Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Så här gjordes reportaget!

Publicerat torsdag 12 oktober 2006 kl 08.54

Reportrarna Mikael Funke och Anna Landelius berättar om arbetet med ”Balkongflickorna”.

Det hela började med att vi fick ett tips om att många unga tjejer från hederskulturer tvingas hoppa från balkonger och att det här var ett nytt sätt för familjer att begå hedersmord utan att polisen skulle få veta något.

Sen fick vi höra att de fått ett namn: Balkongflickorna.

Vi funderade fram och tillbaka om hur vi skulle gå till väga. Hur får man exakt veta hur ett mord har gått till när inte ens polisen vet om att det här sker? Hur vanligt är det? Går det att mäta?

Vi började med att leta i pressakrivet och i mediearkivet. Vi hittade några artiklar om olika fall där polisen har misstänkt mord trots att det sett ut som självmord. Vi gjorde en sammanställning och försökte på olika sätt via tingsrätter, poliser, advokater och åklagare att få vidare ledtrådar kring de här fallen. Vi gick igenom åtal och domar.

Samtidigt kontaktade vi föreningar, stödboenden och andra verksamheter som specialiserat sig på just hederskonflikter. Det visade sig att många av dem kände igen det här sättet att begå hedersmord och att tjejer uppmanas till självmord så att dom kan göra det själva. Vi kontaktade alla större stödverksamheter och sammanställde vad de hade sagt. Bilden som växte fram var att detta är något som verkligen förekommer.

Vi skickade också ut en enkät till Sveriges alla kommuner och frågade dem hur väl de känner att de kan hjälpa unga i hederskonflikter. Många svarade att de inte kunde det. Via olika organisationer fick så småningom kontakt med personer som råkat ut för det här själva, att de hade blivit uppmanade och hotade. En av dem hade till och med själv till slut hoppat från en balkong men klarat sig. Det här var personer som av olika anldeningar var så pass starka att de kunde berätta om det. De lever nu gömda eller i skyddade boenden.

När vi gjorde reportagen tänkte vi mycket på deras säkerhet. Hur mycket kan vi säga för att inte röja deras identitet? För att vara på säkra sidan bytte vi ut deras namn och även deras röster. Vi valde också bort flera detaljer i deras historier som skulle kunna möjliggöra en identifiering.

Eftersom vi var två reportrar från olika redaktioner, dels från Kaliber och dels från Front i P3, och att vi sänder olika dagar valde vi att vänta med att publicera den enkät som vi fått in från kommunerna. På det här sättet kunde båda programmen känna att de hade något nytt att berätta. En annan svårighet har varit vilka ord vi skulle välja när vi berättar om heder. Vi såg en fara med att blanda ihop religon, etnicitet och heder. Vi tänkte både två och tre gånger kring hur vi skulle formulera oss.

I ett tidigt skede funderade vi också över den debatt som pågår om att hedersbegreppet inte existerar. Till och med så har en statlig utredare sagt att tjejer som söker hjälp inte alls har några problem utan egentlligen bara vill ha en lägenhet. Hur hanterar vi sånt? Är det en debatt som ska föras i reportaget? Till slut när vi pratat med alla stödverksamheterna och personer som själva levt i hederskulturer valde vi att inte ta den debatten utan istället fokusera på vår granskning.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".