Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/

Alfred Nobels testamente - Nobels hästar det sista triumfkortet

Publicerat onsdag 30 december 2015 kl 17.00
"Där en man har sina hästar där bor han"
(7:19 min)
Björkborns herrgård Karlskoga
1 av 2
Björkborns herrgård byggdes 1812-15 och var från 1873 bostad för disponenten på Bofors-Gullspång AB. Foto: Mats Carlsson-Lénart.
1894-96 disponerades Björkborns herrgård av Alfred Nobel som 1893-84 köpt bolaget Bofors-Gullspång AB. Foto: Mats Carlsson-Lénart.
2 av 2
1894-96 disponerades Björkborns herrgård av Alfred Nobel som 1893-84 köpt bolaget Bofors-Gullspång AB. Foto: Mats Carlsson-Lénart.

På våren 1897 kulminerade dramat om Nobels testamente. Men inte bara släkten hotade Nobelpriset utan även några fransmän försökte tillskansa sig Nobels förmögenhet. Utvägen blev de fina hästar som Nobel hade i Karlskoga.

(Del 3)

Efter Karlskoga häradsrätts godkännande av Alfred Nobels testamente i februari 1897 fortsätter testamentsexekutorn Ragnar Sohlman sitt svåra arbete att utföra sin gamle chef Nobels sista vilja.

Sohlman flyttade efter Nobels död in på Björkborns herrgård. Han var nygift och skulle bli kvar i Karlskoga i mer än 20 år. På herrgården fanns kontoret för Alfred Nobels dödsbo och det var från Björkborn som bildandet av den blivande Nobelstiftelsen leddes.

 

Tog ut alla pengar

Redan i januari 1897 for Sohlman till Paris för att säkra Nobels tillgångar. Nobel hade konton och värdepapper i en rad banker i den franska huvudstaden och även i många andra europeiska storstäder. Målet var att så snart som möjligt föra över allting till Sverige.

Sohlman och hans kollegor Liljekvist och Lindhagen fruktade särskilt den franska skattemyndigheten Le Fisc som de trodde eventuellt skulle stoppa en utförsel av Nobels tillgångar från landet, då det fanns starka skäl att anse att Nobel faktiskt varit bosatt i Frankrike och att bouppteckningen rätteligen borde äga rum där.

Men Sohlman lyckas ta ut alla Nobels tillgångar, tack vare att Sveriges konsul i Paris utfärdar ett intyg, ett slags fullmakt, till honom – trots att ingen domstol vid den tidpunkten registrerat testamentet. Konsuln Gustaf Nordling blir till ovärderlig hjälp för Sohlman.

 

Pinsam situation

Dödsboet hyr några stora bankfack i banken Comptoir d´Escomptes magnifika bankpalats på Rue Bergere där nobel-tillgångar för många hundra miljoner i våra dagars penningvärde förvaras under några veckor.

En tid senare återvänder Ragnar Sohlman till Paris för att personligen övervaka överföringen av tillgångarna till Sverige. Han får tillgång till ett rum på det svenska konsulatet där packandet av olika värdepapper kan genomföras.

En dag när Sohlman och hans medarbetare Jakob Seligman håller på att packa som bäst kommer tre av testamentets fiender in på konsulatet. Det är bröderna Hjalmar och Ludvig Nobel och deras svåger Carl Ridderstolpe (gift med Ingeborg Nobel). Dessa män vill resonera med konsuln om testamentets giltighet och var Nobel egentligen bott.

Konsul Gustaf Nordling blir kallsvettig och känner sig i en pinsam mellanställning, då han eventuellt i sin roll som konsul hjälpt Sohlman för mycket. Men han lyckas bli av med de klagande släktingarna och packningen kan slutföras.

 

Sohlman beväpnad

Till slut beställer Sohlman en hästdroska på vilken alla paketen med Nobels förmögenhet lastas. Paris var på 1890-talet en inte alldeles säker stad. Rån på gatorna var inte ovanliga och en rad anarkistiska terrordåd hade också inträffat. Därför utrustar sig Sohlman med ett skjutvapen före transporten och beredd att försvara grundplåten till Nobelpriset till tänderna, vaktar han paketen på färden mellan konsulatet och postkontoret på Paris norra järnvägsstation (Gare du Nord).

När så Nobels tillgångar är i säkerhet i Sverige inbjuder konsul Nordling de tre nobelsläktingarna samt Sohlman till ”försoningsmiddag” på en av Paris bättre restauranger. Där avslöjar konsuln den lilla ”kuppen”. Släktingarna blir överraskade och arga och de fortsätter på olika sätt att stoppa genomförandet av Nobels sista vilja.

Men de kunde inte göra det.

 

Uppgörelse med släkten

Till sist nås en förlikning mellan dödsboet och de klagande delarna av Nobel-släkten som ger de klagande betydligt mycket mer pengar än vad Nobel tänkt att de skulle ha.

I gengäld får de lova att för alltid ge upp alla anspråk på arvet efter Alfred Nobel.

Men det skulle komma fler problem för Sohlman&co. Det värsta var att dödsboet år 1898 stämdes av franska intressen i en fransk domstol. Det skulle gälla brott mot överenskommelser som Alfred Nobel påstods ha ingått flera år före sin död.

Dödsboet hade sen tidigare en fransk advokat, Paul Coulet, och det blev han som fick representera testamentsexekutorerna i den franska domstolen. Det gällde att nu på nytt visa att Nobel inte bott i Paris utan i Karlskoga.

 

Hästarna avgörande argument

Och märkligt nog lyckas advokat Coulet övertyga rätten om Nobels hemvist. Avgörande sägs argumentet om Nobels fina hästar ha varit. Alfred Nobel ägde ett antal dyrbara ryska Orlov-hästar som han vid sin död hade stallade på Björkborn. Där en man har sina hästar bor han, underströk Coulet och rätten gick på hans linje. Åtalet ogillades.

Andra problem som så småningom löstes var de prisutdelande institutionernas inledande tvekan till att åta sig uppgiften. Norska Stortinget hade redan i april 1897 accepterat att dela ut Nobels fredspris men Svenska Akademin, Kungliga Vetenskapsakademin och Karolinska Insitutet var alla från början kallsinniga. Men Sohlman kunde till slut blidka även de svenska akademierna genom att avsätta en del pengar till att etablera särskilda ”nobelinstitut” vars uppgift skulle vara att inhämta uppgifter om den senaste forskningen på varje område och bedöma vilka som var värdiga pristagare.

 

Mission completed

År 1900 bildades Nobelstiftelsen som fick sitt säte i Stockholm. Ragnar Sohlmans arbete som testamentsexekutor var slut. Trots att han var den som skapat och bildat den nya stiftelsen ansågs han för ung och oerfaren för att bli dess förste chef. Det blev i stället advokaten Henrik Santesson. År 1901 utdelas de första nobelpriserna.

Ragnar Sohlman hade, parallellt med sitt uppdrag som testamentsexekutor och ansvarig för Nobelstiftelsens bildande, år 1898 blivit VD för det nya Bofors Nobelkrut som byggde en fabrik i närheten av Björkborns herrgård. Sohlman ledde det företaget fram till 1920 då han flyttade från Karlskoga till Stockholm där han fått en hög befattning inom Kommerskollegium. Livet ut kallades han sedan i regel för kommerserådet Sohlman.

Men som nybliven statspensionär utsågs Sohlman till Nobelstiftelsens VD år 1936. Det jobbet hade han i tio år. I praktiken hade Sohlman, parallellt med sitt arbete i Kommerskollegium, lett Nobelstiftelsen redan från 1929.

Ragnar Sohlman avled 1948.

 

 

Det här är sista delen i Alfred Nobels testamente, en serie i tre delar. Det är frilansjournalisten Mats Carlsson-Lénart som berättar. Medverkar gör även Hans Johansson, chef för Nobelmuseet i Karlskoga.
Du kan höra och läsa de andra delarna här nedan.



Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".