Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Syriska flyktingar cementerar tillvaron i Libanon

Publicerat torsdag 23 mars kl 10.22
"Det kommer att dröja länge innan vi kan åka hem"
(11 min)
En man sitter på golvet bakom en stor kittel.
1 av 6
Ahmed Hammoud, 52, från Aleppo gör kaffe på golvet i flyktingtältet. Det silverglansiga på väggarna är isolering. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
Dalal serverar kaffe i flyktingtältet Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
2 av 6
Dalal serverar kaffe i flyktingtältet Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
Ahmed Hammoud, 52, från Aleppo och hans fru Dalal. Barnbarnet Hammoude föddes i exil. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
3 av 6
Ahmed Hammoud, 52, från Aleppo och hans fru Dalal. Barnbarnet Hammoude föddes i exil. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
Fler och fler tält byggs om till mer permanenta bostäder med ordentligt innertak, väggar och golv. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
4 av 6
Fler och fler tält byggs om till mer permanenta bostäder med ordentligt innertak, väggar och golv. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
Flickan med blommig sjal heter Ahlam och vill bli läkare. Vid hennes sida står Hadeel. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
5 av 6
Flickan med blommig sjal heter Ahlam och vill bli läkare. Vid hennes sida står Hadeel. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
De nygifta, Nida och Ahmed, i soffan. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio
6 av 6
De nygifta, Nida och Ahmed, i soffan. Foto: Cecilia Uddén/Sveriges Radio

Kriget i Syrien är långt ifrån över och det kommer att dröja innan syriska flyktingar börjar återvända till sitt trasiga land. Cecilia Uddén har träffat syrier i grannlandet Libanon som inte har planer på att resa hem trots den libanesiska statens förhoppningar att bördan ska lätta snart.

I dag återupptogs de FN-ledda fredssamtalen om Syrien i Geneve till delvis optimistiska tongångar. Det ses som en framgång alla parter valde att närvara. Men hårda strider i utkanten av Damaskus och dödliga flygräder mot IS-fästet Raqqa visar att kriget är långt ifrån över.

Regnet smattrar på presenningstaket, men det regnar inte in. Ahmed Hammoud har förstärkt sitt tält, det är isolerat invändigt med ett slags folietäckt skumgummifrigolit. Väggarna inne i tältet är silverglänsande och värmen från fotogenkaminen mitt i rummet stannar kvar.

– Det här är första vintern som vi inte fryser, säger Ahmeds fru Dalal.

Ahmed som är 52 år, från utkanten av Aleppo, kokar kaffe, arabiskt kokkaffe i en jättekanna. Det ska koka upp flera gånger, och röras om, och han sitter på kuddar på golvet och utstrålar tålamod.

Till och med det treårige barnbarnet Hammoudeh är lugn o stillsam. Ingen här har bråttom, de har inga jobb att gå till, bara två av sönerna arbetar på fälten. Men inte idag när regnet öser ner.

Och Ahmed har ingen brådska att återvända till Syrien heller.

– Vi har ingenstans att bo där, vårt hus är ockuperat av IS. Det kommer att dröja länge innan vi syriska flyktingar kan åka hem, säger han.

Snarare än att packa väskorna, har familjen bokstavligen cementerat sin närvaro i det lilla flyktinglägret genom att gjuta betonggolv. Tältet har också byggts ut så att det finns två rum och ett kök och en hall med vattenkran där det sitter en liten spegel inramad i gul plast på väggen. En tandborste i ett glas.

Det är hjälporganisationer som bidrar med isolering, vattenförsörjning, att gräva avlopp och gjuta golv. Hjälpen är inte alltid koordinerad, och plötsligt, som denna eftermiddag, dyker det upp en bil med små påsar till syriska flyktingkvinnor. Sultana packar upp och berättar vad hon fått.

– En tvål, en flaska schampo, en burk vaselin och ett paket dambindor. En annan organisation var här häromdagen och undersökte vattnet i brunnen som flyktingarna låtit gräva.

Syrierna här i Bekaadalen har inte bråttom hem, vilket bekymrar libanesiska myndigheter. De tär inte lätt för ett litet land som Libanon, med 4,5 miljoner invånare, att härbärgera en och en halv miljon syrier, säger Hala El Helou på Libanons ministerium för flyktingfrågor i Beirut.

Och det man framförallt är livrädd för är att syriernas närvaro ska permanentas och cementeras. Därför byggs inga riktiga flyktingläger för syrier, så som man gör Turkiet och Jordanien. Här bor alla i informella läger utspridda på leriga åkrar. I Libanon spökar fortfarande den palestinska erfarenheten, säger Hala el Helou.

– Vi byggde läger åt dem, men dessa läger förvandlades till militärzoner och de palestinska miliserna förvärrade inbördeskriget mellan 1975 och 1990, vi är fortfarande traumatiserade efter det.

Liksom palestinierna är merparten av syrierna sunnimuslimer, och om de stannar länge kommer det att förändra den demografiska balansen i Libanon mellan sunni, shia, kristna, och druser – vilket också är ett orosmoment.

Men om libaneserna oroar sig för demografi, oroar sig syrierna för sin framtid. 13-åriga Ahlam, som är nyanländ i lägret och kom från Raqqa för bara tre veckor sedan, säger att hon ska bli läkare när hon blir stor, men att hon aldrig aldrig vill återvända till Syrien där pappa dödades i en bombattack och huset de bodde i ligger i ruiner.

Medan 13-åringen pratar sitter en ung man bakom henne och fäller sura kommentarer om drömmarna. Flickan hör honom inte, men när hon lämnat tältet, säger han till mig det är där ju bara fantasier, ingen som lever i det här lägret har någon framtid, det är klart att hon inte kommer att bli läkare, hon ska börja jobba på fälten och plocka potatis.

Mannen heter Ahmed, är 23 år och nygift. Han sitter i soffan intill sin unga fru som har vit sjal på huvudet, grön yllekofta och byxor under sin vita blommiga kjol. När de sitter där med ett litet bord med kaffekoppar ser de plötsligt ut som ett nygift syriskt par ur ett svartvitt fotoalbum från 30-talet. Hustrun, Nada, förväntansfull och nyfiken på livet. Men inom dem båda gror redan en bitterhet och Ahmed bannar sig själv att han inte tog med sig Nada redan för tre år sedan på en båt över Medelhavet till Europa – medan det ännu var möjligt.

– För här vill jag inte uppfostra några barn. Varken i Syrien eller Libanon. Jag skulle till och med föredra om de blev israeler och konverterade till judendomen, säger han, som om han ville hitta på det allra mest otänkbara.

En mamma säger att inte ens barnen tror på det där, att de ska bli läkare ingenjörer, piloter och apotekare, de kommer alla att tvingas jobba på potatisåkern när skörden inleds inom kort, säger hon.

Och potatisåkern är något väldigt många barn här har erfarenhet av. 12-åriga Tayma och hennes 16-åriga syster, gjorde en film som heter potatisar. En kortdokumentär som de satte ihop under en videoworkshop hos organisationen Action for Hope, som ordnar kulturaktiviteter för de syriska flyktingbarnen, som musik, teater och video.

Och Tayma säger att hon ville uppmärksamma världen på hur syriska flyktingbarn lever i Libanon.

– Varför är det så i världen att en är rik och har ett bekvämt liv, medan andra tvingas skicka ut sina barn på åkern istället för att låta dem gå i skolan, säger Tayma och tittar på mig med en blick som både frågar och anklagar.

Filmen Potatis är en liten pärla, barn som berättar om sitt jobb på åkern för andra barn, som också jobbat på åkern intill traktorn.

Och alltihop är filmat med en mobilkamera som ibland legat ner och fångat potatisarna i marknivå, men oftast filmat från ett barns höjd och perspektiv, där de vuxnas överkroppar ibland råkat hamna ur bild och om de intervjuas så är det underifrån. Som mamman som jobbar på åkern tillsammans med sina två döttrar 8 och 9 år.

– Vi är sitter fast, som gisslan mellan Bashar al Assads regim och IS, säger hon.

Tayma är tuff och oförsonlig, hon vill göra filmer om den hårda verkligheten för syrier som flytt. Men videoworkshopen alstrar också drömmar och 14-årige Ismail har gjort en film på den kända berättelsen av okänt ursprung om två män på en sjukhussal, där den ene som har sin säng vid fönstret varje dag när han får resa sig, beskriver den vackra världen därutanför för sin salskamrat. Den sängliggande mannen som inte kan se fönstret, lever för dessa stunder av färgsprakande ordbilder som den andre förmedlar.

Så en dag hittar man fönstermannen död, insomnad, hans salskamrat ber att få överta sängplatsen vid fönstret, men när han får se ut upptäcker han att det inte finns något därutanför, förutom en svart vägg.

De syriska flyktingbarnens filmer går att se här (Youtube):
Potatis
Fönstret

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".