Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Förälder om skolans anmälan: Det var för att få tyst på oss

Publicerat tisdag 12 april 2016 kl 05.00
Hör Katarina Helmersons reportage om anmälningar till socialen
(12 min)
Kvinna vid dator, fotograferad bakifrån. Foto: Katarina Helmerson/Sveriges Radio.
1 av 2
Christina Gustafsson har kontakt med andra föräldrar som har barn med autism och hade genom dem förberetts på att skolan skulle kunna lämna in en orosanmälan. Foto: Katarina Helmerson/Sveriges Radio.
Hanna Jarvad är förbundssekreterare på Autism- och Asperger­förbundet. Foto: Katarina Helmerson/Sveriges Radio.
2 av 2
Hanna Jarvad är förbundssekreterare på Autism- och Asperger­förbundet. Foto: Katarina Helmerson/Sveriges Radio.

När konflikten mellan skolan och föräldrarna eskalerade lämnade rektor in en orosanmälan till Socialtjänsten.
– Det var kränkande och stressande, säger mamman Christina Gustafsson. Enligt Autism- och Asperger­förbundet är det inte ovanligt att brister i skolan som leder till konflikt mellan hemmet och skolan kan få till följd att skolan gör en orosanmälan om eleven till Socialtjänsten.

Enkät: Berätta om dina erfarenheter

– Vi visste ju inte om det bara var ett hot eller om de verkligen tänkte göra det. Men efter två veckor ringde de från socialtjänsten och sade att det kommit in en anmälan, säger Christina Gustafsson.

Det gick ju ganska bra först på specialskolan för elever med autism. Det tog slut när den lärare som sonen arbetat bra ihop med lämnade skolan.

Christinas son är 12 år. Från att ha gjort framsteg, backade han i utvecklingen, berättar Christina. Hemma märkte de att han slutade att prata:

– Han slutade att tala under en period. Förutom skolkunskaper måste man vara noga med att upprätthålla hans kommunikation. Man behöver känna till hur han fungerar. Det går ju bakåt om han blir understimulerad.

Föräldrarna börjar se sig om efter en annan skola till sonen och för att kunna göra det krävs att de får den pedagogiska utredning som skolan gjort av sonen tidigare.

Det är här konflikten mellan skolan och föräldrarna sätter fart. För när Christina och hennes man läser vad skolan skrivit i utredningen om sonen tror de inte sina ögon.

– Den var väldigt chockerande. Otroligt negativ beskrivning med mycket felaktigheter och rena föreställningar och lögner. Det var början på konflikten.

Föräldrarna anklagar skolan för att onyanserat framhålla sonens svaga sidor. Den var full av irrelevant information men gav ingen vägledning alls av vilka hjälpbehov sonen faktiskt har.

Dessutom anklagar föräldrarna skolan för att felaktigt påstå att föräldrarna står bakom skolans beskrivning av sonen.

Skolans rektor å sin sida, anklagar föräldrarna för att ställa för höga krav på sonen och inte se de behov som han faktiskt har.

– Vi ställde henne mot väggen och sade att hon ljuger och manipulerar. Det var då hon sade att hon skulle anmäla oss till socialtjänsten, berättar Christina

En dag kommer samtalet från Socialtjänsten:

– Ja jag var ju på sätt och vis beredd på det. Jag hade pratat med föräldrar som hade råkat ut för det. Jag tog det ju mycket hårdare än vad jag trodde att jag skulle göra. Det var en väldigt obehaglig situation.

Vad var obehagligt?

– Det kändes kränkande och väldigt stressande. Förnedrande.

Var du orolig för vilka konsekvenser den här anmälan skulle kunna få?

– Nej, egentligen inte. Vi har ju inget att dölja. Vi har ju haft assistenter till sonen hemma. Vi har haft kontakt med alla möjliga men det är aldrig någon som har tänkt tanken. Så egentligen hade vi inget att oroa oss för, men det var en väldigt jobbig situation.

I soffan ligger sonen och tittar på TV. I köket sitter vi och läser orosanmälan.

Där finns beskrivningar av hur föräldrarna pressar sonen- om att de ibland övar matte med honom till och med i matkön när de besöker skolan. Ja, så är det, konstaterar Christina. Men det gör vi för att han tycker om matte. Han blir glad av det, säger hon:

– Det kändes väldigt förvirrat och hopblandat. Missuppfattningar som var väldigt svårt att bemöta. Det var förvirrat. Gammalt och nytt. Rena föreställningar och misstolkningar. Vi kände oss ganska förstummade över det hela.

Så varför tror Christina att rektor gjorde den här anmälan, handlade det om genuin oro för sonen?

– Nej jag tror att det var för att rädda sitt eget skinn och för att skrämma oss, få tyst på oss.

Men hur vanligt är det då att föräldrar upplever samma sak som Christina, att en orosanmälan egentligen handlar om något annat? Här finns inga hårda fakta, ingen statistik och det vi har hört hittills är Christinas subjektiva beskrivning.

Men det visar sig att Christina inte alls är ensam om den här upplevelsen. På Autism- och Asperger­förbundet där Niclas Mårtensson är förbundssekreterare är man väl medveten om det här och man har ofta kontakt med föräldrar med samma erfarenheter som Christina:

– Vi har många medlemmar som hör av sig till oss och berättar att det här förekommer. Vi har facebookgrupper och lokalavdelningar som säger samma sak.

Skolan har en plikt att anmäla vid oro. Är det inte bättre att anmäla en gång för mycket snarare än en gång för lite?

– Det är viktigt att skolan har ett stort ansvar eleverna. Man ska ha en dialog och prata om hur man ska samverka kring eleven. I de allra flesta fall hade det inte behövt anmäla då. Det är ett misstroende som gör att relationen mellan skolan och föräldrarna inte blir bra även om utredningen ofta läggs ner.

Visst finns det fall, där barn faktiskt tvångsomhändertas efter att skolan anmält oro för barnet till Socialtjänsten.

Det visar en rapport som Autism- och Asperger­förbundet gjorde för några år sedan. Skolans utsaga väger tungt konstateras i rapporten.

Ibland kan oron ha sin grund i beteenden som egentligen är helt naturliga för den som har autism, som att vilja äta samma mat varje dag, eller att ha samma kläder på sig.

Men i omgivningens ögon kan det bli tecken på att föräldrarna inte kan ta hand om sina barn.

– Har man på sig gråmelerade mjukbyxor och gympaskor varje dag i vecka. Sådana saker tas som omsorgsbrist hos föräldrarna. Men egentligen handlar det om att han inte skulle gå till skolan om han har på sig jeans med en söm som sticker. Sådana saker kan leda till en anmälan.

Men förstår du skolornas agerande också utifrån en genuin oro? Vad ska de ta till om det är något som avviker eller om de aldrig kommer överens med föräldrar som aldrig verkar begripa sitt eget barns bästa?

– Jag förstår det. Vi vill alla göra det bästa för barnet och stötta på bästa sätt. Därför behövs det en kompetensförstärkning i skolan. Om det är något som är svårt och man inte vet hur man ska anpassa för eleven måste man kunna koppla in expertis och expertis på det enskilda barnet är ju nästan alltid föräldrarna.

Det handlar om att lära sig mer, alltså, anser Niclas Mårtensson. Det saknas inte sällan tillräcklig kunskap i skolan om hur autism yttrar sig.

Även på Riksförbundet Attention, som är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar känner man igen det här, att skolorna kan göra en anmälan om oro, av, till synes fel anledning och inte sällan okunskap.

Så hur ser man på det här bland socialsekreterarna inom Socialtjänsten som ju tar emot anmälningarna? Ingen vi har talat vill bli intervjuad men att det här förekommer bekräftar fler.

Skolorna handlar i desperation, säger en chef inom socialtjänsten med lång erfarenhet av barn- och familjefrågor.

När skolan inte får de resurser som behövs för att möta ett barns behov kan en orosanmälan till socialtjänsten vara det sista man tar till i förhoppningen om att det ska hjälpa skolan.

Björn Persson är avdelningschef för Skolinspektionen i Lund, han känner väl igen att föräldrar kan uppfatta att en orosanmälan från skolan sker som en del av en konflikt, antingen mellan skolan och hemmet eller mellan föräldrarna, att skolan exempelvis uppfattas ta ställning i en vårdnadskonflikt genom att skicka in en orosanmälan.

Just ett sådant är faktiskt aktuellt samma dag som jag ringer.

Flera, bland andra Autism- och Asperger­förbundet ser ett samband mellan att föräldrar anmäler en skola till Skolinspektionen och att skolan, som ett svar på det skickar in en orosanmälan. Men Björn Persson värjer sig mot tanken på att det skulle handla om ett slags motanmälan som del i en konflikt:

– Däremot är det inte så svårt att tolka det på det sättet om man är upprörd förälder och kämpar med näbbar och klor för sitt barn och så får man dessutom en anmälan. Det är ju inte ovanligt att man har fall där det faktiskt behövs hjälp ifrån socialnämnden. Om man har ett barn som hålls hemma av sina föräldrar och tiden börjar gå och skolan inte kommer in i det hemmet. Den enda vägen till sist kanske är att man får hjälp av socialnämnden, säger Björn Persson.

Även Christina har anmält sonens skola till Skolinspektionen. Så vad säger rektorn på den skolan, hur förklarar hon skolans agerande? Fanns det något annat än oro som låg till grund för skolans anmälan till Socialtjänsten? Hur ser rektorn på anklagelserna som Christina har mot skolan?

Inga av de här frågorna får vi svar på av rektorn. Hon passar istället frågorna vidare till Joakim Gestberg. Han är chef för företaget Utvecklingspedagogik som driver skolan. Han vill inte säga något om det här enskilda fallet:

– Vi strävar alltid efter att ha en samsyn med föräldrarna. En konflikt eller en diskussion kan aldrig vara en orsak till en anmälan. Den görs alltid utifrån en genuin oro för barnet.

Så vad ledde den här genuina oron till när det gäller Christinas son? Ingenting visar det sig. Socialtjänsten beslutade att inte inleda någon utredning. Varför vet Christina inte men hon minns mötet som föräldrarna och rektorn kallades till:

– Vi fick de här fyra sidorna av massiva anklagelser. Det kändes väldigt svårt att bemöta så det blev mest rektorn som pratade. Vi hade med oss en före detta assistent till sonen som kunde förklara lite. Själv hade jag väldigt svårt att prata överhuvudtaget.

Hur påverkades din son, hur reagerade han av orosanmälan?

– Jag vet inte hur mycket han förstod av det mer än att vi var väldigt stressade. Han har varit isolerad i skolan. De skrev att han inte har något behov av människor överhuvudtaget.

Går han i skolan fortfarande?

– Ja, vi väntar på att kanske börja i en ny skola till hösten. Däremot har han nu fått komma in i en grupp där det fungerar väldigt bra. De säger att han är mycket gladare nu när han får vara med andra barn. Det motsäger helt det de skrev i bedömningen bara någon termin tidigare.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".