Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Författare och flyktingar i Wuppertal

Publicerat måndag 11 januari 2016 kl 10.59
Kulturen skapar broar mellan det förgågna och nuet
(10 min)

I Tyskland spelar erfarenheterna från andra världskriget fortfarande en betydande roll. Dagens stora flyktingströmmar får många tyskar att minnas egna umbäranden under kriget, det var många som tvingades i exil undan förföljelser. I dag kan kulturen skapa broar mellan det förgågna och nuet. Vår Tysklandskorrespondent Daniela Marquardt besökte en författarträff i staden Wuppertal.

- Efter andra världskriget flydde jag och min mamma från det som hade varit de östra delarna av Tyskland, berättar Werner Strahl. Han var en av de flera miljoner tyskar som drevs på flykt när Hitlertyskland kollapsade.

Som liten pojke kom han med sin mamma till Wuppertal. I den sönderbombade industristaden i västra Tyskland skulle de bygga upp en ny tillvaro.

- Nöden var stor under de första åren efter kriget, minns Werner Strahl. Men det fanns också en känsla av lycka och hopp.

- Ekonomin började ta fart, det fanns jobb och mat. Vi trodde på framtiden, berättar den tidigare flyktingpojken som senare i livet blev barnläkare.

Trots att han är pensionerad sedan många år är han fortfarande högst aktiv i hjälporganisationen Cap Anamur, som bland annat hjälper till att bygga sjukhus och skolor i konflikt- och katastrofområden, däribland Syrien.

Akram AlHomsy är 18 år. Efter att han kom till Tyskland för ett och ett halvt år sedan, behöver han inte längre försörja sin familj som han gjorde i Libanon under de första två åren på flykt från Syrien.

Då, som 14-åring jobbade han varje dag från morgon till efter midnatt på en restaurang. Hade han tur fick han tio dollar för en dag. Det skulle räcka till hyra och uppehälle för hela familjen, mamma, pappa och lillebror. Men nu måste han inte oroa sig längre.

- Jag vet att jag kan gå hem och äta middag med min familj om en stund och när det är dags att sova lägger jag mig i min egen säng.

Men Akram har ändå svårt att koppla av. Tankarna är ständigt hos alla de barn som är kvar i Syrien.

- Barnen i Syrien kan inte vara säkra på att få middag ikväll. Många barn vet inte om de kommer att ha en säng att sova i inatt.

Förut drömde Akram om att bli kock. Men nu vill han bli barnpsykolog, berättar han. Det finns så många barn i Syrien som har varit med om så mycket hemskt, säger han och berättar om en 6-årig grannpojke som såg sin mamma bli våldtagen av soldater.

- Vi måste lyssna på de här barnen. Annars blir de till mänskliga bomber inom tio år, säger 18-årige Akram Alhomsy.

Det är tydligt att han fortfarande är ankaret i familjen. Det är han som hjälper sin lillebror med skolan, och det är han som stöttar sin storasyster som nyligen har kommit efter med sina små barn till Tyskland. I en förort till Damaskus ligger familjens tidigare hem i ruiner. Flera släktingar och vänner är döda.

Akram Alhomsy och Werner Strahl är gäster när sällskapet som vårdar minnet av Wuppertals stora kulturpersonlighet håller sitt årliga forum och samlar stöd till flyktinghjälpen.

Den judiska poeten, dramatikern och konstnären Else Lasker-Schüler var en av den tyska expressionismens främsta representanter. Hon tvingades på flykt undan naziregimens förföljelser. Först till Schweiz och sedan palestina där hon dog kort innan krigsslutet 1945, utfattig och förtvivlad över att inte längre kunna skriva och bli publicerad.

Förlust, saknad och längtan är återkommande teman i hennes dikter och livsöde.

- Hon påminner oss idag om hur människor fortfarande tvingas på flykt, säger poeten Helga Koster, en av de många hängivna beundrare och en hel del nya nyfikna som har samlats till ett veckoslut i Wuppertal om Else Lasker-Schüler.

- Ingen lämnar frivilligt sitt land. Därför är det så viktigt att vi är öppna för dem som behöver komma hit, tycker Helga Koster som själv fördjupat sig i temat exil och som uppskattar alla som kommit hit för att framföra Else Lasker-Schülers dikter på sina olika språk.

Författaren och översättaren Aziz Salami tillhör den stora minoriteten azerier i Iran. Han flydde efter den islamiska revolutionen, när han på grund av sitt politiska engagemang inte längre fick arbeta som lärare. En god vän fängslades och Aziz visste att han stod näst på tur.

I sitt nya hemland upptäckte han den under nazismen bannlysta poeten Else Lasker-Schüler. Han kände igen sig i hennes längtan efter det egna hemlandet, som hon besjunger i dikten om sitt barndoms blåa piano.

/diktläsning/

För Aziz är minnet av en tavla som han inte hann måla färdigt som detta längtans blåa piano.

Den ofullbordade målningen blev kvar i hemlandet och finns förmodligen inte längre men lever vidare i minnet som en symbol för allt han måste överge när han tvingades på flykt för drygt 20 år sedan.

För Akram Alhomsy är minnena av Syrien fyllda av tankar på hans vänner, vänner som han såg dödas när skolan bombades, vänner som skingrats av flykten. Om bäste vännen Ahmad lever eller är död, vet han inte. Men han slutar inte hoppas och lovar att återvända.

- Jag vet inte om han kan höra mig nu men jag vill säga att jag aldrig glömmer dig, Ahmad.

Akram är tacksam för det nya liv han fick när han kom till Tyskland. Den 1 juni 2014 räknar han som sin nya födelsedag. Och han känner ett ansvar att använda chansen han fick och som så många andra saknar. Han försöker sprida kunskap om vad som händer i hans hemland. På skolan och genom Else Lasker-Schüler-sällskapet har han fått möjlighet att göra korta filmer om situationen i Syrien och livet i exil.

- Jag har gjort flera filmer och fått höra att det är bra, att jag ska fortsätta. Det ger mig styrka.

Samtidigt, berättar Akram, känner han sig frustrerad över att lidandet bara fortsätter och vill göra mer.

- Men vad? Vad kan en enskild människa göra, undrar han. Jag lovar att berätta när jag har kommit på det, säger han och skrattar för första gången under vårt samtal, mer generat än glatt.

Långt ifrån det sönderbombade samhället Ein Tarma där Akram växte upp och där han älskade att sitta vid floden Barada under en stjärnklar himmel, i hans nya hemstad Wuppertal, är såren efter kriget för 70 år sedan inte längre synliga. Men minnet manar oss än idag till ansvar säger Hajo Jahn, initiativtagare och eldsjäl bakom sällskapet som vårdar minnet av en av Tysklands främsta 1900-talspoeter.

- Hennes öde slår en bro från det förgångna in i vår tid.

- Författarna Thomas Mann och Bertolt Brecht, politikern Willy Brandt och alla andra som likt Else Lasker-Schüler drevs i landsflykt ålägger oss i Tyskland idag att ta emot flyktingar, anser Hajo Jahn, också han med egen erfarenhet av flykt.

- Vi måste också hjälpa till att bekämpa orsakerna till flykten men inte bara med pengar och framför allt inte mer våld. Man måste prata med varandra och det är vad konstnärer kan. Där de tas emot kan de kommunicera med sina gästgivare, bidra till förståelse och vidga vyerna, säger Hajo Jahn strax innan han rundar av den senaste upplagan av Else Lasker Schüler - sällskapets forum som har fått en av poetens strofer som rubrik - en enskild människa är ofta ett helt folk.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".