Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Berättar vad som händer i Sverige och världen med extra koll på det som berör unga människor.

LAS är under konstant angrepp

Publicerat onsdag 14 oktober 2009 kl 08.00
1 av 2
2 av 2

P3 Nyheter har samlat ett gäng bloggare för att skriva kring temat "Jobb". Idag skriver Robin Linderborg. Han bloggar också

Enligt de senaste siffrorna från SCB är knappt 21 procent av alla ungdomar – mellan 15 och 25 år – arbetslösa, vilket motsvarar omkring 150 000 personer. Det är en hög siffra, och frågan om ungdomsarbetslösheten är följaktligen en het politisk potatis. Passande nog sammanfaller det här inlägget med ett nytt utspel från Svenskt Näringsliv angående just ungdomsarbetslösheten.

Jag tänker här kommentera dels de statistiska uppgifterna i sig, dels några missriktade försök att lösa eller reducera problemet, samt lyfta fram några mer konstruktiva lösningar som har förts fram i debatten. Vi börjar med den oroväckande uppgiften att drygt en femtedel av alla ungdomar (i arbetskraften, bör tilläggas) är arbetslösa.

För att kunna uppskatta vidden av ungdomsarbetslösheten i Sverige behöver man först och främst titta närmare på hur man definierar arbetslöshet. Fram till oktober 2007 räknades heltidsstuderande som söker arbete inte in i arbetskraften, och räknades således inte som arbetslösa. AKU:s (Arbetskraftsundersökningen) arbetslöshetsdefinition förändrades dock efter att vissa EU-förordningar implementerats av SCB. Numera räknas alltså heltidsstuderande som sökt arbete in bland de arbetslösa, vilket har fått siffran att skjuta i höjden. Detta gäller i synnerhet statistiken över arbetslösa ungdomar, eftersom många gymnasister och högskolestuderande söker jobb vid sidan om studierna. Min gissning är att många intuitivt inte skulle betrakta dessa som arbetslösa eftersom de flesta studenter har sin inkomst relativt tryggad av studiemedel. Under det första halvåret av 2009 utgjorde omkring 45 procent av alla arbetslösa ungdomar heltidsstuderande. Det finns fler faktorer som komplicerar en enkel siffra över det totala antalet arbetslösa ungdomar. Min poäng är inte att förringa problemet med ungdomsarbetslöshet, utan att påpeka hur missvisande siffror kan vara som vissa debattörer slänger sig med.

Vad ska man då säga om den ungdomsarbetslöshet som vi faktiskt har idag, och dess ökning under framförallt de senaste 12 månaderna? Låt oss börja med några okontroversiella delorsaker; den totala arbetslösheten utgörs alltid till viss del av s.k. friktionsarbetslöshet, som beror på att det tar en viss tid för personer att hitta nya jobb. Detta kan säkert förklara en viss del av ungdomsarbetslösheten, särskilt mot bakgrund av att det tar ett tag att hitta jobb efter avslutad utbildning. En annan viktig delorsak är givetvis den sjunkande efterfrågan som uppkommit i samband den pågående ekonomiska krisen. Detta torde de flesta kunna enas om. Det finns dock flera andra förmodade orsaker som är mer kontroversiella, vilket för oss tillbaka till Svenskt Näringslivs senaste utspel. Svenskt Näringsliv pekar, i likhet med stora delar av högern, ut framförallt tre faktorer: för höga löner, anställningsskyddet samt en ”bristande koppling mellan skola och näringsliv”.

Löneargumentet är ett klassiskt inslag i den neoklassiska nationalekonomin och passar givetvis som handen i handsken hos arbetsgivarsidan. Tanken är att en för stark arbetarrörelse pressar upp lönerna för högt, vilket får företag att anställa färre personer, vilket innebär att fler personer blir arbetslösa. Detta argument går inte att avfärda på rak arm, och det är något av kapitalismens paradox att fackliga framgångar riskerar att underminera själva målet. Det finns dock ett alternativt sätt att beskriva och lösa detta problem på, som inriktar sig på efterfrågan på producerade varor. Enligt detta synsätt är problemet inte primärt att arbetare har för höga löner, utan att efterfrågan på varor är för låg, vilket i förlängningen leder till minskad försäljning och personalinskränkningar. Samhällets uppgift i en ekonomisk kris blir då given, nämligen att stimulera varuefterfrågan. Att *sänka* lönerna och därmed indirekt försämra människors köpkraft är då rent kontraproduktivt. Debatten om lönenivåernas förhållande till arbetslösheten är kantad av ideologiska antaganden och kan stundtals vara ganska avancerad. Jag vill här bara problematisera högerns förenklade framställning av problemet. Det är heller ingen tillfällighet att denna bot som arbetsgivarsidan presenterar råkar sammanfalla med deras egna (kortsiktigt) ekonomiska intressen.

Om löneargumentet är förenklat så är attacken på anställningsskyddet helt grundlös. Från den dag Lagen om anställningsskydd infördes i Sverige har den varit under konstant angrepp från högern. Man tar särskilt gärna upp den som ett problem i diskussioner rörande arbetslöshet, och så även i den pågående debatten om ungdomsarbetslösheten.

Den grundläggande tanken är att, när företag beslutar sig för att säga upp personal, så måste de som princip följa de turordningsregler som föreskriver att de med längst anställningstid ska ha företräde till att stanna kvar framför de med kortare anställningstid. Och eftersom ungdomar av naturliga skäl generellt har kortare anställningstid än äldre anställda så löper de också störst risk att bli uppsagda. Det är ett enkelt och lockande resonemang, men vilket empiriskt stöd har det?

Inte särskilt stort, visar det sig. För några veckor sedan granskade Akademikerförbundet SSR den statistik som SCB har lagt fram. Man fann att mellan 40 och 60 procent av de arbetslösa ungdomarna aldrig tidigare haft ett jobb; deras arbetslöshet kan alltså inte förklaras med hänvisning till LAS. Därutöver finns de ungdomar som har återinträtt på arbetsmarknaden efter en tids ”frånvaro”, exempelvis sådana som har studerat eller rest den senaste tiden för att sedan gett sig i jakt på arbetstillfällen. Inte heller deras arbetslöshet kan förklaras av LAS. Till sist har vi gruppen arbetslösa ungdomar som blivit av med tidigare jobb och nu söker nya, och det måste vara i den här gruppen som Svenskt Näringsliv & Co menar att vi finner offren för LAS. Dessa utgör mellan 15 och 30 procent av den arbetslösa ungdomsskaran. Men *hälften* av dessa hade tidigare tidsbegränsade anställningar, vilket innebär att deras arbetslöshet helt enkelt förklaras av att tiden för anställningen löpt ut. Efter att vi räknat bort även denna grupp kvarstår mellan 1 000 och 15 000 ungdomar som blivit arbetslösa på grund av personalinskränkningar.

Såvitt jag vet finns ingen statistik över de olika orsakerna till deras arbetslöshet, men man kan lätt tänka sig olika faktorer som spelar in, exempelvis att företag helt enkelt går i konkurs eller att försämrade intäkter leder till att mindre kvalificerad personal sägs upp. En orsak är utan tvekan att vissa har stått längst ned på turordningslistan (turordningsreglerna i LAS), och man kan bara spekulera i hur stort detta antal arbetslösa ungdomar är. Vad vi med säkerhet kan säga är dock att detta antal inte kan vara högre än några få procent. LAS kan alltså knappast anklagas för att vara en betydande orsak till den höga ungdomsarbetslöshet vi bevittnar idag. (Och för övrigt kan man fråga sig varför vissa högerdebattörer säger sig vilja avskaffa *LAS* på grund av ungdomsarbetslösheten; skulle det inte räcka med turordningsreglerna?)

Om det sista förslaget är det svårt att säga mycket. Det är oklart på vilket sätt man vill ”stärka kopplingen mellan skola och näringsliv”. Bland de mer radikala tolkningarna av detta förslag återfinner vi ganska skrämmande scenarion, med marknadsanpassade skolor och individuell konkurrens som ledord. Detta skulle naturligtvis gynna arbetsgivarna, men jag tvivlar på att vi andra vill se en än större del av våra liv styras av marknadens profitkrav. Så länge vi begränsar diskussionen till en kapitalistisk ekonomi har jag inga principiella problem med att gymnasieutbildningar i högre grad underlättar för ungdomar att hitta arbeten, men den intressanta diskussionen kan inte föras förrän några mer konkreta förslag läggs fram.

Hittills har två inlägg publicerats i den här bloggstafetten (exklusive detta). raljerar över lata arbetssökande som förväntar sig att det ”alltid är någon annan som ska stå för handlingskraften och ta första steget”. Kontentan tycks vara att om alla bara tar sig i kragen så löser sig problemet (och om vi avskaffar LAS såklart!). Jag är inte övertygad.

Mer konstruktivt är inlägg som fokuserar på just kontakten med arbetslivet redan under studietiden. Gemmel konkretiserar förslaget en smula, till skillnad från Svenskt Näringsliv: ”Detta kan ske på många sätt, via studiebesök, mentorskapsprojekt, arbetsmarknadsdagar och så  vidare.” Detta kan vara goda initiativ, men man bör vara på sin vakt från faran att låta marknaden få alltför stort inflytande över vår gemensamma utbildning. Initiativen bör ske stegvis och utvärderas var för sig. Det vore intressant att analysera och diskutera hur sådana enskilda projekt har påverkat ungdomars förmåga att hitta arbete efter studietiden.

En förbisedd åtgärd är dock att kommunerna mer aktivt satsar på att skapa offentliga arbetstillfällen, speciellt inriktade mot unga. Varför inte låta regeringen öronmärka en viss summa pengar som endast får användas till sådana projekt?

Robin Linderborg


Bloggtema: Jobb


Läs också de andra blogginläggen:

#text=3160775#undrar vem som vill anställa ett tomt CV. Och skriver att #text=3168981#

#text=3163720#stör sig på folk som inte tar tag i saker på egen hand.

#text=3166301#drömmer om ett vikariat.

#text=3166182# tycker att LAS är under angrepp.

#text=3168923#tycker att regeringen gör för lite.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".