Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.
STUDIO ETT MÅNDAG 1 MAJ

Polska veteraner tar strid för världskrigsmuseum

Publicerat måndag 1 maj kl 16.56
Museet kritiseras för att vara "för europeiskt och inte tillräckligt polskt"
(12 min)
Joanna Muszkowska-Penson överlevde tiden i koncentrationsläger.
1 av 4
"Krig handlar inte om nationella hjältar utan om liv som ödeläggs. Det vet vi som var med", säger den 96-åriga krigsveteranen Joanna Muszkowska-Penson. Foto: Foto: Sveriges Radio
Världskrigsmuseet i Gdansk.
2 av 4
Besökare i "Mussolini-montern" på världskrigsmuseet i Gdansk. Foto: Foto: Thella Johnson/SR
Olga Krzyzanowskas har donerat föremål till världskrigsmuseet i Gdansk.
3 av 4
Olga Krzyzanowskas båda föräldrar fängslades under och efter kriget och hon har donerat minnesföremål till världskrigsmuseet i Gdansk. Foto: Foto: Thella Johnson/SR
Det polska världskrigsmuseets nya talesperson Tomasz Rakowski intervjuas av Sveriges Radio.
4 av 4
"Alla utställningar förändras med tiden. Det kan den här också komma att göra", säger det polska världskrigsmuseets nya talesperson Tomasz Rakowski till Sveriges Radios korrespondent Thella Johnson. Foto: Foto: Sveriges Radio

Hur ska andra världskriget skildras? I vårt grannland Polen har den våldsamma historien hamnat mitt i den politiska hetluften med en bitter konflikt om det nya, internationellt hyllade världskrigsmuseet beläget i den polska staden Gdansk. Hör Thella Johnsons reportage.

Det nationalkonservativa regeringspartiet Lag och Rättvisa, som inte själva planerat museet, anser att det har en för internationell och icke-polsk prägel. Nu har man slagit samman museet med ett eget planerat museiprojekt och sparkat chefen och grundaren. Agerandet har lett till starka protester och personer som donerat föremål till museet hotar nu att dra tillbaka dem.

Ortodox kyrkomusik till minne av de döda fyller rummet. På den svarta väggen rullar en film om den omänskliga behandlingen av krigsfångar. På väggen intill citeras Genevekonventionen om hur krigsfångar ska behandlas. Det här rummet är bara ett av många att gå in i, i den jättelika labyrint av upplevelsebaserad historieundervisning om andra världskrigets fasor som just öppnat här i Gdansk. Världskrigsmuseet, det största i sitt slag i Polen någonsin med femtusen kvadratmeter av multimediautställningar och tusentals objekt som familjer har donerat, har tagit åtta år att planera till en kostnad på motsvarande en miljard kronor. Nu har museet varit öppet för allmänheten i några veckor och succén är ett faktum med omkring tvåtusen besökare från hela världen varje dag. 

Men museets framtid är osäker. Det polska regeringspartiet har sedan det tillträdde för ett drygt år sedan uttryckt ogillande med museets idé och koncept, och häromveckan genomförde de en ovanlig åtgärd: De slog samman museet med sitt eget nya andravärldskrigsmuseum, som inte finns annat än på papper, och bytte ut chefen och delar av ledningen.

– Jag sparkades två veckor efter invigningen, när museet hade fått ett mycket fint mottagande av de flesta besökare, berättar grundaren av museet, den polske historieprofessorn Pawel Machcewicz när jag får tag i honom på telefon. Han är lite bitter, men inte överraskad, säger han.

– Partiet Lag och Rättvisa som nu styr i Polen har attackerat det här museiprojektet ända sedan de tillträdde, kallat det "för europeiskt" och "inte tillräckligt polskt". Jag är i alla fall glad att vi hann få museet färdigbyggt och kunde öppna det innan regeringen gick in och tog över hela alltet.

Pawel Machcewicz och hans museiledning gick till domstol när regeringen föreslog en sammanslagning av världskrigsmuseet med sitt eget nya projekt, en utställning endast om det berömda Slaget vid Westerplatte där kriget inleddes med invasionen av Polen, och polska soldater i flera dagar försvarade sig mot den övermäktiga tyska armén. Rättsprocessen gav Machcewicz och hans kollegor lite extra tid att färdigställa utställningen och öppna museet. Men för två veckor sedan skedde sammanslagningen och nu håller en ny museiledning, handplockad av PiS-regeringen, på att installera sig.

Men regeringens agerande kring världskrigsmuseet i Gdansk har väckt starka protester, både internationellt och i Polen. Och nu kommer kritiken från allt tyngre, känsligare håll, från de polska krigsveteranerna själva och deras barn som bidragit med minnesobjekt och berättelser till museet.

– Kom in kom in, viftar Joanna Muszkowska. Ni borde egentligen träffa min chef, Lech Walesa som kommer tillbaka imorgon. Jag är ju ingen särskild, jag är bara en väldigt gammal kvinna...

96-åriga Joanna Muszkowska-Penson är klädd i prydlig byxdress och tar emot på sitt kontor på Europeiska Solidaritetscentret i Gdansk. Hon säger att hon, snart hundra år gammal, får energi till att leva och fortsätta arbeta eftersom hon ännu känner sig behövd. Länge arbetade hon som läkare åt den polska Solidaritetsledaren, presidenten och nobelpristagaren Lech Walesa och än idag är hon en av hans närmaste medarbetare här på Walesa-stiftelsen som håller till i Solidaritetscentret.

Joanna Muszowska-Penson är en av Polens nu levande krigsveteraner. Hon var en av många kommunikatörer och sambandspersoner i den underjordiska polska armén som levererade meddelanden mellan befäl och såg till att order förankrades.

1941 greps Joanna och fem andra tjejer från hennes gymnasieklass för konspiration och fördes till koncentrationslägret i Ravensbruck. Där levde hon i fyra år fram till krigsslutet.

– Jag har stridit i hela mitt liv. Före Solidaritetsrörelsen på 1980-talet hade jag ju redan överlevt andra världskriget, säger Joanna Muszkowska-Penson.

Hon är rasande över hur regeringspartiet Lag och Rättvisa vill kontrollera det hon kallar för sitt museum.

– Jag ser det här museet som mitt, jag har gett dem mina minnen från kriget, som exempelvis brev till min familj. Det här partiet som regerar i Polen just nu, de vill se kriget endast som något som producerade nationella hjältar. Men de var inte med, de förstår inte vad kriget var. Ett absolut barbariskt sätt att lösa konflikter, alla dessa unga tjejer och killar, mina vänner, som dödades. Jag delar verkligen inte regeringspartiets syn på kriget och historien, säger Joanna Muszkowska-Penson.

På museet i Gdansk får jag träffa den nytillsatta talespersonen Tomasz Rakowski. Han ursäktar sig för att det inte finns något kontor där vi kan sitta, vi får slå oss ner i ett hörn av museets enorma lobby.

– Som du ser så jobbar vi fortfarande med saker som inte riktigt är färdiga här, vårt fokus är nu att få allting att fungera så att besökarna ska bli nöjda, säger Tomasz Rakowski

Han är en före detta journalist som förra året, efter PiS maktövertagande, rekryterades till jobbet som nyhetsredaktör på polsk statlig tv. Nu har åter bytt jobb och har fått det svåra uppdraget att inför allmänheten försvara det som pågår på det nya prestigefyllda museet.

Jag frågar honom om det finns planer på att omforma utställningen i mer polsk-nationalistisk riktning.

– När man kommer till ett land, Frankrike, Tyskland eller Sverige, och besöker deras kulturinstitutioner som är offentliga och betalas av deras skattebetalare, då ska man förstås serveras innehåll ur det landets egen synvinkel. Polen har en unik erfarenhet av kriget, vi var invaderade från både väst och öst, det var här hela kriget startade, såklart ska polska soldaters och hjältars historia berättas här, säger Tomasz Rakowski.

Men vill ni ändra museet så det blir mer av det polska än det är nu?, frågar jag honom. Museets utställning är nämligen redan idag genomsyrad av just de polska erfarenheterna av kriget, ur många olika synvinklar. Just den polska inriktningen är något som utländska turister betonar när jag frågar hur de upplever utställningen.

– Det handlar om hur man berättar historien, säger Tomasz Rakowski. Jag kan ge dig ett exempel som jag själv observerat. I utställningen finns en plakett med information om massakern skogarna i Katyn 1940, då mer än 20 000 polska militärer, politiker, präster och intellektuella dödades av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Men det är bara en liten informationstavla, inte en hel berättelse av kött och blod om varför detta skedde, vad syftet var och hur dessa människors poster sen tillsattes med personer från Sovjet.

Jag påpekar att jag just varit och sett utställningsdelen om Katynmassakern och att där finns filmer och berättelser som just berör allt detta. Tomasz Rakowski ursäktar sig och säger han att han själv bara har tillbringat några timmar i utställningen eftersom han just börjat på sitt jobb.

Han kallar reaktionerna på chefsbytet på museet hysteriska.

– Man använde ord som att regeringen skulle "likvidera" museet och stänga det. Men nu har du själv varit här och sett att inget har hänt. Självklart kan utställningen komma att ändras, men vilken utställning gör inte det med tiden? Vi har massor med nya objekt som väntar i magasinen, som människor lämnat in. Varför skulle vi inte värdera dem och ta in dem på museet? Men det här är ändå inga förändringar vi kan säga hur de blir nu och inget som behöver göra någon orolig, säger Tomasz Rakowski.

Men oron finns. Och flera av de som donerat saker överväger nu att dra tillbaka dem.

Olga Krzyzanowska pillar fram små, små lappar ur en grön burk hon plockat upp ur en låda i sitt sovrum.

– Det här är cigarrettpapper, förklarar hon och fingrar försiktigt på hörnen.

På de tunna pappren står mikroskopiskt liten text i täta rader med blyerts. Det är brev som hennes pappa, generalen Aleksander Krzyzanowski, skickade till sin tonåriga dotter från fängelset sedan han efter kriget gripits av den nya kommunistregimen i Polen. Då hade han redan hunnit vara krigsfånge en gång på den sovjetiska sidan.

Breven är en av sakerna som Olga ännu har kvar här hemma, och funderar på hur hon ska göra med.

– Jag har barnbarn. Kanske borde de få dessa föremål nu med allt som händer på museet.

De saker hon redan lånat ut till världskrigsmuseet, bland annat foton på hennes mamma, läkaren Janina Krzyzanowska, som själv var fånge och vårdade andra fångar på fängelset Pawiak i Warszawa, överväger hon nu att återkalla.

– Jag vet att det här är något som alla borde få se. Unga människor behöver få veta hur det var här på den tiden. Men jag vägrar att regeringen ensam ska bestämma vad som får finnas på muséet och inte, säger Olga Krzyzanowska.

Polens kulturminister Piotr Glinski har sagt att sammanslagningen och chefsbytet på världskrigsmuseet mest är en administrativ sak. Men få av kritikerna har övertygats om det, eftersom samma kulturminister är en av de som starkast har invänt mot museets utställning. 

Den sparkade chefen och grundaren Pawel Machcewicz säger att han och kollegorna kommer att försvara utställningens innehåll och utformning och hävda sin upphovsrätt.

– Den här utställningen skapades av mig och flera andra historiker och vi kommer att gå till domstol, i Polen eller till europeiska domstolar om så krävs. Den här historien har inte nått sitt slut, säger han.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".