Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Reportage om hedersvåld

Publicerat torsdag 13 april 2006 kl 14.17

-Jag har valt att leva mitt eget liv. Jag är ju arab och muslim. Eftersom min far hade bestämt att jag skulle bli bortgift, så tyckte jag inte om den saken. Så jag blev kär och valde att leva mitt eget liv. Men det blev stora konflikter. Och så har vi blivit hotade, jag och min kille. Och därför bor vi gömda just nu.

-Det är en befogad rädsla, faktiskt. Vi bröt mot massor med regler och det är i första hand riktat mot Frida. Men för mig är det oacceptabelt att man riktar våld och hot mot henne.

De är båda muslimer från Mellanöstern. Varmt troende svenska araber. De vill att vi kallar dem Frida och Peter.

-Jag visste redan från början att det var totalt omöjligt att ha ett förhållande med vilken kille som helst, vare sig här i Sverige i eller i något annat land. Det var redan förutbestämt hur min framtid skulle se ut gällande äktenskap, säger Frida.

En man i ett annat land skulle bli Fridas make.

-Det är en släkting som jag inte alls känner.

-Så tanken för dig var att du skulle flytta utomlands?

-Eller tvärtom, svarar hon.

-Att kunna leva ett eget liv och i synnerhet när man är tjej är någonting som är väldigt svårt i den kultur som vi har ärvt. Har man inte föräldrarnas medgivande att inleda ett äktenskap, eller ett förhållande överhuvudtaget, så är det tabu. Tyvärr, säger Peter.

-Du är inte godkänd?

-Nej. Och det räcker ibland med, inte bara med personens karaktär som individ, utan har man haft något problem exempelvis inom familjen så är man dömd. Det räcker med att en person har begått ett misstag, så är hela familjen dömd.

-Vad är det då som ni är rädda för?

-Ja... Det är helt enkelt hotbilden som finns. Att bli bragt om livet. Plus som man upplever från sina egna landsmän när det gäller tjejens pappa, att de pumpar i honom saker och ting angående det här med heder och stolthet och bryta mot regler och bryta mot de oskrivna lagar som finns i vårt samhälle. Och det kan sätta väldigt stor press på personen i fråga. Och det är väldigt skrämmande när man är insatt i de här tankegångarna, hur det kan bli, säger Peter.

Att hederskraven skulle ha något med religion att göra är en stor missuppfattning, säger han.

-Det är patriarkaliska tankegångar, det är rädslan för kvinnans frihet. Att hon ska lära känna sig som individ. Det är den rädslan som finns. För det kan leda till kaos i familjen, enligt vad vissa påstår.

Peter är kritisk till att många invandrare i Sverige väljer att leva sina liv i små slutna enklaver, helt skilda från det svenska samhället, där man bara har kontakt med landsmän.

-Det är rädslan för att ta till sig nya saker. Man är alltid rädd för det som är främmande. Men man vet inte vad det främmande bär med sig för skönhet, om man inte kommer i kontakt med det.

Peter och Frida träffades på ett bibliotek för ungefär ett år sedan. De berättar om första mötet.

-Vi hatade varandra faktiskt, från första början!, säger Peter

-Ja, precis! Jag tyckte inte om honom alls. För att han var arab. Jag trodde att han var en sådan typisk arab som vi nyss har pratat om. Sådana stränga män som förtrycker kvinnor och så vidare. Jag har tagit ett stort steg från själva arabsamhället, jag tycker inte att de passar in med mig. Första gången han pratade med mig frågade han mig var jag kom ifrån. Och det var det enda, berättar Frida.

-Och jag tänkte: Gud, inte en arab i mitt liv! Det var den tanken som var från början. För jag ville inte ha en kvinna som kommer gapande, skrikande, tjatande... Det är inte min grej liksom! fortsätter Peter.

-Han tittade på mig väldigt mycket. Och en dag sa han att jag hade ett väldigt fint leende. Och då fattade man... Han är mycket poetisk också...! Frida skrattar.

Frida höll relationen med Peter hemlig i några månader, men berättade sedan.

-Jag kunde prata med mamma, pappa visste inte om den saken överhuvudtaget. För om han visste om det skulle det bli mycket problem, speciellt för mamma, för hon har redan gått igenom väldigt mycket i sitt liv och hon klarar inte av det för hon är jättesjuk på grund av alla problem.

-Så vad rådde din mamma dig för något när du berättade det här?

-Att avstå. Att inte fortsätta.

Men Frida ville inte avsluta förhållandet.

-Nej, jag kunde inte vara utan honom. Jag älskade honom för mycket, så det gick inte, säger hon.

-Och det är de konsekvenserna vi tar just nu av den här vägen som vi har bestämt oss för att gå, tillägger Peter.

I Peters familj var man inte heller glada åt sonens förhållande med Frida.

-I början tyckte de att det var jobbigt i och med att de tyckte att jag kommer att dra in dem i ett nytt problem. Och det är inte vad man behöver ha just nu. Men till sist accepterade de. Så länge jag håller mig på avstånd så går det lättare.

Frida och Peter gjorde till en början flera försök att få sina anhöriga att acceptera deras kärlek, men det blev alltför många konflikter.

-Jag trodde faktiskt att folk skulle kunna övertala min pappa att åtminstone gå med på saken. Det har redan hänt, han behöver bara acceptera det. Han kan förvisa mig kanske... Eller någonting. Men det blev inte så. Jag trodde faktiskt att folk skulle vara mer hjälpsamma, men det blev de aldrig, säger Frida.

-Och vilka menar du när du säger ”folk”?

-Landsmän, förtydligar Peter.

-Hamnar man i ett sådant tillstånd, så är det flera än en som kan bli inblandade.Och det kan leda till att det blir en familjefejd i slutändan. Och vi vill undvika konfrontation. Sedan bestämde vi oss att ta det enklaste sättet, att fly från det hela. Ska det drabba, ska det drabba oss på den personliga nivån, så att inte hela familjen eller hela klanen behöver bli inblandade, säger han.

För ungefär två månader sedan fick Peter och Frida hjälp av socialtjänsten med ett skyddat boende, ingen av deras anhöriga vet var de finns. I framtiden vill de bilda familj, med skyddad identitet om det behövs. De är varken riktiga araber eller riktiga svenskar, de drömmer om Mellanöstern och de vill föra de bästa delarna sitt arabiska arv vidare till sina barn. Men framtiden är här säger de.

-För oss handlar livet om Sverige och inget annat. Vi har redan valt en väg som vi ska vandra tillsammans. Förhoppningsvis fram tills vi blir gamla, säger Peter.

-Hur skulle ni vilja att framtiden blir, när det gäller förhållandet till familjen, de gamla vännerna, landsmännen?

-Att allting skulle vara glömt och alla skulle försonas, att allt vore bra. För jag har många syskon som jag gärna vill träffa och vara med och som jag vill att mina barn ska kunna kalla morbror och moster, säger Frida.

-Skulle du även vilja ha en relation med din pappa?

-Gärna det, absolut. Men det är svårt att tänka sig det.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".