Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Under jorden i Vitryssland

Publicerat tisdag 28 mars 2006 kl 13.23

Demokratirörelsens demonstrationer och sammanstötningar med kravallpolis under en vecka i den vitryska huvudstaden Minsk är en del av ett mycket längre arbete för demokrati. Under flera år har oppositionella vitryska nätverk arbetat för att genomföra en fredlig revolution och störta presidenten Aleksander Lukasjenka. I diktaturens Vitryssland måste det arbetet ske underjordiskt. Sveriges Radios utsände har träffat dem och hamnade i ett märkligt rum.

I ett hus någonstans i Vitryssland skyddas ett rum av en tjock brun ståldörr med titthål. Där bakom finns inga fönster, inga tavlor, ingen soffa, inte ens en stol. Det är trångt, de ljusbruna, nyligen uppspikade väggpanelerna liksom bågnar utåt. Bakom ligger lager på lager av tjocka och gult fluffiga ljudisolerande plattor

För ljudet i rummet får inte höras hos grannarna, det är ljudet av ett monotont men effektivt vapen i kampen mot den vitryska presidenten Aleksander Lukasjenka, en avancerad blandning av kopieringsapparat och tryckpress.

Den spottar snabbt ut nyhetsbrev om vad den vitryska oppositionen planerar, flygblad med påståenden om korrupta politiska ledare eller bara satiriska vykort. Allt för att bryta den vitryska statens monopol på att tillverka och sprida information. Detta rum är en länk i ett större nätverk av hemliga rum i det oppositionella Vitryssland och det var inte riktigt meningen att jag skulle hamna just där...

Några timmar tidigare satt vi i ett kök i en annan hemlig lägenhet och drack en kopp grönt te, med citron och två skedar socker. På gasspisen puttrade vattnet i den stora emaljerade tekannan. Vitryska kök är mysiga, gulbleka och med bruna volang-gardiner och kanske en servis från 60-årsdagen för segern över nazi-tyskland. Man sitter i en liten kökssoffa för tre, dricker kopp efter kopp, pratar politik och drar vitsar;som den här:

”Chefen för vitryska valkommissionen Lydia Yermoshina går till president Aleksander Lukasjenka efter valet och säger:
- Kära Aleksander - jag har en god och en dålig nyhet.
- Vilka då? frågar president Lukasjenka.
- Den goda är att ni är vald till president igen.
- Lukasjenka ler brett med hela mustaschen.
- Den dåliga är att det inte var någon som röstade på er.”

Plötsligt ringer både porttelefonen och två mobiler samtidigt. KGB, den vitryska säkerhetstjänsten. har gjort husrannsaken mot en lägenhet i kedjan och alla kastar sig på telefonerna. Viktig utrustning måste flyttas till en lägenhet som förberetts för just ett akut läge.

En man med en silverfärgad bil och svart läderkeps dyker upp. Vi kör till ett 8-vånings hyreshus. Hissen i den mögeldoftande trappuppgången är trasig, längre upp öppnar en mamma i brunblommig klänning dörren. Hon säger inte ett ord. En pappa står beredd längre in. Han har lyft undan lådor och bokhyllor, som dolt en tung modern kopieringsapparat.

Med apparaten bredvid, invirad i stora blommiga täcken, i bilen, passerar vi flera poliskontroller. Poliser i uniformer med glittrande reflexer, alls inget ovanligt i en vitrysk stad. Den här kvällen är det dock flera bilar med ovanligt bagage, datorer, papper, bord och tryckpressar, men ingen åker fast.

För de vitryska myndigheterna är en kopieringsmaskin inte en vardaglig kontorstingest. Det är en maskin där ord och bilder utan kontroll kan bli fler och fler och för att inneha en sådan samhällsomstörtande apparat krävs en speciell licens från KGB.

I det hermetiskt tillslutna rummet tar en av aktivisterna ett strupgrepp över halsen och säger allvarligt: ”här nere kan ingen höra dig skrika”. Sen skrattar han och säger att han verkligen gillade Alien-filmerna.

- Vårt samhälle är sjukt, möjligheterna är små att tala och diskutera problem öppet, det är som en sjukdom i kroppen. Och om du upprepar att det inte gör något, att allt är bra, så kan det i framtiden leda till en sorts död, säger aktivisten som vill vara anonym av säkerhetsskäl.

Vitryssland är ett samhälle som är invaggat i känslan av att det trots fattigdom och problem är ganska OK. President Lukasjenka står för en märklig trygghet och folk påpekar att de faktiskt får gå och rösta.

- Jag tror att samhället måste förstå att det är omöjligt. Vi har inte val nu, dom är en fars, ett spektakel för dumma människor, säger aktivisten.

De oppositionella nätverken arbetar för att på sikt mobilisera folket, som inte är redo för oppositionen ännu, många vitryssar stödjer president Lukasjenka. Men mobilisering är ett riskabelt arbete. KGB hotar med både fängelse och dödsstraff

- Våra liv och vår frihet är beroende av hur vi jobbar. Vår organisation består av grupper som inte känner till varandra. Det har hänt att KGB försökt pressa våra medlemmar att bli hemliga agenter, säger aktivisten

Därför är motståndet organiserat som ett solsystem. Mitt i finns en grupp centrala personer. Runt dom cirklar en något större grupp människor, eller planeter. Runt var och en av dom cirklar ännu större grupper av människor, eller månar, och så vidare. Ingen sägs känna till helheten.

Men samtidigt som många av dom jag möter i de hemliga lägenheterna glöder för sin sak, så är de fysiskt ganska slitna.

- Vi är trötta på den eviga kampen, att leva i ett tillstånd av krig, säger aktivisten.

Kopieringsapparaten står outtröttlig och spyr ut material. Det delas sedan ut i portuppgångar av ett stort nätverk av olika ungdomsgrupper. En ny bil anländer med lagret av färgpatroner, dom har körts av lite äldre aktivister, för patronerna ligger i stora långsmala grå lådor och ser nästan ut som en sorts bärbara granatgevär.

Detta tillstånd av krig handlar om information. Vvitrysk media, speciellt radio och TV, är kontrollerade av regeringen. Tryckerierna är statligt ägda, posten är statlig, distributionen av tidningar är statlig. All informationen kontrolleras i praktiken, inte bara övervakas som i terrorist-nervösa länder på andra håll i världen.

Därför måste oppositionen bygga egna nätverk, som folk ska kunna lita på, så att när det en dag är dags skicka en signal ut i nätverket, då ska många människor lämna sina kök och tekannor och gå ut på gatorna för att göra revolution.

Jesper Lindau
jesper.lindau@sr.se
(Den som intervjuades har av säkerhetsskäl velat vara anonym.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".