Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Den farliga flyktvägen till Sydafrika

Publicerat fredag 25 november 2016 kl 11.00
"Jag ser deras hemlängtan och hur humöret sviktar"
(9:03 min)
Ensamkommande barn från Kongo, Zimbabwe och Malawi som hunnit bli myndiga.
1 av 3
Ensamkommande barn från Kongo, Zimbabwe och Malawi som hunnit bli myndiga. Foto: Alice Petrén/Sveriges Radio.
Thembelani Sandani kom ensam och tar nu själv hand om ensamkommande.
2 av 3
Thembelani Sandani kom ensam och tar nu själv hand om ensamkommande. Foto: Alice Petrén/Sveriges Radio.
Gosedjur på Thembelanis säng.
3 av 3
Gosedjur på Thembelanis säng. Foto: Alice Petrén/Sveriges Radio.

Sydafrika har en stor invandring från grannländerna. Många kommer från Zimbabwe, där ekonomin har kollapsat, människor svälter och det politiska styret som är som en enpartistat under president Mugabe, som får många att fly. Många är ensamma barn som ger sig iväg och vår migrationskorrespondent Alice Petrén, som är i Johannesburg i Sydafrika har träffat några.

Thembelani Sibanda välkomnar mig in i sitt rum i Soweto, inte långt från hemmen till två pristagare av Nobels fredspris, Nelson Mandela och Desmond Tutu. Han bor på bottenplanet i Metodistkyrkans lokaler och huset är fullt med barn och ungdomar från Zimbabwe, Tanzania, Kongo och Mocamibique. De har kommit ensamma till Sydafrika.

Thembelani var 17 år och är nu 24. Här finns en stor äldre TV-skärm, en kökshörna, ett bord mitt i rummet och en välbäddad bred säng med prydligt uppradade gosedjur på. Så hur kom han hit:

– Jag lyckades ta mig söderut till gränsstaden på den zimbabwiska sidan Beit Bridge och där mötte jag smugglare som erbjöd som paket med de olika etapperna, först lastbil i mörkret till floden Limpopo, sedan skulle vi vandra över floden med vatten ända upp till halsen.

Limpopo är Afrikas näst största flod. Och på sydafrikansk mark kommer ytterligare etapper. Alla ska ha betalt hela tiden och får de inte det blir de mycket farliga, människor dödas och farligast är det för kvinnor. Thembelani såg kvinnor bli våldtagna mitt framför ögonen på honom.

– Jag kände ju till sex, visste vad det var, men trodde att det var något som man gör inomhus, jag trodde sex var något privat och visste inget om detta.

Några av kvinnor blev våldtagna av många män, fem sex olika och de använde inte kondom eller något. Det var hemskt, säger 24-åringen.

När jag undrar vad som hände med kvinnorna efter det, försöker han att undvika frågan med ett skratt och talar om att den som är starkast överlever, survival of the fittest. Det är en känslig ung man som står framför mig med sina flätor i håret, gosedjuren på sängen hos en 24-åring och annat han senare berättar är signaler om att han är mer skör än vad skratten avslöjar. Kanske försöker han att undvika skuldkänslor, för han säger att han hela tiden var rädd att han när som helst själv skulle dö.

När jag frågar om också män och barn våldtas av smugglarna, svarar han inte utan säger att för kvinnor är det 100 % risk även om de har pengar. Vilka våldtog, var det också poliser med? Nej, Thembelani såg inga poliser, men gissar att de måste vara inblandade och mutade för att inte ingripa och tjänstemän högre upp i hierarkin vet om det utan att göra något. Det låter inte orimligt med tanke på att jag många gånger nu här hör hur vanligt det är med sexuella övergrepp.

– Smugglarna är kraftigt beväpnade, så du tittar inte tillbaka och undrar vad som händer kvinnorna, fortsätter han och säger att han inte kunde göra något.

–Jag var 17 år och vad skulle jag ha gjort, frågar han uppgivet. När vi skulle gå över floden skulle vi alla hålla i ett långt bamburör, men ett barn halkade och tappade greppet. Han bara flöt iväg och försvann, berättar han.

De farliga båtturerna över Medelhavet, mellan Turkiet och Grekland och mellan Libyen och Italien och döda kroppar. I Europa hör vi om kallsinniga kriminella och om hur snart 5 000 har dött bara i år, men det finns många fler farliga vägar i världen, som människor flyr på.

Väl inne i Sydafrika, i The Golden Country, som han trodde att det var, väntade en lång vandring genom Krugerparken, dit turister åker på safari för att se lejon, hyenor och andra vilda djur. Genom den och förbi elstängsel skickades han och andra barn.

Han såg spår av lejon och elefanter på avstånd. Det gick knappt att sova för 17-åringen, han kom fel och hittade rätt igen. Visste han då innan han gav sig iväg att det skulle bli så farligt?

– Nej, jag bara stack och tänkte inte ens på om jag skulle behöva ett pass.

Thembelani är en ndebele, från en av de två stora folkgrupperna i Zimbabwe, men han kände sig alltid illa behandlad som om han inte hörde dit, säger han.

Han tvekar först över att säga att hans liv är bättre i Sydafrika, för även här är han en främling, men han har inte utsatts för några hatattacker som i hemlandet. Han gav sig iväg undan politisk oro, säger han. Polis, militär och ungdomsförbundet inom president Mugabes parti Zanu PF knackade på allas dörrar och tvingade dem att delta i kampanjmöten nätter igenom.

Thembelani skrattar hela tiden och ger ett varmt och glatt intryck, men bakom fasaden ryms sorg och tomhet. Det visar sig att han inte vet om han har några syskon. Han har aldrig sett sina föräldrar, vet inte vilka de är eller kanske var.

– När andra pratar om att deras föräldrar har dött, så skulle jag ha velat få uppleva att ha en faders- och modersgestalt, någon som sa grattis när det gick bra eller tillrättavisa mig när jag gjorde fel, men jag fick aldrig det.

Thembelani växte upp hos en gammal släkting, som dog. Här i Sydafrika har han gått ut gymnasiet och gått kurser för att kunna ta ansvar för Metodistkyrkans hem för flyktingbarnen.

– Jobbet är okej, fast jag är ju som deras pappa fastän jag bara är 24 år. Jag ser hur de kan ha hemlängtan och deras humör sviktar.

I Sydafrika finns ingen hjälp för migranter. Det finns inga flyktingmottagningar och vård, skola och bostäder är problem även för många sydafrikaner. Thembelani drömmer om att bli journalist. Medan vi står där kommer en annan zimbabwier. Han var 16 år och lyckades få åka med i olika bilar till gränsen och för ungefär 400 kronor bli körd över till Sydafrika. Här finns mat, säger han, men annars skulle han gärna hem.

 – Att Sydafrika skulle vara lätt är en lögn, det är svårt, säger han.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".