Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Lång väg till fred i Mali

Uppdaterat fredag 1 april 2016 kl 13.23
Publicerat torsdag 31 mars 2016 kl 09.54
"Förut var det en hel del turister här, men inte längre, alla är borta"
(12 min)
Svensk soldat på plats i Mali. Foto: Fernando Arias/SR
Svensk soldat på plats i Mali. Foto: Fernando Arias/SR

Den fredsbevarande FN-insatsen i Mali, där Sverige deltar, har snart funnits på plats i tre år. Det är den farligaste FN-insatsen som pågår i världen för närvarande,  hittills har den krävt 75 soldaters liv. Samtidigt har våldet spridit sig till huvudstaden Bamako i söder, där flera dödliga terrordåd inträffat. 
Vår reporter Fernando Arias har besökt Mali.

Det är trångt på nattklubben la Terrace i Malis huvudstad Bamako. Det är fredagskväll och ett liveband uppträder på scenen. Ingen lägger märke till honom när han går upp för trappan som leder in i klubben, precis som alla andra går han in genom dörren och känner värmen och musik slå mot honom i ingången. Men det är något speciellt med mannen. Han har en mask över ansiktet. Och så är bär han ett vapen och flera granater.

När han börjar skjuta springer folk i panik. Två personer dödas direkt där på bargolvet. Några minuter senare står det klart att ytterligare tre personer har skjutits ihjäl i området.

– Vi hade inga vakter eller säkerhetsanordningar då, säger ägaren till nattklubben la Terrace. Det var lugnt i Bamako innan det där hände.

Exakt ett år och en dag efter den här händelsen besöker jag la Terrace som numera har bytt namn. Ägaren, vill inte säga sitt namn.

– Det har varit för mycket negativ publicitet, beklagar han sig över och går med på en intervju om jag inte nämner klubbens nya namn.

Idag måste man passera en metalldetektor och låta sig bli visiterad innan en biffig vakt öppnar en låst järndörr till trappan som leder upp till baren.

Fyra personer sitter i baren, resten av klubbens många bord och stolar är tomma.  Affärerna har gått dåligt sedan den där dagen, berättar ägaren, dagen då Bamako drabbades av det första attentatet av den här typen. Innan dess hade våldet i stort sett varit koncentrerat till landets mellersta och norra delar.

– Det började hos mig, säger ägaren och tittar ner i bordet.

Terrorattentat på la Terrace skulle följas av andra attentat i Bamako, bland annat attentatet i november på Radisson Blu hotell som lämnade totalt 22 personer döda.

Oroligheterna i Mali började långt innan våldet nådde huvudstaden. Ända sedan en statskupp i början på 2012 avsatte landets dåvarande president har Mali kastats mellan olika dramatiska händelser. Idag har både Frankrike och det internationella samfundet trupper på plats i Mali. Den fredsbevarande FN-styrkan består av nästan 12 000 personer från en rad olika länder.

250 av dem är svenska soldater.

Camp Nobel

Soldaten Axel vill, liksom de flesta svenska soldater i Timbuktu, bara säga sitt förnamn.  Han har lite skägg, bakåtkammat brunt hår och åtsittande solglasögon när han ritar i ett litet block och förklarar övningen.

– Vi kommer framrycka på patrullformering med Emil som point, säger han med en van och myndig röst.

Axel ingår i en så kallad spaningsgrupp i det svenska förbandet på basen Camp Nobel i Mali. Basen ligger i mitten av landet nära staden Timbuktu och utgör lejonparten av det svenska bidraget till FN-insatsen i Mali.

Camp Nobel byggdes upp under årsskiftet 2014 till 2015 och består av en mängd luftkonditionerade tält med sängar och myggnät. Mellan tälten står stora säckar med sand som ska skydda mot splitter vid granatattacker, andra tält används för att arbeta i och innehåller bland annat teknisk utrustning, men också arbetsplatser för att styra förarlösa flygplan. På andra ställen står stora containrar som fungerar som skyddsrum utrustade med vatten och förband. Allt det här har byggts upp i det som skulle kunna kallas Saharöknens södra gräns.

Daniel, en blond kille med en stor mustasch och ett tillsynes ständigt leende, är en av veteranerna i spaningsgruppen. Han har tjänstgjort flera gånger i Afghanistan och en gång tidigare här i Mali. När gruppen är ute och patrullerar är Daniels uppgift att vara skytt. Han brukar stå upp i den bepansrade bilen, men huvudet upp stickandes genom ett hål i taket och sköta terrängbilens vapen, en ksp 58.

– Den här gången hade jag inte åkt om det inte var under FN-flagg, säger Daniel. Och tillägger att det förmodligen är hans sista vända. Jag tror att folk ser på oss här som att vi är här för att verkligen hjälp till.

Pratar ni mycket om vad det leder till att ni är här? Är det något du tänker på?

– Nej jag är ute och jobbar så tänker man inte på den stora bilden. Det kanske man gör innan under förberedelsen. Det ska ju leda till något, så givetvis tänker man på det, men just när vi ute som vi kommer att göra idag så tänker man mest att gruppen ska göra ett bra jobb.

Varför åkte du hit?

– Jag tycker om det här livet, det är ju min fjärde vända, och det är något som inte alla får göra. Att bo i Afrika i ett halvår och förhoppningsvis hjälpa, säger Daniel och från taket på terrängbilen.

Timbuktu

Med bland annat skottsäkra västar, automatvapen och förnödenheter brukar Axels och Daniels grupp åka och patrullera i Timbuktu och i regionen däromkring. Dels kan uppgiften vara att samla information om väpnade grupper, men det är också att visa FNs närvaro i en region som de senaste åren drabbats av våldsamma konflikter.

Bara genom att gå i Timbuktu får man en glimt av den totala förändring som skett i Mali de senaste åren. Hotell, restauranger och förut välbesökta turistattraktioner gapar idag tomma.

Vid en byggnad som förut fungerade som hotell i Timbuktu träffar jag Belle Cisse, med väderbiten hy och ett klarblått tygstycke virat runt huvudet berättar han att säkerhetssituationen började blir alltmer ansträngd efter flera kidnappningar i landet 2011,  men den totala förändringen kom 2012 då Malis presidententen störtades i en militärkupp.

– Förut var det en hel del turister här, men inte längre, alla är borta, säger Belle Cisse.

I samband med kuppen startade ett uppror i norra Mali. Folkgruppen tuaregerna krävde självständighet i landets norra delar efter att under flera år ansett sig vara förbisedda av regeringen i Bamako, utan tillgång till de förnödenheter och den infrastruktur som finns i södra delarna av landet.

I upprorets fotspår följde ett maktvakuum där islamistiska grupper som al-Qaida och Ansar al-Dine kunde flytta fram sina positioner. Bland annat tog man kontroll över flera städer, bland de Timbuktu, man förbjöd musik, bollsporter och införde sharialagar med lemlästningar och avrättningar som följd.

Efter en franskledd intervention i januari 2013 tappade islamistgrupperna sitt grepp om staden. Men säkerhetssituationen är fortfarande ett problem för människor här. Inga turister vågar sig längre hit. Vapen finns i omlopp.

Plikttroget fortsätter ändå Belle Cissse att vakta det numera tomma hotellet.

– Människor har stulit de flesta stolarna och borden, säger den väderbitna mannen och lutar sig mot en av väggarna på terrassen till hotellet. De har tagit allt. Här brukade turisterna sitta och äta, säger han och pekar på en tom terrass.

Att göra skillnad

Precis utanför Camp Nobel träffar jag Linnea. Hon har kakifärgade kamouflagebyxor och  mörkblont hår uppsatt i en tofs. Lite fräknar i ansiktet.

– Varje morgon brukar jag gå ut här, säger Linnea och avslöjar ett stänk av östgötska när hon berättar att hon går "runt, runt" i campen.

Rundan hon tar går förbi flera andra nationers baser som ingår i FN-insatsen. Bland annat Nigeria som har ett ingenjörskompani på plats, men också El Salvador vars förband har ansvar för helikopterflygningar. Sveriges bidrag till FN handlar om informationsinhämtning. Genom att använda förarlösa flygplan, spaningsgrupper och andra källor ska det svenska förbandet serva FNs civila och militära del med information om allt från farbara vägar till hur väpnade grupper rör sig.

– Hade inte jag trott på det här så hade jag aldrig åkt ner hit. FN är ju en fantastisk organisation och det är jättehäftigt att vara en del av det och se hur det fungerar. Det är jag stolt över, säger Linnea.

Pratar man om hur FN-insatsen funkar?

– Ja, de som är intresserade gör det. Det handlar ju alltid om det, om man är intresserad eller inte.

Fredsprocessen

Jag åker tillbaka till huvudstaden Bamako i södra Mali för att träffa en av de som fått känna av de tvära kast som drabbat Mali de senaste åren. Soumeylou Boubèye Maïga är före detta försvarsminister i Mali, men efter att maliska armén led ett pinsamt nederlag i Kidalregionen tvingades han avgå från sin ministerpost 2014. Idag arbetar han som konsult med försvarsfrågor.

– Fredsavtalet måste funka, men det är klart att det är en utmaning säger Soumeylou Boubèye Maïga när han tar emot i sitt hus i centrala Bamako.

I juni i fjol skrev regeringen på ett fredsavtal med de stridande grupperna i norra Mali. Men frågan är varför det skulle lyckas den här gången. Det här är nämligen inte första gången som ett uppror startar i norra Mali, och det är inte första gången som ett fredsavtal skrivits på. Samtidigt står terrorstämplade grupper som al-Qaida utanför förhandlingarna.

– Det finns politiska och institutionella hinder som måste övervinnas och ett av dem är att ta itu med problemen i norra Mali där befolkningen känner sig - och är - marginaliserade.

Det som är svårt, enligt Soumeylou Boubèye Maïga, är att satsningar i norra Mali relativt kostsamma, bland annat på grund av den obefintliga infrastrukturen och de extrema väderförhållandena.

 – Samtidigt utgör den delen av landet 62 procent av Malis territorium, men där är bara tio procents av befolkningen som bor där, säger Soumeylou Boubèye Maïga och syftar på att en stor majoritet av befolkningen i Mali inte står bakom upproret i norra Mali.

En annan sak som kan försvåra en hållbar fred i landet är den väpnade konflikt som nu råder i närliggande landet Libyen. Kaoset och inbördeskriget i Libyen leder till tillgång på vapen samtidigt som de obefintliga institutionerna i landet erbjuder en fristad för väpnade grupper.

– Utvecklingen i Libyen är inte bara ett hot mot Mali men också mot andra länder i Sahelregionen, bland annat Tchad, niger och Nigeria, säger Soumeylou Boubèye Maïga.

"Jag åker härifrån"

På nattklubben som förut hette la Terrace är ägaren till en början försiktigt hoppfull.

 – Det maliska folket vill inte det här, säger han och repeterar samma fras två gånger till.

De fyra gästar som förut satt i baren har nu gått och stället är tomt sånär som på de tre personerna som jobbar bakom bardisken.

– Jag är ju kvar, trots alla motgångar säger ägaren och tittar upp från att ha stirrat ner i bordet framför honom. Men blir det en till attack, då säljer jag allt och åker härifrån.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".