Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Våldsbejakande extremism svår uppgift för psykiatrin

Publicerat onsdag 16 november 2016 kl 10.49
"Psykiatrin är en viktig del av det förebyggande arbetet"
(11 min)
Skyltar inne på psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Falun.
Foto: Jennie-Lie Kjörnsberg/Sveriges Radio

Både i Sverige och internationellt finns fall som visar att psykisk ohälsa kan vara en förklaring till att människor dras in i våldsbejakande extremism. Men hur arbetar psykiatrin med frågan om våldsbejakande extremism?

Vår reporter Henrika Åkerman träffade sektionschef Helena Persson och överläkare Irina Manouilenko på Järvapsykiatrin i Rinkeby, där man de senaste åren bedömt en handfull personer där det funnits misstankar om att de mått psykiskt dåligt och dragits in i våldsbejakande extremism.

– Nu är vi på Järvapsykiatrins lokaler i Rinkeby, och här finns det behandling för patienter med psykossjukdom, annan allvarlig allmänpsykiatrisk sjukdom, och så finns vår jourakut här, säger sektionschef Helena Persson när hon tar emot.

På fjärde våningen i ett gulaktigt hus i Rinkeby ligger Järvapsykiatrin, här har man runt 1000 patienter inskrivna. Sedan förra våren har man här haft en handfull fall där det funnits oro för att personer som mår psykiskt dåligt dragits in i våldsbejakande extremism.

I vissa fall har det varit personer som inte tidigare haft kontakt med psykiatrin – och då har det oftast varit anhöriga som hört av sig, och det har varit svårt att ens kunna träffa den person som oron handlat om, berättar sektionschef Helena Persson.

– Föräldrarna kan ju vara förtvivlade. Ofta är det unga människor och det är föräldrarna som tar kontakt, men det betyder ju inte att den unge personen tycker sig vara i behov av psykiatri, utan de tycker ju att det här är en åsikt som de har. Och de tycker att de har rätt till den, och att det är föräldrarna som överdriver, även om de har förändringar i sin personlighet, och det har vissa tecken som gör föräldrarna väldigt oroliga, de isolerar sig kanske från vänner och skola, går inte till jobbet, säger hon.

– Men det liknar ju också det arbete vi gör hela tiden när det gäller oroliga som tar kontakt med oss och är oroliga för sina ungdomar kanske, så det är ju ett motivationsarbete som vi är ganska vana att göra, men det är ju lite annorlunda i de här fallen, för här vet vi kanske inte alls om det rör sig om psykisk ohälsa utan om fanatism, fortsätter Helena Persson.

Irina Manouilenko är överläkare och har haft flera av samtalen med de unga där det funnits oro för att de dragits in i våldsbejakande extremism, det har bland annat handlat om att personer uttryckt sympatier för till exempel islamiska staten, och sagt att de vill resa för att ansluta sig till gruppen.

Hur visar sig den här radikaliseringen, för jag gissar att man inte säger att man tycker att IS gör rätt?

– Oftast handlar det om att personen väljer att citera vissa verser, antingen från koranen eller andra skrifter som är lite mer radikala tolkningar. Det har också varit så att man på ett lite mer naivt sätt har försökt övertala oss utifrån de resonemang man har, och kan också säga att vi inte är insatta och inte vet.

Det kan också finnas tecken i hur personen utövar sin religion, enligt överläkare Irina Manouilenko.

– Vi får information från exempelvis anhöriga eller vänner att man kanske ber hela tiden oavsett bönetider och att man inte vet åt vilket håll man ska böja sig när man ber, så ritualerna blir inte rätt. Vissa personer kan verkligen säga att de håller med de som gjort terrordåd, och att de sympatiserar med de, även om de själva kanske inte skulle göra det, men de på nåt sätt, tycker att det var rätt.

I ett kontor hos den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism träffar jag kommittésekreterare Yassin Ekdahl. Vid sidan om andra aktörer som polisen, Säkerhetspolisen, socialtjänsten och skolan har också psykiatrin en viktig uppgift i arbetet mot våldsbejakande extremism, säger han.

– Det är inte den första institution man tänker på när man pratar om våldsbejakande extremism, och det har varit en diskussion och dialog med psykiatrin att lyfta fram att psykiatrin också är en viktig del av det förebyggande arbetet.

I Sverige finns idag bristande forskning om sambandet mellan psykisk ohälsa och våldsam extremism – men i den nationella strategi mot våldsbejakande extremism som togs fram i somras är en slutsats att det finns fall både i Sverige och utomlands som visar att psykisk ohälsa kan vara en viktig förklaring till att individer träder in i våldsbejakande miljöer.

En studie i Nederländerna har visat på en överrepresentation av psykisk ohälsa bland personer som rest för att ansluta sig till islamiska staten i Syrien, och från USA rapporteras att ett antal personer som åtalats för att ha velat ansluta sig till IS ska ha haft diagnoser om psykisk sjukdom.

Nyligen skrev också Säkerhetspolisen i en redovisning till regeringen att erfarenheter från flera länder visar att många individer som betecknas som ensamagerande terrorister lider av någon form av psykisk ohälsa.

Och psykiatrin i Sverige behöver bli bättre i den här frågan, säger Yassin Ekdahl, kommittésekreterare hos Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

Enligt honom behövs mer utbildning för att känna igen tecken på att en person radikaliserats, men också en tydligare struktur, till exempel för hur kontakterna med polisen ska hanteras i de fall där det kan bli aktuellt.

– Det är inte så att varje psykiatri ska göra på egen hand, utan som vi gjort inom Socialtjänsten till exempel, att de har fått ett regeringsuppdrag, så måste också ske här via Socialstyrelsen att det blir ett tydligt uppdrag där man ser över de rutiner som finns och hur man kan förbättra dom, säger Yassin Ekdahl.

Enligt honom kan psykiatrin spela en stor roll både när det gäller att hjälpa andra myndigheter att bedöma ifall personer kan vara farliga - men också för att förhindra att personer som har psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom dras in i våldsamma extremistmiljöer – eftersom de bedöms vara i riskzonen.

– Att fånga de i tidigt skede, så att de inte hamnar i rekryterarnas klor helt enkelt, och jag pratar då inte om de hårdföra ideologerna utan om de som har psykisk ohälsa i botten.

Järvapsykiatrin är en av de mottagningar i landet som hittills har mest erfarenhet på det här området, här har personalen redan fått viss utbildning och slutsatsen nu är att man måste ha en vaksamhet för att personer som har psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom kan dras in i våldsamma extremismiljöer.

I de fall man haft hittills har det främst handlat om våldsbejakande islamistisk extremism, men skulle också kunna vara höger – eller vänsterextremism, säger överläkare Irina Manouilenko, och enligt henne kan det bli farligt när personer som är psykiskt sjuka uppmanas till våld.

– De som vi möter inom psykiatrin kan ha sådana symtom som till exempel religiösa vanföreställningar, det handlar om alla, både kristna, muslimska och buddistiska. Man kan få en förvrängd bild av vem man är i förhållande till gud, eller att man har en speciell uppgift från gud. Då måste vi förstå vad det är som gör att personen tänker på det sättet. Om den är inne i radikaliseringsprocessen kan man också gå till handling och då är det viktigt att fånga upp om man är i den här processen, säger Irina Manouilenko.

– Nästa steg kan ju bli att man gör någonting farligt för samhället eller andra personer under inflytande av de vanföreställningar man har, och det blir extra farligt om det är en person i radikaliseringszonen, eftersom vi vet att man uppmanas till våld och till att offra sitt liv, fortsätter Irina Manouilenko.

I de fall där Järvapsykiatrin varit inblandad har det handlat om att bedöma ifall personen har en psykisk sjukdom, men också om att använda de metoder psykiatrin har för att bedöma om en person kan vara farlig. Men det kan vara svårt att veta var gränsen går mellan våldsam extremism och psykisk sjukdom, säger överläkare Irina Manouilenko.

Hur svårt är det då att få en bild av hur personen mår, och vad det är som pågår, huruvida det är radikalisering eller psykisk sjukdom eller både och?

– Det är där svårigheten ligger i att försöka skilja på är det på grund av en psykisk sjukdom, exempelvis psykos, att man är under inflytande av psykosen, att man under inflytande av psykosen kan tänka så och göra vissa saker, eller att man inte har en psykossjukdom eller någon annan allvarlig psykisk sjukdom som kan bidra till att man blir aggressiv, utan att man helt enkelt tillför en viss ideologi som säger att man ska skada andra eller offra sitt liv och ta så många som möjligt med sig.

Varför är det viktigt att få svar på om det är en psykisk sjukdom eller inte i de enskilda fallen?

– Det är givetvis viktigt eftersom vi har möjlighet att behandla och det allvarligaste man kan tänka, psykos med våldstendenser har man möjlighet att behandla framgångsrikt, både med läkemedel och psykoterapi. Så det finns behandling och stöd.

Och i några av de fall där Järvapsykiatrin varit inblandade har man kunnat konstatera att det rör sig om psykisk sjukdom, och Irina Manouilenko tror att kontakterna med psykiatrin har gjort skillnad.

– Dels kunde vi förstå farlighetsgraden och det påverkar hur polisen kan agera, eller hur andra aktörer som är inblandade kan agera, och jag tror att det också var en ingång för personerna själva att komma till en förändring till det bättre, genom att få en behandling för psykisk sjukdom när det varit psykisk sjukdom, eller att det har varit insatser från socialtjänsten - det gjorde skillnad.

I de fall där det inte handlar om psykisk sjukdom kan ibland socialtjänsten vara inblandad, och om en person misstänks för ett allvarligt brott har psykiatrin rätt att bryta sekretessen för att anmäla till polisen. Men för de anhöriga kan det vara svårt i de fall där det inte handlar om psykisk sjukdom, säger sektionschef Helena Persson.

– De känner ju sig besvikna på psykiatrin då, tror jag, för de hade nog hoppats att vi skulle kunnat hjälpt och sagt att din son eller din dotter har den här sjukdomen och nu hjälper vi dig, och det har inte blivit så, säger sektionschef Helena Persson.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".