det största hotet om en sån rädsla breder ut sig. För en professor måste våga tala. Vad ska vi annars med alla dessa kompetenta människor till, om de inte vågar uttala sig?

Elva miljoner flyger bort

Klockan 15.34 går Göran Dahls flyg till Chicago, där byter han plan för vidare färd mot Kalifornien. Det är där professorn i sociologi ska vara i tre månader för att forska om religiös extremism och terrorism. Han åker bort i ren frustration.

Kaliber bad Universitetslärarförbundet göra en uppskattning av vad en sociologiprofessors väg, från starten av forskarutbildningen till färdig professor, uppskattningsvis kan ha kostat. Hur mycket pengar är det som reser iväg här? Summan landade på elva miljoner.

Några veckor efter det att den tunga gröna väskan från Lund, den med alla böckerna, röntgats och rullats in på bagagebandet på kastrup, kommer ett  e-brev från professor Dahl.

”Forskningsinstitutet har mycket hög kvalitet, kunniga medarbetare från hela världen och jag möts av mycket stor respekt. Jag vill stanna här, men vet inte om det är möjligt. Och frågan är om den gröna väskan klarar hemresan. Har köpt en massa nya spännande böcker.”

Reporter: Anna Jaktén

I Kaliber intervjuades Forskningsminister Leif Pagrotsky av Kristina Hedberg. Här är den intervjun i text, och som ljudfil:

Intervjun i utskrift:

- Fyra femtedelar av professorerna i vår enkät vittnar om att de anser att de lägger orimligt mycket tid på att söka pengar till sin forskning. Vad tycker du?

- Jag tycker också att det går åt för mycket energi och för mycket tid till detta. Därför är jag inställd på att detta skall minska. Vi har redan i förra årets forskningsbeslut tagit stora steg i den riktningen, men vi kommer inte ifrån att pengar måste fördelas på ett ordnat sätt. Det måste vara ett ansökningsförfarande, en jämförelse och en konkurrens, men kanske har det här… Eller jag tror att det system vi har på senare år har fått en obalans, en slagsida åt det här hållet. Jag vill arbeta för en byråkratisering, en förenkling och ett minskat pappersflöde.

- Om man skall minska på detta, vad skall bort?

- Ett exempel är att, istället för att söka per projekt, som varit det dominerande nu så har vi börjat en ny metod som innebär att en viss miljö som är särskilt stark, särskilt framstående kan söka pengar med en räckvidd av 10 år, där de själva sedan kan välja vilka projekt de vill bedriva. Det innebär ju att de avlastas tio års arbete med det här och att vi gör ett enda beslut som i och för sig då kan vara mera krävande och det är inte på bekostnad av något annat utan det är ju en effektivisering av systemet. Och det är en verksamhet som vi expanderar utomordentligt kraftigt just nu, och som kommer, tror jag, att växa mycket kraftigt i framtiden.

- Svenska universitet får alltmer av sin forskning finansierad utifrån. Chalmers rektor kan tex titta tillbaka på 1980 där han fick 80% av sin forskning finansierad externt och 20% utifrån. Och nu är förhållandet det motsatta. Tycker du att det finns någon gräns för när resultaten tar skada på grund av hur de finansieras?

- Jag tror att mycket talar för att vi nu har nått en balanspunkt där det inte skall öka andelen som fördelas i konkurrens ytterligare. Men kom ihåg att den ökade konkurrensprövning som vi haft har varit ett instrument för att stärka kvalitén i forskningen, att stimulera framväxten av elitforskning som kan hävda sig i en hård internationell forskningskonkurrens. Forskningsvärlden är en hård värld. Elit är ett honnörsord i forskningssammanhang. Men mycket tyder på at vi nu nått en balanspunkt och att vi inte skall fortsätta att öka konkurrensandelen ytterligare. Det är innebörden i direktiven till den utredning som jag just har tillsatt som skall förbereda nästa forskningspolitiska beslut.

- En klar majoritet av forskarna i den här enkäten tycker att den här elittiteln är urvattnad. Att vara professor är inte vad folk tror att det är. Och när vi tittar närmare på det så är de sk befordringsprofessorerna de som är mest missnöjda och som i praktiken också är de som ägnar mycket mindre tid åt forskning än vad de andra gör. Vad är vitsen att kalla folk professor om de inte gör det de kunde ha gjort som lektorer?

- Ordet professor har ju etablerats under lång tid när det var förknippat med att man hade en viss tjänst. Men det var ju också en signal om att personen hade en viss vetenskaplig höjd,. En viss nivå på sin kompetens, och folk som var professorskompetenta och hade bra meriter kunde få svaret att; tja, du är visserligen professorskompetent, men alla professurer innehas av 40-åringar, så det blir ingen ledig förrän du är pensionär. Det tycker jag var ett ännu sämre system. Nu har vi en ordning där den som är professorskompetent inte behöver vänta på att någon dör eller pensioneras innan han får kalla sig professor. Men jag förstår ju också att ordet därmed har bytt karaktär, att det inte längre betyder att man är innehavare av en viss tjänst, att man är chef för en viss institution eller något liknande utan att det står för att personen har en viss kompetensnivå som gör att han får kalla sig professor.

- Om man ser sammantaget kan man kanske få känslan av att det handlar om professorer som ber för sin sjuka moster. Men totalt sätt handlar det ju om att vi i samhället skall få mesta möjliga kunskap för våra skattepengar. Hur säker är du på att det är så idag?

- Vi har byggt upp organisationen kring detta för att skapa en mångfald av kanaler. Forskningsråden, direkt universiteten, fakulteterna på universiteten, vi har internationella finansiärer i USA och i EU framförallt - men också på andra håll, vi har privata finansiärer som Wallenbergstiftelsen, och summan av den här pluralismen, tror jag, ger ett ganska bra resultat. Det tyder de mätningar av kvalité som trots olika svårigheter kan göra. Men, det är också min uppfattning, det kanske har gått lite för långt när det gäller kraven på pappersexercis, på byråkrati. Det som jag med ekonomjargong skulle vilja kalla för transaktionskostnaderna i systemet kanske har blivit för höga. Och min kompassriktning är nu inställd på att dämpa detta och hitta former som är mindre krävande för forskarna, men som ändå säkerställer skattebetalarnas och medborgarnas berättigade krav på vetenskaplig höjd och effektivitet i hur pengarna används.

Mer!

Del ett:

Vårt systerprogram Front tog upp unga forskares speciella problem. Reporter: Anna Jaktén.


 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".