Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Ingen litar på polisen i Ingusjien

Publicerat torsdag 7 april 2016 kl 14.33
Fyraåriga Lizas pappa torterades till döds
(7:47 min)
Fyraåriga Liza Mutalijeva
Fyraåriga Liza Mutalijeva är lyckligt omedveten om att hennes pappa är död, torterad till döds i polishäkte. Foto: Maria Persson Löfgren/Sveriges Radio

Det är farligt att tala öppet om brotten mot mänskliga rättigheter i de kaukasiska delrepublikerna i södra Ryssland. I Tjetjenien riskerar de som kritiserar makthavarna att föras bort, misshandlas och dödas. Men rättslösheten finns också i granndelrepubliken Ingusjien. De som ska se till att lagarna följs, polisen, vågar ingen längre lita på.

– Tant titta han leker, säger fyraåriga Liza till mig när vi sitter och tittar på videoklipp i min mobil på min två och ett halvårige dotterson Ture, som leker i snön i Sverige. Liza är mest intresserad av om han har många leksaker och så tycker hon han har en rolig mössa på huvudet - mössan är en hjälm för pulkaåkning.

Först när jag visar bilderna på Ture börjar hon prata glatt med mig och hoppa upp och ned i soffan så hårtofsarna guppar. Hon tycks vara som vilken obekymrad nyfiken fyraåring som helst.

Att hennes pappa för alltid är borta är hon lyckligt ovetande om. Men på nätterna skriker hon efter honom. Tvåårige lillebror minns inte sin pappa.

– Vi har sagt till dem att pappa har åkt till Moskva, säger mamma Madina Mutalijeva.

Ingen i Alisjan Asdujevs familj har berättat sanningen för den nu döde tandläkarens barn. Sanningen är för grym och tids nog får de veta ändå, resonerar de.

– Flickan frågar alltid efter sin pappa, vi sa att den nya klänningen hon fick kom från pappa i Moskva, då frågade hon varför han aldrig ringer till henne. På nätterna gråter hon efter pappa och slår mig ibland för att jag inte låter henne ringa till honom, berättar Madina.

Familjen bor i ett typiskt kaukasiskt byhus byggt i rött tegel, omgärdat av höga tegelmurar, en stor plåtdörr döljer innergården och husen, i det stora huset bor Alisjans bror och syster och i ett mindre gårdshus hans änka och två barn.

– Det är han, berättar Alisjans syster när hon visar bilder ur ett gammalt fotoalbum. Han var en så ordentlig och duktig man, när han studerade satt han uppe hela nätterna, berättar systern Madina Asdujeva. Hon har samma förnamn som sin svägerska, broderns änka.

På fotot ler brodern mot oss, han var en reslig, slank man med mycket svart lockigt hår, en liten mustasch och oftast klädd i ljus kostym på bilderna. Där finns foton med klasskamrater och foton från ett bröllop hans bäste vän från Ryssland höll här i Ingusjien. Alisjan och Madina fick bara fem år tillsammans:

– Vi gifte oss i augusti 2010, så vi fick fem år tillsammans, berättar den 36-åriga änkan. Hennes make var drygt tio år äldre och de ville snabbt skapa en familj, det hann bli två barn innan maken en dag fördes till polisen och aldrig kom hem igen.

Kommittén mot tortyr driver fallet, eftersom det finns misstankar om att Alisjan torterades till döds sedan han gripits av säkerhetsstyrkorna.

– Alisjan Astujevs död misstänks ha kommit efter tortyr sedan han gripits och hölls av säkerhetsstyrkor eller polis, berättar Timur Rachmutalin.

Familjen fick inte se honom förrän han förts till sjukhus och då var han redan död.

– Vi hittade honom på sjukhuset i Sunza, berättar Alisjans äldre bror Bagaudin. Läkarna påstod att han hade fått en hjärtattack, men han hade aldrig sådana problem tidigare och de släppte inte hans kropp förrän efter nio dagar. Men vi såg ju att kroppen var full av blåmärken och kläderna var blöta, inflikar systern.

Några grannar kommer hem till familjen, det visar sig att de också drabbats. En kvinnas make greps samtidigt som tandläkaren och en äldre mans son greps. De männen sitter fortfarande fängslade sedan dagen då hela kvarteret med torra grusvägar och betande kor spärrades av av fullt beväpnade säkerhetsstyrkor.

Männen påstods ha ingått i ett pedofilnätverk, de var i olika åldrar och det enda gemensamma var att de bor i samma grannskap. Anklagelsen kom från en kvinna, som sen dess blivit väldigt rik, flyger ofta till Moskva och har en kärleksrelation med en av polisutredarna.

– Det är inte sant, det är inte sant det som de anklagas för och ingen av utredarna har gjort ett hederligt arbete, tvärtom, säger mannen vars son sitter fängslad. Ingen av dem har lyckats få någon försvarsadvokat att driva deras fall, de är för rädda.

Men advokaterna från kommittén är alla från andra delar av Ryssland. De bor inte i Tjetjenien eller Ingusjien av säkerhetsskäl. Hoten och påtryckningarna är många. Kommittén har fått sitt kontor förstört tre gånger.

– I Tjetjenien måste man förstå att så många människor är rädda inte för sin egen del bara utan, för att hoten riktas också mot deras familj och släkt. Att hela din släkt hotas är en alltför stor risk att ta, säger Timur. Du kan också råka illa ut just för att du tillhör fel klan, inte har rätt kontakter eller pengar att betala dig ur en situation.

Vår resa med kommittén i området fick ett snabbt slut när vår buss angreps på motorvägen i Ingusjien på väg till Tjetjenien. Vi blev misshandlade och dödshotade, kallades för terrorister som hotar "vårt folk" av unga män, som inte tyckte det var konstigt att de som var mer än dubbelt så många som oss och beväpnade slog oss, som bara försökte vädja i ord om nåd.

Då visste vi redan att flera av dem, som vi skulle ha träffat backat ut av rädsla och för att de hade hotats. Då fick vi in på bara kroppen känna hur sådana hot lättvindigt kan bli verkliga.

Andra vi talade med gjorde det bara om vi lovade att inte ange deras namn eller på något sätt avslöja vilka de är. Deras rädsla har vuxit och den är begriplig.

De som ändå valde att ställa upp gjorde det för som de sa, det spelar ingen roll längre, vi har nått desperationens gräns och om bara en enda vill höra vår historia kanske något litet kan ändras.

Vår resa slutade sjukhus - samma Sunzasjukhus som blev sista anhalt för den 47 årige tandläkaren och småbarnspappan Alisjan.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".