Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Vilja inte tillräcklig för att kunna lämna extremism

Publicerat måndag 17 oktober 2016 kl 09.02
Utan hjälp från samhället är det ofta dömt att misslyckas
(8:54 min)
Terrorrättegång i Göteborg
1 av 2
Polisen försökte samla bildbevis mot de två åtalade männen. Foto: Foto: Polisnes förundersökningsprotokoll / Handout /TT
IS-krigare som marscherar.
2 av 2
Jihadister i Islamiska staten marscherar i Raqqa, där terrororganisationens propagandachef nu dödats enligt Pentagon. Arkivbild. Foto: TT

Oavsett om man ska lämna en nazistisk organisation eller om man stridit för en islamistisk extremistisk organisation i Mellanöstern så finns det vissa gemensamma nämnare när det gäller att lämna eller att hoppa av. Utan hjälp från samhället är det ofta dömt att misslyckas.

Det är början av 2015 i Lund. En 17-årig kille kommer inte till skolan.
Senare står det klart att han rest till Syrien för att ansluta sig till islamiska staten. Bilder på internet visar en ung man i vita kläder som poserar med en AK 47:a.

I augusti är han tillbaka i Sverige. På sin facebooksida publicerar han nu ett avståndstagande från IS.
"Det åligger en muslim att offentligt korrigera sig själv när han tagit fel", skriver han, och fortsätter:

Under de senare månaderna jag spenderade i den Islamiska Staten uppenbarade sig en annan verklighet inför mina ögon som pressade mitt bröst.

(...)

Jag stödjer inte IS, bland annat på grund av deras uppförande mot både muslimer och oskyldiga icke-muslimer. Jag stödjer inte dem då de dödar muslimer, bryter förtroenden och löften, inte följer vår religions balans i alla aspekter (...)

Enligt Säkerhetspolisen har runt 300 svenskar de senaste åren rest för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupper i Syrien och Irak. Fallet i Lund är ett av få kända där någon som rest sedan hoppat av och tagit avstånd.

I Lund träffar vi kommunens samordnare mot våldsbejakande extremism, Anna Sjöstrand.

Innan intervjun förklarar Anna Sjöstrand att hon inte kan prata om personen som kommit tillbaka från Syrien eftersom det omfattas av sekretess.

Vi sätter oss ner i ett mindre konferensrum i kommunhuset med varsin kopp kaffe, Anna Sjöstrand berättar hur kommunen till en början blev lite tagna på sängen av problematiken med våldsbejakande grupper.

 – När det här ämnet kom så tänkte vi "Oh gud, hur ska vi hantera detta", men ganska snabbt kom vi på att vi ska hantera detta på samma sätt. Det här är oro som vilken annan oro som helst, säger hon.

Några dagar innan vi intervjuar Anna Sjöstrand så har vi bestämt träff med kriminologen Christoffer Carlsson. På uppdrag av Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har han nyligen gett ut en rapport där han gått igenom den forskning som finns om avhopp från extremism.

Att vilja lämna en extremiströrelse är inte samma sak som att praktiskt göra det, säger han, och det är en viktig skillnad.

– Att vilja någonting är att ha en motivation, det är att vara kognitivt orienterad åt ett visst håll. Men att faktiskt göra en sådan grundläggande förändring som det ofta är, det är en rakt igenom social, ekonomisk och materiell fråga. Du behöver resurser, du behöver återintegreras på arbetsmarknaden, du behöver körkort, du behöver tak över huvudet, till exempel.

Ofta har personer inom extremistiska rörelser aktivt distanserat sig från människor som inte delar samma världsuppfattning. Man har, ibland i åratal, bara omgett sig av personer inom den extrema miljön. Då har man ingenting att lämna till.

 – Det som krävs från samhället är att man känner igen den här skillnaden. Ofta fokuserar samhället på att man ska tänka på ett nytt sätt, men man måste också ha resurser för det. Ofta begär samhället inget mindre av de här människorna än att de ska lägga om hela sina liv och det är inte helt lätt, säger Christoffer Carlsson.

Att personer hoppar av extremistiska rörelser är inget nytt. I Sverige har människor lämnat gäng som ägnar sig åt organiserad brottslighet, såväl som extremiströrelser som nazistiska Svenska motståndsrörelsen, eller numera nedlagda Svenskarnas parti.

Trots det har frågan fått nytt liv på senare tid, i takt med att alltfler personer rest och stridit med våldsbejakande islamistiska grupper i Syrien och i Irak. Enligt Säkerhetspolisen utgör islamistisk motiverad extremism det största terrorhotet mot Sverige idag.

I Lund har man en speciell arbetsgrupp som tar sig an fall där kommunens olika delar behöver samverka. Om det är någon som vill lämna en extremistisk grupp så utreder man först behoven, sedan kan det bli aktuellt med olika stödinsatser, säger Anna Sjöstrand.

 – Att våga avdramatisera och tänka, här är ju Kalle som har den problematiken och vad behöver Kalle för att må bra och för att inte vara i den här miljön?

Vad kan det vara konkret som någon kan behöva i det fallet?

– Det skulle kunna vara boendesituationen, ekonomin, skolgången, det handlar om att utreda och titta på vad den individn behväer för att kunna lämman, säger Anna Sjöstrand.

Även i Borlänge, Malmö och Örebro tänker man på samma sätt. Efter en utredning erbjuder man stöd till personer som vill lämna våldsbejakande rörelser om man tror att det kan underlätta utträdet.

Även om flera kommuner har den strategin så har frågan om stöd till människor med extrema åsikter väckt debatt, på samma sätt som frågan om stöd till brottslingar har gjort det.

Ska det verkligen vara så att en person kan åka ner till Syrien ansluta sig till en våldsbejakande extremistisk grupp och sedan komma tillbaka och få hjälp med boende och jobb, är det rätt?

– Ja det tycker jag. Har man begått en kriminell handling ska man ta ansvar för det. Men sedan finns det många aspekter av det här, man skulle till exempel titta på det kostnadsmässigt. Det är mycket billigare att återanpassa en person till samhället än att låta bli till exempel. Sedan ska det inte vara några gräddfiler, säger Anna Sjöstrand, kommunal samordnare mot våldsbejakande extremism i Lund.

Men det finns ju de som tycker att det här är en gräddfil.

– Ja, den kritiken finns, men för mig är det väldigt svårt att tänka i de banorna. Om den är en svensk medborgare och lever i vårt samhälle och inte har begått ett brott, då har du rätt att tillgå stöd. Man ska få det på exakt samma villkor som övriga som säker hjälp hos oss.

Kriminologen Christoffer Carlsson håller med, men säger samtidigt att det också är en politisk fråga.

– På det här sättet arbetar man med unga grova brottslingar, först döms de sedan så hjälper man dem med återintegreringen. Jag har svårt att se varför man ska se personer som lämnar våldsbejakande extremism annorlunda. Rent preventivt så är det effektivt ofta, men i övrigt så är det så klart en politisk fråga.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".