Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Turkisk folkomröstning belastar historiska band

Uppdaterat tisdag 4 april kl 10.57
Publicerat tisdag 4 april kl 10.00
"Erdogan vill förstärka känslan att människor från Turkiet inte är välkomna i Tyskland"
(6:55 min)
Personer går utanför Turkiets generalkonsulat.
1 av 2
Turkiets generalkonsulat. I Tyskland är 1,4 miljoner turkiska medborgare röstberättigade i den omstridda folkomröstningen om en ny författning. Deras röster kan bli tungan på vågen om valet den 16 april blir så jämt som det förutspåtts. Foto: Daniela Marquardt/Sveriges Radio
Edzard Reuter står bredvid Daniela Marquardt
2 av 2
Edzard Reuter, 89 år, är orolig för utvecklingen i hans andra hemland Turkiet och ser paralleller med det Tyskland hans familj flydde ifrån på 30-talet. Här med Sveriges Radios korrespondent Daniela Marquardt. Foto: Sveriges Radio

När relationen mellan Tyskland och Turkiet nu försämras, och Tyskland välkomnar turkar som riskerar förföljelse i hemlandet, är det få som känner till att det fanns en tid när flyktingströmmen gick i motsatt riktning, från den tyska nazi-diktaturen till Turkiet. Och i den pågående konflikten är det inte bara Erdogan som beskyller Merkel för att använda nazi-metoder, när turkiska ministrar hindras från att hålla valmöten i Tyskland. Det finns också de som ser paralleller i dagens Turkiet med Tyskland på 30-talet.

Edzard Reuter är 89 år gammal och fortfarande helt klar och pigg. Ett par gånger om året återvänder han till sin barn- och ungdoms hemland Turkiet och med stor sorg upplever han hur atmosfären där påminner mer och mer om tiden för nazisternas maktövertagande i Tyskland, berättar han när vi träffas i hans hem i Stuttgart.

– Människor är rädda, vågar inte tala öppet. Det syns i blickarna. De utstrålar en förtvivlan, en maktlöshet. Och det var just den här hjälplösheten som bredde ut sig i Tyskland på 30-talet, säger Edzard Reuter.

Han är son till den kände socialdemokraten Ernst Reuter som efter kriget blev det befriade Berlins förste borgmästare. Två gånger fängslades han i koncentrationsläger och torterades svårt innan han kunde fly med sin familj till Turkiet 1935.

Efter det osmanska rikets sönderfall var Kemal Atatürk i färd med att bygga ett nytt Turkiet efter västerländsk förebild och till det behövdes människor som kunde hjälpa till att utveckla ett modernt samhälle, universitet, effektiv förvaltning. Ernst Reuter och många andra, forskare, läkare, arkitekter, ingenjörer och konstnärer, som på grund av sin judiska bakgrund eller politiska verksamhet förlorat jobbet i Tyskland, togs emot med öppna armar. 11 år stannade familjen Reuter i Ankara. 

– Det har präglat hela mitt liv, säger Edzard Reuter, som fortsatte att hålla kontakten med Turkiet efter att familjen återvände till Tyskland när kriget var över.

Under hans tid som chef för bilkoncernen Daimler Benz byggde företaget två fabriker i Turkiet. Nu är det länge sedan han lämnade yrkeslivet men med växande oro fortsätter han att följa utvecklingen i det han ser som sitt andra hemland. Trots svåra bakslag med militärdiktaturer, var landet på väg mot en västlig demokrati. Men nu försöker man stoppa det, säger han.

En strid ström av människor är på väg mot det turkiska generalkonsulatet i Berlin. En efter en skannas de av med en gnällig metalldetektor innan de släpps in för att avge sin röst, ja eller nej till en ny författning som ger presidenten betydligt mer makt på bekostnad av parlamentets inflytande.

För medicinstudenten Gökce Toprak som är född och uppvuxen i Berlin var det självklart att rösta ja. Det irriterar henne att den turkiske presidenten beskrivs som diktator. Det Erdogan gör har inget med diktatur att göra, säger hon och förklarar vad hon hoppas om ja-sidan vinner.

– Det viktigaste är att dödsstraffet införs. Det är enda sättet att komma åt terrorism, hävdar den unga Berlin-bon, vars föräldrar invandrade från Turkiet.

– Jag älskar Tayyip Erdogan. Vi har en stor demokrati och Erdogan har gjort mycket gott, nya sjukhus, nya vägar, allt är nytt, säger en man innan han skyndar vidare.

Många vill inte uttala sig alls. Men av dem som säger sin mening är de flesta mot författningsförändringen.

– Självklart röstade jag nej, säger en kvinna som inte vill berätta sitt namn. Vi vill ha ett demokratiskt land och inte en diktatur. Det  kommer vi aldrig att tillåta.

Birdal Kaya kom till Tyskland som barn och utbildar sig nu till skattehandläggare. Han har just lämnat sin nej-röst och är som många andra här orolig för Turkiets framtid.

– Det blir bara sämre och sämre i Turkiet. Erdogan kommer inte släppa ifrån sig makten frivilligt. Tyvärr tror jag att det kommer att leda till inbördeskrig. Och blir det våldsamma konflikter i Turkiet är han övertygad om att de kommer att sprida sig till Tyskland.

Motsättningar bland de drygt tre miljoner människor med turkiska rötter som lever i Tyskland är också den tyska regeringens stora farhåga. Därför har man legat lågt, inte velat låta sig provoceras av Erdogans beskyllningar om nazi-metoder när turkiska ministrar har hindrats från att hålla valmöten inför den omstridda folkomröstningen.

Birdal Kaya ser Erdogans utfall som propagandaredskap för att driva in kilar mellan turkar och tyskar.

– Han vill förstärka känslan att människor från Turkiet inte är välkomna här. "Det är bara vi som bryr oss om er", är hans budskap, och hos många har han också lyckats, tror Birdal Kaya. För det har också gjorts stora misstag från tysk sida när det gäller integrationen. 

De första generationerna arbetskraftsinvandrare, som hjälpte till att få fart på den tyska ekonomin efter kriget, sågs som tillfälliga besökare som ändå skulle återvända till hemlandet. Men än idag lever stora grupper människor med turkiska rötter i en slags parallellsamhällen.

– Vi brydde oss inte om att turkarna skulle lära sig språket och bli en del av vårt samhälle. Vi lämnade dem ensamma, säger Edzard Reuter, vars far deltog i att bygga ett modernt Turkiet och som själv aldrig glömmer vad det betydde att få en fristad i Turkiet.

Där var han hemma men upplevde samtidigt föräldrarnas skräck för att nazisterna och kriget skulle komma ikapp dem när de tyska trupperna ryckte fram på Balkan.

– Därför kommer jag aldrig glömma hur Turkiet har präglat mig, säger 89-årige Edzard Reuter.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".