Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Sinjar - en symbol för den yazidiska minoritetens lidande

Publicerat fredag 27 november 2015 kl 10.01
Katja Magnusson har besökt Sinjar
(11 min)
Flera tusen yazidier fängslades då IS stormade Sinjar. Foto: Katja Magnusson/ Sveriges radio
1 av 7
Flera tusen yazidier fängslades då IS stormade Sinjar. Foto: Katja Magnusson/ Sveriges radio
Yazidiska skolbarn fick godis efter befrielsen av Sinjar. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
2 av 7
Yazidiska skolbarn fick godis efter befrielsen av Sinjar. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Flyktingläger för yazidier utanför Dohuk. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
3 av 7
Flyktingläger för yazidier utanför Dohuk. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Förstörelsen gör att Sinjars invånare har svårt att känna igen sin egen stad. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
4 av 7
Förstörelsen gör att Sinjars invånare har svårt att känna igen sin egen stad. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Sinjarberget har en symbolisk betydelse för yazidier. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
5 av 7
Sinjarberget har en symbolisk betydelse för yazidier. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
IS flagga och symboler i staden Sinjar. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
6 av 7
IS flagga och symboler i staden Sinjar. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Peshmergasoldat går igenom ett öde Sinjar. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
7 av 7
Peshmergasoldat går igenom ett öde Sinjar. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio

Sinjar, eller Shingal som området kallas på kurdiska blev en symbol för den yazidiska minoritetens lidande. Tusentals yazidier dödades, eller fängslades, kvinnor togs som sexslavar. För två veckor sedan drevs IS ut från staden Sinjar, vår korrespondent Katja Magnusson har rest till området vid gränsen mellan Irak och Syrien och träffat Sinjars offer.

Vi tar inte vägen mot Tal Afar och Mosul, två städer som kontrolleras av terroristgruppen IS, utan vi vänder mot Sinjarberget. Här möts nordöstra Syrien och norra Irak, precis på andra sidan vägen ligger Syrien.

Min vägvisare är Abu Ahmed, som egentligen heter något annat. Han tillhör den yazidiska minoriteten som levt här i bergstrakterna i generationer.

– Hela världen hörde historien om yazidierna när de attackerades av IS och om IS grymheter, säger Abu Ahmed.

Det var i augusti förra året som IS stormade staden Sinjar och byarna runtomkring med pickupbilar och vapen. Det gick fort, på bara någon dag tvingades tiotusentals yazidier på flykt och flera tusen som inte hann ge sig av fängslades eller dödades.

Efter 14 månader drev yazidiska och kurdiska styrkor ut IS och Abu Ahmed kunde återvända. När vi kommer till staden Sinjar har han svårt att känna igen sig.

Flygbombningarna har fungerat som en jättelik stenkross; husen är bara rashögar av söndersmulad sten och betong och elledningarna hänger som ett trasigt virrvarr. Abu Ahmed får syn på sjukhuset.

När vi går ur bilen ser vi IS svart-vita flagga som målats på en vägg och texten "islamiska staten kommer att fortleva" på arabiska. Nu har någon har kryssat över flaggan.

Abu Ahmed minns bilder precis härifrån när IS tog över staden den 3 augusti förra året, då samlades vissa sunnimuslimer från Sinjar och välkomnade IS vid moskén.

När vi ger oss av säger han att han inte vill ha den där svart-vita flaggan i ansiktet längre.

I bilen säger Abu Ahmed att han aldrig kommer att kunna lita på de sunnimuslimer som stöttade IS.

– Tänk dig att se din fiende framför dig varje dag; folk som tog din mamma, din syster, och dödade din bror. Vad förväntar du dig, frågar han.

Styrkorna som tagit över Sinjar har hissat flaggor i helt andra färger. Här finns Kurdistans flagga med en gul sol och fält i rött, grönt och vitt, en bit bort syns PKK-gerillans flagga, yazidiska styrkors symbol och helt i skymundan den irakiska fanan.

De nya styrande i staden är inte överens om vems flagga som ska hänga högst och alla vill ta åt sig äran för befrielsen.

Att IS tvingades bort från staden beskrivs som en strategisk seger. Staden Sinjar ligger på den viktiga huvudvägen mellan IS starkaste fästen i Irak och i Syrien, städerna Mosul och Raqqa. Men både husen och människorna har djupa sår.

I en provisorisk skola uppe på Sinjarberget får barnen godis och söta kex med pandabilder för att fira att IS drivits ut från staden. Utanför barackerna hoppar småflickor hopprep.

Flera av barnen bodde här uppe på berget då området var omringat av IS och hjälpsändningar släpptes ner från helikoptrar. Läraren Naif beskriver hur barnen mådde efter att de tvingats ta skydd på berget.

– Barnen hade bevittnat grymheter, de mådde inte bra psykiskt och hade varit utan mat. De kunde få panik när de hörde skottlossning, de trodde IS var på väg.

Två av barnen fick nervsammanbrott av rädsla, de var 12-13 år gamla.

Nu försöker lärarna få barnen att glömma, genom sång, lek och söta småkakor. Men många yazidier har svårt att känna någon glädje överhuvudtaget så länge flera tusen yazidiska kvinnor och barn är fångna hos IS.

Utanför staden Dohuk i irakiska Kurdistan lever yazidier i tältläger och provisoriska hem. Maro visar mig en bild i sin mobiltelefon, det är hans brors fru.

– Hon är hos IS, säger han.

Intill på en tunn madrass sitter hans 20-åriga släkting Maha, en spenslig ung kvinna i lila kofta. När IS kom till Sinjar skildes hon från sin familj och togs till en övergiven skola i staden Baaj söder om Sinjar.

– Det var många yazidiska flickor där, kanske mellan 1000 och 2000, tror Maha, som egentligen heter något annat.

Hon stammar lite när hon pratar.

– IS-krigarna kom dit och hämtade flickor berättar Maha, och vi var vettskrämda.

Efter en djup suck säger Maha att var och en av männen från IS tog kvinnor och våldtog dem.

– De våldtog alla oavsett om de var söta eller inte säger hon.

Maha beskriver hur kvinnorna flyttades runt och såldes mellan olika personer inom IS, hon hamnade i ett hus med tre andra yazidiska kvinnor. De fick bara lite mat och vatten och de var så rädda för männen att de inte kunde sova.

Maha träffade IS-krigare från hela världen, de skämdes inte att säga sina namn eller nationaliteter

– De kom från Kina, Afghanistan, Saudiarabien och Ryssland. Jag såg det själv, de sade till oss varifrån de kom och vad de hette, säger Maha.

Maha hölls fången i åtta månader och tvingades gifta sig med en av männen som krävde att hon skulle konvertera till islam och läsa Koranen.

– Vi gjorde det för vi hade inget val, men i hjärtat var vi yazidier, säger Maha.

Hon hatade livet hos IS, tre gånger försökte hon fly men varje gång fångades hon.

Sen ville hon inte leva mer, hon hoppade ur en bil i farten och önskade att hon inte skulle klara sig.

– Jag försökte ta mitt liv, men när jag vaknade upp var jag på det statliga sjukhuset i Mosul, berättar Maha.

Hon stannade på sjukhuset i två månader, alla läkarna som skulle ta hand om henne var lojala med IS.

Maha beskriver ett liv i Mosul där allt var i IS händer; polisen, samhällsservicen, vatten, mat.

Det var IS som bestämde lagarna och alla kvinnor var tvungna att täcka sig så att man varken såg ögon eller händer.

Efter sjukhusvistelsen fördes hon tillbaka till en by utanför Sinjar. En av kvinnorna som bodde ihop med Maha var redan gravid med sin man, men männen från IS tvingade henne ändå att gifta sig.

– Vi hade ingen möjlighet att välja, säger Maha. De gav oss ingen annan mat än rädsla och vi blev slagna varje dag, berättar 20-åringen.

Till sist fick Maha tag på en mobiltelefon och kunde berätta för sina släktingar i vilken by hon fanns. Hon var inte så långt hemifrån. En natt när alla sov gjorde hon ännu ett försök att komma loss.

– Jag brydde mig inte om ifall jag skulle leva eller dö, jag ville bara slippa IS, säger Maha och för första gången ler hon. Den här gången lyckades flyktförsöket. Hon tog sig upp i bergen och Maha kunde själv inte tro att det var sant.

Hon och hundratals andra har kommit loss från IS fångenskap, men många finns fortfarande kvar. Maha saknar 17 släktingar; hennes fyra bröder, deras fruar och barn.

– Sedan fem månader tillbaka vet vi ingenting om dem, var de finns, ifall de lever eller är döda, säger Maha och darrar ännu mer på rösten.

Det enda hon önskar är att någon ser till att yazidierna blir fria.

– Men tyvärr har ingen i världen hjälpt oss lägger Maha till.

Hennes äldre släkting Maro beskriver hur grannarna som levt vid yazidiernas sida i hundratals år svek dem och hjälpte IS att fängsla kvinnorna och döda männen.

– Jag vädjar till omvärlden och till Europa att hjälpa den yazidiska minoriteten. För om vi inte får hjälp så kommer samma övergrepp bara att upprepas igen. Vad är det för mening med att vi återvänder till våra byar om vi som yazidier kommer att dödas och förföljas vart 50:e eller 100:e år igen undrar han.

När jag undrar vad Maha skulle göra om hon såg männen från IS igen, svarar hon att om det låg i hennes händer skulle ingen av dem få leva.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".