Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.
STUDIO ETT FREDAG 21 OKTOBER

Protester mot utvisningar till Afghanistan

Publicerat fredag 21 oktober 2016 kl 13.21
"Har inget hopp om livet och framtiden"
(11 min)
Ahmad Mohamadi. Foto: Karin Wirenhed/Sveriges Radio.
1 av 3
Ahmad Mohamadi. Foto: Karin Wirenhed/Sveriges Radio.
Karin Hallén Sehlin. Foto: Karin Wirenhed/Sveriges Radio.
2 av 3
Karin Hallén Sehlin. Foto: Karin Wirenhed/Sveriges Radio.
Kristina Axell och Peter Marinko från nätverket för gode män i Uppsala. Foto: Karin Wirenhed/Sveriges Radio.
3 av 3
Kristina Axell och Peter Marinko från nätverket för gode män i Uppsala. Foto: Karin Wirenhed/Sveriges Radio.

Nu har flera börjat protestera mot att Sverige har skrivit under avtal med Afghanistan och i morgon hålls det demonstrationer på flera ställen i Sverige för att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Reportage av Karin Wirenhed.

Hör också bland andra justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

I veckan har flera olika nätverk som jobbar nära ensamkommande barn
och unga gjort upprop mot att Sverige har skrivit under avtal för att tvångsutvisas till Afghanistan och det kommer larm om att ungdomarna mår mycket dåligt.

Flera av dom som jobbar med barnen och ungdomarna
har svårt att stå ut med situationen som ungdomarna hamnat i.

På Bolandgymnasiet är eleverna på väg till klassrummet efter lunchrasten. Dom går i språkintroduktion, och många i den här klassen kommer från Afghanistan och har flytt hit själva. Dejan Marijanac är lärare för klassen. Flera elever har fått sin ålder uppskriven, andra har fyllt 18 och fått besked om att dom inte får stanna i Sverige. Dom mår väldigt dåligt.

– Då sprids oron och många undrar varför ska vi gå i skolan och lära oss, när vi ändå ska skickas tillbaka.

– Vad tänker du om allt det här?

– Jag tycker att det är förskräckligt. Alltså jag är professionell och jag gör mitt jobb men det är tungt. Man försöker göra sitt bästa som lärare men visst mår man dåligt som människa. Jag var själv flykting för bara 23 år sen och jag hade tur att få stanna men dom här eleverna verkar inte ha samma tur.

I veckan skrev 300 lärare ett upprop på Svenska dagbladets debattsida där dom vill att Sverige stoppar åretvändandeavtalet med Afghanistan. Lärarna menar att den flyktingpolitik som förs i Sverige omöjliggör deras arbete, och undrar om dom ska avsluta sitt uppdrag som lärare och istället förbereda elever för ett liv med vapen i hand. Dom beskriver också problemet med att många av dom elever som ska utvisas till Afghanistan aldrig har satt sin fot där. Många är Afghaner från Iran, men där är dom inte välkomna. På facebook har bland annat socionomer, pedagoger, läkare, psykologer, präster, jurister, människor som arbetar nära ensamkommande barn- och ungdomar gått samman i nätverket "Vi står inte ut, men vi slutar aldrig kämpa". På kort tid har dom fått över 6300 medlemmar.

I språkintroduktionsklassen ska eleverna snart ha prov. Ahmad Mohammadi som tidigare varit energisk i skolan, beskriver att han tappade koncentrationsförmågan när han fick besked från migrationsverket att han inte får stanna i Sverige. Han har sömnproblem och har börjat skada sig själv.

– Jag blir ledsen, jag vet inte vad jag ska göra. Migrationsverket säger att nu är du 18, då kan du leva ditt liv i Afghanisitan. Men hur?

Ahmad Mohammadis pratar svenska, men när han kommer in på det som är känsligt byter han till Dahri.

Du ser min arm säger han och pekar på armen. Jag har bränt mig och skurit mig. Jag kan inte sova på nätterna, men jag är inte ensam. Alla killar du ser här, går igenom samma sak, säger han och pekar in mot klassrummet.

På Ahmad Mohammadis arm är det hundratals skärsår. Den är fylld av små tunna långa sårskorpor från handleden hela vägen upp under den blåa t-shirten. På handleden syns ärr efter ett brännmärke.
Men trots att många av eleverna är i en liknande situation, orkar han inte att dela sin oro med dom andra. Han håller det mest för sig själv.

Jag berättar inte för någon säger han. Jag vill inte att folk ska bli ledsna för min skull. (Han ser inte hur han ska kunna leva i Afghanistan). Han pratar om självmord.

– Jag har inget hopp om livet och framtiden om dom tvingar mig till Afghanistan. Jag kommer att döda mig själv här, säger Ahmad Mohammadi.

Jag lämnar Bolandgymnasiet och åker till Grand i centrala Uppsala, där en pampig gammal 30-tals biograf blivit en fritidsgård.
En trappa upp är det kö till biljardbordet. Några killar är mitt inne i en fotbollsmatch på tv-spelet och vid ett av dom runda borden spelar några ungdomar kort. Nästan alla besökare är asylsökande säger Karin Hallén Sehlin som är kurator på en skola för nyanlända. Hon beskriver hur jobb och fritid flyter ihop. Just nu har hon har extra mycket samtal med eleverna i skolan, men ikväll ska hon träffa några elever här på fritidsgården för att kolla på film.

– I mitt jobb som kurator så har jag fått mycket att göra. Ingen lunchrast senaste veckan, det är många samtal man får ta. Eleverna har många funderingar och frågor känner sig ledsna. Har tappat tron på framtiden, och många har börjat skada sig själva, skära sig i armarna och uppvisar ett mycket dåligt mående.

– När märkte du den här skillnaden i oron?

– Alltså jag tyckte att det var en stor skillnad i lagändringen i juli i år, när man slutade att ge permanenta uppehållstillstånd och gav tillfälliga och försvårade anknytning. Då började många känna en stor oro, men sen blev det en stor skillnad när Sverige tecknade avtalet med Afghanistan om återvändande. Många elever var extremt stressade och delar den här oron på sociala medier och i andra sammanhang så man eldar också på varandra men just nu ser jag sen avtalet tecknades så har oron ökat drastiskt och vi har sett fler fall av självskadebeteende och så att man nästan blir apatisk av oro.

– Hur pratar ni om det du och dina kollegor?

– Vi är lite överraskade eller chockade kanske, att det fick så dramatiska följder. Vi har märkt att många har mått dåligt länge, men vi pratade senast häromdagen att vi måste förbereda oss på det värsta. Vad gör vi i händelser av suicid? För att flera elever uttalar önskan om att inte vilja leva längre. Mycket självskadebeteende, och vi har haft självmord i Uppsala kring just ensamkommande, så vi har pratat nu om att vi måste vara beredda på det bland annat.

Hur många ensamkommande unga som tar sitt liv går inte att ta reda på. Varken Sveriges kommuner och Landsting eller Socialstyrelsens dödsorsaksregister har statistik på det. Den som inte har fått uppehållstillstånd har inte dom fyra sista siffrorna i personnumret, och hamnar därför inte i statistiken. Inte heller Migrationsverket för någon statistik på självmord bland asylsökande. Dom kan få information om att en person har dött, men får inte reda dödsorsaken.

Kurator Karin Hallén Sehlin är orolig för vilket samhällle som håller på att skapas.

– Jag är rädd att vi håller på att bygga upp ett parallellsamhälle, en undre värld, för många kommer att gå under jorden och utan möjlighet att försörja sig på annat sätt kommer man möjligtvis vara hänvisad till oärliga sätt att försörja sig. Det kan bli kriminalitet, droger, det kan bli gäng. Då måste vi rusta oss för det, hur vi möter tusentals människor som bor på gatan. Det är verkligheten.

– Vad tänker du om det som händer i samhället nu?

– Jag tänker att det är helt ohållbart. För det första är det brain drain. Det är väldigt mycket människor med goda framtidschanser som vi tappar. Det är synd för Sverige, det är synd för människorna för deras framtid grusas när man återvänder till ett så otryggt land som Afghanistan. Många kommer dö eller rekryteras i olika grupper.

Jag går vidare för att träffa några gode män. Här i Uppsala så har dom organiserat sig i ett nätverk, med över 320 medlemmar. Hilde Klasson, Peter Marinko och Kristina Axell är med i nätverket och nu känner dom att dom har dom fått nog. Dom är så arga på Sveriges flyktingpolitik att nätverket skrivit ett brev till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Kristina Axell är god man för flera ensamkommande barn från Afghanistan.

– En är bara 15 år och han har nu redan fått avslag i alla instanser, nu håller vi på med ett halmstrå till migrationsöverdomstolen. Han är jättedeprimerad och går hos BUP och vet inte vad han ska göra, men han förstår att han NOG får vara här tills han är 18 år. Vi känner stor oro inför den här situationen.

– Sverige har en erfarenhet av massutvisning, baltutlämningen 45-46. Jag tycker att det vore hemskt tragiskt om vi skulle göra samma sak 70 år senare. När vi känner till att Afghanistan tyvärr inte i nuläget är ett säkert land för dessa ungdomar, inte för många andra heller naturligtvis, och så ska vi göra samma misstag och så ska vi älta det här i 70 år till. Det vill jag skicka till politikerna.

– Jag är arg, jag är förbannad, jag är ledsen, jag är besviken. Därför att jag tycker inte att det rimmar med en diskussion om alla människors lika värde, barns rätt och barnkonventionen som snart ska bli lag. Jag tycker inte att det passar ihop helt enkelt.

– Du är lokalpolitiker här i Uppsala för socialdemokraterna men är inte nöjd med hur partiet agerar i den här frågan?

– Jag är socialdemokrat men jag har en väldigt klar politiks uppfattning om det här. Jag tycker att det här är ett vansinnigt beslut som har tagits. Jag är inte nöjd med rikspolitiken, och jag är inte ensam faktiskt, jag tror vi är ganska många som tycker att det är en inhuman så kallad asylpolitik som nu bedrivs här.

– Vad vill du säga till Morgan Johansson då?

--Jag vill säga att han ska besinna sig och ändra på dom här besluten. Se till att dom här barnen får stanna.

– Och dom som fyllt 18 som inte i lagens mening är barn, hur ser du på det?

– Ja det är ännu grymmare, först har dom fått stanna här ett tag och sen den dagen dom fyller 18 så rycker man undan allt stöd för och så ska dom utvisas för att dom är vuxna. Det är ju förfärligt. Dom går inte en säker framtid till mötes. Det är ett land som är korrupt, det bygger på droghandel, det är alla möjliga problem i landet, det är krig det är terror. Varför ska dom skickas tillbaka? Jag vill att han ska kunna förklara för mig det bra i att skicka tillbaka dom till Afghanistan.

– Det skapas en bild av att alla får avslag. Sverige tog emot 35 000 ensamkommande ungdomar förra året. 85% av de ansökningar som prövas i sak får bifall. Men Sverige som land kan inte ta ansvar för alla tonårspojkar från Mellanöstern. Vi kan inte ha fri invandring för tonårskillar från Mellanöstern, säger Morgan Johansson.

– Det är klart att det här är oerhört svåra beslut att fatta. Det är en del av migrationspolitiken. Man provar varje asylansökan var för sig. På det sättet har vi inte ändrat några regler, säger Morgan Johansson justitie och migrationsminister.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".