Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Leo Kunnas skriver om Estlands konfliktfyllda historia

Publicerat måndag 4 januari 2016 kl 10.54
Möte med estländska författaren och exmilitären Leo Kunnas
(8:02 min)
 Två miljoner människor bildade den baltiska kedjan i augusti 1989 och krävde självständighet från Sovjet. Foto: Wikimedia Commons.
1 av 3
Två miljoner människor bildade den baltiska kedjan i augusti 1989 och krävde självständighet från Sovjet. Foto: Wikimedia Commons.
Leo Kunnas, författare och tidigare chef för försvarshögskolan i Tallinn. Foto: Thella Johnson/Sveriges Radio.
2 av 3
Leo Kunnas, författare och tidigare chef för försvarshögskolan i Tallinn. Foto: Thella Johnson/Sveriges Radio.
Filmen 1944 handlar om Estlands öde under andra världskriget och var landets Oscarsbidrag 2015. Foto: Matila-Röhr Productions / Taska Film
3 av 3
Filmen 1944 handlar om Estlands öde under andra världskriget och var landets Oscarsbidrag 2015. Foto: Matila-Röhr Productions / Taska Film

Han hade en nyckelroll under de baltiska ländernas frigörelse från Sovjet för snart tjugofem år sedan. Nu är författaren och exmilitären Leo Kunnas aktuell för sitt manus till fjolårets estländska oscarsbidrag, krigsfilmen 1944. Vår korrespondent Thella Johnson har mött honom.


– Vi är ju i Finland och då vill jag prata finska, säger Leo Kunnas, författare och reservöverstelöjtnant, när jag ber honom välja språk för vår intervju.

Det var här i Helsingfors på den finländska försvarshögskolan som han och en lång rad andra estniska officerare år 1992 påbörjade sin kadettutbildning, för att bilda det fria, postsovjetiska Estlands första egna armé.

Men Leo Kunnas hade inlett vapenträningen långt tidigare. Född i en liten by i Estland, några kilometer från det som i dag är ryska gränsen, blev han under sin ungdom utsatt för godtyckliga påhälsningar och förhör av KGB. Liksom många i hans omgivning.

Det som skrämde andra gjorde honom bara alltmer övertygad om att han en dag skulle bekämpa ockupationsmakten med de medel som krävdes. I början av 1980-talet fick Leo Kunnas 16 år gammal tillbringa en tid i fängelse för vapeninnehav och olovlig gränspassage. Där växte hans övertygelse ännu mer.

– De förhörde mig säkert trettio, fyrtio gånger bara under den vistelsen. Det var inte som att jag inte var nationalist före det, men där i Sovjetfängelset blev jag helt säker på min sak. Det enda sättet att vinna vår nation tillbaka skulle vara att bilda väpnade grupper.

Leo Kunnas blev en av grundarna till den moderna versionen av Kaitseliit, den estniska hemvärnsstyrka som funnits i början av 1900-talet och som återuppstod år 1990 med omkring tvåtusen frivilliga soldater, redo att gå till väpnad kamp för Estlands självständighet. Det var en väpnad grupp som det sällan talas om i dag, då vi minns de självständighetsrörelser som uppstod i Europa före och efter Berlinmurens fall. För de behövde aldrig använda sina vapen. De civila som gick ut på gatorna och demonstrerade fredligt var många fler.

– I Estland fick vi bli så lyckligt lottade att vår frigörelse från Sovjet kunde ske utan att något blod spilldes, säger Leo Kunnas.

Det var en augustidag år 1989 som världen fick se tv-bilderna på två miljoner invånare från de tre baltstaterna som sjungandes tillsammans bildade en många mil lång mänsklig kedja och sammanlänkade huvudstäderna Vilnius, Riga och Tallinn. "Den sjungande revolutionen" blev en av den tidens starkaste symboler för den fredliga, folkliga frihetskampen. Men under tiden efter, fanns det många tillfällen då krig var nära att bryta ut.

I Litauen, som var först ut med att utropa sin självständighet, skickade Sovjetunionen in militär och tretton civila dödades och mer än tusen skadades. Spänningarna ökade även i Lettland, med kravaller och sammandrabbningar som också krävde flera dödsoffer. När Augustikuppen inleddes i Moskva år 1991 och president Gorbatjov sattes i husarrest, var många i baltländerna säkra på att deras uppror var på tur att slås ned med våld.

– Vi i Kaitseliit stod beredda med de vapen vi hade lyckats komma över. Jag kan inte påstå att vi var bra utrustade, men lyckligtvis behövde vi aldrig försvara oss, säger Leo Kunnas.

Sedan han lagt officerskarriären på hyllan ägnar han sig helt åt sitt skrivande. Mest romaner, men också ett färskt filmmanus till förra årets stora biosuccé i Estland, 1944, som utspelar sig under andra världskrigets sista år då Estland hann ockuperas både av Nazityskland och av Sovjetunionen och estländare strida på bägge sidor.

– Fronten kunde gå rakt genom en familj. Eller genom en enda person, säger Leo Kunnas, som har träffat flera krigsveteraner med erfarenheter från både SS och Röda Armén. Personer vars berättelser det länge varit tyst om.

– Till exempel Evald Loosaar, farfar till min goda vän skådespelaren Venno Loosaar, som skrev dagböcker under kriget. Jag fick läsa dem redan 1981. Men det skulle dröja mer än tjugo år innan de publicerades. Han var en av de pojkar och unga män som först stred med tyskarna och sedan, när Röda Armén gjorde sitt intåg i Estland igen, blev med där.

Leo Kunnas har både fått militära utmärkelser och prisats för sina texter om Estlands konfliktfyllda historia. Bland annat för hur han kopplat samman nutid och dåtid. Det är inte så längesen som Estland åter fick en påminnelse om att våldet lurar under ytan också idag. Estlands moderna självständighetskamp skördade inga dödsoffer.

Men femton år senare när kravaller utbröt i Tallinn, då regeringen skulle flytta på det omtvistade andra världskrigsmonumentet Bronssoldaten, som restes under Sovjettiden, dödades en person ur landets ryskspråkiga minoritet.

Med filmen 1944 hoppas Leo Kunnas kunna visa att det inte finns någon anledning för estländare att beskylla varandra för hur det blev efter kriget.

Det var så verkligheten såg ut då, ofta var det slumpen som avgjorde vilken sida någon stred på, den tyska eller den sovjetiska.

Det viktiga är det självständiga Estland som finns i dag, trots stormakternas härjningar, säger han.

– Krigshistorien är en börda som vi bär. Och kanske hjälper det någon att få genomleva den igen på film, så verklighetstroget som möjligt och utan att ta ställning för någon version av historien, den ryska eller den estniska. Soldaterna var alla estländare, och kriget var inte deras val.

Jag frågar Leo Kunnas om han än i dag är övertygad om att det alltid krävs vapen om man vill frigöra sig från en diktator eller ockupationsmakt. När det gäller Estland så har han ju faktiskt blivit motbevisad.

– Det krävs inte bara vapen, säger han. Men ett totalförsvar är viktigt och inget som man kan strunta i. Vi är ju med i Nato men våra allierade där kommer inte att se till att våra viktiga byggnader eller våra el- eller tv-nät är skyddade. Eller bygga bunkrar och ordna matdistribution så att människor hålls vid liv om kriget bryter ut.

Det måste vi göra själva.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".