Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

En flygresa till Venezuela – ett land i kris

Uppdaterat tisdag 3 maj 2016 kl 17.34
Publicerat tisdag 3 maj 2016 kl 16.10
"De frågar varför jag ens åker tillbaka"
(9:45 min)
Kvinna protesterar mot bristen på medicin i Venezuela.
1 av 2
Kvinna protesterar mot bristen på medicin i Venezuela. Foto: Ariana Cubillos/TT
Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio
2 av 2
Foto: Lotten Collin/Sveriges Radio

I Venezuela råder det brist på mat, mediciner och inflationen sägs ligga på runt 700 procent. Oppositionen lämnar under tisdagen över två miljoner namnunderskrifter för att kräva en folkomröstning om att avsätta president Nicolás Maduro, som har tre år kvar vid makten.

Vår Latinamerikakorrespondent Lotten Collin reste till Venezuelas huvudstad Caracas, och slog på mikrofonen redan inne i flygplanet.

– Vi har varit och besökt vår son i São Paulo. Och ja, vi har bara med oss läkemedel. Min man har prostatacancer och diabetes, säger Gloria, som sitter på andra sidan gången från mig, på plats 19C. 

– Hemma i Caracas brukar jag göra pilgrimsfärder runtom i apoteken, men ingenstans finns det insulin eller cancermediciner, säger hon.

Glorias man sitter tyst bredvid henne och tittar på en romantisk komedi. Vi är ombord på AV80 från Bogotá till Caracas. Många flygbolag har ställt in sina flighter till Venezuela, så nästan alla resor går via Colombia nu för tiden. Gloria är orolig över hur det ska bli att komma hem.

– En vän till oss som också har diabetes efterlyste insulin på Facebook och Twitter nyligen. Men han fick inget napp, så för tre veckor sedan dog han. Jag är rädd att samma sak ska hända min man, säger Gloria.

Båda hennes söner har lämnat Venezuela i jakt på en bättre framtid. En bor i São Paulo och den andra i Chile.

– Det gör mig ledsen att vi blivit en splittrad familj, säger Gloria.

I sätet precis bakom mig, på 20D, sitter en kvinna i mörk kofta och välkammad page. Hon ser orolig ut när jag sträcker fram mikrofonen, men går med på att prata anonymt. Hon har varit i Bogotá för att köpa upp nödproviant.

– Jag har köpt konserver och klortabletter för att rena vatten och antibiotika. Min familj förbereder sig för en total blackout, det är det som kommer hända om energibristen förvärras, säger kvinnan. Jag har väskan fullpackad med stearinljus, batterier och så väldigt väldigt mycket rädsla, säger hon.

– Nu har regeringen beordrat hela den statliga sektorn att bara arbeta måndagar och tisdagar för att spara energi. Jag arbetar på ett privat livsmedelsföretag, vi gör kakor och kex, så jag vet hur mycket intyg, tillstånd och stämplar som behövs innan våra varor når butikerna. Om myndigheter bara ska arbeta två dagar i veckan, kommer det ens finnas mat?

Förutom den kortade arbetsveckan har regeringen börjat ransonera energi i alla städer förutom Caracas. Elektriciteten försvinner minst fyra timmar om dagen.

– I våra fabriker stannar maskinerna hela tiden, och vi vet aldrig när eller hur länge elavbrotten varar, säger kvinnan, som är rädd att regeringen ska tro att kexföretaget saboterar produktionen med vilje.

– Jag är rädd att staten kommer konfiskera vårt företag, som de gjort med aluminiumfabrikerna, med kaffeproduktionen, med köttindustrin och jordbruket, säger kvinnan. Regeringen lägger över ansvaret på arbetarna, som inte har kunskap att hantera en hel fabrik. Så verksamheten förfaller eller läggs ner.

Framme vid nödutgången, på 11 F, sitter Marlen Estela. Hon smuttar på sitt kaffe och tar en tugga av skinksmörgåsen. Jag frågar vad hon har i sin väska.

– Jag har schampo, tvål, mediciner och så kaffe och linser. Jag älskar linser men det går inte att få tag på i Venezuela längre, säger Marlen Estela. Hon är colombianska men har bott i Venezuela i över 30 år, och driver en kopparfabrik tillsammans med sin man.

– Vi har precis fått reda på att han har cancer. För några månader sedan svimmade min man plötsligt i fabriken. På sjukhuset fanns inga mediciner, så de gav honom sömnmedel, säger Marlen Estela och försöker kontrollera gråten.

Sedan upptäckte läkarna att han hade en tumör i magen. Vi har privat sjukförsäkring, men det hjälper inte, för det finns ingen vård att få. Och visst, vi har våra besparingar, men vi har inte råd att betala en cancerbehandling utomlands, säger Marlen Estela. Hon har varit i Bogotá för att söka jobb, men det är svårt.

– Nu när jag var i Bogotá nu så frågade mina colombianska släktingar varför jag ens åker tillbaka till Caracas. Men min man är kvar där, så jag måste ta hand om honom, säger Marlen Estela.

När "taxfree-damen" kommer förbi köper Marlen Estela en parfym till sin man, som fyllt 60 medan hon varit borta. Jag påminns om att det här är den venezuelanska medelklassen: de som har råd att åka utomlands för att köpa mediciner, förnödenheter och presenter. De har råd att skicka sina barn utomlands till en bättre framtid.

Men skillnaden mot förr är ändå uppenbar. För några år sen kunde rika venezuelaner vinna ekonomiskt på inflationen och valutarestriktionerna. Så är det inte längre. Inte ens den som har tillgång till dollar kommer undan sjukdomar eller ständiga elavbrott.

Innan vi ska landa återvänder jag till min plats. I stolen bredvid sitter en man i 30-årsåldern. Javier har med sig p-piller till en vän, och ett par skor till sin dotter. Han är den enda jag ser som fyller i den komplicerade tulldeklarationen. Det visar sig att Javier fram tills nyligen arbetade som tulltjänsteman.

– Jag jobbade för tullmyndigheten, så jag har sett med egna ögon hur många företag utnyttjat valutareglerna, som innebär att staten ger extra låg dollarkurs till de som behöver importera. Ta till exempel klädföretagen, som sade att t-shirtarna de importerade kostade, säg, 20 dollar fast de i själva verket kostade 1 dollar styck. Mellanskillnaden kunde ägarna växla på svarta marknaden. Det ledde till en enorm kapitalflykt som skadat ekonomin, säger Javier.

Idag har staten inga pengar kvar, och Venezuela kan inte längre importera ens det mest nödvändiga. När jag stängt av bandspelaren säger Javier att det var korruptionen inom tullmyndigheten som fick honom att säga upp sig. I dag jobbar han själv med att importera kläder.

När vi väl landat i Caracas lyfter människor ner sina proppfulla handbagage i gången. Kvinnan bakom mig, hon med kexfabriken, ser vettskrämd ut och pekar på en man på raden framför, som satt på sig en knallröd jacka.

– Han tillhör nog regeringspartiet, tänk om han hörde vad jag sa, viskar hon.

Gloria, på andra sidan gången, vänder sig om och säger: Det är ingen fara. Vi har bara sagt sanningen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".