Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Zabaleen - sopfolket i Kairo

Publicerat onsdag 15 juli 2015 kl 08.50
"Matrester rinner genom hennes fingrar"
(10 min)
Man omringad av sopberg Foto: Milan Djelevic/Sveriges Radio
1 av 8
Muhammed förlorade halva sin förtjänst, när myndigheterna tog livet av alla grisar i Moqqatem. Foto: Milan Djelevic/Sveriges Radio
Barn som får bland sopor Foto: Anneli Rådestad
2 av 8
Zabaleen-barn. Foto: Anneli Rådestad
Sopor Foto: Anneli Rådestad
3 av 8
Sopberg i Moqqatem. Foto: Anneli Rådestad
Pojkar Foto: Anneli Rådestad
4 av 8
Pojkar i Moqqatem. Foto: Anneli Rådestad
Sorterade sopor Foto: Anneli Rådestad
5 av 8
Sorterade sopor i Moqqatem. Foto: Anneli Rådestad
Grisar som äter Foto: Anneli Rådestad
6 av 8
Grisarna var en viktig inkomstkälla för Zabaleen-folket. Foto: Anneli Rådestad
En man Foto: Miljan Djelevic/Sveriges Radio
7 av 8
Jimmy är 21 och har jobbat med avfallshanteringen i Moqqatem ända sedan han var liten. Hans dröm var att plugga på universitetet och en dag lämna sopstaden. Men numera har han tappat tron på den drömmen. Foto: Milan Djelevic/Sveriges Radio
Barn som sitter på kartonger Foto: Anneli Rådestad
8 av 8
Barnen bakar bröd. Foto: Anneli Rådestad

Kairo generar tusentals ton hushållsopor varje dag. Även om en hel del i den enorma staden med nästan 20 miljoner invånare upplevs som bristfälligt, så är sophanteringen en av dom mest effektiva i världen. Bakom den står inte stora företag med hypereffektiva maskiner, utan Zabellen - sopfolket. Dom flesta är kristna kopter, som de senaste åren förföljts av både den förre dikatorn Mubarak och därefter Brödraskapet. Sveriges Radios utsände i Kairo, Milan Djelevic, besökte deras största stad, en stad i staden på Kairos höjder.

Grävmaskinens motor varvar upp, när käftarna slukar tonvis med kartonger, gamla tidningar och annat pappersskräp. Skräpet hamnar i en maskin, där det pressas ihop och ramlar ut i prydliga fyrkanter, för att säljas och i slutändan förvandlas till någon ny papperprodukt.

Det är bara en av flera återvinningsstationer som är en del av ett större komplex, på Kairos höjder.

Jag befinner mig i Moquattem, eller sopstaden som den kallas i folkmun i Kairo. Det är trångt och tätt med folk och djur; hundar, åsnor, gäss, höns, grisar.

Staden, eller snarare stadsdelen, består av ett stort antal kvarter. En lång ringlande huvudgata, som korsas av ett stort antal mindre. Hus och baracker i högst skiftande skick. Vissa ser ut att luta sig mot varandra. För att kunna stå upprätta.

Det mest iögonfallande är ändå inte stadsdelens spruckna fasader. För det som är Moquattems signum är avfallet.

Överallt utefter gatorna och mot husväggarna ligger gigantiska högar av sopor. Ett oräkneligt antal flugor svärmar runt högarna.

En flicka i femårsåldern springer skrattande förbi, jagad av kompisar. I handen håller hon en död sparv.

Stadsdelen sjuder av liv. Fordon i olika storlekar anländer hela tiden till lastade med gigantiska sopsäckar, helt proppfulla med allt möjligt sorts avfall.

Överallt ett myller av kvinnor, barn, män, i alla åldrar, som sorterar, packeterar eller lastar av nyanlända sopor.

Men här finns också bagerier, små cafeér, slakterier och affärer. Skillnaden mot en helt vanlig stadsdel, är att allt här är omgivet av sopberg.

Och det starkaste intrycket man slås av, i alla fall om man är besökare, är inte synen av de här gigantiska avfallsmängderna.

Nej, det är stanken, som hela stadsdelen ligger inbäddad i. Ingenting vinner över odören, alla andra lukter är underordnade.

Den starka stanken av förruttnelse är en intensiv och pålitlig följeslagare i Moqqatem.

Soporna har samlats in runt om i Kairo. Det sköts av den här stans invånare, som kallas Zabaleen, sopfolket på arabiska.

Zabaleen är en grupp som migrerade från Södra Egypten till Kairo på 40-talet. Majoriteten är kristna kopter och i dag är dem uppemot 90 000 invånare, som i stort sätt samtliga försörjer sig på att ta hand om 17-miljoner stadens Kairos sopor. De bor i sju stadsdelar, varav Moquattem är den största.

Mängderna av avfall som tas in i stan varje dag är så enorma att det inte får plats enbart utanför boningshusen.

Soporna måste också tas in i många utrymmen där människor bor. Det svämmar över av sopor och överallt sitter mest kvinnor och barn och sorterar matavfall, plast, metallskrot och allt annat som en miljonstad kan generera.

En ung kvinna i 20-årsåldern, sitter på en avfallshög som verkar bestå av stora delar organiskt avfall. Stanken är påträngande för matavfallet ruttnar snabbt i den extrema hettan.

Hon är prydligt klädd i en lång, svart klänning. Som många andra unga kvinnor här har hon välmålade naglar i rött nagellack.

Matrester rinner genom hennes fingrar. Det organiska avfallet måste skiljas från plast och metall. Några skyddshandskar bär hon inte.

Jag stannar till och byter några ord med Ahmed, en äldre man, som övervakar familjemedlemmarnas arbete. Det är en av hans döttrar som jobbar precis invid.

– Vi separerar allt här och så kommer representanter från olika företag, som är intresserade av plast, papper eller metall och köper av oss. De beställer per kilo, säger Ahmed.

Enligt uppgifter ska Zabaleen återvinna upp till 80 procent av de hushållssopor dem samlar in. I Europa är genomsnittet runt 30 procent.

Men det är en tuff tillvaro människorna i sopstaden för numera. Inte minst sedan det blev i princip förbjudet att föda upp grisar och sälja dem vidare.

De sista tio åren har sopfolkets svåra vardag blivit än mer komplicerad och tuff. Det började med att den förre diktatorn Mubarak anlitade fyra företag, för att ta hand om Kairos sopor. Sophanteringen skulle bli mer professionell, hette det.

Fram tills dess hade invånarna i Mouqattem och de andra stadsdelarna hämtat allt skräp direkt i folks hem, sorterat ut de värdefulla materialen och sålt det vidare till olika företag.

Det återstående organiska avfallet gav de till sina grisar, som de sedan kunde sälja på marknader. Det gav bra förtjänster.
Zabaleen lyckades ta tillbaka delar av sin marknad. Företagens sophantering såg kanske proffsigare ut men var långt ineffektivare.

Bland annat eftersom de gick upp i höghusen och hämtade avfallet, medan företagen ställde stora sopkärl i varje bostadsområde och förväntade sig att folk skulle slänga soporna där. Det gjorde de inte.

Zabaleen lyckades komma in i matchen och på så sätt återta förlorad mark, men med en stor skillnad , de förlorade en stor del av förtjänsten dem tidigare haft.

Firmor som än i dag är anlitade tar betalt genom att en mindre summa läggs på folks elräkning.

Samtidigt är det fortfarande Zabaleen som hämtar soporna och får betalt i handen, dock mindre nu eftersom de boende tycker att de redan får betala för hämtningen av soporna.

Nästa slag mot Zabaleens var när Mubarak-regimen beslutade att avliva alla deras grisar, 300 000. Det var 2009 och svininfluensen grasserade som värst på olika håll i världen

Befolkningen är i huvudsak kristen och äter och handlar med gris. Med hänvisning till svininfluensen, beslutade myndigheterna i Kairo att göra sig av med mångmiljonstadens samtliga grisar.

Myndigheterna menar att man gjorde det av medicinska och hygieniska skäl. Man var rädd för svininfluensa, något som internationella bedömare ansåg vara en onödigt överdriven rädsla.

Slakten av grisar drabbade Zabellen-folket hårt, eftersom försäljningen av den var en viktig del av deras inkomst.

Men åtgärden slog också tillbaka mot själva Kairo, då tusentals ton organiskt avfall plötsligt lämnades vind för våg. När grisarna var borta fanns inget behov för matavfallet och Zabbaleen slutade att ta hand om det.

Muhammed, en äldre man som i över femtio år samlat och sorterat avfall, hade också många grisar. Han berättar hur allt organiskt avfall blev överflödigt över en natt.

– När det var tillåtet hade vi 100 ton mat i månaden som de åt, men i dag har vi inte tillräckligt med grisar för att äta den maten, säger Muhammed och fortsätter.

– Hälften av min inkomst kom från grisarna, andra hälften från avfallet. Jag hade 3 000 pund i månaden för grisarna. Nu är det borta och jag har bara soporna kvar.

I dag finns tusentals grisar i både Moqqatem och i de andra stadsdelarna. Men långt ifrån lika många som förr och de flesta gömmer sina djur, eftersom grisuppfödningen bara är tillåten om den godkänts av hälsovårdsmyndigheter.

Sedan den nuvarande presidenten Al Sisi tog makten har en förbättring skett och både myndigheterna och olika frivilligorganisationer försökt hjälpa folket i sopstaden att skapa projekt och strata mindre företag, för att kunna utveckla hanteringen och tjäna mer.

Huruvida det rör sig om verkligt vilja från myndigheterna sida att hjälpa folket i Moquatten och de andra stadsdelarna som bebos av Zabaleen, eller om det lika mycket rör sig om en insikt att Kairo är sårbart utan en effektiv sophantering, är svårt att säga.

Invånarna i de sju kåkstäderna tar i alla fall hand om mängder sopor och Kairo är beroende av deras insatser. Varje dag genererar nämligen staden 15 000 ton hushållsavfall.

Zabaleen har ett otacksamt jobb och priset dem betalar för att kunna försörja sig är högt.

Läkaren Amira Haridi, har sitt forskningsområde inom toxikologi.

Hon har kommit i kontakt med Zabaleen-samhället i huvudsak genom sin forskning. Miljögifterna i bland annat stadsdelen Moqqatem påverkar invånarnas hälsa i hög grad.

– Lungcancern är utbredd och många har stora mängder tungmetaller i kroppen, säger hon.

Ändå är det svårt för både henne och samhället i övrigt att erbjuda Zabaleens hjälp eller ens regelbundna läkarundersökningar. De undviker myndigheter och ställer ogärna upp på att bli undersökta.

Enligt Amira Haridi är de rädda för att ge myndigheter en alltför stor inblick i deras samhälle, bland annat eftersom delar av verksamheten i Moqqatem är tillståndspliktig.

Utanför ett annat hus sitter en stor familj samlad. Bland dem Jimmy, som är 21 och som alla andra jobbar med avfallashanteringen. Men tills för bara några månader sedan tänkte han sig en annan väg i livet.

Jimmy har, till skillnad från många av barnen och ungdomarna i stadsdelen, orkat både gå i skolan och hjälpa till med avfallshanteringen. Han har slutfört gymnasiet.

Planen har varit att plugga vidare och i framtiden få ett jobba utanför Mouqattem. Men, säger han, det går inte att kombinera jobbet här och studierna , det fungerar inte.

Jag frågar om honom hur han ser på sitt liv om tio år.

– Jag kommer vara kvar här, säger han.

Att ta sig från bland annat Moqqatem, är svårt för att inte säga i princip omöjligt. Även om viljan finns.

Zabaleen ses om en andraklassens invånare i Egypten. Och deras förtjänster är så små, att alla i en familj måste jobba för att klara försörjningen.

Jag frågar ändå Jimmy, att åtminstone drömmen måste väl leva kvar, den där om att han ska studera och börja jobba på något företag utanför Moqqatem.

– Nä, den drömmen finns inte kvar längre, jag kommer att fortsätta med det här, jag har inget val, svarar Jimmy.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".