Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Fler barn med uppgivenhetssyndrom

Publicerat torsdag 17 november 2016 kl 13.26
"Det är barn som varit utsatta för ganska dramatiska trauman"
(10 min)
Ett flyktingbarn ligger i ett komaliknande tillstånd på grund av psykisk stress.
Minst 58 barn behandlades för uppgivenhetssyndrom under förra året. Foto: Malin Hoelstad/SvD/Scanpix/TT

Antalet barn med uppgivenhetssyndrom, det man tidigare kallade apatiska barn, är betydligt fler än man tidigare känt till. Minst 58 barn vårdades för detta under förra året och en av de som blivit sjuka i år är 12-åriga Rosan, som vår reporter har träffat.

Läkaren Elisabeth Hultcrantz undersöker 12-åriga Rosan, som ligger orörlig och blek i de småblommiga lakanen. Hennes mörka hår är utslaget över kudden. I näsan sitter en sond som sträcker sig över hennes högra kind och ner i magsäcken.

Elisabeth vill visa hur illa det är ställt med Rosan. Hon tar försiktigt hennes arm, lyfter den en decimeter över sängen, släpper och låter den falla med en dov duns ner i madrassen. Rosans ögon är slutna och när Elisabeth varsamt öppnar dem så går blicken inte att möta.

Rosans mamma Gozel sitter på sängen bredvid hennes dotter, med tysta tårar längs sin kind.

– De senaste fem-sex månaderna är vi hemma hela tiden, jag gör ingenting, jag bara byter blöja och vänder henne och frågar mig själv varför det har blivit så här, säger hon.

Familjen tillhör den religiösa minoriteten yazidier och säger själva att de levt de senaste generationerna i tält i nordöstra Syrien. Pappa Said berättar att han hade en bror som var politiskt aktiv och arbetade för yazidiers medborgerliga rättigheter, och att en bit in på 2000-talet började unifromklädda män komma för att leta efter honom.

Enligt Rosans föräldrar blev de hotade med pistol och slagna och Gozel säger att hon blev utsatt för tre våldtäktsförsök, alla framför Rosan och hennes syster. Familjen flydde först till en annan syrisk by, men när kriget började 2010 bestämde de sig för att lämna landet och de tog sig till Sverige.

2012 fick de avslag på sin asylansökan efter att Migrationsverket gjort bedömningen att familjen kommer från Armenien och inte – som familjen själva säger – från Syrien.

För ett år sen började Rosan att titta på youtube-klipp på Is-avrättningar och hur yazidier behandlas i Syrien.

– Trots att vi sa att hon inte fick så tittade hon på klipp där yazidier misshandlades av IS, hur de högg huvudet av barn.

– Hon frågade mig, pappa, om vi åker tillbaka dit, kommer de göra samma sak med mig?

Efter ett tag orkade Rosan inte gå till skolan, hennes aptit blev sämre. I slutet av mars slutade hon äta och i början av april fick hon åka in till sjukhus.

– Vi märkte att hon var svag, läraren sa att hon inte var aktiv i skolan. Sedan var det en vecka som hon åt jättedåligt. En dag när hon skulle till skolan vaknade hon inte. Vi blev jätterädda och ringde ambulansen. Sedan dess har hon varit såhär.

Rosan är en av de barn som drabbats av uppgivenhetssyndrom. Tidigare kallade man henne och andra för apatiska barn, barn som i asylprocessen stänger av och slutar fungera.

– Om jag ska beskriva det väldigt kortfattat så är det en genomgripande förlust av grundläggande och väsentliga fysiska och psykiska funktioner, säger Mikael Billing, enhetschef för BUP asylpsykiatriska enhet.

Det är en specialistenhet, som jobbar bara med asylsökande barn och ungdomar i Stockholm. Mikael Billing har jobbat med barn med uppgivenhetssyndrom sedan 2003.

– Det som ofta utlöser att barnet får kontakt med vården är att barnet har slutat äta och dricka. Och det har gått några dagar och föräldrarna får inte i dem mat eller dryck på något sätt.

Hur vet man att det är uppgivenhetssyndrom och inte något annat?

– Det är väldigt viktigt att göra noggranna utredningar av barnen. Först utreder man dem ordentligt när de kommer in till barnsjukvården, så man utesluter att det kan vara någon neurologisk sjukdom som ger liknande symptom. Eller att barnet har någon kroppslig sjukdom som kan förklara tillståndet. Sedan rent barnpsykiatriskt måste man se att det inte rör sig om någon svårare form av traumatisk reaktion. Men det brukar man se att barnet återhämtar sig från efter en stund.

År 2014 började sjukvården använda en särskild diagnoskod för uppgivenhetssyndrom, men då ansågs siffrorna man fick vara för osäkra för att använda. Siffrorna från 2015, som Socialstyrelsen samlat ihop, är säkrare, även om det enligt Socialstyrelsen, fortfarande finns en risk att det finns fler barn än vad som rapporterats in.

Det som står klart är att det finns betydligt fler barn med uppgivenhetssyndrom än man tidigare känt till – minst 64 personer vet man säkert behandlades för uppgivenhetssyndrom under förra året, men det kan röra sig om över 150 barn.

Migrationsverket har tidigare sagt att det skulle handla om mellan 20 och 30 barn, men de har inte haft samma möjlighet som sjukvården att föra statistik.

Mikael Billing tycker att siffrorna talar för en ökning och tror att det beror på att det har kommit fler barn hit de senaste åren.

– Jag misstänker att den stora förklaringen är ju att antalet asylsökande barn i Sverige har ökat och 2015 ökade det dramatiskt. Att vara asylsökande eller flyktingbarn innebär ju att man utsätts för olika former av stress, som ökar risken för att man ska må dåligt psykiskt.

Det är fortfarande ingen som kan svara säkert på varför barn blir sjuka på det här sättet, men det finns teorier.

– Jag tycker väl, framför allt utifrån min kliniska erfarenhet, men också utifrån de studier som är gjorda, att det som är genomgående för gruppen i sin helhet att det är barn som varit utsatta för ganska dramatiska trauman i hemlandet, som har gjort att man behövt fly.

Mikael Billing berättar att ett barn som blir sjuk i upgivenhetssyndrom ofta är sjukt i ett till två år. Under den tiden är det viktigt att barnet får närhet, blir pratat med och känner att livet fortfarande pågår. Men det avgörande för att barnet ska bli friskt, säger Mikael Billing, är trygghet.

– Den huvudsakliga erfarenheten som är gjord genom åren, det är ju att för att barnen ska börja återhämta sig så krävs det att situationen blir stabil. Det krävs ett uppehållstillstånd. Så att man vet att man får stanna här, där man upplever situationen som någorlunda trygg och man vet att barnet får behålla den vård barnet får här i Sverige.

Sedan 2014 är det fastslaget i sjukvården och av Socialstyrelsen att uppgivenhetssyndrom är en diagnos.

I början av 2000-talet fanns det en debatt både inom sjukvården och i samhället om de apatiska barnen - en del hävdade att barnens föräldrar medverkade till att göra dem sjuka för att få uppehållstillstånd. Idag är kunskapen större och det mesta tyder på att det inte är på det viset, säger Mikael Billing.

– Utifrån det jobbet som vi bedriver så tycker jag att den stora risken är att barn som varit med om väldigt skrämmande upplevelser och som har blivit väldigt sjuka och familjer som är väldigt drabbade - Att asylpolitiken blir så stram och så hård att inte personer som har skyddsbehov eller behov av vård får det. Det skrämmer mig mest.

I juli började en ny, tillfällig asyllagstiftning gälla i Sverige. Tidigare har barn med uppgivenhetssyndrom kunnat få uppehållstillstånd med grund i det som kallas särskilt ömmande omständigheter och verkställighetshinder. Men med den skärpta lagstiftningen kommer en helt ny bedömning behöva göras och det är oklart hur det kommer att se ut, säger Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer.

Mikael Billing är också orolig över vad den strängare lagen kommer att påverka hur många som blir sjuka i uppgivenhetssyndrom.

– En relativt stor del av de som har utvecklat uppgivenhetssyndrom har gjort det utifrån att stressen fortsatt här, i form av avslag och utvisningsbeslut. Så det är klart att om den nya lagen är hårdare, så är det fler barn och familjer som kommer att leva under ett utvisningshot. Det gör ju att risken är stor att det är fler barn som utvecklar tillståndet.

Rosans fall bedöms inte efter den nya lagstiftningen, men hon och hennes familj har ett beslut om utvisning. Det stoppades tillfälligt i våras på grund av Rosans tillstånd och familjen fortsätter kämpa för att inte bli skickade till Armenien - ett land de säger att de aldrig varit i.

– Det enda som finns i mitt huvud är frågor om hur det kunnat bli så här och hur det ska bli sen, säger Rosans mamma Gozel.

– Så länge Rosan är sjuk är vi alla också sjuka.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".