Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Gentrifiering drabbar fattiga i Johannesburg

Uppdaterat tisdag 6 december 2016 kl 11.46
Publicerat måndag 5 december 2016 kl 11.02
"Jag vet inte vart jag ska ta vägen"
(8:00 min)
Diana Polowholo och Tembesi Kise är uppgivna och vet inte när de kommer att kastas ut. Tidigare vräkningar i centrala Johannesburg har skett brutalt och familjer har kommit hem till en tom byggnad, utan en chans att hitta sina tillhörigheter.
1 av 5
Diana Polowholo och Tembesi Kise är uppgivna och vet inte när de kommer att kastas ut. Tidigare vräkningar i centrala Johannesburg har skett brutalt och familjer har kommit hem till en tom byggnad, utan en chans att hitta sina tillhörigheter. Foto: Monica Hansson/Sveriges Radio.
Borgmästaren har sagt att han vill att förändringen i Maboneng och Braamfontein ska spridas till resten av centrala Johannesburg, invånarna här i Hillbrow står på tur att vräkas för att byggnaden ska göras om. De kommer inte ha råd att bo kvar, och om de erbjuds nya hem så kommer dessa sannolikt ligga i stadens periferi enligt Koketso Mueti, rättslig policy-makare.
2 av 5
Borgmästaren har sagt att han vill att förändringen i Maboneng och Braamfontein ska spridas till resten av centrala Johannesburg, invånarna här i Hillbrow står på tur att vräkas för att byggnaden ska göras om. De kommer inte ha råd att bo kvar, och om de erbjuds nya hem så kommer dessa sannolikt ligga i stadens periferi enligt Koketso Mueti, rättslig policy-makare. Foto: Monica Hansson/Sveriges Radio.
Choni Gavin, konsthandlare i Maboneng, framhåller att förändringen i området har varit till det bättre.
3 av 5
Choni Gavin, konsthandlare i Maboneng, framhåller att förändringen i området har varit till det bättre. Foto: Monica Hansson/Sveriges Radio.
Tembesi Kise vill visa upp sitt arbete, flaskorna samlar hon in i centrum och krossar på gården. För hela säcken får hon knappt 400 kronor.
4 av 5
Tembesi Kise vill visa upp sitt arbete, flaskorna samlar hon in i centrum och krossar på gården. För hela säcken får hon knappt 400 kronor. Foto: Monica Hansson/Sveriges Radio.
Att samla in och sortera återvinning är ett vanligt yrke bland stadens allra fattigaste. Bland personer som tidigare vräkts och fått nya hem långt utanför staden återfinns också receptionister och väktare.
5 av 5
Att samla in och sortera återvinning är ett vanligt yrke bland stadens allra fattigaste. Bland personer som tidigare vräkts och fått nya hem långt utanför staden återfinns också receptionister och väktare. Foto: Monica Hansson/Sveriges Radio.

Tusentals personer kämpar för att få bo kvar i sina hem. När apartheid försvann flyttade de in i övergivna byggnader så kallade squats. Men numera belönas den som köper och renoverar slitna hus med skattelättnader. Det har lett till att helt nya, både hippa och dyra, områden har vuxit fram. De tidigare ockupanterna har skickats till stadens periferi.

I stadsdelen Hillbrow bor Tembesi Kise, som vilken dag som helst måste flytta.

– Någon från regeringen kom hit och tog bilder på huset, och sa att om två månader måste vi vara ute, berättar Tembesi Kise.

Hon och sonen Lifam har bott här i mer än tjugo år, Lifam läser på universitetet och Tembesi samlar in återvinning. Hon kom till Johannesburg med sin son för att hitta jobb när Apartheid tog slut och de äntligen kunde röra sig fritt. Nu ska deras hus rivas och de har ingenstans att ta vägen.

– Att hitta ett nytt jobb kommer vara svårt för mamma om de flyttar på oss, säger Lifam Kise. Hon är redan gammal.

Jag träffar dem utanför deras hem i stadsdelen Hillbrow, som är världskänt för kriminalitet och prostitution. Huset saknar toalett, rinnande vatten och el. Jag får veta att personer tidigare har dött på grund av sjukdomar som spridits i smutsen och att de boende är ofta sjuka.

På gården står stora säckar fyllda med krossade glasflaskor, bredvid ligger högar med gröna flaskor som kvinnorna samlat ihop. Det är det här de livnär sig på, att samla in glas för återvinning. Ett tiotal personer samlas runt oss, alla bor på samma adress. Alla måste flytta.

Jag frågar hur många som bor här totalt.

På en parkbänk en halvtimme norrut träffar jag Koketso Mueti, hon är precis på väg in på ett hotell för att medverka i paneldiskussioner om hur kommunen bör agera i olika frågor. Hon har sett en våg av vräkningar i Johannesburgs innerstad de senaste åren.

Problemet med vräkningarna är att inga alternativa hem fanns, förutom i ett fall. Men då visade sig byggnaden vara dåligt underhållen både vad gäller säkerhet och faciliteter, säger Koketso.

Hon har också sett att där kommunen gav alternativa boenden, så separerades familjerna med män och kvinnor i olika byggnader. Jag frågar om hon vet varför.

– Det talar för hur vi ser på fattiga svarta människor, du räknas inte som människa. Du behöver varken vara tillsammans eller leva inne i stan, säger Koketso Mueti.

Samtidigt, i stadsdelen Maboneng, frodas kulturen. Dyra caféer och konstgallerior har slagit upp portarna de senaste åren.

Här i Maboneng, har de fattiga familjerna redan sopats bort.

För tio år sedan hade jag aldrig vågat sätta min fot här. Området var känt för bilkapningar, överfall och våldsamma rån. I dag kantas gatorna av caféer, dyra hantverk och konstgallerier. Jag går in, och snackar lite med Choni Gavin som driver konstgalleriet the Gavin project.

– Området växer hela tiden, för tio år sedan hade jag aldrig vågat gå hit. Det har helt förändrats till ett trendigt kvarter, säger Choni Gavin.

Jag frågar om han tror att det kan vara möjligt att göra innerstan till en plats för alla, utan att sopa bort folk.

– Ja, det tror jag. Det kommer bara ta lite tid, svarar han.

Vi står vid hans skrivbord, bakom honom hänger en stor målning föreställande en liten pojke i ett stort roterande moln, nästan som en tornado, till vänster hänger tavlor av svarta och vita flickor som uppmanar oss att gå samman och slåss mot rasism och främlingsfientlighet.

Innan jag hinner ställa nästa fråga kommer en av konstnärerna, Juliet Dobson, och börjar prata.

Jag tror att vi alla har en framtid, och att det är upp till oss konstnärer att berätta det. Fler folk än någonsin kommer till Maboneng, berättar Juliet Dobson. Hon anser att det är en positiv utveckling mer än något annat, och är precis vad som måste ske i Johannesburg.

Tillbaka i Hillbrow har invånarna nära till desperation. Tembesi Kise introducerar mig för Big Mama, kvinnan som bott allra längst i byggnaden de nu måste lämna.

-- Jag har bott här i 22 år, i all smuts. Nu är min hemort Mapike för långt borta, där finns inget jobb ingenting. Och jag har heller inga pengar för att åka tillbaka, säger Diana Polowholo.

Hon samlar in returglas, flaskorna krossar de här på gården. För en säck får hon mellan fem och sex hundra rand, knappt fyra hundra kronor. Och det tar en eller två månader att samla ihop tillräckligt många flaskor för att fylla säcken.

– Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har bett kommunen om hjälp, de har inte gett mig något svar. Ingenting, säger Diana Polowholo.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".