Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Lång kamp för mänskliga rättigheter

Uppdaterat tisdag 7 juni 2016 kl 11.50
Publicerat tisdag 7 juni 2016 kl 11.24
"Mamma visste inte att jag höll på med det där"
(9:35 min)
Ljudmila Aleksejeva är en av grundarna av Helsingforskommittén, är vid 90 års ålder fortfarande aktiv som kritisk människorrättsaktivist.
1 av 6
Ljudmila Aleksejeva är en av grundarna av Helsingforskommittén. Foto: Maria Persson Löfgren/Sveriges Radio
Blommor i mängd hyllar Helsingforskommitténs skapare för 40 år sedan. Ljudmilla Alexejeva var med från början.
2 av 6
Blommor i mängd hyllar Helsingforskommitténs skapare för 40 år sedan. Ljudmilla Alexejeva var med från början. Foto: Maria Persson Löfgren/Sveriges Radio
Ljudmilas hem går i blått, inte för att det är hennes favoritfärg, men för att hon älskar blåvitt porslin från Gzjel, rysk traditionell tillverkare, som numera bara görs som kopior.
3 av 6
Ljudmilas hem går i blått, inte för att det är hennes favoritfärg, men för att hon älskar blåvitt porslin från Gzjel, rysk traditionell tillverkare, som numera bara görs som kopior. Foto: Maria Persson Löfgren/Sveriges Radio
På Moskvas mest kända turistgata Arbat bor legendariska Ljudmila Aleksejeva sedan hon kom tillbaka från exilen i USA.
4 av 6
På Moskvas mest kända turistgata Arbat bor legendariska Ljudmila Aleksejeva sedan hon kom tillbaka från exilen i USA. Foto: Maria Persson Löfgren/Sveriges Radio
Foton från ett långt liv, föräldrar, barn, två makar och så fotot på medgrundaren Jurij Orlov, idag 95 år och boende i USA.
5 av 6
Foton från ett långt liv, föräldrar, barn, två makar och så fotot på medgrundaren Jurij Orlov, idag 95 år och boende i USA. Foto: Maria Persson Löfgren/Sveriges Radio
Gatumusikanter nära Arbatgatan där Ljudmila Aleksejeva bor. Hon litar på att de unga ryssarna förstår värdet av mänskliga rättigheter.
6 av 6
Gatumusikanter nära Arbatgatan där Ljudmila Aleksejeva bor. Hon litar på att de unga ryssarna förstår värdet av mänskliga rättigheter. Foto: Maria Persson Löfgren/Sveriges Radio

I sommar fyller hon 91 år men hon har inte slutat att kämpa. Trots att hon tvingades gå i landsflykt och fortfarande ständigt angrips, även fysiskt, så har Ljudmilla Aleksejeva vigt sitt liv för mänskliga rättigheter.  

Hon är en av grundarna av Moskvas "Helsingforsgrupp till försvar för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen". I år fyller gruppen 40 år.

Innan jag ens hunnit trycka på portkoden öppnas dörren till femvåningshuset på Arbat där Ljudmila Aleksejeva bor av portvakten. Han är van vid en strid ström av besökare till Moskvas mest kända människorrättsaktivist.
– Ta trapporna och sen hissen upp till femte våningen, manar han.

En hund hörs skälla högre upp och jag tänker på hur svårt det måste vara för den som inte går så bra, eller har gamla ben, att först tvingas gå en våning upp i trappor för att nå den lilla hissen.

Samma typ av hiss finns i de flesta lägenhetshus i Ryssland, de måtte ha massproducerats i någon sovjetisk fabrik nånstans. Snusbruna plastpaneler i imiterat trä, stålramar och ett lätt sviktande golv med nån slags korkmatta.

Här har 90 åriga Aleksejeva bott sedan hon återvände från den påtvingade exilen 1993. Då hade det Sovjetunionen hon tvingades lämna 1977 upphört och ersatts av 13 nya självständiga länder. Året innan hade hon grundat den enda frivilligorganisationen i Sovjetunionen, Moskvas Helsingforsgrupp till försvar för de mänskliga rättigheterna.

Det började med ett telefonsamtal.
– Jurij Fjordorovitj Orlov ringde till mig på telefon i slutet av april 1976 och frågade om vi inte skulle ta en promenad och mötas vid Bolsjojteatern, berättar Ljudmila Aleksejeva.

Hon förstod redan då att det inte bara handlade om någon vanlig promenad utan att det var något annat. En promenad som kodord för att kunna tala ostört om saker utan att bli avlyssnade.

Avlyssnade var de hela tiden på Sovjettiden, de som kallades dissidenterna. Orlov var precis som Aleksejeva kända för sin kritik av det totalitära sovjetiska systemet.
– Vi sågs framför Bolsjojteatern, det var vackert väder och fåglarna sjöng, fortsätter Aleksejeva och Orlov frågade mig om jag hade hört talas om Helsingforsdeklarationen.

– Ljuda har du läst Helsingforsdeklarationen, fortsatte han. Jag sa ja och jag kände ju Orlov sen tidigare och visste att han var en seriös människa. Han såg bildandet av vår grupp som ett sätt att få till en dialog med makten, något mer än det vi hittills gjort som var att skriva brev och försöka kritisera, något som sällan gav någon som helst reaktion. Sovjetunionen hade undertecknat deklarationen och vår tanke var att se hur deklarationen efterlevdes.

Medan vi talar ringer Ljudmila Aleksejevas telefon hela tiden, ibland är det nån av mobilerna och ibland den fasta linjen. Hon mår inte så bra just i dag och sitter lite ihopsjunken i sin ljusblå soffa med fötterna på en blå fåtölj.

Rummet är fullt av blommor, som hon fått för att gratulera till gruppens 40 årsfirande i maj. I bokhyllorna trängs fotografier med ett överdåd av blå-vita porslinsfigurer från kända porslinsfabriken Gzjel. Klockor, en ljuskrona, vaser och prydnadsföremål, allt från Gzjel, som precis som Sovjet inte existerar längre annat än som en rad kopior. Ursprungsfabriken har gått i konkurs.

Hon är fortfarande aktiv och trots att hon går så dåligt har hon enmansdemonstrerat utanför ryska duman, parlamentet, mot inskränkningarna och brotten mot den ryska författningen.

Men tillbaka till maj 1976.
– Mamma visste inte att jag höll på med det där, hon var lite nervös av sig så jag sa inget och jag glömde faktiskt berätta för min man, berättar Ljudmila.

Ljudmilas pappa dog i Andra världskriget och mamman återhämtade sig aldrig. Varken man eller barn fick veta, men snart skulle de bli mer inblandade än de hade räknat med i gruppens arbete:

– Min make brukade skämta om att vår tvårumslägenhet och hela vårt liv förvandlats till Helsingforsgruppen, berättar hon. Ständigt stod en kastrull på spisen för att alla som kom skulle få mat, berättar hon.

Barnen lärde sig att anpassa sig, men maken ville inte att Ljudmila skulle hamna i fängelse, så han förberedde i tysthet deras exil.

– Våra diplomater kände ju till vad vi höll på med, men de hoppades att vårt arbete inte skulle göra särskilt mycket avtryck, därför greps ingen från vår grupp de första nio månaderna, berättar Ljudmila.

Ingen greps, men ständigt stod bilar utanför hennes bostad, med övervakning från säkerhetstjänsten KGB. Men precis som många andra dissidenter från Sovjettiden tycker Ljudmila det var mer förutsägbart då mot hur det är nu:

– Idag finns ingen rätt överhuvudtaget, författningen och lagarna följs inte alls i det här landet, säger hon. Men då fanns det vissa regler, som de följde, vi kände inte till underlagen, men vi kunde lista ut vad som skulle hända och vilka rättigheter som ändå fanns och vilka som inte fanns, säger hon. Kritiken har hon framfört direkt till Vladimir Putin i direktsänd rysk tv.  "Varför har vi inte rättvisa domstolar?", frågade hon Putin, men fick inte något svar hon var nöjd med.

– I fängelserna var det ingen av oss, som blev slagen förr tex, så som händer nu, visst vi skulle skrämmas, men det förekom inte regelrätt tortyr då. Idag kan vad som helst hända, därför är det värre än under Sovjettiden, säger hon.

Trots att hon själv råkat illa ut vid demonstrationer, blivit brutalt behandlad och slagen säger hon att hon har haft ett lyckligt liv:

– Jag har hållit på med det här i 50 år, jag har hållit på med det jag vill göra och det som är intressant och därför är jag en lycklig människa, säger hon. De försökte få mig att bli politiker, men jag sa nej jag vill ägna mig åt medborgarrättigheter, det är det som gör mitt liv lyckligt.

Ute på gatan har några musikanter börjat spela för människor som hastar mot Metron, de brukade vara många fler där, men nya regler gör att polisen kan köra bort dem.

Moskvabor, som saknar musikerna, tycker det är ännu ett tecken på minskad frihet.


       

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".