Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Så gjordes jobbet om Vanna!

Publicerat måndag 19 juni 2006 kl 13.07

Här berättar reportrarna Lars Truedson och Martin Wicklin om processen, från idé till färdigt program.

Det började med en upprörd mamma.

Annika Holm, mamma till 38-åriga, svårt funktionshindrade Vanna, hörde under våren av sig till Kalibers redaktion. Hon berättade att Österåkers kommun hade beslutat att lägga ned det gruppboende där Vanna bor och därmed splittra Vanna från hennes två kamrater Magnus Bellander och Tomas Forsberg, som hon bott ihop med sen femårsåldern. Annika var förtvivlad. Hon och de andra två mammorna – för det var ett jobb där vi mest mötte kvinnor – hade försökt övertyga kommunen om att det skulle vara förödande för de tre vännerna, eller ”syskonen” som de kallas, att flyttas isär efter 33 år tillsammans, men misslyckats.

I ärlighetens namn var vi nog lite skeptiska till en början. Annika berättade en hjärtskärande och minst sagt absurd historia. Om tjänstemän som vägrade diskutera, om beslut som fattats i strid med lagen. Hon var övertygad om att Vanna skulle tyna bort och dö om hon placerades i en egen lägenhet utan stimulansen från sina vänner. Det lät intressant men samtidigt är man ganska härdad av den här typen av samtal som journalist. Oftast spricker det när man börjar granska alla sidor av historien, när man borstar fram skelettet ur jorden. Dessutom var det svårt att då se hur detta enskilda fall kunde vara av allmänt intresse. Men vi valde än då att åka ut till gruppbostaden Margretelund.

Det är där Vanna, Tomas och Magnus bott de senaste 17 åren, tillsammans med 63-åriga Britt Andersson, som har Downs syndrom. Det var en varm försommardag i början av maj. Det blev en lång dag och det framgick tydligt att Vanna, Tomas och Magnus hade ett socialt samspel med varandra trots att de inte kan kommunicera annat än de mest grundläggande känslor.  Vi fick också en tydlig inblick i hur samspelt personalen var tillsammans med de boende, många hade jobbat där 17 år och en del längre än så med Vanna, Magnus och Tomas. Vi mötte kort och gott ett väldigt väl fungerande gruppboende. Personalen hade skrivit en inlaga till kommunen där man krävde att hemmet skulle vara kvar och att man i annat fall ändå skulle se till att låta de boende få fortsätta bo tillsammans på ett annat hem. De anhöriga sa samma sak.

Så varför ville kommunen nu till varje pris lägga ned det och splittra de boende?

Det var ett fall som engagerade både oss och många vi mötte. Men än så länge bara just ett enskilt fall. Vi saknade kunskap om hur omsorgen i Sverige fungerar, hur lagen ser ut och hur systemet är uppbyggt. Vi ägnade en vecka åt att läsa in oss på lagen, vi läste socialstyrelsens rekommendationer, pratade med forskare i olika discipliner om utvecklingen inom omsorgen om funktionshindrade. Inte minst ägnade vi oss åt att prata med alla inblandade. 

Mammorna till de boende blev glada när vi hörde av oss och tog sig tid att berätta. Annika Holm visade upp barnböcker hon skrivit när Vanna var liten som handlade om henne, hennes utvecklingsstörning – och om hur myndigheter tidigare försökt flytta henne från boenden som blivit hennes hem. Hennes berättelse bekräftades av Magnus och Tomas mammor. De pratade om sina egna skuldkänslor för att ha lämnat barnen på ett grupphem och om den enorma glädjen de kände inför den trygghet och gemenskap som deras barn fått tillsammans.

När vi ringde personalen på Margretelunds gruppbostad fick vi andra signaler. De svarade mycket formellt och bad oss ringa deras chef. Det gjorde vi. Han hänvisade till sin chef. Och hon var i stort sett lika formell hon. Det intryck vi fick var entydigt: rädsla. Ändå visste vi att personalen på gruppboendet skrivit ett brev till kommunens vård- och omsorgsnämnd där de alla protesterade mot nedläggningen. Varför ville de inte tala med oss?

När vi till slut fick tag på Gunilla Eklund, enhetschef med ansvar för bl a gruppboendena i Österåker, för att tala om att besöka Margretelund för att spela in programmet sa hon att det krävdes tillstånd från de boende – i praktiken deras gode män – och att hon eller en annan chef skulle vara med. Skälet: personalen krävde det. Vi förstod fortfarande inte och tvivlade ärligt talat på att det var personalen som krävt chefernas närvaro.

Men vi fixade intyg från alla de fyra boendes gode män om att vi fick komma till Margretelund och spela in och med hjälp av Kalibers redaktion fick vi reda på att kommunen inte kunde hindra oss från att besöka Vanna, Tomas, Magnus och Britt i deras hem. För det är vad en gruppbostad är, snarare än en kommunal institution, ur denna juridiska synpunkt.

Vi beslutade också att åka med Magnus Bellander när han rider – en aktivitet han ägnar sig åt varje vecka. Det vi spelade in då kom inte med i programmet, men däremot fick vi träffa några ur personalen och förklara vad vi ville göra och att vi inte skulle be någon av dem uttala sig mot kommunens beslut om de inte ville medverka. Det blev viktigt för fortsättningen.

Men vi vidgade också våra vyer och började också lära oss mer om omsorgen om funktionshindrade. Via en vanlig Google-sökning fick vi kontakt med statsvetaren Hans Bengtsson vid högskolan i Halmstad som utvärderat den drygt tio år gamla handikappreformen som givit den juridiska grunden för nedläggningen. Våra samtal med honom kom till slut inte med i programmet, men han gav oss viktig information. Inte minst förklarade han för oss att kommunerna kan tjäna pengar på att lägga ner gruppbostäder och flytta de funktionshindrade till eget boende med personliga assistenter. Det fanns med andra ord ett ekonomiskt incitament för kommunen att lägga ner gruppboenden – då kan de skjuta över kostnader från kommun till stat. Plötsligt hade vi en principiell fråga att koppla ihop med nedläggningen av Margretelund.

Vi talade också med tjänstemän på Socialstyrelsen och på Länsstyrelsen i Stockholms län som visade oss vidare till andra forskare. Det var så vi fick tips om Bibbi Ringsby Jansson, som forskar just om funktionshindrades boende, men hon visade sig svår att få tag på.

Vi åkte till Margretelund och spelade in. Det blev en intensiv eftermiddag på gruppboendet, där personalen själv sett till att några anställda som kände sig bekväma med att uttala sig i radio jobbade när vi kom. För visst hade personalen blivit oroad när vi hörde av oss, men inte alla. Och ett starkt skäl till oron var, förstod vi, att de fått kritik från överordnade efter det brev de skrivit till politikerna. Vi spelade också in intervjuer med alla tre mammorna under några dagar där de fick berätta om det som hänt och ge sin version.

Nu var det dags att höra den andra sidan. Efter några telefonsamtal fulla av misstro och missförstånd satte vi oss ner med de två chefer som förberett beslutet i nämnden. Det blev ett livligt samtal där de försvarade sitt beslut, men ibland gjorde det på sätt som kändes svåra att förstå. Det handlade inte om ekonomi, utan om att ge Vanna, Magnus, Tomas och Britt ett bättre liv. Att beslutet att splittra dem efter decennier tillsammans kunde vara kontroversiellt förstod de inte alls. ”Och? Och? Och?” var deras reaktion. De svarade mindre tillknäppt än vi räknat med – deras svar gav oss en ny bild av vad som låg bakom nedläggningen och en ny principiell fråga att ta tag i utöver ekonomin. Vi kom att kalla den ideologi i programmet.

Den politiskt ansvariga, Kenneth Netterström, moderat ordförande i vård – och omsorgsnämnden erkände utan omsvep per telefon att detta i grunden handlade om ekonomi. Beslutet hade rubriken ”Effektiviseringsplan” och han var tydlig med att beslutet innebar att kommunen tjänade pengar genom att staten skulle ta över kostnaden.

Till slut fick vi tag i Bibbi Ringsby Jansson. Hon bekräftade våra aningar. Ja, det fanns en trend mot att splittra gruppboenden av ”ideologiska” skäl, men den hade börjat ebba ut. Man hade nämligen förstått att det kunde leda till isolering. Hon var mycket bra på att förklara för oss lekmän – det enda problemet var att vi inte hittade en tid att ses, utan fick göra intervjun per telefon. Och att spela in telefonintervjuer i de nyrenoverade studiorna hos programmet Studio 1 i radiohuset var nästan omöjligt. Ljudet blev uselt. Vi fick klippa Bibbis uttalanden kortare än vi annars hade velat göra.

Vi behövde också någon som förklarade grundtankarna bakom LSS, den lag som styr omsorgen om funktionshindrade. Vi tog kontakt med lagens upphovsman, dåvarande socialminister, Bengt Westerberg. Var det så här det var meningen att LSS skulle tillämpas? Hur såg han på situationen och på utvecklingen inom omsorgen om funktionshindrade? Han gav oss tydliga svar.

Nu var det dags att bygga ett program. Vi hade på något vis nystat upp historien ”baklänges”. Vi hade gått från detaljen till helheten och under resans gång upptäckt att Margretelund inte bara var ett enskilt absurt fall. Det var samtidigt ett symtom på två av de stora problemen i omsorgen om funktionshindrade. Det blev byggstenarna om ekonomi och om ideologi i programmet.

Programmet växte fram i ett kalt vardagsrum hemma hos Martin Wicklin. Två bärbara datorer var våra arbetsredskap. Den ena var ljudmixer och studiosystem, den andra skrev vi manus i. Våra texter läste vi in knästående i soffan med ett stort täcke över oss för att få bra och dämpad ljudmiljö. Ljudfiler skickades över Internet till Kalibers redaktion i Göteborg. Feedback över telefon och nya versioner.

Till slut hade vi ett program och Kristina Hedberg satte som vanligt ihop en lysande inledning. När programmet sänts tog det bara några minuter innan en lyssnare ringde. Hon hade letat upp oss och ville veta vad hon kunde göra för Vanna, Tomas, Magnus och Britt. Då förstod vi att programmet nog engagerade. Vi skulle få fler bevis för det.

För den här gången finns det också en historia efter programmet. Den handlar inte så mycket om Kaliber, som om Expressen och om mammorna.

Kaliber gör alltid ett eller flera inslag till Ekot. Den här gången gjorde vi ett som sedan Ekot sände i några olika långa versioner. Radio Stockholm sände också versioner i varje nyhetsprogram under söndagen. Men producenten Björn Tunbäck talade också med Expressen, som tidigare några gånger nappat på Kalibers avslöjanden och gått vidare med frågan. Den här gången var tidningen intresserad och fick del av vårt material. Men en viktig pusselbit saknades: en bild. En kvällstidning gör inget utan en bra bild. Och innan Expressen kommit igång med jobbet under söndagen hade Vanna, Tomas och Magnus hunnit gå och lägga sig.

I måndagens tidning skrev därför bara Expressens ledarredaktion en upprörd huvudledare. Men under måndagen togs bilder på de tre tillsammans och Expressen skrev en artikel där de nämnde Kalibers program och till stor del använde våra uppgifter. Det blev sedan minst en artikel om dagen under hela veckan. Bland annat uttryckte socialminister Berit Andnor sitt missnöje med nedläggningen och Expressen hittade exempel från andra kommuner där nedläggningar omvandlats till gemensamma privata boenden med personliga assistenter.

Och till slut kom signaler om att kommunen var beredd att ändra sig. Kenneth Netterström, ordförande i vård- och omsorgsnämnden, sa till Expressen och till Kalibers Kristina Hedberg att de nu ville träffa de anhöriga och gode männen för att hitta en överenskommelse. Expressen skrev att det skett tack vare tidningens ingripande och rapportering.

Och Vannas, Magnus och Tomas anhöriga var glada att det börjat röra på sig – men skeptiska tills de verkligen sett kommunens förslag. När det här skrivs vet vi ännu inte hur det går.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".